Förbud mot heltäckande slöja fel väg att gå

Belgien skulle idag ha lagstiftat emot heltäckande slöja, dvs nikab eller burka. Enligt lagförslaget skulle det bli belagt med böter eller fängelse upp till sju dagar att bära en heltäckande slöja offentligt. Omröstningen i det belgiska parlamentet blev aldrig av p.g.a. en regeringskris utlöst av konflikter emellan de fransktalande och flamländska delarna av landet, men lagförslaget kommer antagligen att gå igenom så fort frågan kommer upp, då det har brett stöd bland de belgiska parlamentarikerna.

Belgien skulle ha varit det första landet att lagstifta emot heltäckande slöja, men liknande lagar kan vara på väg i många andra europeiska länder. Bland annat har Farnkrikes president Sarkozy uttalat sig starkt för ett förbud, och även ledande politiker i Norge och Danmark vill se dylik lagstiftning.

Argumenten för ett förbud handlar oftast om att bekämpa det kvinnoförtryck som slöjan i många fall innebär. Men jämställdhetsivrandet kommer ofta ifrån de läger som normalt har lägst ambitioner i jämställdhetsfrågor, nationalistiska och högerinriktde partier, och blandas med tankar om att ett slöjförbud skulle motverka religiös fundamentalism och försvåra för terrordåd. Udden är naturligtvis mycket tydligt riktad mot islam. I jämförelse kan nämnas att en av Sveriges mest debattaktiva feminister, FIs Gudrun Schyman, är starkt kritisk till förbudet då hon anser att det bara ökar förtrycket av kvinnor.

Det finns mycket att säga om den här frågan, och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen. Men ibland måste man upprepa sig lite... För att vara mycket tydlig, så skulle jag gärna vilja se en värld utan heltäckande slöjor, och faktiskt gärna helt utan slöjor som bärs "tvångsmässigt". För mig är det tydligt att traditionen att kvinnor tvingas att dölja hela eller delar av sin kropp har rötter i kulturella och religiösa patriarkala strukturer med kopplingar till så kallad "hederskultur" där det på något för mig obegripligt sätt blir syndigt för en kvinna att visa vissa delar av ansiktet eller kroppen. Självklart finns tendenser av samma tänkande även i kristen och västerländsk kultur, där nunnor bär dok och där kvinnor i vissa sammanhang har fått utstå missaktning för att de anses vara för tillgängliga eller provocerande. I dagens samhälle är dock dessa dogmatiska och förtryckande strukturer generellt sätt mycket kraftigare och farligare i kultursfärer som bland annat återfinns i delar av Mellanöstern, på Afrikas Horn, i Pakistan, m.fl. ställen och som ofta har kopplingar till islam.

Jag är visserligen säker på att det finns kvinnor som själva har valt att bära heltäckande slöja. Det kan röra sig om välutbildade kvinnor som upplever sig som både starka och fria, men som av religiösa eller kulturella skäl själva har valt att använda t.ex. nikab, i en familj där systern kanske bara använder hijab, den vanliga slöjan. Men jag tror ändå att de flesta kvinnor som bär heltäckande slöja gör det för att de upplever att de känner en social press eller ett tvång att göra det. Och även de som själva upplever att de bär sin heltäckande slöja självmant och fritt har naturligtvis påverkats av strukturer som är allt annat än jämställda då de gjort sitt val.

Det finns alltså ingen brist på argument för att vara skeptiskt till heltäckande slöjor som företeelse. Men sen är det en helt annan fråga om ett förbud vore ett konstruktivt sätt att hantera frågan. Jag tror inte det. För det första så föreligger det en grundläggande rättighet att klä sig som man vill. Argument om att man måste visa ansiktet i ett öppet samhälle (vilket t.ex. kom ifrån den svenske centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson), eller att det skulle finnas risk för terrorism är så dåliga att de knappast är värda att bemötas. Det skall alltså till en väldigt konkret nytta (vad gäller kamp mot könsförtryck) med ett förbud för att det skall kännas motiverat. Och frågan är om det verkligen gör någon nytta. Det riskerar att helt enkelt upplevas som en attack på islam, vilket det också självklart är för många. I den belgiska debatten vill förespråkare förbjuda fler muslimska symboler än slöjan och muslimska ledare hävdar att förbudet kommer att radikalisera muslimer. Just risken att förbudet leder till ökad marginalisering av muslimer som grupp och en följande radikalisering känns väldigt tydligt. Dessutom riskerar det för de mest förtryckta kvinnorna innebära att de inte kommer ut alls längre.

Jag tror att en mycket mer konstruktiv väg framåt är att fortsätta jobba aktivt med jämställdhetsfrågor, även i invandrargrupper och att försöka säkerställa att ingen kvinna tvingas bära heltäckande slöja genom sociala och rättsliga åtgärder (ett sådant tvång borde kvalificera som grov kvinnofridskränkning och kunna lagföras). Om man dessutom kan föra en integrationspolitik där man kombinerar kamp mot diskriminiering och respekt för olika kulturella och religiösa bakgrunder med tydliga avståndstaganden ifrån sådana religiösa och kulturella värderingar som inte rimmar med vår moderna syn på mäsnkliga rättigheter, så kanske man dessutom succesivt kan vända radikalisering till sekularisering och upplysning, och då försvinner förhoppningsvis problemet av sig självt på längre sikt

Read more...

Katolska kyrkans vidriga syn på homosexualitet

Den katolska kyrkan har haft fullt upp på sistone. Avsöjanden om präster som har gjort sig skyldiga till pedofili har formligen exploderat. Det har även visat sig att påven själv, under den tiden han som kardinal Ratzinger var ledare för troskongregationen, aktivt motsatte sig att en präst som hade erkänt sexuella övergrepp mot barn blev avskedad, med motivationen att det skulle skada kyrkan. Som om inte dessa skandaler, med tusentals övergrepp mot barn och ett aktivt mörkläggande som går hela vägen upp i maktstrukturerna, vore illa nog, så har nu påvens "högra hand", kardinal Bertone, försökt skylla pedofiliskandalerna på homosexualitet och homosexuella. I ett osedvanligt korkat uttalande hävdar Bertone att celibatet inte är ett problem, men att det däremot finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili, och att detta skulle vara belagt av "många sociologer och psykiater". Bertone namnger dock inte någon. Farsen slutar dock inte där, utan fortsätter då vatikanen skall försöka dämpa den vrede som försöket att skylla pedofiliskandalerna på den katolska kyrkans gamla syndabock, de homosexuella, väckte världen över. Trots all möjlighet att ta avstånd ifrån yttrandet, så väljer vatikanen att gå ut med ett uttalande där de endast säger att det inte är en uppgift för kyrkans män att göra ”generella påståenden av specifikt psykologisk eller medicinsk natur”, och sen till och med tydliggör att detta uttalande inte skall ses som ett avståndstagande ifrån Bertones yttrande. Det kunde knappast ha blivit tydligare att Bertones åsikt om homosexuella och pedofili är representativ för hela vatikanen.

