Ansvar att skydda

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Tragediernas Haiti

Inte nog med att Haiti har drabbats av ännu en katastrof, en koleraepidemi, det faktum att det visar sig vara FN-soldater (ifrån Nepal) som fört dit smittan gör tragedin ännu värre. Det trasiga Haiti är beroende av FNs hjälp för sin överlevnad. FN hjälper till med allt ifrån säkerhet till hälsa och matdistribution. Att det skapas ett agg gentemot FN på grund av tragedin med koleraepidemin gör sannolikt samtliga FN-anställdas livsnödvändiga jobb svårare, det har redan förekommit upplopp med dödsfall, vilket i slutändan drabbar haitierna själva värst. Stackars Haiti verkar sannerligen vara otursförföljt.

Read more...

Krigsförbrytelsernas Kongo

Tre svenska läkare har nu skrivit en uppmaning på DN Debatt riktad till EU och FN om att det sexuella våldet i Kongo måste stoppas. Jag kunde inte hålla med mer. Artikelförfattarna beskriver på ett målande sätt hur fruktansvärda, avskyvärda, övergrepp begås mot kvinnor i Östra Kongo dagligen, och hur detta har fått pågå i över tio års tid. Det var en skam att FN vände Rwanda ryggen under folkmordet, och det är en skam att FN har gjort så pass lite för att få stopp på de brott mot mänskligheten som begåtts i Kongo under tiden efter det Rwandiska folkmordet. FNs styrkor måste stärkas upp, och få ett mycket mer offensivt mandat vad gäller att skydda civilbefolkningen. EU, USA, Afrikanska Unionen med nyckelspelare som Sydafrika, m.fl. måste sätta press på Kongos, Ugandas och Rwandas regeringar att ta kontroll över sitt territoruim, skydda sina medborgare, upplösa milisgrupper och ställa krigsförbrytare inför rätta. Det internationella samfundet måste se till att införa ett system för att hantera konfliktmineraler så att de som bryts i Kongo och som nu finansierar krig och etniska rensningar inte tillåts att komma ut på marknaden. Och folket i Östra Kongo behöver omfattande strukturellt och humanitärt stöd.

För övrigt tycker jag att den kongolesiska läkaren Dr. Mukwege som driver Panzisjukhuset i Kivuprovinsen som tar hand om de våldtagna och torterade kvinnorna är en stark kandidat till Nobels fredspris. Här kan man notera att den hyllade fredspristagaren Kofi Annan under tiden för folkmordet i Rwanda var ansvarig för FNs fredsbevarande styrkor, som övergav Rwandas befolkning och lät hundratusentals människor bli slaktade med machetes. Den historien gör det minst sagt komplicerat när FN nu anklagar Rwandiska (Tutsiledda) styrkor för folkmord på Hutuflyktingar i Kongo. Det var ju den nuvarande presidenten Kagames Tutsidominerade FPR-styrkor som fick slut på folkmordet som FN hade ignorerat. FN har säkert rätt i sak angående anklagelserna, och naturligtvis är det faktum att ett folk precis blivit utsatta för ett folkmord ingen ursäkt för att begå ett mindre sådant gentemot förövarnas folk. FNs moraliska position är dock extremt svag i ärendet på grund av dess tidigare agerande i Rwanda, och den stärks inte nämnvärt utav vad som tillåts försigå i Kongo heller...

Jag vill gärna se en värld med ett starkt FN och starka internationella regelverk, men då måste både FN och de internationella lagarna och överenskommelserna förtjäna legitimitet i folkens ögon genom att verkligen värna de svaga och utsatta, och inte styras av realpolitiskt agerande stormakter som enbart har sina egna politiska och ekonomiska intressen för ögonen.

Read more...

