Polisuppror

Jag skrev under hösten två debattartiklar om situationen inom svensk polis. Nedan följer originalversionen av en text jag publicerade på Dagens Samhälle den 13 november (då kortad och vässad). Den andra artikeln publicerades på Nyheter24 den 10 december och byggde på samma stomme av observationer och slutsatser, men fokuserade mer på den då kommande demonstrationen som Polisförbundet i Stockholm anordnade på Nobeldagen:

Den 2/11 skickade tusentals kollegor brev till rikspolischefen Dan Eliasson, inrikesministern Anders Ygeman samt till ett antal partiledare och medieföretag där de beskriver sin frustration över tillståndet för svensk polis. Som polis och fackligt förtroendevald har jag aldrig förr varit med om att det kokar så mycket i kåren som nu. Ilskan, som förr brukade fokuseras på ledning och politiker, spiller nu över även på närmaste chefen. Fler än någonsin förr slutar. Många av dem som är kvar mår dåligt eller sprider ilska och frustration omkring sig. Både arbetsmiljö och verksamhet påverkas.

Så vad är då fel? I grunden handlar det om tre saker, en usel personalpolitik, en politisk nivå vars högsta prioritet har varit att spara pengar och en ledarskapskultur där bilden av verksamheten verkar viktigare än vad man faktiskt uträttar.

Vad gäller personalpolitiken så är lönefrågan det som väcker mest bitterhet. Polisers löneutveckling fortsätter att vara negativ. Jag skulle med mina drygt sex tjänsteår 2008 ha tjänat 28000. Nu har jag drygt 25000. Jag kan leva på det, men flera kollegor tvingas att välja mellan möjligheten att köpa bostad och polisjobbet. Allt fler väljer det senare. De har helt enkelt inte råd att arbeta kvar som poliser, trots att det för många av dem är drömyrket.

Jag har jobbat flera år inom industrin. Där var det självklart att man såg till den enskilde medarbetarens behov, då man insåg att man fick igen det mångfalt över tid. Hos polisen ses man ofta som en utbytbar och utnyttjningsbar kugge i ett maskineri. Sent påkommet bröllop i familjen? Sjuk närstående? Du får bara ledigt om du själv fixar en ersättare. Det får inte kosta en krona. Visst finns det många bra chefer som försöker värna personalen så gott de kan, men de jobbar mot ett system där verksamheten alltid går först och medarbetarhänsyn ofta får ske under förutsättningen att det är gratis. Detta har exempelvis drabbat möjligheten att ge poliser i yttre tjänst extern yrkeshandledning för att kunna kontinuerligt bearbeta en hård yrkesvardag.

Lägg till det faktum att många poliser upplever att deras karriärmöjligheter dödas om de öppet uttalar kritik så blir det tydligt hur viktigt det är med ett aktivt fackförbund som för medarbetarnas talan. Polisförbundet motarbetas dock aktivt av Polismyndigheten. Jag har själv hört en mycket hög polischef säga rakt ut att de har fått direktiv uppifrån att trycka tillbaka facket. Det i sig borde vara häpnadsväckande, inte minst med tanke på att vi har en före detta fackbas, statsminster Stefan Löfven, som ytterst ansvarig för polisen.

Den del av polisens kris som har varit synligast för allmänheten är dock resursbristen. Larm om pågående brott som ingen kommer på. Våldtäktsutredningar i de "balanser" av tusentals ärenden som igen jobbar med. Ett förebyggande närpolisarbete som i alla fall i Stockholm hade dött sotdöden om det inte vore för Husbykravallerna. Fungerande specialenheter som läggs ner då kärnverksamheten annars hade kraschat totalt. Det handlar inte bara om att vi är för få, utan även om att sparkraven gör verksamheten dumsnål. Exempelvis har vi dyra och specialtränade polishästar som blir stående vissa dagar som de behövs för att deras lika specialutbildade polisryttare tvingas mocka stall. All civil personal har sparkats för att spara kostnader. Nyligen meddelande försäkringskassan att de inte längre anmäler lindrigare bedrägeribrott (mindre än 5000) då polisen ändå inte hinner hantera dem. Samma slutsats har flera handlare redan dragit angående stölder. Det är ett av många tecken på växande sprickor i rättsstatens fundament.

Samtidigt har ansvariga polischefer oftast gjort sitt yttersta för att ge en så positiv bild av verksamheten som möjligt snarare än att lyfta problemen och öppet be om hjälp eller äska mer resurser. Allt annat verkar anses avspegla sig negativt på både överordnades och det egna ledarskapet. Polisforskaren Stefan Holgersson skriver insatt och intressant om det här fenomenet. Skall man vara elak kan man säga att Holgerssons slutsats är att man har skapat en ledarskapskultur där de chefer som bryr sig mer om den egna karriären än om att göra nytta för samhället premieras.