Att en sådan åsikt finns i ledarskapet för en organisation som dessvärre på många sätt kan anses representera en dryg miljard människor är helt fruktansvärt. Lek med tanken att kardinalen hade skyllt pedofilin på judarna och judendomen, vilket vore lika vansinnigt och vidrigt, och föreställ dig reaktionerna världen över. Det är lätt att glömma bort hur utsatta homosexuella är som grupp. Till och med i upplysta, sekulära Sveroge utsätts homosexuella för missaktning och trakasserier, och t.o.m. olika sortes hatbrott som t.ex. grova fall av misshandel. På många ställen är situationen mycket värre. Det finns muslimska länder där homosexualitet straffas med döden. Det finns kristna evangeliska rörelser som skyller alla världens problem på homosexualla. Och att den katolska kyrkan har en så vidrig och kränkande syn på homosexualitet och homosexuella förstärker och förvärrar ett problem som alla som hävdar att det verkar för en bättre värld borde bekämpa. Jag minns själv då ämnet homosexualitet första gången kom upp då jag prata de med några av mina lågutbildade bekanta i Peru. Jag höll på att tappa hakan när det lugnt konstaterade som ett faktum att man inte kunde lämna barn ensamma med homosexuella, för då skulle de kunna bli våldtagna. Efter att grundligt ha tillrättavisat personen i fråga och förklarat hur befängt hans uttalande var fick jag klarhet i att det var en sanning som han inte överhuvudtaget hade reflekterat över, utan bara fört vidare, vilket är vanligt i sammanhang med lägre utbildningsnivå. För min peruanske bekant var det ungefär som att säga att nazister var elaka, han hade ingen sakkunskap i ämnet utan upprepade bara vad han hade hört från andra. Och då jag nu inser att de yttrandena kan ha kommit ifrån allra högsta ort, så gör det incidenten både mer förståelig och mer skrämmande...

Jag vet inte vad lösningen på problemet är. Om jag finge välja, så skulle naturligvis alla religiösa människor (kristna, judar, muslimer, m.fl.) helt frigöra sig ifrån sitt religiösa, dogmatiska ledarskap och sina gamla och ofta hopplöst förelegade religiösa skrifter och traditioner, och ägna sig åt mer individuell och ifrågasättande andlighet som rimmar med moderna värderingar kring mänskliga rättigheter och respekt för allt levande. Faktum är att de gärna skulle få ersätta alla sina gamla regler med Konstapel Bastians lag, den kommer man faktiskt ganska långt med... Men eftersom jag inser att det är långt till den visionen, så skulle det behövas ett kraftigt tryck utifrån och innifrån för förändring av den katolska kyrkan. Dels måste många grundläggande värderingar förkastas och förnyas (t.ex. synen på homosexualitet och på preventivmedel) med det är också viktigt att hela den auktoritära strukturen luckras upp. Det behövs modiga katoliker som helt vågar ta avstånd ifrån påven, vatikanen och kurian, och om de då blir exkommunicerade, så kan man bara hoppas att de tar med sig sina församlingar... Men om det är många som samtidigt vågar stå upp emot vatikanens ideologiska tyranni, så kanske de tvingas till förändring istället för strid... Jag tror trots min motvilja mot auktoritära religioner att det finns mycket goda krafter hos många som är aktiva inom den katolska kyrkan, och det vore en stor vinst om de krafterna kunde frigöras ifrån allt ont och hatiskt gammalt bagage.

Read more...

Om synen på straff

Jag lyssnade nyligen på en debatt i P1s Studio Ett mellan kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki och KDs Göran Hägglund angående synen på brott och straff. Diskussionen kan härledas till en debattartikel som Hägglund skrev till straffets försvar och lov, och på vilken Sarnecki reagerade. Tyvärr var det en ganska ointressant debatt, där Sarnecki ville lyfta fram behovet av sociala insatser och Hägglund svarade att han höll med, men att artikeln helt enkelt inte handlade om det. Det enda som framgick var att båda parter både vill ha förebyggande sociala insatser och straff, vilket egentligen är självklart men ibland i debatten fås att framstå som en motsättning. Det torde vara helt självklart att straffande av brottslingar inte på något sätt behöver vara i motsattsställning till att jobba med långtgående sociala insatser som stöttar och hjälper människor i utsatta situationer och således minskar risken att de (eller deras barn) börjar begå brott.

Debatten berörde inte alls de moraliska frågor som föranledde Hägglunds artikel, nämligen synen på straff och moraliskt ansvar och upprättelse. Då jag läste artikeln blev jag ärligt förvånad över vilket gammaldags religiöst språk som Hägglund använder. Han talar om att straffet är nödvändigt för att brottslingen skall "sona sitt brott" och få "återupprättelse". Hägglund går till och med så långt att han hävdar att det skulle vara grymt mot brottslingen att inte ge denne chansen att straffas, då han utan straff är för evigt "utstämplad" ur samhällsgemenskapen. Terminologin för tanken till avlatsbrev som bör köpas för att få frälsning.

Samhället kan och bör straffa, men hur kan samhället säga att t.ex. 17-åringen som våldtog och mördade en 16-årig tjej i Borås efter sina tre år på LVU-hem har "sonat sitt brott"? Här synes Hägglund ha en diffus bild av samhället eller staten som en gudomlig auktoritet som delar ut en spirituell botgöring och frälsning efter ett avtjänat straff. Så är det naturligtvis inte. Och det är heller inte så att en brottslings återinträde i samhället är avhängigt av att han har straffats.

Om man som jag har en brottsofferfokuserad syn på straff snarare än en religiös sådan, så är det allra viktigaste ansvaret samhället har vad gäller hur straff utdöms att värna om brottsoffren. Både vad gäller att ge upprättelse och skapa trygghet åt redan brottsutsatta, men också att helt enkelt förebygga brott och på så sätt skydda framtida brottsoffer. Givet det faktumet och inom de ramarna, så skall naturligtvis även gärningsmannen ges de bästa möjliga förutsättningarna att få vård och hjälp tillbaka till ett laglydigt liv genom straffet. Och om man kan ge kriminalvård på ett sådant sätt att den brottsaktive både motiveras att sluta med brott och ges verktyg till att leva ett laglydigt liv (t.ex. genom utbildning, drogavvänjning, mm), så är det bästa förebyggande arbetet (näst att se till att ungdomar i riskzonen aldrig påbörjar en kriminell bana). Men viljan att ge gärningsmannen möjligheter att komma tillbaka in i samhället får inte gå ut över alla offer runt omkring. Och är det så att en person har visat sig kapabel till hänsynslöst och grovt våld, kanske flera gånger, så kan det vara så att det enda sättet att ge hans offer upprättelse och trygghet, och även det bästa brottsförebyggande arbetet, är att se till att han sitter inspärrad under en mycket lång tid.

Read more...

Polisers språkbruk

Ordföranden för polisfacket i Malmö, Stefan Olsson, har skrivit ett öppet brev till polisledningen i Malmö där han varnar för att hanteringen av de händelser där poliser använt uttryck som "Blattajävel" och "Neger Niggersson" har lett till ett angiverisystem och ett förlöjligande av värdegrundsfrågor. Som Olsson lägger fram det kan inte kollegor använda ord som "polack" eller "utländsk" utan att riskera att rapporteras. Olsson ställer sig upprepade gånger frågan "Vad håller vi på med?". Han exemplifierar den bristfälliga hantering med att nämna att olämpliga ordval har polisanmälts av ledningen och att informationsavdelningen tillrättavisat medlemmar. Olssons slutkläm är att detta skadar värdegrundsfrågorna mycket mer än "några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil", vilket sannolikt syftar på incidenten med "blattajävel".

Olssons öppna brev väcker flera tankar. Jag håller helt och hållet med Olsson om att ett angiverisystem där uttalanden rapporteras bakom folks ryggar och kanske dessutom tas ur sitt sammanhang är föga konstruktivt. Tillika håller jag med om att den chef som hellre anmäler en händelse som kan tyckas bagatellartat för att "ha ryggen fri" än att ta upp det hela till en öppen diskussion och lösa eventuella problem knappast har visat prov på ledarskap. Vid vissa tillfällen skall och måste en kollega anmälas, t.ex. om denne gjort sig skyldig till en överlagd och omotiverad misshandel i samband med ett gripande, men att anmäla struntsaker där det inte heller finns något målsägarintresse att tillvarata känns föga lyckat. Då är det i princip alltid bättre med en intern diskussion där en chef förklarar varför, i det här fallet ordvalet, kan upplevas som olämpligt och kränkande och medarbetaren får möjlighet att förklara sig och förhoppningsvis att lära och förändra sitt beteende.