Om Kongo, Rwanda, och behovet av militär styrka

Epidemiologer har räknat ut att det har dött 5,4 miljoner människor i de krig som har rasat kring östra delarna av det land som nu heter Demokratiska Republiken Kongo. Våldsamheterna, som började med folkmordet i Rwanda 1993-1994 har sedan fortsatt med förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Folkmord och etniska rensningar, ofattbart grymma massvåldtäkter där offren utsätts för fruktansvärd tortyr som måste vara det närmaste ren ondska som går att finna i den här världen, och detta under flera decennier och utan att omvärlden har gjort särskilt mycket för att stoppa eller förhindra vidrigheterna. Tvärtom, mitt under brinnande folkmord i Rwanda, så fick den kanadensiske FN-generalen ordern att inte ingripa! Än idag behöver tusen och åter tusentals bybor, främst kvinnor och barn, aktivt skydd för att inte riskera att någon rebellgrupp en dag vandrar in i byn, dödar alla män, pojkar och de barn som är för små för att kunna våldta, och sedan utsätter de som är kvar för grymheter som på många sätt är värre än döden.

Jag kan inte tänka mig bättre exempel än Rwanda och Kongo för att världen behöver ha en effektiv kapacitet, inte bara för fredsbevarande insatser, utan även för att slå till militärt för att stoppa folkmord och brott mot mänskligheten. Och det kräver även att stater som Sverige har en försvarsmakt med kapacitet att delta, och om man inte skall vara beroende av import, även en försvarsindustri som kan förse försvarsmakten med materiel. Tyvärr har dock FN visat sig för fegt, ineffektivt och byråkratiskt för att vara till någon större nytta under akuta lägen. Det bästa vore om man kunde skapa en slimmad, effektivare och modigare organisation som såg först till de hjälpbehövande människorna och inte till världspolitik, ekonomi, och resurser. Men så länge det inte finns så är alla nationella initiativ som räddar liv välkomna. Det är ointressant om Vietnam hade juridiskt stöd för att invadera Kambodja och stoppa de Röda Khmerernas folkmord, det var ändå befogat. Samma resonemang kan antagligen appliceras på när USA till slut fick stopp på de etniska rensningarna i det gamla Jugoslavien. Och idag behövs det fortfarande hjälp i östra Kongo. Visst måste man till viss mån vara pragmatisk och säkerställa att en insats gör mer nytta en skada, men att värna den nationella suveräniteten är inte värt ett skit jämfört med att rädda människoliv!

Read more...

Tortyr av hembiträde i Saudiarabien

En kvinna som återvände till Sri Lanka efter att ha arbetat i fem månader som hembiträde i Saudiarabien klagade över smärtor. Då hon kom till läkare uppdagades att hon av sina arbetsgivare fått 24 spikar inhamrade i kroppen, bland annat i händer, ben och pannan, detta då hon klagat över den stora arbetsbördan. De kräk som utsatt henne för den här tortyren borde vara lätta att identifiera då de torde tillhöra en rik saudisk överklass eller övre medelklass. Det är bara att hoppas att det hela leder till att de grips, åtalas och straffas för sina fruktansvärda brott, och att de tvingas betala ett saftigt skadestånd till kvinnan, gärna allt de har och äger. Men tyvärr känns det inte särskilt sannolikt, Saudiarabien är väl inte direkt kända för att respektera de mänskliga rättiheterna och även om de kanske hade brytt sig om att en amerikan hade utsatts för brott (förbindelserna med USA är ju viktiga) så lär de knappast bekymra sig om en fattig kvinna ifrån Sri Lanka... Det krävs starkare överstatliga regeringar för att skydda de ofta mycket utsatta migrantarbetarna ifrån övergrepp och förtryck. Det finns en FN-konvention som avser att göra just det, stärka migrantarbetares rättigheter (International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families, CMW), men den har inte Saudiarabien signerat eller ratificerat, och det har inte Sverige eller något annat EU-land gjort heller, vilket jag gärna skulle se en ändring på!

Read more...

Lättnad av blockaden mot Gaza

Israel har tydligen, efter PR-fiaskot med räden mot "Ship to Gaza" bestämt sig för att lätta på blockaden mot Gaza. Numera skall skolmaterial, böcker, datorer och leksaker släppas in. Hur blockaden mot dessa varor tidigare har hjälpt Israels säkerhet är minst sagt svårt att förstå... Eftersom både EU och FN har krävt att blockaden hävs, så får man hoppas att lättnaden inte innebär att trycket på Israel minskar.

