Internationella hälare

För en polis är det en självklar sanning att industrin av tillgreppsbrott, som rån, inbrott med mera, är beroende av hälare som avyttrar gods eller tvättar pengar. Om det inte fanns en marknad för stöldgodset så hade det inte heller varit intressant att tillgripa det... Men hälare finns även på en helt annan nivå. Det sägs att den avsatte diktatorn Hosni Mubarak har tillskansat sig uppemot motsvarande 440 miljarder kronor under sina 30 år vid makten. Dessa har han placerat på olika ställen i värden, på bankkonton, i fastigheter med mera. Bra att föredömliga "Transparency International" arbetar för att Mubaraks stulna pengar återförs till det egyptiska folket. Mubarak är varken den förste eller siste korrupte ledare som har rånat sitt (fattiga) folk på enorma tillgångar, och dessa rån möjliggörs utav att det finns ett antal banker, företag, länder som hjälper honom att placera och gömma undan pengarna. Samma internationella hälare hjälper även allt ifrån skattefifflare till brottssyndikat att stoppa undan pengar. De borde stoppas undan själva, i fängelseceller... Det har redan gjorts en del för att komma åt skatteparadis där det historiskt har varit lätt att gömma undan pengar. Den kampen måste fortsätta och intensifieras, det krävs ökad transparens på internationell nivå för ekonomiska transaktioner. De integritetsskäl som talar för att folk, företag och länder skall få flytta pengar utan insyn väger mycket lätt jämfört med det internationella samhällsintresse det innebär att bekämpa den här sortens megahäleri. En annan välkänd sanning är att det enklaste sättet att bekämpa brottslighet är att kapa lönsamheten genom att gå direkt efter pengarna...

Read more...

En annan sorts ondska

Oljebolaget Texaco, som senare köptes upp av Chevron, påbörjade verksamheten i ekvadorianska Amazonas redan på 60-talet. När man lämnade i början av 90-talet, så hade man tjänat ungefär 30 miljoner dollar, pengar som hamnade hos amerikanska företagsledare och ägare. Man lämnade också efter sig en ekologisk och humanitär katastrof. Lokalbefolkningen, som som vanligt saknade en stark röst, drabbades fruktansvärt hårt. Hela stammar blev utplånade, barn som badade i fel vattendrag kunde dö av akut förgiftning, eller kanske vanligare, en utdragen plågsam död över flera månader. Minst 1400 människor har dött som direkt följd av föroreningarna, och detta i en väldigt glesbefolkad miljö. Alla som levde eller lever kvar i den förorenade trakten drabbas, då gifterna sprids i de vattendrag som människor använder för dricksvatten. När, för 16 år sedan, företrädare för lokalbefolkningen började organisera sig för att kräva att Chevron/Texaco rensar upp föroreningarna, så bekämpades de, som så många gånger förr och senare, stenhårt av förövarna. Chevron försöker använda både politisk lobbying, PR och juridik för att komma undan sitt ansvar. Det intressanta och tragiska är att de amerikanska företagsledare som först genomförde rovdriften i Ekvador, som skapade så mycket lidande och död, och de som nu kämpar för att stoppa lokalbefolkningens rättmätiga krav på upprättelse, antagligen bara ser det som om de gör sitt jobb. Upplärda i en företagskultur som präglats av absolut girighet ompaketerad till ideologi av bl.a. nobelpristagaren Milton Friedman (som hävdade att ett företagas enda ansvar är att öka sin vinst), så ser de det antagligen som sin plikt att bekämpa de nödlidande ekvadorianska urinvånarnas kamp för rättvisa. Lite på samma sätt som den hedersmördade Medine Memis familj såg det som sin plikt att ta livet av ett oskyldigt barn... Ondskan har många ansikten, och det är inte nödvändigtvis de fulaste som gör mest skada i världen.

Read more...