Jag vet självklart inte vad som ligger bakom att Olsson säger att fullt normala ord som "polack" och "utländsk" inte får anmälas, men om det är så att ledning och informationsavdelning har blivit så nojiga att de censurerar bort alla ord som i ett visst sammanhang skulle kunna upplevas som problematisk på något sätt t.ex. om man ger ett signalement och säger att en person ser ut som en "polack" eller att han ser "utländsk" ut, så förstår jag Olssons kritik. Nu är "utländsk" ett extremt dåligt signalement, men man måste självklart kunna beskriva personer som att t.ex. ha "härkomst ifrån mellanöstern", att vara "mörkhyad, ev. somalier" , eller att se ut som en "etnisk svensk". Dessutom finns en uppenbar risk att man missar att hantera grunden till problemet med de rasistiska uttrycken om man fokuserar för ensidigt på att modifiera språkbruket. Att en polis t.ex. använder "Neger Niggersson" som namn i ett exempel tyder ju på att något är uppenbart fel i personens så kallade "värdegrund" och det kommer man inte åt bara genom att få honom att inse att han måste använda exempel som är mer politiskt korrekta för att inte bli rapporterad...

Dessutom bör det även sägas att ett språkbruk som tas ur sitt sammanhang kan misstolkas och framstå som klandervärt även om det varken ger uttryck för en dålig människosyn eller kränker någon. Jag brukar skämtsamt benämna en kollega som har latinamerikansk bakgrund som "blatte", och han, som vet var jag står i mångfalds och integrationsfrågor (och att jag har många vänner med "utländs härkomst" både i och utanför Sverige) har inga som helst problem med att skämta tillbaka. Däremot skulle han inte acceptera liknande skämt om han kände att det fanns något osunt bakom dem. Ett slarvigt, målande, eller skämtsamt språkbruk är vardag för många poliser, självklart även när man refererar till kriminella, och det ligger inte nödvändigtis taskiga värderingar bakom användandet av mindre korrekta ord. Däremot märker man ganska tydligt om en kollega faktiskt har nedvärderande tankar och känslor mot vissa grupper i sättet och sammanhanget som han uttalar sig, och då har man också möjlighet att ställa motfrågor, be om förtydliganden, och sedan bemöta och ta upp en diskusssion.

Det finns alltså mycket som jag kan hålla med Olsson om i hans brev, givet att han har fog för talet om "angiveri" och att struntsaker anmäls istället för att tas upp till diskussion. Men det finns också en ton i brevet som jag upplever som problematisk. Olsson bagatelliserar upenbarligen händelsen där en polis inte bara använder rasistiska tillmälen ("blattajävel"), utan också uppger att han tänker misshandla en person grovt. Dialogen i bussen under upploppen var inte bara "några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil", utan snarare ett symptom på ett djupt och allvarligt problem hos Malmöpolisen. Det gäller inte bara polismannens uttalanden om hur han ville misshandla "blattajäveln", utan även kollegornas medhåll och tystnad och det faktum att ingen av dem ens verkade tycka att det de gjorde var tveksamt, då de sedan skickade in en film där uttalandena tydligt hördes. Jag har fått höra ifrån en kollega som har arbetat i Malmö att den sortens uttalanden och attityd knappast kom som en övveraskning för någon, inte heller ledningen, då de mycket väl visste vad för jargong som rådde, och att det fanns vissa individer som hade en uppenbart tveksam värdegrund. Denna bild förstärks naturligtvis av incidenter som den med "Neger Niggersson". Det är alltså uppenbart att något behövde göras, och det är bra att ledningen visar att den ser allvarligt på problemen och tar krafttag för att lösa dem. Sen måste ansträngingarna självklart vara förnuftiga och rimliga, främst inriktade på dialog och inte på angiveri, men i vissa fall kan det vara så att händelser måste anmälas och att vissa poliser inte är lämpliga för att arbeta i yttre tjänst, och då måste även de åtgärderna kunna vidtas. Tyvärr så verkar det i Olssons brev som om han anser att det enbart är ledningens agerande som är problemet, och inte det faktum att det hos polismyndigheten i Skåne län uppenbarligen på flera enskilda ställen verkar ha odlats en kultur där rasism anses legitimt. Och det i sig gör att hans klagobrev till ledningen får mindre tyngd i de viktiga frågor som han tar upp om angiverikultur och bristande ledarskap.

Read more...

Amerikanska soldater slaktar civila

Nyligen släpptes en video som den amerikanska militären filmade vid ett ingripande i Irak 2007 på sajten ”Wikileaks”. Videon bekräftas enligt DN vara äkta av en hög militär källa. Följande händelseförlopp visas: Amerikanska soldater i en helikopter attackerar en grupp personer som antagligen var civilister (åtminstone två var journalister). De tror uppenbarligen att de är beväpnade, och det är oklart om någon av dem var det, men ingen gör något som helst försök att attackera helikoptern eller besvara elden. När ett tiotal i gruppen är nedmejade kommer en minibuss till platsen, och två personer försöker att rädda en skadad man in i en fordonet. De är uppenbarligen obeväpnade, och medvetna om helikoptern, men tar risken att försöka rädda mannen i alla fall. Soldaterna begär ivrigt om tillstånd att få öppna eld, vilket de även får, och skjuter sedan ihjäl både den skadade, de som försökte rädda honom, samt personer i minibussen. Även två barn i fordonet skadas svårt. Under filmen framgår att soldaterna i helikoptern är mycket nöjda med att ha skjutit ihjäl personerna på marken, kommentarer som ”Yeah, look at those dead bastards” fälls. Vad gäller barnen så avfärdas eventuella samvetskval med att en av dem säger att ”De får skylla sig själva som tar med barn till krigsplatser”, vilket får medhåll då en annan svarar ”Absolut”.

Hela händelsen visar på ett antal tragiska faktum. Soldaterna öppnar eld mot en grupp som de på mycket lösa grunder gissade var någon sorts motståndare. När det senare visade sig att några av dem var journalister, så klagades det på att de inte var tillräckligt tydligt markerade så att man på avstånd kunde känna igen dem som pressfolk. Men innebär det att det hade varit mer acceptabelt att skjuta ned en grupp civilister om de inte var i mediebranschen? Om man går vidare ifrån det faktum att det borde vara självklart att säkerställa att de man attackerar är fiendetrupper, och ser till hur attacken genomfördes, så var det uppenbart att de amerikanska soldaterna inte ville något hellre än att slakta hela gruppen. Även om de hade varit stridande, och inte civilister, så är det svårt att se attacken på ett par obeväpnade människor som försöker rädda en skadad, och på den minibuss de kommit med, i vilken det som sagt fanns barn, som något annat än mördande för skoj skull. Slutligen visar kommentaren om barnen med all önskvärd tydlighet att personerna själva inte anser sig ha något ansvar för de negativa konsekvensern av sina handlingar, allt ansvar läggs på andra (och de kan glatt skjuta fler barn nästa gång, och lägga skulden på den som tagit dem till platsen).

En av de mest tragiska aspekterna med videon är att man inte blir det minsta förvånad. Man har lärt sig att förvänta sig den här sortens mentalitet, där den skjutglade cowboyen blandas med den blodtörstige mördaren, av amerikanska trupper i strid. Jag menar naturligtvis inte att alla beter sig så, men så pass många att man knappt höjer på ögonbrynen för ännu ett fall. Det har redan rapporterats om mängder av mord på civila av amerikanska trupper eller deras ”guns för hire” ifrån Blackwater m.fl. företag i säkerhetsbranschen. Det som gör det här fallet unikt är inte händelsen i sig, utan att den nu finns på film för allmän beskådan.