Jag är väl medveten om att Ship to Gaza historien är både gammal och väldiskuterad vid det här laget, men nu när jag ändå har börjat skriva igen, så får det bli en kommentar om hela situationen. Blockaden av Gaza har många gånger konstaterats vara folkrättsvidrig. Det är dessutom svårt att förstå vad annat än kollektiv bestraffning som har kunnat motivera den absurda lista på varor som inte släpps in, vilket exemplifieras av listan med varor för vilka förbudet precis har hävts. Det faktum att Egypten också har del i blockaden gör inte Israels skuld mindre, även om det kan tyckas underligt att Egyptens skuld inte diskuteras mer. En olaglig aktion på internationellt vatten som del i en olaglig blockad kan inte annat än fördömas, speciellt då den har krävt dödsoffer (notera att aktivisterna på båten kunde ha använt en beslagtagen Uzi om det hade varit ute efter att döda de israeliska bordande soldaterna, men den slängdes i havet). Läs även gärna folkrättsproffessorn Hans Corells redogörelse över den legala biten.

Israel motiverar blockaden med att de är i krig mot Hamas. Om nu blockaden hade skett genom att enbart krigsmateriel stoppades ifrån att komma in och hanterats på Israels territorialvatten, så hade även det varit ytterst tveksamt, med tanken på att Israels hela “krig mot Hamas” kan anses bero på den israeliska ockupationspolitiken, som sätter Israel i ett omöjligt dilemma. Om man som land ockuperar ett område har man, som jag skrivit om tidigare, egentligen två möjligheter vad gäller den långsiktiga hanteringen av dess befolkning. Ett alternativ är naturligtvis att lämna området till dess befolkning och/eller till en annan stat, men då kan man naturligtvis inte skicka ut bosättare, bygga murar eller på andra sätt annektera de politiskt, ekonomiskt, resursmässigt och strategiskt viktigaste områdena på ursprungsbefolkningens bekostnad. Det strider som konstaterats av ett antal FN-resolutioner och otaliga frivilligorganisationer emot folkrätten. Ett annat alternativ är att behålla området, men då måste naturligtvis alla som bor där ges fullt medborgarskap och fulla demokratiska rättigheter, annars skapar man en rasistisk apartheidstat. Den svensk-israeliska statsvetaren Nidal Kersh har skrivit en mycket läsvärd artikel om möjligheten för palestinierna att fokusera på att kräva medborgarskap istället för en egen stat.

Argumentet att ockupation och blockad behövs så länge som det finns palestiner som attackerar Israel är ihåliga. Det är ungefär som om den Sydafrikanska apartheidregimen skulle hävda att apartheid behövs så länge det finns svarta som begår brott mot vita. Israel måste naturligtvis först respektera palestiniernas rättigheter genom att ge dem deras land tillbaka (samt kontroll över sina gränser) eller medborgarskap i en funderande demokrati där alla har samma rättigheter (och det land som annekterats genom bosättningar ersätts för de som blivit av med det). Därefter, då de står på rättslig och moralisk fast mark, kan de hantera de som eventuellt gör sig skyldiga till brott mot staten Israel genom t.ex. terrorismhandlingar inom lagens gränser. Att det skulle vara ett hot för staten Israels existen att ge palestinierna frihet är mer än lovligt absurt, det är självklart ett mycket större hot att fortsätta med ockupationspolitiken, då den både ger Israel yttre och inre fiender och långsamt korrumperar landets egna befolkning genom att göra dem till förtryckare. Men tyvärr styrs agendan i Israel av en vilja att behålla de ockuperade områdena utan att ge de palestinier som bor där medborgarskap. Och den ekvationen kommer aldrig att gå ihop.

Read more...

Miljöförstöring dödligare än krig

Idag är det världsvattendagen, en dag tillägnad att uppmärksamma alla människors behov av rent vatten. I ett land som Sverige, med ett av världens bästa kranvatten, kan det vara lätt att glömma hur beroende man är av tillgång till rent vatten, och hur många som saknar den tillgången. UNEP, FNs miljöprogram, konstaterade idag att fler människor dör i världen av brist på rent vatten än av allt totalt våld, inklusive krig, sammanlagt. Dessutom ligger det enligt UNEP människor med sjukdomar kopplade till förorenat vatten i hälften av världens sjukhusbäddar. Tanken är hisnande. Om man jämför med hur mycket uppmärksamhet problemet får med allt som skrivs om allting ifrån lokala mord till terrordåd och krig över hela världen så verkar frågan om tillgång till rent vatten näsan helt bortglömd och bortprioriterad. Naturligtvis beror detta på faktorer som att media bryr sig mer om närområdet (eller om områden som Nordamerika där folk ser ut som vi och lever som vi) samt att den långsamma död som orsakas av törst och sjukdomar inte ger en lika bra story. Men faktum är att det krävs uppmärksamhet, för uppmärksamhet ger medvetenhet som manar till handling.