Toppmöte för den Afrikanska Unionen

Den Afrikanska har precis avslutat sitt 14e toppmöte i Addis Abeba, Etiopien. Av detta har knappt märkts något i rapporteringen i svensk media. Om det beror på den ständigt svala intresset för Afrika i västvärden, eller att den så kallade unionen fortfarande inte är någon politisk tungviktare får vara osagt. Hur som helst, så är jag starkt förväntansfull inför den potential som en sådan union faktiskt besitter. Afrika är en jättelik världsdel med en mycket stor variation av hur det ser ut i olika länder, men i den mån man tillåter sig att generalisera, så är det en kontinent med mängder av enorma problem. Svält, HIV/Aids, krigen i Somalia, Sudan och östra Kongo-Kinshasa är några exempel på pågående katastrofer, men bakom dessa finns det oräkneliga andra svårigheter. En orsak till att kontinenten generellt sett har så svårt att utvecklas och resa sig ifrån fattigdom och konflikter är en mycket utbredd korruption och nepotism. Naturligtvis har även västvärlden genom kolonialismen ett stort ansvar för situationen. Dessutom marginaliseras många lände ytterligare av aggressiv handelspolitik ifrån tex EU och USA, och västbaserade multinationella företag agerar ofta utan hänsyn till lokalbefolkning eller natur. Därför är trovärdigheten ofta mycket låg när någon utifrån skall komma och förklara hur en viss afrikansk stat skall bli mindre korrupt, respektera mänskliga rättigheter mer, etcetera. Däremot har de afrikanska grannarna, speciellt om de talar med en gemensam röst igenom den Afrikanska Unionen, en mycket bättre möjlighet att agera medlare, fredsbevarare, eller revisor. Detta har också tydliggjorts när länder som Sudan och Somalia accepterat AU-styrkor efter att först ha varit skeptiska till tex FN. Och förutom att främja utveckling, fred och mänskliga rättigheter internt, så skulle även en stark Afrikansk Union kunna tala med en enad, och mycket tyngre, röst på den internationella arenan, där annars mindre länder blir marginaliserade av supermakterna. Och det behövs verkligen någon som företräder afrikanernas intressen. AU är visserligen fortfarande inte en särskilt mäktig organisation, men jag önskar den i alla fall all framgång med att stärkas och utvecklas. De har precis fattat beslut om en gemensam flagga, liksom förebilden EU. Jag hoppas verkligen att det fredsbevarande arbetet blir lika framgångsrikt som förebilden, där EU nu gjort krig i dess delar av Europa närmast otänkbart.

Read more...

Hopp och förtvivlan ifrån Banda Aceh

För någon vecka sedan gjorde SR:s Nils Horner ett reportage ifrån Tsunamidrabbade Banda Aceh i Indonesien. Det var rörande att höra hur unga flickor samlar in pengar till det jordbävningsdrabbade Haiti, och om hur befolkningen gärna skänker pengar eftersom de själva vet hur det är att vara utsatta för en katastrof. Det är också hoppingivande att återuppbyggnaden har gått så pass snabbt och bra. Tsunamin ledde till ett slut på det långa inbördeskriget, och kombinationen av fred och utländsk hjälp har lett till att Acehprovinsen på många sätt är mer välmående än någonsin, bara fem år efter tsunamin. Tyvärr så har den politiska stabiliteten ett mycket högt pris. De separatister som tidigare krigade emot regeringen var muslimska fundamentalister, och som en del av fredsavtalet har Acehprovinsen fått ökad autonomi, vilket har lett till att sharialagar har införts. Shariapolis patrullerar gatorna för att kontrollera folks klädsel, och stening till döds har införts som straff för sex utanför äktenskapet. Även om krig leder till död, kaos och lidande, så tycker jag nog ändå att om priset för fred är ett samhällssystem som så flagrant kränker de mänskliga rättigheterna, så är det inte en acceptabel väg att gå. För ungefär ett år sedan tillät Pakistans regering det lokala styret i Swatdalen att införa sharialagar för att få slut på en inre väpnad konflikt med muslimska fundamentalister. Resultatet blev offentliga avrättningar, brutal sedlighetspolis, kvinnoförtryck och mycket grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Pakistans regering backade, och kriget återvände. Kontentan för mig är att det finns värden som man aldrig får kompromissa med. Religionsfrihet skall vara en frihet att tro vad man vill, men får aldrig bli en rätt att tvinga på andra människor sina regler och lagar. Och om man vill leta efter förhandlingslösningar med separatistgrupper eller gerillarörelser, oavsett de är religiösa eller sekulära, så bör vägen vara att sluta att kränka mänskliga rättigheter genom tex diskriminering, övergrepp och polisbrutalitet, och aldrig att tillåta fler kränkningar genom tex sharialagar.