Så hur kommer det sig då att så många amerikanska soldater verkar förvandlas till kallblodiga mördare som njuter av att peppra ned försvarslösa ”fiender” i krig? För det första så tror jag naturligtvis inte att det är något unikt för amerikanska soldater, krig tar ofta fram det sämsta hos människan. Däremot så tror jag att det finns faktorer som ökar risken för den här sortens beteende. Skicka ut relativt dåligt utbildade soldater i farliga situationer, där de utsätts för risk och rädsla, och där kamrater dör, så kommer de att reagera med ökad våldsbenägenhet. Om man dessutom ifrån militärens sida ramar in insatsen i patriotisk propaganda där de egna framställs som goda och motståndarna, och inte bara de stridande utan hela folket, avhumaniseras och framställs som onda fiender, så ökar risken för övergrepp. Och om man slutligen inte har en levande intern diskussion kring etik och moral, och dessutom inte internt följer upp och straffar uppenbara krigsförbrytelser utan försöker dölja och tysta ned, då medverkar man till att skapa förutsättningar för en kultur där soldater kan agera som i den nyligen släppta videon ifrån 2007.

Jag är inte pacifist. Jag anser att det finns tillfällen när man måste kunna ta till vapen, två tydliga exempel är mot nazisterna under andra världskriget och för att stoppa folkmordet i Rwanda. Men jag anser att det är extremt viktigt att alla militära förband har mycket höga krav på att använda den makt över liv och död som man får i strid på ett etiskt korrekt och försvarbart sätt. Och här finns det mycket kvar att önska, och som sagt, inte bara vad gäller USA:s armé. Men USA har dock som världens starkaste militärmakt ett speciellt ansvar, som förstärks ytterligare med tanke på vilka friheter man tar sig. Att man gärna framhäver sig som ett moraliskt föredöme är en sak, ofta har det varit ett enormt hycklande. USA har under efterkrigstiden stått för en mycket cynisk realpolitik där man hjälpt till att störta demokratiska regimer (t.ex. Allende) och har gett stöd till diktaturer och grymma rebellgrupper (däribland t.ex. Saddam Hussein och talibanerna…) helt baserat på egna upplevda intressen. Men nu finns ett visst hopp om förändring, politiskt med Obamas presidentskap där man markerat att folkrätt och mänskliga rättigheter skall respekteras och militärt med McChrystaldoktrinen i Afghanistan där man kommit på att det faktiskt lönar sig att försöka minimera civila dödsoffer. Det krävs dock att de vackra orden blir till handling som genomsyrar de väpnade styrkorna ifrån den högste generalen till den lägste soldaten. Och dit är det nog dessvärre långt kvar fortfarande.

Read more...

Miljöförstöring dödligare än krig

Idag är det världsvattendagen, en dag tillägnad att uppmärksamma alla människors behov av rent vatten. I ett land som Sverige, med ett av världens bästa kranvatten, kan det vara lätt att glömma hur beroende man är av tillgång till rent vatten, och hur många som saknar den tillgången. UNEP, FNs miljöprogram, konstaterade idag att fler människor dör i världen av brist på rent vatten än av allt totalt våld, inklusive krig, sammanlagt. Dessutom ligger det enligt UNEP människor med sjukdomar kopplade till förorenat vatten i hälften av världens sjukhusbäddar. Tanken är hisnande. Om man jämför med hur mycket uppmärksamhet problemet får med allt som skrivs om allting ifrån lokala mord till terrordåd och krig över hela världen så verkar frågan om tillgång till rent vatten näsan helt bortglömd och bortprioriterad. Naturligtvis beror detta på faktorer som att media bryr sig mer om närområdet (eller om områden som Nordamerika där folk ser ut som vi och lever som vi) samt att den långsamma död som orsakas av törst och sjukdomar inte ger en lika bra story. Men faktum är att det krävs uppmärksamhet, för uppmärksamhet ger medvetenhet som manar till handling.

Förorenat vatten är någonting vi kan göra något åt, även härifrån Sverige. Vi kan ge mer och bättre bistånd. Vi kan uppmuntra de företag som verkar i områden där människor dör av förorenat vatten att påverka positivt genom sina affärer. Och vi kan sätta press på, och hänga ut och bojkotta om det krävs, de företag som står för föroreningarna. Och självklart kan vi även engagera oss ideellt eller skänka pengar till organisationer som arbetar med frågan.

Faktum är att ett av de mest centrala leden är att europeiska och amerikanska företag som själva har hyfsade standards för utsläpp kritiskt granskar och ställer krav på sina underleverantörer. Om marknaden krymper för produkter ifrån de smutsigaste industrierna, om det inte längre blir lönsamt att förorena heller i de länder där staterna är för svaga eller ointresserade för att kontrollera lokala utsläpp, så kommer industrierna själva att förbättra sin verksamhet. Det är naturligtvis en komplikation att handeln ifrån råvara till färdig produkt sker i så många led att det är svårt att veta hur tungmetallerna i datorn du knappar på har brutits, eller var datorn hamnar när du är färdig med den. Men återigen, med ökad uppmärksamhet och mer debatt så kommer bättre information fram och möjligheten att påverka förbättras. Jag är medveten om att det är en sliten klyscha, men vi har alla ett ansvar genom hur vi agerar som företagare och konsumenter. UNEPs alarmerande rapport på världsvattendagen kan vara en motivation till att ta det ansvaret.

Read more...

Samsyn i Danmark om integration

DNs Annika Ström Melin skriver att även oppositionen i Danmark är överens om många delar i den tuffare integrationspolitiken som lades fram av regeringen och främlingsfientliga Danskt Folkeparti. Bland annat skall prov i dansk kultur och historia ge poäng som underlättar att få uppehållstillstånd. Visst kan det vara nyttigt att lära sig om sitt nya hemlands historia och kultur, men det borde definitivt inte kopplas till processen med uppehållstillstånd, utan vara helt upp till varje invandrare att bestämma själv. Om man pratar om värderingar, så är det alltid enormt mycket viktigare att förbättra förståelse för grundläggande mänskliga rättigheter (som t.ex. jämställdhet) för de som har behov av det, än att lära sig om H.C. Andersen. Och vad gäller mänskliga rättigheter, så har danskarna själva en del att lära om de tror att de kan skicka tillbaka flyktingar som kan vara traumatiserade bara för att de inte lyckats få godkänt i danska eller få ett jobb.

Read more...

Om människans ondska och vikten av att gå sin egen väg

I en kopia på Stanley Miligrams berömda och geniala experiment, så har producenterna till ett franskt TV-program satt deltagare i en situation där de, efter att ha fått skriva på ett kontrakt om att lyda programdirektören, synbarligen utdelar elchocker till försökspersoner då de misslyckas med att svara på frågor. Fruktansvärda 81 % av deltagarna i experimentet fortsatte att utdela elchocker ända tills försökspersonen låtsades dö. Så vitt deltagarna vet är detta alltså frågan om att på order tortera en helt oskyldig människa till döds bara för att de får order av en auktoritet. Att mer än fyra av fem personer i experimentet är kapabla till den sortens ondska gör att man kan tappa tron på mänskligheten. De var visserligen under press ifrån en auktoritet, men de var inte under ett eget hot om att bli utsatta för våld om de inte lydde. Att då vara så patetiskt vek, att inte ha tillräckligt med egen moralisk kompass och integritet för att bryta sig ut, är närmast oförlåtligt.

Miligrams experiment, och den franska kopian, illustrerar bättre än något annat hur totalt grundläggande det är för en person att ha styrkan, karaktären, och integriteten att ifrågasätta och att bilda sig en egen uppfattning om en situation, och att sedan vara stark nog att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Detta är kvaliteter som borde läras ut till alla barn, och om borde uppmuntras i samhället i stort. Det visar också på risken i alla auktoritära ideologier, oavsett om de är religiösa eller om de är politiska. Att lära människor underkastelse inför gud, inför rörelsen, inför ledaren, inför befälet, är alltid vanskligt, då det innebär att de blir viljelösa verktyg som kan användas till ont lika väl som till gott beroende åt vilket håll de pekas.