Förorenat vatten är någonting vi kan göra något åt, även härifrån Sverige. Vi kan ge mer och bättre bistånd. Vi kan uppmuntra de företag som verkar i områden där människor dör av förorenat vatten att påverka positivt genom sina affärer. Och vi kan sätta press på, och hänga ut och bojkotta om det krävs, de företag som står för föroreningarna. Och självklart kan vi även engagera oss ideellt eller skänka pengar till organisationer som arbetar med frågan.

Faktum är att ett av de mest centrala leden är att europeiska och amerikanska företag som själva har hyfsade standards för utsläpp kritiskt granskar och ställer krav på sina underleverantörer. Om marknaden krymper för produkter ifrån de smutsigaste industrierna, om det inte längre blir lönsamt att förorena heller i de länder där staterna är för svaga eller ointresserade för att kontrollera lokala utsläpp, så kommer industrierna själva att förbättra sin verksamhet. Det är naturligtvis en komplikation att handeln ifrån råvara till färdig produkt sker i så många led att det är svårt att veta hur tungmetallerna i datorn du knappar på har brutits, eller var datorn hamnar när du är färdig med den. Men återigen, med ökad uppmärksamhet och mer debatt så kommer bättre information fram och möjligheten att påverka förbättras. Jag är medveten om att det är en sliten klyscha, men vi har alla ett ansvar genom hur vi agerar som företagare och konsumenter. UNEPs alarmerande rapport på världsvattendagen kan vara en motivation till att ta det ansvaret.

Read more...

Vapenköp ökar i världen

Enligt en rapport av Sipri, så har vapenköpen ökat med ca 20 % mellan den första och den andra hälften av 00-talet. Detta innebär att en global trend sedan 20 år tillbaka med minskade vapeninköp har vänt. Tråkigt nog drivs den utvecklingen bland annat av Latinamerika, där framförallt skramlet mellan Colombia och Venezuela (samt den inrikespolitiska situationen i de länderna) har varit drivande för den utvecklingen.

Detta är naturligtvis mycket tråkiga nyheter. Det finns så många behov som världens regeringar har att ta hänsyn till och ta ansvar för, att det i många fall framstår som närmast kriminellt att lägga så pass mycket pengar på vapen. Och naturligtvis är det så att om ett land rustar med offensiva vapen, så kommer politikerna (eller diktatorerna) i grannländerna inte dröja med att svara.

Jag vill dock klargöra att jag absolut inte är pacifist. På samma sätt som ett land behöver en polisstyrka med möjlighet och kapacitet att använda våld, så behöver världen kunna reagera på händelser som t.ex. folkmordet i Rwanda med vapenmakt. Tyvärr så har inte verkligheten sett ut sådan, och gör det inte heller idag. Rwandierna tilläts dö i hundratusental medan man gick in med full kraft i Irak, och FN är svagt och fungerar inte som det borde. Men som koncept, så är det för mig självklart att världsamfundet måste ha kapacitet att ingripa om folkmord eller brott mot mänskligheten sker, och åt fanders med den nationella suveräniteten.

Men, den upprustning som sker idag är knappast ägnad åt att hindra dödande och lidande, utan snarare tvärt om. Det vore önskvärt att regeringarna i de länder där de stora försvarsindustrierna huserar, som USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, men även Sverige som har en internationellt sätt framstående försvarsindustri, var mer nogräknade med vart de sålde sina vapensystem. Den gamla devisen om att vi inte säljer till krigsförande länder har sedan länge falsifierats eftersom vi aldrig har några problem att sälja till USA. Nej, det borde ligga på regeringsnivå att med hjälp av input ifrån den ideella sektorn göra en bedömning av varje affär, varje land, för att se om vapnen riskerar att missbrukas. Orealistiskt? Kanske.