Inga av dessa problem har kommit med den gigantiska omorganisation som polisen nu genomgår. Men samtliga har nog förvärrats, och inte på grund av omorganisationen i sig som är både nödvändig och vars grundidé om "polisen närma medborgaren" är god. Men en redan svältfödd verksamhet fick ungefär två miljarder mindre än vad Thomas Rolén som ansvarade för att genomföra omorganisationen krävde. Löneförhandlingarna har sedan kraschat efter att Dan Eliasson bland annat har sänkt ingångslönerna (både minimi och medel). Många upplever dessutom att arbetsmiljön har förvärrats kraftigt. Dels för att förändringarna i sig skapar ett visst kaos och kan sätta högre press på personalen, men även för att omflyttning av personal ibland görs utan mänsklig hänsyn. Exemplet ifrån Halmstad.

Kraven på rättning i leden och att förmedla en positiv bild är fortsatt övertydliga. Omorganisationen har inneburit en chans att sortera bort chefer som anses vara för frispråkiga. En klok och ärlig högre chef har sagt rakt ut till mig att om han påtalade problem öppet så skulle han inte få någon tjänst i den nya organisationen. Jag blev själv avbruten av Dan Eliasson då jag under ett panelsamtal nämnde resursbristen. Eliasson har även angående att föra fram kritik externt yttrat "Jag tycker ju inte att högt i tak är när man går ut i media och sparkar på den egna myndigheten och tror att det ska bli något hurrarop. Det är liksom inte min definition av öppenhet" (Polistidningen).

Det har alltså gått ifrån illa till betydligt värre för svensk polis. Det är därför det kokar. Och ingen av orsakerna är okända för varken rikspolischefen eller inrikesministern, som båda är osedvanligt begåvade personer. Anledningen att Eliasson först när flyktingsituationen blev akut nämnde att polisen kanske skulle behöva ökade anslag, samtidigt som hans personal gör allt de kan för att hålla ner lönerna, är sannolikt att det är det hans uppdragsgivare, regeringen, vill. Anledningen att Ygeman, som gjort mycket för at förbättra styrningen av polisen, svarar på alla frågor om resurser med samma mantra som hans föregångare Beatrice Ask, "Polisen har aldrig haft mer resurser än nu", är sannolikt för att hans regeringen inte prioriterar polisen.

Då spelar det mindre roll att inte bara befolkningen utan även kraven på och utmaningarna för polisen ökar kraftigt. Att utredningar tar betydligt mer tid på grund av ökade beviskrav och högre ambitioner. Att nya brottstyper tillkommer, speciellt över nätet. Att den grova organiserade brottsligheten blir allt mer våldsam och tar enorma resurser. Att nästan varje polis i operativ tjänst vittnar om resursbristen. Det blir viktigare att sälja ett budskap om att pengarna till polisen egentligen räcker, så att man kan spendera där den politiska utväxlingen per krona andes vara som störst. Som på skola, försvar eller migration (alla nödvändiga satsningar).

Men jag tror att både Ygeman och Eliasson har gjort en missräkning. Nedprioriteringen av polisen kommer att bli politiskt dyrare än man hade räknat med. Dels för att de som drabbas av polisens brister, ofta människor med svag ställning i samhället, har börjat få allt fler företrädare i debatten. Men kanske främst för att poliskåren har fått nog, och håller på att samlas kring kampen för rimliga arbetsförhållanden på ett sätt som få yrkesgrupper skulle klara av och där breven den 2/11 bara är det första exemplet. "Kårandan" har sina baksidor, men ger en enorm sammanhållning i tuffa situationer. Nästa steg är en aviserad manifestation under nobelveckan. Och så kommer det att fortsätta.

Polisförbundet har aviserat att vi förbereder för strejk när det nuvarande avtalet går ut den 1/10 nästa år. Det beskedet möttes med glädje bland i princip alla kollegor som jag har talat med, och skulle innebära att en s-ledd regering lyckas med konststycket att dra på sig den största polisstrejken i modern svensk historia. Då börjar den politiska kostnaden bli ohanterlig. Jag är själv aktiv i regeringspartiet MP. Det spelar ingen roll, jag strejkar gärna. Det handlar inte bara om drägliga villkor för mig och mina kollegor, det handlar om alla de människor som behöver vår hjälp och aldrig får den. Det handlar om att börja laga sprickorna innan det rättsstatliga fundamentet krackelerar.

Nu räcker det.