Arrogant eller inte, jag är en individualist som alltid har satt min egen moral, min egen bild om vad som är rätt och fel, först. Jag jobbar nu i en organisation, polisen, med en tydlig befälskedja där jag ibland har att följa instruktioner och order. Som tur är är svensk polis en bra organisation, och de flesta befäl är vettiga människor som vill väl, och därför har jag heller aldrig kommenderats till något som jag inte kunnat fullfölja (även om man naturligtvis ibland har mindre meningsskiljaktligheter). Men faktum kvarstår, jag är individ först och polis sen, och om jag, mot förmodan, skulle hamna i en situation där jag får en order jag inte kan acceptera, eller måste bryta mot en regel för att göra det jag anser vara rätt, så tar jag hellre konsekvenserna av det än gör något som jag inte kan stå för själv. Med tanke på hur svensk polis och svensk lagstiftning ser ut känns dock risken att jag skulle råka ut för detta som väldigt liten.

Att ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning hindrar naturligtvis inte att man ändå kan vara ödmjuk, lyssnande och samarbetsvillig. Självklart skall man försöka förstå andras perspektiv, och i en situation där man jobbar för någon så måste man ibland helt enkelt lyda även om man varken förstår eller håller med. Det måste dock ske på ett medvetet och vaket sätt, så att man både kan säga ifrån och sätta gränser som helt enkelt inte får passeras. Det är att ha integritet. Motsatsen visades av Miligram och kan snart ses på fransk TV, och är fruktansvärd.

Read more...

Rätten till sitt eget liv

En kvinna med en svår neurologisk sjukdom har bett socialstyrelsen om att få dö. Hon har varit i behov av respirator sedan sex års ålder, och kan nu, vid 31, inte andas alls själv. Hon är även totalförlamad. Kvinnan har under en längre tid uttryckt en vilja att avsluta sitt liv och sitt lidande, men är inte själv fysiskt kapapel att utföra handlingen. Hon har därför bett socialstyrelsen om tillstånd att få sin respirator avstängd, efter att först ha blivit nedsövd för att paniken av att inte kunna andas. Hennes läkare bedömer henne som fullt psykiskt kapabel att fatta beslut, och kårens uppfattning är att hon borde få hjälp att avsluta sitt liv. Men socialstyrelsen tvekar och ger inga klara besked. Och det är naturligt att efter att en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus kommer att åtalas för dråp efter en dödshjälpsliknande situation (som dock innehåller flera oklarheter), så vill inte gärna läkarna ge kvinnan hjälp utan att först få klara besked om att de inte kommer att hamna i fängelse.

För mig är saken solklar. Att i praktiken tvinga kvinnan att leva ett liv som hon fullt psykiskt klar bedömmer som ett oönskat lidande, och jag hade definitivt gjort samma bedömning, är närmast att likna vid tortyr. Socialstyrelsen, eller om inte det räcker, regeringen, måste tydliggöra rätten för en människa att bestämma över sitt eget liv, även vad gäller när det skall avslutas. Detta skall självklart bara gälla i de situationer då man kan vara förvissad om att personen inte är tillfälligt otillräknelig p.g.a. en psykos, depression, eller dylikt. Vi i polisen ju har laglig rätt att om nödvändigt med våld avbryta självmordsförsök, och den rätten bör vi fortsätta att ha, men då en person vid sina sinnens fulla bruk, överlagt och väldokumenterat, ber om att få dö, så skall inte staten tvinga henne att leva vidare, och detta blir ju speciellt relevant i de situationer med så svåra sjukdomar att personens inte har något eget handlingsutrymme.

Det är inte humanistiskt att tvinga folk till liv som redan tappat all livskvalitet, motståndet mor dödshjälp beror snarare på religiösa föreställningar om att människan inte själv får avsluta det liv gud givit dom (självmord är ju också en dödssynd...), och sådant förlegat och osympatiskt tankegods hör inte hemma i en sekulär, upplyst och humanistisk stat.

Read more...

Religiösa friskolor visar på problemen med alla friskolor

Under rubriken "politikerna har svängt" skriver DN att all partier numera vill fortsätta tillåta religiösa friskolor. Detta rimmar dåligt med folkopinionen, där en majoritet vill förbjuda de religiösa friskolorna.

Min åsikt är tydlig, jag anser att barn har rätt till en sekulär skola, rätt till frihet ifrån religiös indoktrinering oasvett konfession. Religion borde vara en angelägenhet (helst privat) för vuxna människor att ta ställning till självmant och frivilligt, och inte något som pådyvlas barn i en ålder då de svårligen kan kritiskt granska de dogmer som de matas med.

Nu säger politikerna samstämmigt att skolans undervisning skall leva upp till krav på objektivitet och saklighet, men det är ok med t.ex. böner "utanför skoltid". Detta innebär likväl en miljö som genomsyras av den religiösa huvudmannens budskap och maktstruktur, vilket ett barn antagligen har svårt att motstå. Själva kärnan i problemet är ju att de religiösa friskolorna inte innebär något hot för barn ifrån sekulära familjer, de lär inte hamna där, och om de gör de så har de ett annat perspektiv hemifrån som kan väga upp vad de får itutat i skolan. Problemet är att de barn som kommer ifrån djupt religiösa familjer, oasvett om de är kristna, muslimska, judiska etc, berövas möjligheten till en fristad där de får chansen att ifrågasätt och uppmuntras att bilda egna, grundade, uppfattningar även om religiösa och moraliska frågor. Därför anser jag det vara ett svek mot just dessa barn att fortsätta att tillåta religiösa friskolor. Dessutom lär det motverka integrationen i samhället, då mer fundamentalistiska grupper inte behöver beblanda sig med resten av samhället ens under skolgången.

Varför är då plötsligt alla politiker emot ett förbud? Dels skulle det naturligtvis bli komplicerat att definiera vilken huvudman som är att anse som "religiös". Men dessutom framstår det som diskriminerande (och kan strida emot Europakonventionen) om vem som helst tillåts att öppna en friskola utom just de som är "religiösa".

Det finns inga enkla lösningar på den problematiken. Kanske är det så att det bästa vore att förbjuda friskolor i dess nuvarande form för all undervisning som riktar sig till barn (under 18 år), då jag anser att de som sagt har rätt till en konfessionslös miljö under sin undervisning. Europadomstolen har ju även i en dom mot Italien fastställt rättigheten ifrån religion i skolan, även om jag går längre och vill att den rättigheten skall gälla oavaktat föräldrarnas vilja. Det är just det som är det centrala, att staten enligt mig inte kan ifrånsäga sig ansvaret för att barn får en god, och sekulär, undervisning och skolmiljö, oasvett vad deras föräldrar anser om saken. Och om staten vill ta hjälp av privata aktörer för att tillhandahålla detta på bästa sätt, så måste den behålla så pass mycket kontroll och huvudmannaskap att grundprincipen om en kvalitetssäkrad och konfessionslös skola inte ruckas på.

Read more...

DN bloggare med politiskt betingad empati

Jag brukar inte kommentera inlägg av bloggare (vilket jag kanske borde börja med), men idag läste jag en text på DN som fick mig att häpna. Visst finns det gott om knäppskallar på nätet, men DN är ju ändå Sveriges största och mest välrenommerade dagstidning (även om de kanske tappar den ställning snart då de successivt har bytt ut grävande journalistik mot t.ex. bloggar om smink eller metabloggar om modebloggande...). Bloggaren, Ulrika By, öser galla över hur europeiska män träffar flickor i Thailand, vilket har fått henne att "tappa tron på mänskligheten". Och hon nöjer sig inte med att kritisera och problematisera de fall då de vita männen använder sin maktposition för att behandla thaitjejerna illa, utan hånskrattar åt och förnedrar verbalt de män som faktiskt har blivit kära och vill hjälpa den person som de har fått känslor för, men som blir blåsta (maktrelationerna kan självklart se olika ut i olika relationer, oavaktat kön och etnicitet). Texten genomsyras av hat och äckel gentemot alla europeiska män som tittar åt thailändska tjejer, och det finns absolut ingen empati för de inblandade människorna.

