Ansvar att skydda

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Solidaritet, mänskliga rättigheter och mobiler

Anställda som jobbar i veritabla arbetsläger där de tvingas slita elvatimmarsdagar under sexdagarsveckor, men ändå får så lite betalt att de inte kan leva på lönen om de inte arbetar övertid. Arbetare som inte får prata med varandra, eller ens le emot varandra, för att det anses skada produktiviteten. Det är så det ser ut i det taiwanesiska företaget Foxconns kinesiska fabriker. Och komponenterna som tillverkas där levereras till amerikanska, europeiska och japanska IT-jättar som Apple, Dell, Sony, Nokia och Ericsson för att sedan bli en del i t.ex. en ny I-phone.

De kinesiska arbetarna befinner sig i en situation som innebär det sämsta av två världar. De utsätts för en rå och otyglad marknadsekonomi där allt handlar om att företaget de jobbar för skall tjäna pengar på en enorm global efterfrågan på elektronikprodukter. Samtidigt lever de i en hård diktatur där deras möjligheter att protestera emot rovdriften är extremt begränsade. Så i spelet där allt ifrån kinesiska kapitalister (i symbios med det styrande kommunistpartiet), multinationella företag i väst och slutkonsumenter av IT-produkter i t.ex. Sverige är vinnare på en prispress på elektronik, så är det de kinesiska arbetarna som betalar priset.

Så vem har då ansvar för deras situation? Självklart ligger det största ansvaret hos de företag som driver rovdriften, och hos den kinesiska diktaturen, men det sipprar även ned på samtliga som tar del av vinsterna ifrån slavarbetet. Visst, det är svårt att ta ansvar för något som man inte känner till, men man kan inte heller svära sig fri ifrån allt bara för att man väljer okunskapens och omedvetenhetens enkla väg... För oss i Sverige innebär det ett ansvar som konsumenter, men även ett ansvar som medborgare. Det är omöjligt för en enskild konsument att ha koll på alla led i alla produkter som han eller hon köper. Därför behövs det regleringar, lagkrav på företag att redovisa och styrmedel som förbud och skatter på produkter som inte håller måttet vad gäller arbetsrätt, mänskliga rättigheter eller miljö ("CSR", Corporate Social Responsibility). Behovet av att det ageras på en politisk nivå är därför mycket stort. Det färska exemplet med hur indiska läkemedelstillverkare förorenar sitt närområde på ett sätt som inte bara förstör lokal natur, utan även riskerar att öka antibiotikaresistensen hos bakterier, är talande, där finns det helt enkelt ingen information som konsumenten kan använda för att undvika att bidra till miljöförstörelsen eftersom det är sekretessbelagt var tillverkningen av medicinerna sker.

Det kinesiska exemplet visar väldigt tydligt på att det krävs ett större ansvarstagande på både politisk och personlig nivå. Men det kräver också att man både som konsument och som politiker vågar gå emot alla de starka krafter som säger att det visserligen är viktigt med mänskliga rättigheter och en bra miljö, men om konsekvenserna drabbar någon utanför vår egen sfär så är det nog ändå viktigare att våra företag får fortsätta att tjäna stora pengar och att vår egen befolkning nöjt får fortsätta att konsumera billiga varor. Denna attityd har lyst igenom väldigt tydligt när amerikanska eller europeiska politiker t.ex. skall förhandla fram nya frihandelsavtal med länder i syd, och har illustrerats med smärtsam tydlighet under de pågående folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Vad som är lönsamt trumfar fortfarande ut vad som är rätt och riktigt, och man är fortfarande sig själv närmast i Väst.

Faktum är att sann solidaritet i utrikes- och handelspolitik är mycket ovanligare än man skulle vilja hoppas på i våra upplysta demokratier. Men det är också ett faktum att den är vanligare på den politiska vänsterkanten en till höger (även om det finns ytterst pinsamma undantag, som får behandlas i ett annat inlägg...), något som kan göra mig som liberal kluven emellan min syn på inrikespolitik och utrikespolitik. Som tur är finns det ett alternativ, det gröna alternativet, som kombinerar en stark solidaritet med omvärlden med en frihetlig, liberal, grundsyn på människan. Det är också ofta gröna partier som går i bräschen för den så viktiga kampen emot att vi i Väst bidrar till miljöförstöring och kränkning av mänskliga rättigheter i andra delar av världen (som hela det här inlägget handlar om).

Read more...

Man skäms

Det är något speciellt över att känna att nu skrivs det faktiskt historia. Det som händer just nu är så stort, så viktigt, att det kommer att ha en global påverkan under en lång tid framöver. Revolterna i arabvärlden är på många sätt det största som har hänt på jorden sedan Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa befriades. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vi befinner oss bara i början av skeendet och vet inte hur många fler regimer som kommer att falla, eller vad som kommer att kliva in i deras ställen. Tunisien och Egypten har kastat av sig sina fjättror. Det protesteras i mängder av länder, och i några av dem, som Jemen och Bahrain, skakar demonstrationerna regimerna i deras grundvalar. Även utanför arabvärlden, i det persiska Iran, inspireras demokratikämpar av den plötsliga styrkan i de arabiska folkens krav på demokrati. Men de mest dramatiska händelserna utspelar sig just nu i Libyen, där Khadaffis diktatur försöker trycka ned de folkliga protesterna med hänsynslöst våld. Hundratals demonstranter har redan dödats, många av inhyrda legosoldater ifrån t.ex. Tchad, men samtidigt har hela städer fallit för protesterna och allt ifrån militärer till diplomater fått nog av regimens grymhet och hoppat av eller bytt sida.