Hur som helst så borde det vara ett minimikrav att alla de vapen som främst drabbar civila, som personminor, klusterbomber, mm, totalt utrotas ifrån marknaden. Här väntar världen fortfarande på USA (och Ryssland, Kina, Israel, m.fl.)

Read more...

Som väntat inga fredssamtal

Självklart avvisade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att återuppta fredssamtalen efter att Israel tillkännagivit att ytterligare 1600 bostäder skall byggas i det ockuperade Östra Jerusalem (vilket har fördömts av FN). Allt annat hade varit otänkbart, palestinierna har inget att vinna på förhandlingar med en israelisk motpart som så tydligt visar att den inte bryr sig om varken deras situation eller internationella lagar och regler. Och efter den amerikanske vicepresidenten Joe Bidens utspel om att USA och Israel är "som sammanväxta" så förblir det tydligt att Israel har fria tyglar att bete sig som de vill, de kan ändå räkna med totalt amerikanskt stöd. Det ser sannerligen inte ljust ut för fredsprocessen, vilket för närvarande inte verkar göra något för Israel. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, då det var gott om palestinska självmordattacker så ansågs det av Israel som ett stenhårt krav att ingen fredsprocess kunde ske innan dessa upphörde, nu när de har upphört så finns det ingen motivation för en fredsprocess. Om man vore riktigt cynisk så skulle man kunna spekulera i om det verkligen är så illa att palestinernas enda möjlighet att bryta det status quo i vilket de är helt maktlösa att hävda sina rättigheter går genom väpnad kamp, eller ännu värre, genom grymma, folkrättsvidriga och moraliskt förkastliga terrordåd... Och eftersom jag inte är fullt så cynisk, så hoppas jag fortfarande på att EU tar sig mera ton, och åtminstone börjar med att se över sina handelsförbindelser med Israel och dessutom tar upp frågan på högre nivå och mer offentligt med USA.

Read more...

Föredömligt att FNs tortyrexpert ryter ifrån

FNs speciella rapportör om tortyr, Manred Nowak, har på ett föredömligt sätt sagt ifrån på grund av den kritik han och andra av FNS speciella rapportörer får utstå ifrån FNs Människorättsråd (UN Human Rights Council) av vilket de har fått sina uppdrag och till vilket de rapporterar. Det är ett uppenbart problem att det sitter representanter i FNs människorättsråd som kommer ifrån stater som har mycket stora brister vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Och det blir än värre när dessa representanter försöker använda FNs människorättsråd för att kritisera, politisera och desarmera berättigad kritik ifrån de speciella rapportörerna. En anledning till att rådets företrädare, Kommissionen för mänskliga rättigheter, lades ned var just att den hade mycket låg trovärdighet på grund av bl.a. diktaturers deltagande, och dessvärre så verkar rådet vara på väg i samma riktning. I fallet med Manfred Nowak så var det den afrikanska gruppen, den islamiska konferensen, och Ryssland som hade gått emot en rapport om hemliga fängslanden, naturligtvis för att de kritiserats av rapporten.

Det är illa nog att säkerhetsrådet lamslås vad gäller mänskliga rättigheter då USA, Kina eller Ryssland lägger in veto, men man tycker att åtminstone de speciella rapportörerna, vars rapporter inte är juridiskt binande, borde få presentera sina resultat utan politisk inblandning. Dessutom hade det naturligtvis varit önskvärt att andra institutioner, som den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, tillåts verka genom att fler stater ratificerar Romkonventionen (vilket bl.a. USA fortfarande inte har gjort). Det är uppenbart att världen behöver starka, oberoende institutioner som kan bevaka mänskliga rättigheter, institutioner som inte är politiskt styrda och som inte kan blockeras av enskilda medlemsländer då de eller dess allierade får kritik.

Read more...