Read more...

Svårigheten att hjälpa - amerikanska felprioriteringar

När jordbävningskatastrofen slog till på Haiti var kaoset som först rådde ett stort problem som kraftigt försvårade nödhjälpen. När USA tog över Port-au-Prince flygplats så ökade antalet plan som kunde landa markant. Som jag skrivit tidigare, så tycker inte jag att man i nödlägen bör fråga om lov att få ta kommandot, om det innebär att man missar chansen att rädda liv. Tyvärr verkar det dock som om USA inte skötte det stora ansvar som de tog på sig då de satte sig i positionen att bestämma vilka plan som tilläts landa på ett acceptabelt sätt. Amerikanska militärflygplan prioriterades, och tex plan ifrån Läkare utan Gränser, med livsnödvändiga mediciner, tvingades vända. Detta kritiseras nu, rättmätigt, av Röda Korset. Det är fortfarande naturligtvis så att det som USA ägnar sig åt på Haiti är nödhjälp, och inte någon ockupation som gärna USA-skeptiker på vänsterkanten vill hävda. Alla med insyn i räddningsarbetet har vittnat om behovet av ökad ordning och säkerhet å Haiti, speciellt under den första tiden, vilket de amerikanska trupperna också gav. Det är dock ingen ursäkt för att falla tillbaka på ett nationalistisk och trångsynt perspektiv då man tar livsavgörande beslut, vilket det rörde sig om då vissa plan fick landa och andra vända.

Read more...

Chávez tystar kritisk tv-kanal

En av grundbultarna i en stabil demokrati är en fungerande yttrandefrihet där även de medier som är kritiska till makten tillåts verka fritt. När Chávez regim i Venezuela förbjuder den oppositionella kanalen RCTV att visas i kabel-tv näten i landet, så nämns porr och olämpligt språk som orsaken. Det låter som tunna ursäkter för att göra sig av med en kritisk röst, och visar i sig på att just kritiska röster verkligen behövs i dagens Venezuela. Chávez har, till viss del välförtjänt, fått en gloria en vänsterkretsar för att han har stått upp emot amerikansk imperialism och storföretags rovdrift. När republikanska politiker kallat Chávez för diktator har man kunnat replikera att han valdes med val som antagligen genomfördes mer korrekt än det presidentval som gjorde George W. Bush till president år 2000. Nu håller Chávez dock på att förtjäna det epitet som hans motståndare belagt honom med, och det är tråkigt både för Venezuela och för den latinamerikanska vänstern. Det verkar som om tragedin ifrån Kuba, där en till en början folklig resning emot förtrycket sedan förvandlades till en förtryckarregim håller på att upprepas i en ny skepnad i Venezuela.

Read more...

Massmord igen i Nigeria

Enligt Reuters har 460 människor dödats i stridigheter mellan kristna och muslimska grupper i den Nigerianska staden Jos. Det verkar oklart vad som utlöste den dödliga våldsvägen, men det kan finnas kopplingar till liknande oroligheter år 2008 då mer än 700 människor dödades. Nigeria plågas både av religiösa spänningar och av att stora delar av befolkningen lever i fattigdom och utanförskap, och det finns antagligen flera bidragande orsaker till spänningarna och våldet. Tyvärr så kommer antagligen rapporteringen ifrån dessa oroligheter snart dö ut, då det fortfarande är allt annat än ovanligt att mängder av människor dör i utbrott av sekteristiskt våld i ett afrikanskt land. Afrika förblir världens fattigaste och våldsammaste kontinent, och västvärldens media har en tendens att nedvärdera död och lidande i sin nyhetsrapportering då det är afrikaner det gäller.

Read more...