Texten var så pass absurd att jag gjorde en snabb sökning på Ulrika Bys namn, och hamnade då på en krönika om Sturebymordet. Här svallar Ulrika By över av empati för de två ungdomar som tillsammans mördat en helt oskyldig jämnårig tjej (den ena som anstiftare, den andra som gärningsman). Ulrika skriver om tonårskärlek, förälskelse, passion, på ett sätt som både romantiserar och närmast ursäktar det avskyvärda mordet. Inget dömande över huvud taget, skulden läggs snarare på "föreställningar om hur riktiga män och riktiga kvinnor skall vara".

Kontrasten mellan texterna är så skarp att den lockar till spekulationer. De män som blir kära i en thaitjej, och sedan försöker hjälpa henne ekonomiskt, förtjänar att hånas och skrattas åt som de patetiska kräk de är. De ungdomar som begår ett överlagt mord på en oskyldig tjej är bara vilsna stackare som har förletts av passion och kärlek. Varför de så totalt olika perspektiven. Och finns det något i Ulrika Bys texter som är typiskt för åsikter som i vissa grupper är politiskt korrekta?

Tja, jag lär inte bottna i de funderingarna här och nu, men tyvärr tror jag att det handlar mycket om att människor i nästan alla grupperingar (och speciellt de radikala) utsätts för en social indoktrinering där empatin är politiskt betingad. Om man tar exemplet med en högerextrem gruppering, så finns det mycket empati för de svenska flickor som har blivit våldtagna och de svenska åldringar som har blivit rånade eller bestulna, förutsatt att gärningsmannen är av invandrarbakgrund. Däremot saknas helt emapti för t.ex. de människor som lever gömda i Sverige i rädsla för att skickas tillbaka till en mycket svår tillvaro som de har offrat allt för att fly ifrån.

I den krets som jag gissar att Ulrika By identifierar sig med, så finns det mycket empati för brottslingar, de ses som offer för yttre faktorer snarare än som ansvariga för sina egna handlingar. Om det inte rör sig om sexköp såklart, då är brottslingen bara värd förakt. Kanske det är känslan av att man hela tiden måste kämpa emot de sociala maktstrukturer av "könsmaktsordning", "klassamhälle" och rasism mm som gör att vita, socialt välanpassade män (som som grupp de facto har en fördelaktig ställning i samhället) som gör att just dessa män inte omfattas av empatin, om de inte som den 16-årige mördaren (vit, ifrån en medelklassfamilj) begår ett så grovt brott att de tappar sin ställning på den sociala skalan. Jag tror att man här kan hitta förklaringen till att många debattörer kan uttrycka sig extremt nedvärderande om sexköpare, men samma debattörer skulle aldriga använda samma kränkande ord och beskrivningar om inbrottstjuvar, rånare, eller ens mördare. Och i Ulrika Bys fall, så spillde föraktet och hatet över på alla män som överhuvudtaget tittar åt tjejer som kommer ifrån en grupp/etnicitet som anses vara mer utsatt. Manshatet gled närmast över i rasism...

Slutligen så skulle man kunna önska att DN hade någon sorts kvalitetssäkring på de skribenter som bloggar på deras site.

Read more...

"Hädelse" och fotboll

I dagens ofta islamkritiska och ibland rent islamofobiska samhällsdebatt pekas regelbundet fingrar åt muslimska länder eller grupper för att de använder (eller vill använda) religiös rättstillämpning och att man bl.a. kan straffas för idiotiska brott som "hädelse", d.v.s. för att ha skändat gud. All sådan kritik är berättigad, givet att den riktas emot just de specifika personer eller grupper som ligger bakom orättfärdiga, rättsvidriga och kränkande sätt att dra in religionen i samhällslivet på ett sådant sätt att den begränsar människors frihet och använts till att straffa och kränka. Däremot är det självklart aldrig acceptabelt att generalisera och attackera en hel religion eller etnisk grupp "muslimer" för det som enskilda eller subgrupper av extremister gör eller tycker.

Här behandlas kristendomen ofta betydligt mer nyanserat i våra samhällen. Vi inser att vi inte kan skuldbelägga alla som kallar sig kristna för vad några fanatiker i kristna sekter står för. Inte ens då det faktiskt är någon miljard katolikers ledare, påven, som står för vansinnigheterna (kondomförbud, attacker på homosexuella mm) så ställs vanliga katoliker till svars, de tillåts ha sin egen mer personliga hållning till tron. Bra så, det viktiga är att Europa fortsätter på vägen mot ett sekulärt samhälle där religionen bör vara en privat angelägenhet och inte tillåtas ha någon legal påverkan. Det finns dock fortfarande strukturer i Europa som vill förstärka kopplingen emellan kristendom och samhällsliv, och därigenom vrida tillbaka klockan vad gäller religionens influenser över de lagar och regler som styr hur människor får leva. Här verkar det italienska fotbollsförbundet försöka dra på sig någon sorts religiös ledartröja. De har uppenbarligen börjat med en variant av kristen lag på planen, där spelare och tränare straffas för just "hädelse" då de t.ex. tar guds namn i sin mun på ett respektlöst sätt. Visserligen är Italien en bananrepublik på många sätt, men det här är ändå så dumt att man blir...mållös

Read more...

Rasism i Södertälje och Malmö

Rasism kan innebära många olika saker. I ordets ursprungliga och striktaste betydelse så handlar det om att tillskriva människor olika värde baserat på "ras", ett svårdefinierat ord som inte anses politiskt korrekt längre men som handlar om etnisk tillhörighet och genetik. I en nyare diskurs används ordet rasism, eller kulturrasism, för att beteckna alla sorters kränkande nedvärdering och särbehandling av människor baserat på etnisk tillhörighet, religion, kultur, etcetera. Det gör naturligtvis ordet än mer komplicerat, då gränsen kan vara flytande emellan vad som anses vara en värderingsbaserad kritik av en kultur eller en religiös tillhörighet, och vad som är en rasistisk åsikt.

Judarna är en religiös och etnisk grupp som genom historien har utsatts för väldigt mycket rasism,antisemitism, vilket kulminerade i den fruktansvärda förintelsen under andra världskriget. Med en sådan historia är det naturligt att de också känner sig särskilt utsatta då de utsätts för förföljelse. Det är då naturligtvis mycket olyckligt om man som Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu uttrycker sig oförsiktigt på ett sådant sätt att det uppfattas som om man både förminskar problemen och skuldbelägger offren. Reepalu har också fått massiv kritik för sina uttalanden.

I dagens Sverige och Europa är dock den grupp som utsätts för flest attacker och mest missaktning "muslimer", och här menas alla människor som kommer ifrån en muslimsk kultursfär. Vad gäller Sverige så är Jimmie Åkessons infamösa artikel i Aftonbladet bara toppen på ett isberg, islamofobiska åsikter sprids vitt och brett. På Newsmill så har Fuad Mor skrivit om de attacker som (ibland sekulära) muslimska familjer utsätts för i Södertälje, då antagligen med kristna syrianer/assyrier som förövare (och den berättelsen följdes av en utmärkt artikel av Sakine Madon på temat).

