Bemötande av kritiken mot min text om dödsskjutningen i Husby

lördag 31 augusti 2013

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Inlägget har väckt starka reaktioner, inte minst ifrån en del av mina kollegor. Många har hävdat att jag inte borde ha publicerat texten alls, att jag har fel i den kritik jag tar upp och att eventuell kritik i så fall borde ha framförts internt. Jag har också fått ärliga och uppriktiga frågor om varför jag valde att publicera inlägget, vad jag hade för syfte med det. Jag respekterar och lyssnar på den kritik som är saklig och kommer nedan försöka ge ett sammanhang och bemöta kritiken. Jag har även skrivit ett separat inlägg där jag förklarar varför jag tyckte att det var viktigt att publicera texten.

När förundersökningen mot kollegan som hade skjutit hade lagts ned och jag då kände att det kunde vara aktuellt att skriva om och publicera texten som jag hade skrivit veckan efter skjutningen (men hållit på), så diskuterade jag först texten grundligt med två personer som jag har mycket stort förtroende för, min sektionschef och polisförbundets ordförande.

Cirka tio timmar efter att jag lade ut texten så började media ringa. Samtalen fortsatte långt in på natten, och började igen tidigt på söndagsmorgonen. Jag bollade igen med min chef, och kom fram till att det var lika bra att tacka ja till förfrågningarna om telefonintervjuer. Jag sa däremot nej till alla som ville skicka filmteam och alla inbjudningar till TV eller radio. På söndag förmiddag så toppade alla stora dagstidningarna sina websidor med "nyheten". Jag hade förstått att det skulle finnas ett visst intresse, men var helt oförberedd på att det skulle bli så massivt. Jag sökte alltså inte upp media, de sökte upp mig.

Nu till frågorna och kritiken. Många kollegor hävdar att jag inte borde ha uttalat mig överhuvudtaget om vad som hände i lägenheten, då jag inte var på plats och då jag inte verkar ha förstått hur farlig en knivbeväpnad psykiskt sjuk man är. Vad gäller att inte uttala sig om något när man inte har varit på plats, så skall man så klart vara försiktig med vad man säger när man har en begränsad bild av en händelse. Men den "regel" som säger att man aldrig skall uttala sig om ett ingripande när man inte har varit med verkar för mig egentligen mer handla om att man inte bör kritisera kollegor. Andra människors handlingar har vi poliser normalt inga problem med att ha åsikter om, och att bilda sig en uppfattning om något man själv inte har bevittnat är ju ganska grundläggande i polisarbete och i rättssystemet i stort. Jag håller dock absolut med om att man bör försöka undvika att hänga ut enskilda kollegor med sin kritik, vilket jag återkommer till nedan. Det jag har skrivit om vad som hände inne i lägenheten är för övrigt helt baserat på förhöret med kollegan mot vilken utredningen nu är nedlagd.

Vad gäller dödsskjutningen av mannen i Husby så var det egentligen inte detaljerna i lägenheten, utan själva resultatet som jag kritiserade. Jag tycker helt enkelt att svensk polis då man i ett läge som inte framstår som akut väljer att gå in måste kunna hantera en knivbeväpnad berusad och psykiskt labil 69-åring som befinner sig i sin egen lägenhet utan att det slutar med att han blir skjuten i huvudet. Man var trots allt innan inbrytningen fullt medveten om förutsättningarna för en eventuell konfrontation i lägenheten, och hade full kontroll över hur man valde att gå in. Och jag står fast vid att om man inte kände att man hade möjlighet att hantera den (med den använda taktiken) långt ifrån osannolika händelsen att mannen rör sig mot gruppen med kniven höjd utan att skjuta honom till döds, då borde man inte ha gått in alls. Det hade varit annorlunda om det hade rört sig om en klockren offersituation med starka indikationer på att kvinnan befann sig i akut fara, men hotet mot henne var aldrig mer än ytterst diffust (hennes make var psykiskt labil och visade vid flera tillfällen upp en kniv för andra), då mannen aldrig hade setts vara hotfull mot kvinnan. Tvärtom, då de båda sågs höll de om varandra. Det fanns högt kvalificerade kollegor på plats som föreslog att låta mannen sova ruset av sig och höra honom mot det olaga hotet dagen efter. Jag säger inte att det innebär att det nödvändigtvis var fel att gå in för att till 100% säkerställa att kvinnan var ok, jag förstår och respekterar det beslutet. Men om man skall agera på en så pass knapphändig hotbild (det visade ju sig sedan också att kvinnan aldrig var i fara ifrån sin man) så ställer det ännu högre krav på att man vet att man då man går in kan hantera situationen utan att göra mer skada än nytta. Det finns uppenbarligen många kollegor som anser att jag har fel i att anse att situationen i lägenheten borde ha kunnat hanterats utan att mannen skjuts ihjäl. Min åsikt har dock fått starkt stöd i flera samtal med kollegor som har mycket hög taktisk kompetens (bland den högsta som finns att tillgå i Sverige).

