Människan, naturen och kärnkraften.

Och så har mänskligheten drabbats av ännu en naturkatastrof, en kraftig jordbävning utanför Japans östkust. De materiella skadorna verkar bli enorma, men som tur är har Japan, som ett rikt och tekniskt högt utvecklat land en helt annat beredskap än vad t.ex. Haiti eller Banda Aceh hade, vilket gör att dödstalen blir mindre (om än fruktansvärda). Dessutom är jag övertygad om att Japan besitter en stor kapacitet att hjälpa de nödställda, och att bygga upp det förstörda. Sen skall de, som alla andra nationer i kris, självklart erbjudas internationell hjälp.

Det finns inte så mycket att säga om jordbävningen i sig, även om det är intressant att Japan kan ha flyttats ca två meter österut. Det intressanta för mig är vad den säger om hur vi människor bygger våra samhällen, och vad för lärdomar vi kan dra av det. En anledning till att Japan har klarat sig bättre är naturligtvis att de har byggt på ett sätt som är ägnat att stå emot jordbävningar. Sen handlar det i slutändan alltid om en balans emellan kostnad och risk. Det går inte att bygga byggnader som är 100% jordbävningssäkra, det kommer alltid att bero på hur starkt och hur nära jordbävningen slår till. Alltså måste man kunna hantera konsekvenserna av att det man bygger upp rasar, eller krackelerar.

Det som händer just nu i och kring kärnkraftverket i Fukushima är en påminnelse om att det aldrig går att ha total kontroll. Det verkar i nuläget oklart vilka konsekvenser explosionerna och bristen på kylvatten till reaktorerna kommer att ha. En japansk expert talar om att det inte finns någon risk för härdsmälta, men Lars Gunsell på Strålsäkerhetsmyndigheten anser att man inte kan utesluta risken för utsäpp av radiokativt material. Redan nu har mätningar på 1000 gånger högre strålningsnivåer än normalt gjorts.

Ett problem med just kärnkraften, som belyses av händelserna i Fukushima, är att konsekvenserna av en olycka kan bli oöverstigliga. Det, tillsammans med ett ännu olöst avfallsproblem, gör att det finns all anledning att vara skeptisk till kärnkraften som den ser ut idag. Dessutom ligger mycket falsk eller vilseledande propaganda kombinerat med ren okunskap bakom påståenden om att den skulle vara klimatneutral. Kärnbränsle bryts i energiintensiva processer som skapar stor lokal miljöförstörelse, och är dessutom en ändlig resurs. Så Kärnkraften är varken okomplicerat i bränsleledet, energitillverkningen eller avfallsledet.

Den svenska "tankeförbudslagen" har på alla sätt varit kontraproduktiv. Det är klart att man borde få forska på kärnkraft (vilket man nu får igen). Men om man skall bygga ut kränkraften, så förutsätter det enligt min mening en teknikutveckling som löser de enorma problem som den idag associeras med (i Sverige är även driftsäkerhet en aktuell fråga). Och vem vet, kanske har vi inom en överskådlig framtid tillgång till en helt ny, ren "kärnkraft" utan avfallsproblem, det var ju inte länge sedan en italiensk forskare gick ut med att han hade lyckats genomföra en kall fusion...

Tillbaka till Japan, som till skillnad ifrån Sverige ligger i en extremt jordbävningskänslig zon. Även om det visar sig att problemen kring kärnkraftsverket i Fukushima är hanterbara, så innebär det inte att faran är över. Området löper en konstant risk att utsättas för kraftiga jordbävningar, och det vore ödesdigert om en framtida jordbävning förutom den katastrof skalvet i sig innebär även skulle leda till ett kärnkraftshaveri.

Read more...