Det svåraste med rasismdiskussionen och där så många, som t.ex. Reepalu, har svårt att hålla tungan rätt i mun är att skilja på en grupp människor (som "judar" eller "muslimer") och specifika åsikter eller värderingar. Det är helt legitimt av Reepalu att kritisera Israels brott under Gazakriget, men det är inte acceptabelt att skuldbelägga Malmös judar för dessa, inte heller genom att säga att deras tystnad verkat för att förvärra deras situation i Malmö. Det är samtidigt legitimt att kritisera förtycket i Iran, eller religiöst motiverat förtryck i muslimska familjer i Sverige där det finns, men det är oacceptabelt att skuldbelägga hela gruppen muslimer för vad vissa individer eller stater gör. Tyvärr anses det ofta som acceptabelt av samma personer som är snabba att kritisera varje frö till antisemitism. Jag var på tankesmedjan FORES och lyssnade på ett seminarium om rasism i Europa för ett par veckor sedan. Jag höll på att tappa hakan när en i panelen under ett seminarium mot rasism, journalisten Per Gudmundson, sa att problemet med invandringen var att den till så stor del kom ifrån muslimska länder, och att dessa har en mindre utvecklad kultur än de kristna. Föreläsaren Lisa Bjurwald lät detta uttalande passera helt oemotsagt, och även om FORES vd Martin Åhdal försökte protestera lite så blev det ingen egentlig debatt om uttalandet (jag räckte upp handen, men fick inte ordet...). Om någon hade fällt ett liknande uttalande om judar så hade det blivit ett ramaskri.

Slutligen så vill jag bara poängtera igen att man inte får låta bli att kritisera övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter bara för att man är rädd att kritisera en viss grupp eller religion. Israels ockupationspolitik, bombningarna och blockaden av Gaza, etcetera måste kritiseras, och alla anklagelser ifrån Israelvänner om att detta skulle vara antisemitism (trots att framstående kritiker som t.ex. domare Goldstone är jude) bör ignoreras. Däremot skall skulden läggas där den hör hemma, på staten Israel och dess regering, och ingen jude skall på grund av etnicitet eller religion behöva acceptera att utsättas för kränkningar. På samma sätt måste alla oegentligheter som sker i islams (eller kristendomens) namn kunna kritiseras, även mindre sådana som det faktum att unga flickor utsätts för påtryckningar och kränkningar då de är på väg till ett disco i Tensta. Och de anklagelser, t.ex. ifrån den så kallade "Muslimska Människorättskommitén" att detta skulle vara islamofobi (trots att initiativtagaren Nalin Pekgul är muslim) bör ignoreras. Och givet detta, så skall ingen person behöva utsättas för kränkningar eller missaktning bara för att han eller hon fötts i en muslimsk familj eller konverterat till islam.

Vad gäller religion så kan jag dock aldrig tydligt nog markera att i ju högre grad som den är en privat angelägenhet som inte tillåts utöva påtryckningar på samhällslivet, desto bättre. Staten och alla de medborgerliga rättigheterna skall vila på en sekulär grund, och vad sedan vuxna människor väljer att ha för religion är deras ensak och måste respekteras.

Read more...

Ny kursplan för religion från Skolverket

I dagarna presenterades en ny kursplan i religion där några borttagna meningar om kristendomens stora betydelse har tagits bort. Detta har naturligtvis vållat kritik ifrån kristet håll, och konstigt vore det väl annars. Skolminister Jan Björklund, vars bestämda åsikter jag oftast inte delar, hävdar att "kristendomen är det som har byggt vårt samhälle". Det tror jag är att kraftigt överdriva kristendomens betydelse, även om den naturligtvis varit historiskt betydelsefull (med både negativa och positiva effekter). Då är nog snarare socialdemokratin och folkhemstanken betydligt viktigare för dagens samhälle, men det lär väl inte Björklund tycka... Personligen tycker jag att det är utmärkt att man tar bort formuleringar som inte bara blåser upp kristendomens betydelse för hur dagens samhälle ser ut, utan också hävdar att "En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige". En av de saker som jag är mest stolt över vad gäller Sverige är att det är ett av världens mest sekulära länder, det allra mest sekulära enligt många. Lyckligtvis så behöver man inte några fördjupande kunskaper i kristendomskunskap för att förstå och fungera alldeles utmärkt i vårt samhälle, så därför är det också helt rätt att den aktuella formuleringen tas bort. Nu är det bara att hoppas att skolverket står emot påtryckningar ifrån religiösa traditionalister.

Read more...

Invandring och "svenskhet"

Ibland får jag känslan av att debatten om huruvida de invandrare som kommer till Sverige skall anpassa sig till "svenska" värderingar ofta blir polariserad emellan två olyckliga ytterligheter. I ett läger hävdas det att alla som kommer hit skall ta seden dit dom kommer, och vi skall lära dom att vara "svenska" med kontrakt och utbildningar. I det andra lägret frodas en kulturrelativism där man vill hävda att alla kulturer och religioner är lika bra och har samma existensberättigande. Själv tycker jag att det centrala måste vara att särskilja värden som är kopplade till mänskliga rättigheter och synen på omvärlden, inklusive djur och natur, ifrån rent kulturella sedvänjor som vilken mat man äter, hur man firar traditioner och högtider, etcetera. Vad gäller dylika värderingsfrågor så måste vi kunna ha en bestämt åsikt, och verka för den. Samma krav skall gälla alla oavsett ursprung. Men vad gäller andra kulturyttringar så måste vi kunna bejaka mångfalden och låta oss berikas av den, och inte försöka anpassa människor efter ett visst sätt att leva på. Jag har utvecklat mina tankar i en artikel som jag precis publicerade på debattsiten Newsmill.

Read more...

Att skaka eller att inte skaka (hand)

De senaste dagana har debatten rasat, bland annat på Newsmill, om den dom som gett en bosnisk man skadestånd för att han har förlorat sin ersättning ifrån arbetsförmedlingen efter att ha vägrat att ta en kvinnlig vd för ett företag där han hade möjlighet till praktikplats i hand. Som vanligt så polariseras diskussionen kraftigt, där de flesta hävdar att domen är vansinnig och att DO, som drivit fallet, borde läggas ned, medan några stöder vad de ser som kampen för religionsfrihet. Fallet med en man som vägrar skaka hand med en kvinna verkar uppröra än mer än när en kvinna vägrar skaka hand med män, vilket hände i det debatterade programmet Halal-TV. Bland annat Lena Andersson på DN ser det som utpräglad sexism. I grunden så håller jag med om att det blir konstigt när DO driver frågan om skadestånd på grund av diskriminering till en man som de facto har behandlat människor olika, dvs diskriminerat, då han hälsade på alla utan på kvinnan i sällskapet, vilket hon också uppger kändes obehagligt. Om det skulle ha rört sig om att vägra att skaka hand med en svart man istället för en kvinna, så hade mannens sak knappast tagits upp av DO. Nu finns det som tur är inte särskilt gott om religioner som fortfarande hävdar att hudfärg är en grund för diskriminering (även om det har varit vanligt förekommande i historien) medan kön dessvärre ofta anses vara en legitim grund för diskriminering i trons namn. Och då hamnar man som så ofta i en situation där religionen, och således till synes religionsfriheten, krockar med andra mänskliga rättigheter. Men den konflikten anser jag vara feltolkad, eftersom det är helt uppenbart att man inte får göra vad som helst bara för att det ingår i ens tro. Om en företrädare för en gammalhinduisk dödskult inspirerad av gudinnan Kali hävdade sin rätt att i religionsfrihetens namn utföra människooffer, så skulle nog folk mest skratta åt tokstollen. Religionsfrihet innebär en rätt att tro vad som helt, inte att göra vad som helt, och bör inte kunna användas som en ursäkt för handlingar som annars inte skulle vara acceptabla. Så frågan bör istället vara om det faktum att en man på grund av sina egna anledningar, oasvett om de är kulturella, religiösa, psykologiska eller neurotiska, vägrar att hälsa på en kvinna genom att skaka hand trots att han skakat hand med männen i sällskapet är fog för att dra in dennes ersättning hos arbetsförmedlingen. Det är trots allt inte olagligt att inte ta folk i hand, även om det naturligtvis vore önskvärt att en arbetssökande gjorde en ansträngning för att presentera sig själv i positiv dager för en eventuell arbetsgivare. Här bör nämnas att arbetsförmedlingen har ett särskilt ansvar som statlig myndighet som går längre än det ansvar privata företag har vad gäller att anpassa sin verksamhet efter människors specifika behov och brister. Att sträva efter ökad tolerans i samhället innebär både att det för mig vore önskvärt att alla män och kvinnor kände sig bekväma med att ta människor i hand oavsett kön, och att vi som inte begränsar oss på det sättet bör kunna hantera det faktum att det finns människor som har speciella sedvänjor som vi kanske tycker är lite märkliga på bästa möjliga sätt utan att någon människa i onödan ytterligare begränsas i möjligheten att åtnjuta friheter och rättigheter i vårt samhälle. Det blev en komplicerad mening, men det är också till skillnad ifrån vad många vill påskina en klart komplicerad fråga...