Det har också hävdats att det räckte med det olaga hotet för att motivera inbrytningen, och att skottet mot huvudet sedan bara var en konsekvens av det val mannen gjorde då han gick med höjd kniv mot kollegorna. Ett olaga hot med en identifierad gärningsman (han var lätt att identifiera) är dock i sig sällan särskilt brådskande att utreda. Vad gäller åsikten att agerandet ifrån polisens sida automatiskt blir klanderfritt för att mannen själv gör "val" som leder till konfrontationen, så var det uppenbart att han inte var kapabel att göra särskilt väl avvägda beslut, både på grund av berusning, psykisk ohälsa, och slutligen även säkert på grund av rädsla för sig själv och sin fru. För mig är det självklart att polisen, som företrädare för våldsmonopolet, har ett mycket stort ansvar för hur en sådan konfrontation utvecklar sig oavsett hur mannen agerar i sitt förvirrade tillstånd.

Vad gäller att hålla förhör med de kollegor som var på platsen, så har det hävdats att det inte är juridiskt möjligt eller personalmässigt försvarbart. Vad gäller juridiken, så torde inga hinder föreligga för att höra dem som inte kan misstänkas för något. Vad gäller den (eller dem) som man misstänker har agerat tvivelaktigt, så borde man kunna ta hand om och stötta personen samtidigt som man separerar denne ifrån de övriga. Han skall självklart ha rätt till advokat, men det borde gå att lösa även på jourtid. Det skulle ge ett mycket mer trovärdigt utredningsförfarande. Alternativet som troligtvis skulle ha varit aktuellt för alla icke-poliser, tvångsmedel genom hämtning till förhör eller gripande, känns varken rimligt eller önskvärt. Och vad gäller personalvårdsfrågan så är den självklart enormt viktig, men för inga andra yrkeskårer övertrumfar den utredningsförfarandet vid så pass allvarliga händelser. Så länge man inte hör poliser förrän efter de har haft möjlighet att prata ihop sig (medvetet eller omedvetet) vid en dödsskjutning, så ger man alla dem som säger att polisen har en gräddfil i rättssystemet rätt. Och även om jag har full respekt för dem som ser till personalens utsatthet, så anser jag helt enkelt att regeln att lagen skall vara lika för alla är viktigare.

Det har även hävdats att det inte heller är utredningsmässigt professionellt att höra folk direkt efter en traumatisk händelse, och att det som kollegorna då säger då de är i någon sorts chocktillstånd sedan kan användas emot dem eller någon av deras kollegor i en rättegång. Trots det är förhör något som vi utsätter alla andra människor som är med om en traumatisk händelse för. Den enda personen av dem inne i lägenheten som faktiskt blev förhörd samma natt var den kvinna som efter att ha blivit pepparsprayad fick sin make ihjälskjuten. Naturligtvis behöver fler förhör hållas då de inblandade har haft möjlighet att få distans till händelsen, men möjligheten att först få lugna ned sig (och i värsta fall även prata ihop sig med övriga inblandade) för att säkerställa att man inte säger något oöverlagt som kan framstå som ofördelaktigt för en själv eller en kollega är inget vi ger någon annan. Vi kräver att alla vi har att göra med helt enkelt skall lita till att rättssystemet fungerar, och då känns det orimligt att vi själva hävdar undantag just för att vi inte litar på systemet.

En central och förståelig oro är att min text skall leda till försämrat förtroende för polisen genom att offentligt peka på eller hävda brister. Jag tror tvärtom att den kan bidra till att på längre sikt öka förtroendet för polisen. Jag har sedan jag skrev inlägget fått mängder med meddelanden och kommentarer där personer påstår att de nu har fått tillbaka förtroendet för polisen. Hur som helst så är polisens förtroende inget egenvärde, utan något som bör förtjänas genom allt det bra jobb som görs,och genom att kontinuerligt utvecklas och bli bättre. Det är inte fasaden/vad vi presenterar, utan det vi faktiskt presterar som är det viktigaste.

En mer konkret oro är att mitt inlägg skulle riskera att leda till oroligheter i exempelvis Husby eller Södra Järva. Jag har full respekt för den oron, även om jag tror att risken är liten. Det har även påpekats att mitt publicerande skedde med dålig tajming, under skolstart och med ett resurskrävande Obama-besök på gång. Jag tar till mig den kritiken, och kunde så klart ha väntat till mitten av hösten med publiceringen. Däremot anser inte jag att risken för oroligheter kan användas för att generellt diskvalificera att man publicerar fakta eller funderingar som är kritiska mot polisen, i så fall så skulle ju polisen aldrig få kritiseras, vilket effektivt skulle stoppa möjligheten att lära sig och utvecklas av den kritiken.