En påminnelse

För att återigen ge sig in i det minerade fältet emellan rasistiska generaliseringar och att blunda för kulturella eller religiösa problem kan jag konstatera att en 15-årig flicka mördats i Bangladesh för att hon anklagats för att ha en affär med en gift kusin. Man får utgå ifrån att kusinen var betydligt äldre än 15, och byborna som dödade flickan verkade inte ha brytt sig om att ge sig på honom. Denna korta TT-notis verkar visa på någon sorts form av den vidriga kulturella strömning som ofta kallas "hederskultur", och som återfinns i stora delar av världen, men kanske främst i Mellanöstern och södra Asien. Det faktum att hederskulturens starkaste fästen finns i muslimska länder är i sig inte särskilt intressant. Det är nämligen självklart att man kan vara muslim utan att hysa den här sortens avskyvärda värderingar. Sen att religionen är en del av och inbakad i den lokala kultur som i t.ex. Bangladesh leder till att flickor mördas på bestialiska sätt är ganska naturligt. För mig är det självklart att religionen egentligen alltid bara är en delmängd av en folkgrupps totala kulturarv, och det går aldrig att helt särskilja den ena ifrån den andra. Nej, det viktiga är att konstatera att det finns kulturer eller subkulturer som innefattar värderingar som strider emot allt som har med vett, vänlighet, medmänsklighet och mänskliga rättigheter att göra. Att som fanatisk kulturrelativist hävda motsatsen, vilket t.ex. Gudrun Schyman och Eva-Britt Svensson gjort i försök att påstå att "hedersmord" inte skulle skilja sig ifrån vanliga fall av kvinnomisshandel, blir både kontraproduktivt och patetiskt. För dessa problem finns även i Sverige, vilket t.ex. medlemmarna i föreningar som "Glöm aldrig Pela och Fadime" kan vittna om igen och igen. Och att neka till detta är inte bara att vända ryggen till de flickor (och pojkar) som utsätts, här och i andra länder, det innebär också en generalisering som blir närmast rasistisk mot invandrargrupper eftersom det skulle innebära att det skulle ställas lägre krav på moral och etik vad gäller hanterandet av "hedersfrågor" på dem än på etniska svenskar. Nej, noll tolerans emot hederskultur och lika skyldigheter likväl som lika rättigheter för alla!

Read more...

Migrantarbetare i Sverige

I Sverige är vi med rätta stolta över att vi har ett samhälle som värnar om alla och en arbetsmarknad där arbetstagarens intressen företrädes av avtal och lagar, fackföreningar och staten. Även om det i den politiska debatten så här inför valet ifrån vänsterhåll talas om ökande klyftor (vilket på vissa sätt kan stämma) och klasskampsretoriken används flitigt, så har vi i internationella jämförelser fortfarande ett samhälle som värnar om de svaga och skyddar dem ifrån de starka, vilket jag är mycket glad över. Tyvärr så verkar det bara gälla svenska medborgare, vilket för mig däremot är en stor skam. Jag skall inte gräva ned mig i hur vi behandlar papperslösa flyktingar i det här inlägget, utan nu fokusera på migrantarbetare.

Ingen har väl lyckats missa sommarens dramer som har utspelats i norrländska skogar där bärplockare ifrån Kina, Vietnam och Thailand konstaterat att de villkor under vilka de rest hit kommer att göra att de efter att ha slitit som djur under omänskligt långa arbetsdagar ändå skulle åka tillbaka till en livslång skuldsättning för att de mål av kvantiteter av bär som krävdes för att gå jämt upp var omöjliga att nå. SRs utmärkta program Konflikt, som nu tack och lov har startat igen efter sommaruppehållet, tog upp problemet i dagens sändning.

Den situation som många av migrantarbetarna har hamnat i efter att av lokala bemanningsföretag i t.ex. Kina, Thailand och Vietnam lockats att skriva på avtal om bärplockning i Sverige, efter att dessa företag har skrivit avtal med svenska bäruppköpare, är helt fruktansvärd. Nästan alla har tagit lån för att finansiera resan och uppehället, och lånen är av en storlek som gör det i princip omöjligt att betala tillbaka dem med deras minimala löner i hemlandet, så då löftena ifrån bemanningsföretagen om hur mycket bär man kan plocka på en dag visade sig vara falska kommer de flesta att återvända till akut fattigdom och stigmatisering. De kommer att tvingas lämna sina hem som pantsatts, de kommer att utsättas för skammen att inte kunna betala tillbaka de vänner och släktingar som skrapat ihop pengar till resan, i stort så får de på många sätt sina liv förstörda för att de ville åla till Sverige och arbeta hårt några månader för att spara till en bättre framtid.