Read more...

Hopp och förtvivlan ifrån Banda Aceh

För någon vecka sedan gjorde SR:s Nils Horner ett reportage ifrån Tsunamidrabbade Banda Aceh i Indonesien. Det var rörande att höra hur unga flickor samlar in pengar till det jordbävningsdrabbade Haiti, och om hur befolkningen gärna skänker pengar eftersom de själva vet hur det är att vara utsatta för en katastrof. Det är också hoppingivande att återuppbyggnaden har gått så pass snabbt och bra. Tsunamin ledde till ett slut på det långa inbördeskriget, och kombinationen av fred och utländsk hjälp har lett till att Acehprovinsen på många sätt är mer välmående än någonsin, bara fem år efter tsunamin. Tyvärr så har den politiska stabiliteten ett mycket högt pris. De separatister som tidigare krigade emot regeringen var muslimska fundamentalister, och som en del av fredsavtalet har Acehprovinsen fått ökad autonomi, vilket har lett till att sharialagar har införts. Shariapolis patrullerar gatorna för att kontrollera folks klädsel, och stening till döds har införts som straff för sex utanför äktenskapet. Även om krig leder till död, kaos och lidande, så tycker jag nog ändå att om priset för fred är ett samhällssystem som så flagrant kränker de mänskliga rättigheterna, så är det inte en acceptabel väg att gå. För ungefär ett år sedan tillät Pakistans regering det lokala styret i Swatdalen att införa sharialagar för att få slut på en inre väpnad konflikt med muslimska fundamentalister. Resultatet blev offentliga avrättningar, brutal sedlighetspolis, kvinnoförtryck och mycket grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Pakistans regering backade, och kriget återvände. Kontentan för mig är att det finns värden som man aldrig får kompromissa med. Religionsfrihet skall vara en frihet att tro vad man vill, men får aldrig bli en rätt att tvinga på andra människor sina regler och lagar. Och om man vill leta efter förhandlingslösningar med separatistgrupper eller gerillarörelser, oavsett de är religiösa eller sekulära, så bör vägen vara att sluta att kränka mänskliga rättigheter genom tex diskriminering, övergrepp och polisbrutalitet, och aldrig att tillåta fler kränkningar genom tex sharialagar.

Read more...

Mänskliga rättigheter i Ryssland

På DN kan man läsa att Moskvas borgmästare, Jurij Luzjkov, återigen svär att sätta stopp för alla planer på en prideparad i den ryska huvudstaden. Enligt Luzjkov är det "ingen idé att tjata om mänskliga rättigheter", utan istället borde man slå till "med lagens hela makt". Det framgår inte varför man måste bekämpa prideparaden, vilka argument som man vilar sig emot för att hetsa emot homosexuella och för att förkasta "tjatet" om mänskliga rättigheter. Det kanske inte spelar särskilt stor roll, jag har mycket svårt att tro att de skulle vara intressanta att ta del av, och eftersom situationen är så tragiskt blir det dessutom svårare att skratta åt de säkerligen ihåliga och idiotiska tankarna bakom utspelet. Men det tragiskaste av allt är att en på pappret folkvald ledare i dagens Ryssland kan yttra sig på ett sådant sätt utan att vara rädd över att ställas till svars av varken sina väljare, media eller någon annan. Ryssland har som sagt en mycket lång väg at vandra för att bli en fungerande, sund demokrati.

Read more...

Påven och Avatar

Jag vet att det är "old news" att katolska kyrkan är kritiskt till filmen "Avatar", men det är ändå så pass intressant att det förtjänar en kommentar. Grundtesen i den katolska kyrkans resonemang, framfört av talesmannen Federico Lombardi, är att det är farligt att se naturen på ett gudomligt sätt. Även Maria Hasselgren, katolska kyrkans talesperson i Sverige, skriver på Newsmill om att påven varnar för ett förgudande av naturen, en slags ny-hedendom. Påven varnar för att göra människan jämställd med andra levande varelser, och här ligger också pudelns kärna. Den katolska kyrkan, liksom alla de stora monoteistiska religionerna, hävdar att människan är skapad till guds avbild, och på så sätt skiljer sig ifrån resten av alla levande varelser på jorden. Dessa trosförställningar skapades under en tid då ingen visste att människan faktiskt har utvecklats på samma sätt som alla andra djur, ifrån encelliga organismer, via fiskar och kräldjur, små däggdjur, apor och till sist till den homo sapiens sapiens som vi är idag. Dessutom vet vi idag mycket mer om andra högt stående djurs förmåga att tänka och känna än vad man gjorde då, tex vet vi att en gorilla kan lära sig att svära och ljuga, att delfiner kommunicerar med avancerade läten, osv. Det är svårt att med den kunskapen se varför vi människor har ett värde alla andra varelser saknar. Det är dock lätt att inse varför det är viktigt för kyrkan, och etablissemanget, att försvara den bilden. För det första så skulle det krävas en kraftig omprövning av många religiösa doktriner om man tänkte om i den här frågan, och det verkar inte ligga för den katolska kyrkan, som inte ens klarar av att godkänna användandet av kondomer för att skydda emot HIV. Dessutom, om man verkligen accepterar att andra levande varelser också har ett egenvärde, och således rättigheter, så skulle det vara en grund att ifrågasätta stora delar av hur vi människor behandlar djur och natur.

Read more...

Förbud mot burka eller nikab?

Debatten om burkaförbud (termen burka används där för alla ansiktstäckande slöjor) går het i Frankrike. Även om de argument som förs fram för ett förbud i diskussionen är betydligt starkare än de som de två svenska centerpartistiska riksdagsmännen Staffan Danielsson och Lennart Pettersson hade ("det känns märkligt"), så känns ett förbud som fel väg att gå även om tanken är att motverka könsförtryck. För det första, så är religionsfriheten en mänsklig rättighet, och jag har tidigare argumenterat för att så länge en persons religionsutövande inte på något sätt går ut över andras rättigheter, så bör var och en vara fri att handla som han eller hon vill. Det argumentet kan även breddas till att inte bara gälla religion, varje människa har rätt att välja sin egen väg, och sin egen klädsel, och de som hävdar att det är kränkande att möta en person som bär slöja har missförstått rättighetsbegreppet helt och hållet. Vad gäller den helt legitima oron att de kvinnor som bär burka eller nikab faktiskt tvingas till det av sociala och religiösa normer, finns risken att om ansiktstäckande slöjor förbjuds så kanske de inte har möjlighet att alls komma ut i samhället och få möjlighet till att bygga en starkare och mer självständig egen identitet. Detta skulle dessutom kunna försvåra ett succcesivt frigörande ifrån dessa normer. Jag delar förhoppningen att ingen kvinna skall bära ansiktstäckande slöja för att hon känner sig tvingad till det av andras eller egna traditioner, men jag är inte säker på att ett förbud vore bästa sättet att åstadkomma det målet. Däremot är jag ännu mer kluven vad gäller barn. Då jag är mycket kritisk till all form av religiös indoktrinering av barn, och då jag inte anser att barn är mogna nog att själva fatta beslut om att dölja sitt anlete för världen med en burka eller en nikab, så kan jag tänka mig att ett förbud skulle kunna vara ett sätt att hindra att de tvingas till det av sina föräldrar.

Read more...