En annan kritik, som jag även har fått av kollegor som jag respekterar högt, gäller att jag borde ha framfört min kritik internt först. Jag hade dock pratat med mina närmaste chefer, och har inte känt att det har funnits några andra kanaler som jag tror fungerar för kritik som är så pass generell. Stockholm/Västerort där jag arbetar har väldigt bra chefer, men de var inte ansvariga eller inblandade i det som jag anser gick fel. Och min poäng var heller inte att vända mig till någon enskild kollega och ifrågasätta dennes agerande, utan att vända mig till polisen som organisation och säga att det här gick riktigt dåligt på flera sätt, och det behöver vi lära oss något av.

Att överhuvudtaget kritisera polisen öppet/externt är kontroversiellt, och än mer så när det kan uppfattas att man riktar kritiken mot enskilda kollegor. Som jag har skrivit i inlägget var det verkligen aldrig mitt syfte att kritisera eller "hänga ut" någon enskild person, och jag har också försökt att undvika att formulera mig så att man kan få det intrycket. Jag har dock förståelse för att kollegor kan bli arga för att mitt inlägg kan upplevas som en indirekt uthängning av dem som var inblandade. Trots det så anser jag att det var så pass viktigt att just framföra mina kritiska funderingar öppet att det ändå var värt det, vilket jag skriver om här. Som det står i ingressen till blogginlägget, så ber jag om ursäkt om någon tar illa vid sig. Jag förstår och respekterar att hela händelsen har varit jobbig för de inblandade kollegorna, och speciellt för kollegan som sköt. Jag vill dock ändå påpeka att dem som har drabbat ojämförligt hårdast av den här tragedin inte är poliser, utan de äldre paret som man gjorde inbrytningen hos. Om jag inte hade trott att de, och andra personer som har varit eller i framtiden riskerar att hamna i liknande situationer, hade haft något att vinna på min publicering, så hade jag naturligtvis låtit bli.

För att sammanfatta kritiken, så har jag läst, lyssnat och tagit till mig. Jag är dock fortfarande precis lika övertygad, om inte mer, om att det var rätt av mig att publicera inlägget. Jag ger dock de kritiker som har sagt att jag borde ha väntat med publiceringen rätt, det fanns ingen brådska och jag kunde precis lika gärna ha väntat ut skolstart, Obama-kommendering och eventuella rättsliga efterspel (som jag inte förutsåg) av händelsen innan jag la ut min text. Det ber jag om ursäkt för.


Slutligen, för att få ett mer personligt perspektiv på hur tragedin kan se ut för de anhöriga, så tänker jag mig följande: En äldre släkting har blivit lite senil, något som han själv inte har insett. Han och hans fru har druckit en del, och han har sedan i ett infall varit ute och hotat grannen med kniv. Hustrun vet att han aldrig förr har gjort en fluga förnär och är inte så bekymrad. Sedan kommer polisen dit. De är båda berusade, förvirrade, rädda och trotsiga och vägrar att prata med dem. Efter ett tag bryter sig maskerade och tungt beväpnade poliser in. Hans fru ställer sig framför sin man för att skydda honom, och han har igen plockat upp kniven. Båda sprejas, hustrun separeras undan, och då han, än mer förvirrad, stressad, och desorienterad av distraktionsgranater rör sig emot personerna som i hans värld har attackerad honom i hans hem och har tagit hans fru så skjuts han i huvudet i nödvärn. Ungefär så här kan det ha sett ut ur mannen i Husbys anhörigas, perspektiv. Om det hade varit min släkting så hade jag inte nöjt mig med konstateranden om att inget kunde gjorts på ett annat sätt och att alla har agerat klanderfritt.

7 kommentarer:

Greven 31 augusti 2013 22:19  
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Greven 31 augusti 2013 22:21  

Fantastiskt. Jag läste ursprungsinlägget och tänkte att nu kommer Martin sågas jäms med fotknölarna, frysas ut och kanske få sparken. Känns upplyftande att så inte blev fallet. Beundransvärd integritet! Det här inlägget är inkännade, vältaligt och rationellt. Det känns mycket bra att du är Polis, snacka om rätt man på rätt plats. Med såna Poliser kan vi medborgare känna oss tryggare. Kanske skulle du dock sluta vara operativ Polis och jobba med något inom Polisen som har med utbildning, attityder, taktik och pragmatik att göra för att sprida din visdom ytterligare i kåren. Jag säger inte att du är ensam om detta, men du är ju bevisligen ett bra exempel. Må all lycka och välgång möta dig i dina framtida gärningar och privatliv. Tack!