Visst kan man säga att huvudansvaret för bärplockarnas situation vilar tungt på bemanningsföretagen, men det stannar inte där. Även de svenska bäruppköparna som är de som har tagit hit bemanningsföretagen har ett tungt ansvar, och jag själv har inte hört särskilt mycket om att de haft ambitionen att ta det ansvaret. Likaså har Sverige som stat ett givet ansvar att se till att ingen utnyttjas på vår mark. Här finns uppenbarligen väldigt mycket att göra. Det finns säkert lokala myndigheter som gör sitt bästa för att hjälpa de utsatta bärplockarna, men staten borde ta ett helhetsgrepp, och i diplomatisk kommunikation med de stater ifrån vilka bärplockarna kommer säkerställa att de inte kommer tillbaka till skuldsättning och misär. Sen borde staten se över den lagstiftning som reglerar villkoren för migrantarbetare, och även gärna signera och ratificera den FN-konvention som rör migrantarbetares rättigheter. Dessutom kan det, som justitieminister Beatrice Ask nämnt i en kommentar, vara aktuellt att inleda förundersökningar om människohandel, där då migrantarbetarna skall behandlas som målsägare och ges tillhörande rättigheter.

Sen skulle jag vilja säga ett par ord om facket. Vi har alla fackföreningsrörelsen att tacka för väldigt mycket, då det är facket som har kämpat för arbetares rättigheter och mot exploaterande företag, och facket gör globalt fortfarande underverk för att föra de svagas kamp mot de starka, men tyvärr så har jag blivit relativt skeptisk till vilka drivkrafter som den svenska fackföreningsrörelsens drivs av idag. Det blev en enorm uppslutning för att sätta ett bygge i Vaxholm i blockad med motivationen att arbetarna inte betalades avtalsenliga löner, men detta var ändå arbetare som enligt deras egen uppfattning tjänade bra och var mycket nöjda med sin situation, och som skulle ha återvänt till Litauen med mycket mer pengar undansparade än vad de skulle kunna ha gjort om de arbetade hemma. Bärplockarna däremot, lever i misär och tvingas återvända till livslånga skulder, men det finns inte en bråkdel av den mobilisering och det engagemang för att kämpa för deras rättigheter, som det fanns vid Vaxholmsbygget. Facket kunde till exempel satt bäruppköparna i blockad tills de tog ett grundligt ansvar för den situation som de ända har initierat genom sina kontrakt med bemanningsföretagen, men icke... Kan det vara så att blockaderna och kamperna, även den som genomfördes mot en salladsbar i Saluhallen i Göteborg, har väldigt lite att göra med att skydda arbetare ifrån exploatering, och väldigt mycket att göra med att värna om medlemmarnas jobb och priviligier... En sådan fackföreningsrörelse har för mig i princip spelat ut sin roll.

Slutligen, migrantarbetares situation är ett globalt problem som bara kommer att växa om det inte lyfts upp och adresseras både på nationell och internationell nivå.

Read more...

Tortyr av hembiträde i Saudiarabien

En kvinna som återvände till Sri Lanka efter att ha arbetat i fem månader som hembiträde i Saudiarabien klagade över smärtor. Då hon kom till läkare uppdagades att hon av sina arbetsgivare fått 24 spikar inhamrade i kroppen, bland annat i händer, ben och pannan, detta då hon klagat över den stora arbetsbördan. De kräk som utsatt henne för den här tortyren borde vara lätta att identifiera då de torde tillhöra en rik saudisk överklass eller övre medelklass. Det är bara att hoppas att det hela leder till att de grips, åtalas och straffas för sina fruktansvärda brott, och att de tvingas betala ett saftigt skadestånd till kvinnan, gärna allt de har och äger. Men tyvärr känns det inte särskilt sannolikt, Saudiarabien är väl inte direkt kända för att respektera de mänskliga rättiheterna och även om de kanske hade brytt sig om att en amerikan hade utsatts för brott (förbindelserna med USA är ju viktiga) så lär de knappast bekymra sig om en fattig kvinna ifrån Sri Lanka... Det krävs starkare överstatliga regeringar för att skydda de ofta mycket utsatta migrantarbetarna ifrån övergrepp och förtryck. Det finns en FN-konvention som avser att göra just det, stärka migrantarbetares rättigheter (International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families, CMW), men den har inte Saudiarabien signerat eller ratificerat, och det har inte Sverige eller något annat EU-land gjort heller, vilket jag gärna skulle se en ändring på!