FN uppmärksammar problemen med hedersmord

FNs människorättskommisarie Navi Pillay konstaterade att över 5000 kvinnor mördas i världen varje år på grund av så kallade "heders"-motiv. Hon uppger också att upp emot en tredjedel av alla kvinnor i världen någon gång har blivit utsatta för något form av våld eller övergrepp. Utan att veta hur "övergrepp" definieras i undersökningen, eller hur beräkningen är gjord, så är det en siffra som borde bli en väckarklocka som manar till handling. Hedersmord, som är vanligast i Mellanöstern och södra Asien, är (tillsammans med de mord och krigsvåldtäkter som kanske är vanligast förekommande i Afrika, t.ex. Kongo) det mest extrema och grymma exemplet på kvinnoförtryck som finns, och måste bekämpas med full kraft. Det är naturligtvis i första hand de regeringar som styr länderna där dessa vidrigheter förekommer som har det största ansvaret, både vad gäller skydd och lagföring (med straffskärpning istället för mildring om hedersmotiv förekommer), men här har alla länder ett ansvar vad gäller att ställa krav i bilaterala och multilaterala relationer. Det handlar om att kräva att grundläggande mänskliga rättigheter respekteras. Dessutom borde det vara en självklarhet att kvinnor som är utsatta för ett hedersförtryck skall ges flyktingstatus enligt Genevekonventionen, och beviljas asyl. Sen måste man vara medveten om att hedermorden är toppen på ett isberg vad gäller kultur och samhällssystem där kvinnan underordnas mannen, och att dessa strukturer måste förändras i grunden.

Read more...

Jämställdhet och AIDS

FN-organet UNAIDS rapporterar nu att HIV är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor mellan 15 och 49. Enligt BBC hävdar även FN att 70 % av alla kvinnor någon gång har blivit tvingade till sex. Dessa siffror är både fruktansvärda och häpnadsväckande, och även om en viss källkritik kan vara på plats med avseende på hur de producerats så visar de ändå tydligt på hur två av världens absolut största problem, AIDS-epidemin och ojämställdhet/kvinnoförtryck kopplas ihop och förstärker varandra. Det faktum att så många kvinnor, framförallt i Afrika, inte ens har möjlighet att kontrollera sina egna kroppar, sin egen sexualitet, på grund av att de lever i mansdominerade samhällen och kulturer, leder dessutom till att de utsätts för enormt mycket större risker att smittas av HIV. Dessutom drabbas de smittade av social stigmatisering och utfrysning.

Även om den grundläggande och viktigaste anledningen att arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män är och förblir att allt annat är orättvist och moraliskt fel, och att alla kvinnor världen över som utsätts för könsrelaterat förtryck oavsett om det är sexuellt, ekonomiskt, socialt etcetera har behov av och rätt till all stöd och hjälp de kan få, så visar dessutom exemplet med HIV på att det finns ett antal positiva sidoeffekter av ökad jämställdhet, som bättre hälsa, bättre ekonomisk tillväxt, med mera. Det är bra att jämställdhetsarbetet har fått mer uppmärksamhet i utvecklingssamarbetet de senaste åren, men det finns uppenbarligen väldigt mycket kvar att göra. Det finns naturligtvis mängder med positiva exempel när man riktar hjälpinsatser direkt till utsatta kvinnor istället för att gå via ofta korrumperade regimer som man kan dra lärdom av och vidareutveckla, bara man fortsätter att prioritera och finansiera biståndsverksamheten. Därför hoppas jag att åtminstone Sverige skall fortsätta att sträva efter 1 %-målet (vilket tyvärr inte har skett under alliansregeringen, som dessvärre totalt verkar domineras av moderaterna i biståndsfrågan).

När jag själv och min bror skall hjälpa våra fattiga vänner i Peru med något projekt, så lånar vi numera bara ut pengar till kvinnorna i familjerna, det ökar chansen betydligt att pengarna skall förvaltas på ett bra sätt och att de kanske dessutom t.o.m. betalas tillbaka någon dag...

Read more...

Dilemmat med militära interventioner

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.

Read more...