Så vad gör då västvärlden medan historiens vingslag sveper över arabvärlden. Ja, inte mycket. Frankrikes utrikesminister erbjöd diktaturen i Tunisien polisiär hjälp. Förutom det surrealistiska inlägget i debatten har det mest varit plattityder som att det är dumt med våld som har haglat ut. De demokratiskt valda ledarna i Europa och USA har haft otroligt svårt att ta ställning i konflikten emellan folket och de diktatorer som förtryckt dom i årtionden, naturligtvis på grund av det djupa samarbeta som väst har haft med förtryckarregimerna.

Än så länge har jag dock tänkt att den där förkastliga dubbelmoralen, det är sånt som främst USA, men även andra EU-länder håller på med. I Sverige är vi hederligare. Vi var i alla fall inte med om att vilja fortsätta exploatera det ockuperade Västsaharas fiskevatten, till skillnad ifrån många EU-länder. Vi protesterar emot det illegala byggandet av bosättningar i Palestina, till skillnad ifrån USA som fortsätter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet. Vi har inte samarbetat med säkerhetstjänsterna i Egypten (ja, förutom den genanta incident med Ahmed Agiza och Mohamed Alzery, då...) som USA har gjort, och vi har inte haft täta kontakter med diktaturen i Tunisien som Frankrike har haft. Men sen small det i Libyen...

Blodbadet i Egypten har visat på att även bland diktaturer så finns det en gradskillnad. Khaddafis regim är totalt hänsynslös, och använder alltså inhyrda legosoldater för att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är den regimen som handelsminister Ewa Björling besökte 2009 (tillsammans med Tunisien, som i pressmeddelandet lyfts fram som en öppen ekonomi), och hjälpte till att sälja övervakningsutrustning till. Och nu, medan regimens inhyrda mördare skjuter skarpt emot demonstranterna som rättmätigt kräver demokrati, då säger utrikesminister Carl Bildt, en erkänt skicklig och mycket kunnig politiker, att "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Det framgår inte vad Bildt menar med att få till stabilitet, kanske är det samma stabilitet som Göran Persson berömde i diktaturens Kina. Det är så att man skäms!

Read more...

Kampen fortsätter

Inspirerade av framgångarna i Tunisien och Egypten protesterar nu folken emot diktaturerna i bland annat Yemen, Algeriet och Iran. I Algeriet slogs protesterna ned hårt. Och vad gäller regimen i Iran, så har den redan gjort sig känd för att gå hårt fram emot demonstranter. Efter det hårt kritiserade valet i vilket president Ahmadinejad omvaldes svepte en grön protestvåg genom Teherans gator, men den slogs ned brutalt av soldater, revolutionsgardister och kanske främst av den regimtrogna Basijmilisens huliganer, samtidigt som oppositionella fängslades och torterades. Dagens protester i Iran har också lett till dödsoffer, och det känns som om vägen till den seger som det egyptiska folket vann i fredags är lång. Men samtidigt så verkar det iranska folkets längtan efter frihet vara stor, så det är bara att hoppas att diktaturen kommer att falla snart även i Iran! Och den önskan gäller självklart alla de kvarvarande diktaturerna i Mellanöstern, där svallvågorna ifrån folkresningarna i Tunisien och Egypten väller fram...

Read more...

Seger i Egypten!

Så verkar det till slut som om Egyptens diktatur Hosni Mubarak har gett upp och avgår. Den folkliga glädje som exploderat i Kairo går inte att ta miste på. Enligt uppgifter ifrån AFP skall armén tillfälligt styra Egypten, vilket folket verkar föredra framför personer ifrån Mubaraks regim, som t.ex. vicepresidenten Omar Suleiman. Vad detta leder till, och hur det kommer att se ut i Egypten de kommande dagarna, veckorna, månaderna och åren är för mig, och antagligen även för de visaste experter, okänt. Men ett är säkert, det som precis har hänt är en seger för Egyptens folk, för hela arabvärldens folk! Den realpolitiska cynism som har präglat främst USAs men även Europas utrikespolitik har inte gjort något för att hjälpa landet mot demokrati, tvärt om har stödet för Mubaraks diktatur antagligen förlängt hans grepp om landet som inneburit att egyptierna lidit under en polisstat med tortyr och enorm korruption. Nu återstår även att se hur omvärlden reagerar på den process som nu följer i Egypten. Efter arabvärldens första demokratiska val, det i Palestina, så isolerades segraren Hamas, vilket med största sannolikhet ledde till en radikalisering av rörelsen och var ytterst kontraproduktivt. Nu är läget inte på när så infekterat i Egypten, eftersom egyptierna inte har levt under ockupation, "bara" under diktatur. Men det känns givit att omvärlden borde välkomna och acceptera en öppen demokratisk process som involverar alla aktörer, även det muslimska brödraskapet. Slutligen är det bara att hålla tummarna för att processen mot demokrati i arabvärlden som har skördat en enormt viktig seger idag, fortsätter på bred front både i Egypten och i alla de andra länder som fortfarande plågas av diktaturer, både USA-allierade som Saudi-Arabien och "Ondskans axelmakter" som Iran.

Read more...