Read more...

Diktatur och marknadsekonomi i ohelig allians

Nyheten att en gammal kvinna, Wang Cuyen, som försökte stoppa rivningen av sitt hus blev ihjälslagen av arbetare för det rivningsföretag som skulle jämna huset med marken har nu, med största sannolikhet enbart tack vare oberoende skribenter på det kinesiska nätet, nått ut i världen. Tragedin visar att Kina, som ofta får beröm för sin fantastiska ekonomiska tillväxt, har ett system där politisk diktatur med allt det innebär av inskränkningar och kränkningar av mänskliga rättigheter, kombineras med marknadsekonomins rovdrift där företag bokstavligt talat kör över de små människor som kommer i deras väg. Vad gäller respekten för den lilla människans rättigheter, så har man tagit det sämsta av två system.

Vad gäller den politiska situationen, så är även länder som tidigare var frispråkiga med att kritisera Kina nu mer diplomatiska i sina uttalanden, på grund av dess växande makt och inflytande. Och jag har inte sett särskilt mycket belägg för att de utländska, bl.a. svenska, företag som etablerat sig har påverkat situationen i positiv riktning, även om det säkerligen är mycket bättre som anställd att jobba för Ericsson än för t.ex. Geely. Inte heller Peking-OS ledde till någon förbättring av MR-läget i landet. Den "politiska stabiliteten" som beundrades av vår före detta statsminister Göran Persson består, och så lär det förbli så länge landets ekonomi växer så det knakar och dess ställning i världen bara stärks. Och någon dryg miljard kinesiska fattiga fortsätter att leva förtryckta av både staten och storföretagen...

Read more...

FN uppmärksammar problemen med hedersmord

FNs människorättskommisarie Navi Pillay konstaterade att över 5000 kvinnor mördas i världen varje år på grund av så kallade "heders"-motiv. Hon uppger också att upp emot en tredjedel av alla kvinnor i världen någon gång har blivit utsatta för något form av våld eller övergrepp. Utan att veta hur "övergrepp" definieras i undersökningen, eller hur beräkningen är gjord, så är det en siffra som borde bli en väckarklocka som manar till handling. Hedersmord, som är vanligast i Mellanöstern och södra Asien, är (tillsammans med de mord och krigsvåldtäkter som kanske är vanligast förekommande i Afrika, t.ex. Kongo) det mest extrema och grymma exemplet på kvinnoförtryck som finns, och måste bekämpas med full kraft. Det är naturligtvis i första hand de regeringar som styr länderna där dessa vidrigheter förekommer som har det största ansvaret, både vad gäller skydd och lagföring (med straffskärpning istället för mildring om hedersmotiv förekommer), men här har alla länder ett ansvar vad gäller att ställa krav i bilaterala och multilaterala relationer. Det handlar om att kräva att grundläggande mänskliga rättigheter respekteras. Dessutom borde det vara en självklarhet att kvinnor som är utsatta för ett hedersförtryck skall ges flyktingstatus enligt Genevekonventionen, och beviljas asyl. Sen måste man vara medveten om att hedermorden är toppen på ett isberg vad gäller kultur och samhällssystem där kvinnan underordnas mannen, och att dessa strukturer måste förändras i grunden.

Read more...

Mod och civilkurage

Den sortens mod och civilkurage som den indonesiska modellen Kartika Sari Dewi Shukarno visar då hon vägrar att överklaga det piskstraff som hon fått av en Shariadomstol är allt igenom beundransvärt. Istället för att komma undan, som hon som celibritet absolut hade haft möjlighet till, så agerar hon modigt för att visa hur absurd den religiösa lagen är, och för att skapa folklig och politisk opinion emot den, även internationellt. På samma beundransvärda sätt satte den sudanesiska journalisten Lubna al-Hussein den religiösa rättstillämpning i Sudan som gjorde att kvinnor kunde dömas till piskstraff för att bära byxor under press då hon gick så långt att hon sa upp sig ifrån sitt jobb på FN för att inte ha diplomatisk immunitet och på så sätt kunna ställas inför rätta och straffas. Al-Hussein fick till slut böter, och då hon vägrade att betala så betalade den regimtrogna jourmalistföreningen för att få skandalen att försvinna. Jag har svårt att se bättre förebilder och exempel för både kvinnor och män i religiöst repressiva länder än dessa båda.