Förbud emot klusterbomber träder i kraft

Efter att Moldavien och Burkina Faso har ratificerat konventionen om förbud emot klusterbomber så kommer nu förbudet att träda i kraft den 3 augusti i år. Förbudet förbjuder både användande, produktion och försäljning av klusterbomber, och har sitt ursprung i att klusterbomber, liksom tex personminor, slår väldigt hårt mot civila. De fortsätter att döda och lemlästa oskyldiga män, kvinnor och barn långt efter att den konflikt i vilken de fällts har tagit slut. Man kan ha åsikter om vapen i allmänhet, men utan militär kapacitet blir det också omöjligt att ingripa i situationer där det borde vara en moralisk skyldighet (och också i många fall är en laglig plikt enligt FNs konvention om folkmord) att agera för att rädda oskyldiga undan övergrepp, död och förintelse. Det finns dock som jag kan se det aldrig något moraliskt försvar för vapen som slår mot de svagaste och mest oskyddade, och som dessutom fortsätter att terrorisera en befolkning under en oöverskådlig tid. Tyvärr så finns det ekonomiska och militära intressen som är likgiltiga inför lidande och förstörelse. Varken Israel, Kina, Ryssland eller USA har heller ratificerat konventionen. Enligt DN-artikeln så planerar dock USA att göra det under 2010. Blir det så, så är det naturligtvis väldigt positiva nyheter eftersom landet har världens största militär och världens största försvarsindustri. Sen skulle de gärna få fortsätta med att ratificera konventionen emot personminor, skriva på Romkonventionen om den internationella brottsmålsdomstolen (ICC), osv...

Read more...

Levande begravd för att ha haft vänner

DN rapporterar idag om att en 16-årig flicka skall ha begravts levande av sina egna släktingar. Anledningen skall vara att flickan, Medine Memi, har haft manliga vänner. Detta är så vidrigt att det saknas ord för att beskriva. Tanken på att en flicka mördas, och dessutom på ett utstuderat grymt sätt, av sina egna familjemedlemmar, de som borde skydda och vårda henne, är så fruktansvärd att den inte går att ta in. Det rör sig alltså inte om ett vansinnesdåd i affekt, eller ens om en enskild sjuk, skruvad människa, utan antagligen om ett hedersmord där ett antal släktingar till flickan, säkerligen främst eller bara manliga, har suttit och tillsammans bestämt sig för att de skall bakbinda henne och gräva ned henne levande. Jag är medveten om att jag nu kommer att ge mig ut på tunn is, men för mig så betyder det att det finns extremt sjuka kulturella strömningar i det område där detta skedde, kurdiska sydöstra Turkiet. Jag vill naturligtvis klargöra att detta inte på något sätt innebär att jag påstår att kurder, turkar, muslimer, eller någon annan grov, godtycklig kategori av människor har en sämre kultur, och ägnar sig åt hedersmord. Det är just när man vill klumpa ihop människor efter etnicitet eller religion, eller någon annan egenskap, och sen klistrar på alla i gruppen förkastliga egenskaper som finns hos vissa, som man tappar fotfästet och halkar ned i rasism, främlingsfientlighet eller den nu så populära islamofobin. Dessutom är jämförelsen emellan etniciteter eller religioner ofta ointressant och dessutom ibland missvisande, orättvis och rent av rasistisk. Det som dock är intressant är att jämföra lokala eller regionala seder, vare sig de anses vara religiösa eller kulturella (för mig flyter de begreppen ofta i varandra) med universella värderingar, som tex kan representeras av FNs olika konventioner för mänskliga rättigheter. Och när man ser exempel på hur ett ofattbart vidrigt mord faktiskt är en kulturell handling, som i fallet med Medine Memi, så måste man kunna fördöma inte bara den enskilda handlingen, utan hela det kulturella kontext i vilket den utfördes. Därefter måste man överväga hur sådana kulturer kan bekämpas och förändras, inifrån och utifrån. Och detta gäller självklart inte bara hedersmord i Turkiet, det gäller även tex grymma Sharialagar i talibankontrollerade delar av Afghanistan, vålds- och våldtäktskultur bland Hutu-milisen i Östra Kongo, eller Israels systematiska förtryck på de ockuperade områdena. Kontentan är att man måste kunna tala klarspråk om förkastliga kulturella eller subkulturella avarter utan att falla tillbaka på rasism. Man måste kunna kritisera hedersmord och sharialagar som strukturella fenomen utan att bli islamofobisk, på samma sätt som man måste kunna kritisera Israels ockupationspolitik utan att bli antisemitisk.

Read more...