ClaesT,  1 september 2013 09:12  

Instämmer med Greven. Fast kloka personer behövs i operativ verksamet också (nej, tror inte MM är den enda där)

Anonym,  8 september 2013 17:01  

Tack för att du finns.

Känns jävligt amatörmässigt att polisen inte lyckas ta hand om en berusad pensionär utan att någon dör. Skönt att du också reagerat på det.

Kram.

Nasrin,  15 september 2013 01:29  

Hej Martin.
Jag har tidigare läst och kommenterat din skrivelse om dödsskjutningen i Husby.
Jag blir, även denna gång, oerhört berörd, nästan tårögd, över din enorma empatiska förmåga som du besitter. Jag skriver detta för att jag anser att du förtjänar att veta och höra hur dina ord berör många människor i samhället. Du besitter inte enbart empati, utan även intelligens och ett mycket starkt rättspatos, vilka är egenskaper som enligt min mening är nödvändiga att ha som polis.
Du tenderar att vara objektiv och saklig i dina funderingar beträffande skjutningen, men också i allmänhet.
Som utomstående, och enligt min mening, objektiv kan jag se att det du skriver om skjutningen är mycket sakligt och objektivt. Du är mycket noga med att inte kritisera enskilda poliser, utan du lyfter fram vikten av proportionalitetsprincipen, allas likhet inför lagen (även poliser), objektivitetsprincipen m.m. Du betonar vikten av myndighetens öppenhet och vikten av en bra polisutbildning.Jag kan inte förstå hur någon kan kritisera dig för detta. Om jag var din kollega och din chef skulle jag hylla dig och vara stolt över dig. Du har en mycket god rättsuppfattning, och en känsla för etik och moral, vilka också är egenskaper som är av vikt att ha som polis. Jag kanske är naiv, men jag föreställer mig och förväntar mig att alla som har som uppgift att upprätthålla lag och ordning eller i övrigt verkar som myndighetspersoner ska ha de nämnda egenskaperna. De ska således föregå med gott exempel och vara goda representanter. Det känns bra att veta att det finns såna som du.
Det glädjer mig att du vidhåller vad du tidigare uttalat, trots kritik från vissa personer. Du kan inte ha det lätt men kom ihåg att en betydande majoritet hyser enorm vördnad för dig, ditt engagemang och din kompetens som polis, men också som medmänniska. Gå rakryggad, du har inget att be om ursäkt för! Det känns oerhört tryggt att ha dig ute bland oss. Jag är övertygad om att du är hård mot de hårda och snäll mot de snälla, som någon en gång sa till mig beträffande mitt eget arbete. Det är precis så det ska vara.
Jag önskar dig än en gång lycka till!
Hälsningar
Nasrin

Martin 15 september 2013 15:19  

Tack så hemskt mycket för alla varma ord! Jag känner, helt ärligt, att jag har fått mer beröm för de här texterna än vad jag förtjänar. Men det gör mig fortfarande glad att läsa att det jag har skrivit har uppskattats och berört. Väldigt glad!

Anonym,  30 september 2013 21:40  

Anledningen att du får så mycket beröm är för att det är väldigt sällan vi hör poliser resonera som du gör. Jag har själv aldrig varken hört en polis prata kritiskt och ärligt om polisväsendet och absolut aldrig sett det i skrift. Bilden vi andra får av polisen är annars att de/ni alltid håller varandra om ryggen, oavsett vad som hänt. Att det, som du skriver, är andra regler för poliser än för oss andra. Att vi inte kan lita på att en polis som gör något olagligt får ta några konsekvenser för det.

Att du skriver som du gör och öppnar upp och släpper in oss i hur det ser ut inifrån polisen gör att jag, och många andra verkar det som, kan tro på att en positiv förändring är möjlig. Att det finns en vilja till självkritik och förbättring. Jag har inte speciellt starkt förtroende för polisen men att läsa dina texter gör att jag känner att det finns hopp. Att det finns poliser som ser och förstår hur andra kan uppleva polisen.

När jag var liten trodde jag att en polis var en person som skapade trygghet, som var rättvis och ärlig. Sen blev jag äldre och lärde mig av erfarenhet att det inte var så alls. Att alla jag träffade som ville bli poliser eller utbildade sig till det var riktiga rötägg som mest var intresserade av makten och våldet i det. I de sammanhang jag haft att göra med poliser i arbete har inte heller givit någon positiv bild. Det är en stängd värld där ärlighet utåt är undantag snarare än regel. Och så kommer du och liknar min barndoms sagobild av en polis mer än min desillusionerade nutida bild. Tack för det. Du förtjänar all den beröm du får.

Skicka en kommentar