Read more...

Nya civila dödsoffer i Afghanistan

Över 30 civila dödades av ett amerikanskt bombanfall i Afghanistan i söndags. De skall ha misstagits för upprorsmän. Varje sådant misstag är inte bara en humanitär katastrof för de inblandade, utan även ett enormt nederlag för kriget då det självklart och på goda grunder skapar hat och avsky emot de utländska trupperna. Visst kan misstag ske, och speciellt i stressade miljöer, men den här sortens bombningar kan inte bara skyllas på den mänskliga faktorn. Det är ett systemfel och ett ledarskapsproblem att för många militära beslut tas på för dålig information. Anledningen är självklart att ju säkrare du anser dig behöva vara för att öppna eld mot en potentiell fiende på att denne verkligen är en fiende, desto längre måste du vänta, och desto högre risker utsätter du egna trupper för. Men om man inte är beredd att ta de riskerna, om man hellre skjuter först på osäker information för att inte riskera egna förluster, då har man faktiskt inte där att göra, för en sådan militär operation blir just kontraproduktiv. I den mån man måste frysa läget för att man är osäker, så borde man även kunna använda olika sorters skrämselskott och inte direkt blåsa på med förödande bomber. Som polis så kan det naturligtvis uppträda situationer där man tvingas kompromissa emellan egen säkerhet och risken att utsätta en oskyldig person för omotiverade tvångsmedel, men det första man gör i så fall är ju normalt inte att skjuta dödande verkanseld... Det är bara att hoppas att de ansvariga för bombräden ställs till svars på ett tillfredställande och avskräckande sätt och att det inte händer igen.

Read more...

Dilemmat med militära interventioner

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.

Read more...

Hopp och förtvivlan ifrån Banda Aceh

För någon vecka sedan gjorde SR:s Nils Horner ett reportage ifrån Tsunamidrabbade Banda Aceh i Indonesien. Det var rörande att höra hur unga flickor samlar in pengar till det jordbävningsdrabbade Haiti, och om hur befolkningen gärna skänker pengar eftersom de själva vet hur det är att vara utsatta för en katastrof. Det är också hoppingivande att återuppbyggnaden har gått så pass snabbt och bra. Tsunamin ledde till ett slut på det långa inbördeskriget, och kombinationen av fred och utländsk hjälp har lett till att Acehprovinsen på många sätt är mer välmående än någonsin, bara fem år efter tsunamin. Tyvärr så har den politiska stabiliteten ett mycket högt pris. De separatister som tidigare krigade emot regeringen var muslimska fundamentalister, och som en del av fredsavtalet har Acehprovinsen fått ökad autonomi, vilket har lett till att sharialagar har införts. Shariapolis patrullerar gatorna för att kontrollera folks klädsel, och stening till döds har införts som straff för sex utanför äktenskapet. Även om krig leder till död, kaos och lidande, så tycker jag nog ändå att om priset för fred är ett samhällssystem som så flagrant kränker de mänskliga rättigheterna, så är det inte en acceptabel väg att gå. För ungefär ett år sedan tillät Pakistans regering det lokala styret i Swatdalen att införa sharialagar för att få slut på en inre väpnad konflikt med muslimska fundamentalister. Resultatet blev offentliga avrättningar, brutal sedlighetspolis, kvinnoförtryck och mycket grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Pakistans regering backade, och kriget återvände. Kontentan för mig är att det finns värden som man aldrig får kompromissa med. Religionsfrihet skall vara en frihet att tro vad man vill, men får aldrig bli en rätt att tvinga på andra människor sina regler och lagar. Och om man vill leta efter förhandlingslösningar med separatistgrupper eller gerillarörelser, oavsett de är religiösa eller sekulära, så bör vägen vara att sluta att kränka mänskliga rättigheter genom tex diskriminering, övergrepp och polisbrutalitet, och aldrig att tillåta fler kränkningar genom tex sharialagar.