Hjälpsändningar kommer inte fram

Flera av Läkare Utan Gränsers plan har inte fått landningstillstånd på Port-au-Prince flygplats, vilket leder till att livsnödvändiga läkemedel inte kommer fram till organisationens hårt arbetande personal. Det är naturligtvis en skandal att så essentiell utrustning inte kommer fram till de svårt nödställda, och det är ett tecken på att organisationen kring hjälpen, och på Haiti i allmänhet, inte fungerar. I P1 intervjuades Guido Bertolazzi, mannen som ledde det prisade italienska katastrofarbetet efter Tsunamin. Hans snabba analys var att det största problemet är att det saknas ledning. I sådana krissituationer krävs det att enskilda människor på nyckelpositioner vågar ta beslut, vågar ta kommandot. Det finns inte tid för konsensus och långbänkar medan tusentals människor lider och dör. Med tanke på den Haitiska statens sönderfall så borde FN ha reagerat kraftfullare och resolutare, och helt enkelt ha tagit över de centrala samhällsfunktionerna. Om FN visar sig inkapabelt (igen...) så hade jag personligen hellre sett ett ännu tydligare amerikansk ledarskap på Haiti än det kaos och den förvirring som nu råder. Det viktigaste måste vara att se till att infrastrukturen fungerar, att hjälp kommer fram och och att hjälporganisationerna ges förutsättningar att jobba, och att fortsätta rädda liv.

Read more...

Malaysia - om rätten till ett ord

I Malaysia, som traditionellt har varit både mångkulturellt, multireligiöst och tolerant, så har under den sista tiden religiösa och sekteristiska spänningar börjat plåga landet, och dessutom har kränkande sharialagar börjat tillämpas. Det är svårt att säga vad det beror på, många tror att en global trend med radikalisering av de mer ortodoxa muslimska grupperingarna är en bidragande faktor, och det är också möjligt att socioekonomiska, sekteristiska spänningar påverkat, då landets muslimska majoritet generellt sett är betydligt fattigare än tex den kristna minoriteten. En av de utlösande faktorn till att muslimska extremister nu börjat att ta till våld är att en domstol underkänt regeringens tidigare beslut att förbjuda kristna att använda ordet "allah" om sin gud, Malajiskan har inget motsvarande ord, utan kristna likväl som muslimer har använt det arabiska ordet allah för att referera till sin gud i århundraden. Att regeringen i första läget för cirka tre år sedan fattade beslut om att förbjuda användningen av ordet "allah" är både tragiskt och minst sagt anmärkningsvärt. Antagligen hade beslutet att göra med att spela på de redan då begynnande spänningarna för att tjäna röster hos den muslimska majoriteten. Att landets högsta domstol upphävde beslutet är ett sundhetstecken. Att detta sedan lett till oroligheter är något som både de enskilda våldsverkarna, de muslimska ledare som driver sakfrågan, och regeringen som ursprungligen införde förbudet har ansvar för. Det absurda i att försöka förbjuda andra människor att använda ett ord (som de dessutom redan använt i århundraden) visar på konflikten mellan upplevda religiösa rättigheter och reella mänskliga rättigheter. Det har ända sedan "Satansverserna" funnits religiösa strömningar, för tillfället främst inom islam, som vill hävda att det är en mänsklig rättighet att inte få sin religion kränkt eller hädad. Jag tycker visserligen att både Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer och Wilks rondellhund var ganska plumpa och onödiga tilltag, men lika självklart som det är att de kan kritiseras, lika självklart är det att de inte bör kunna bestraffas. De aktualiserade debatten om vad som får sägas, och ledde till att muslimska ledare inom ramen för FN igen tryckte på för att ge skyddet åt religionerna företräde över yttrandefriheten. Jag tycker att det är en tragisk utveckling. Alla människor har rätt till religionsfrihet, men det gäller främst rätten att tro och tänka vad man vill om existensiella och religiösa frågor. Visst har man även rätt att praktisera sin religion, men även här gäller Konstapel Bastians lag. Praktiserandet får inte innebära en kränkningar av någon annan människas rättigheter (eller onödigt djurplågeri). Så länge din religiositet är personlig och inte går ut över eller begränsar hur någon annan får leva, så får var och en däremot tro precis vad han eller hon vill. För att föra tillbaka resonemanget till Malaysia, så är det självklart ingen rättighet att begränsa andras användning av ord, medans det är en lika självklar rättighet för dessa andra att används vilka ord de vill i sitt religionsutövande.

Read more...