Read more...

Malaysia - om rätten till ett ord

I Malaysia, som traditionellt har varit både mångkulturellt, multireligiöst och tolerant, så har under den sista tiden religiösa och sekteristiska spänningar börjat plåga landet, och dessutom har kränkande sharialagar börjat tillämpas. Det är svårt att säga vad det beror på, många tror att en global trend med radikalisering av de mer ortodoxa muslimska grupperingarna är en bidragande faktor, och det är också möjligt att socioekonomiska, sekteristiska spänningar påverkat, då landets muslimska majoritet generellt sett är betydligt fattigare än tex den kristna minoriteten. En av de utlösande faktorn till att muslimska extremister nu börjat att ta till våld är att en domstol underkänt regeringens tidigare beslut att förbjuda kristna att använda ordet "allah" om sin gud, Malajiskan har inget motsvarande ord, utan kristna likväl som muslimer har använt det arabiska ordet allah för att referera till sin gud i århundraden. Att regeringen i första läget för cirka tre år sedan fattade beslut om att förbjuda användningen av ordet "allah" är både tragiskt och minst sagt anmärkningsvärt. Antagligen hade beslutet att göra med att spela på de redan då begynnande spänningarna för att tjäna röster hos den muslimska majoriteten. Att landets högsta domstol upphävde beslutet är ett sundhetstecken. Att detta sedan lett till oroligheter är något som både de enskilda våldsverkarna, de muslimska ledare som driver sakfrågan, och regeringen som ursprungligen införde förbudet har ansvar för. Det absurda i att försöka förbjuda andra människor att använda ett ord (som de dessutom redan använt i århundraden) visar på konflikten mellan upplevda religiösa rättigheter och reella mänskliga rättigheter. Det har ända sedan "Satansverserna" funnits religiösa strömningar, för tillfället främst inom islam, som vill hävda att det är en mänsklig rättighet att inte få sin religion kränkt eller hädad. Jag tycker visserligen att både Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer och Wilks rondellhund var ganska plumpa och onödiga tilltag, men lika självklart som det är att de kan kritiseras, lika självklart är det att de inte bör kunna bestraffas. De aktualiserade debatten om vad som får sägas, och ledde till att muslimska ledare inom ramen för FN igen tryckte på för att ge skyddet åt religionerna företräde över yttrandefriheten. Jag tycker att det är en tragisk utveckling. Alla människor har rätt till religionsfrihet, men det gäller främst rätten att tro och tänka vad man vill om existensiella och religiösa frågor. Visst har man även rätt att praktisera sin religion, men även här gäller Konstapel Bastians lag. Praktiserandet får inte innebära en kränkningar av någon annan människas rättigheter (eller onödigt djurplågeri). Så länge din religiositet är personlig och inte går ut över eller begränsar hur någon annan får leva, så får var och en däremot tro precis vad han eller hon vill. För att föra tillbaka resonemanget till Malaysia, så är det självklart ingen rättighet att begränsa andras användning av ord, medans det är en lika självklar rättighet för dessa andra att används vilka ord de vill i sitt religionsutövande.

Read more...

Farligt att vara aktivist

Ett japanskt valfångstfartyg har kört på Sea Shepherd Conservation Society's båt så att fören slets bort (se artikeln på DN här). Som tur är skadades ingen av aktivisterna, men det är lätt att föreställa sig att risken för både skador och dödsfall måste ha varit stor, vilket inte verkar ha hindrat valfångarna ifrån att köra på den stillastående båten. Valfångarna hävdar att de har beskjutits, men det är jag ytterst tveksam till. Hur som helst så agerar både valfångarna, och Japan som stat, emot en konvention som förbjuder all kommersiell valfångst, med ursäkten att det behöver fånga närmare 1000 valar, varav 50 utrotningshotade sillvalar, i "forskningssyfte". Japans respons lät inte vänta på sig, "Dessa sabotagehandlingar som hotar vårt lands valfångstfartyg och besättning är extremt farliga. Det är helt oförlåtligt", hette det i ett uttalande från Japans fiskerimyndighet enligt TT. Min uppfattning om vems beteende det är som är "oförlåtligt" skiljer sig ganska markant ifrån det japanska fiskeriverkets...

Read more...