Dödsmisshandel av polis i ryskt fängelse

Journalisten Konstantin Popov avled idag efter att ha misshandlats och antagligen även utsatts för tortyr i ett ryskt fängelse. Jag har svårt att tänka mig vidrigare brott än när de vars uppgift det är att upprätthåla lag och ordning, och som finns för att skydda samhällsmedborgare ifrån våld och andra övergrepp i utsätter människor för den värsta tänkbara sortens kränkningar, tortyr som leder till döden. Tyvärr är det inte förvånande att detta sker i Putins Ryssland (ja Medvedev är president, men statens våld och övergrepp har frodats under Putins styre). I Tjetjenien har Putin installerat Ramsam Kadyrov, en känd mördare, torterare och våldtäktsman som president. Oliktänkande och oberoende förföljs och i värsta fall mördas, som tex den modiga journalisten Anna Politkovskaja. Polismän vittnar om hur man kategoriskt kräver in mutor och burar in oskyldiga. President Medvedev har anlagt en mjukare ton än Putin, som antagligen fortfarande har en mycket stor del av den reella makten, men väldigt lite verkar hända. Och det värsta är att de ledare som är ansvariga för alla flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna åtnjuter ett stort folkligt stöd. Det ser mörkt ut för Ryssland.

Read more...

Hjälpsändningar kommer inte fram

Flera av Läkare Utan Gränsers plan har inte fått landningstillstånd på Port-au-Prince flygplats, vilket leder till att livsnödvändiga läkemedel inte kommer fram till organisationens hårt arbetande personal. Det är naturligtvis en skandal att så essentiell utrustning inte kommer fram till de svårt nödställda, och det är ett tecken på att organisationen kring hjälpen, och på Haiti i allmänhet, inte fungerar. I P1 intervjuades Guido Bertolazzi, mannen som ledde det prisade italienska katastrofarbetet efter Tsunamin. Hans snabba analys var att det största problemet är att det saknas ledning. I sådana krissituationer krävs det att enskilda människor på nyckelpositioner vågar ta beslut, vågar ta kommandot. Det finns inte tid för konsensus och långbänkar medan tusentals människor lider och dör. Med tanke på den Haitiska statens sönderfall så borde FN ha reagerat kraftfullare och resolutare, och helt enkelt ha tagit över de centrala samhällsfunktionerna. Om FN visar sig inkapabelt (igen...) så hade jag personligen hellre sett ett ännu tydligare amerikansk ledarskap på Haiti än det kaos och den förvirring som nu råder. Det viktigaste måste vara att se till att infrastrukturen fungerar, att hjälp kommer fram och och att hjälporganisationerna ges förutsättningar att jobba, och att fortsätta rädda liv.

Read more...

Chávez polariserade värld

Venezuelas president, Hugo Chávez, beklagar sig i sitt eget TV-program över att USA skickar beväpnade soldater till Haiti, och anklagar landet för att "i hemlighet" vara på väg att ockupera ön. Chávez har visserligen anledning att vara skeptisk mot USA, även om Obamas administration inte kan hållas ansvarig för allt som Bush dito gjort sig skyldig till, men att han blir så förblindad av sin polariserade världsbild där allt USA gör är ont och lömskt att han inte inser behovet av ordning och säkerhet i samband med hjälp- och räddningsinsatserna på Haiti är tragiskt. USA lär dessutom ha mycket lita på att vinna på att "ockupera" Haiti, så även om Haitiexperten Mats Lundahl insinuerar att Haiti skulle vinna på att bli ett amerikanskt protektorat, så känns det inte som en särskilt sannolik lösning. USA kommer säkert att spela en stor roll, men det troliga, och det rätta, torde vara att FN tar det ansvar som behöver tas av det internationella samfundet i Haitis återuppbyggnad. Chávez borde istället uttrycka uppskattning för de amerikanska (och övriga) insatser som gjorts på Haiti, och fundera på vad Venezuela kunde ha gjort, och fortfarande kan göra, för att själva bidra.

Read more...

Malaysia - om rätten till ett ord

I Malaysia, som traditionellt har varit både mångkulturellt, multireligiöst och tolerant, så har under den sista tiden religiösa och sekteristiska spänningar börjat plåga landet, och dessutom har kränkande sharialagar börjat tillämpas. Det är svårt att säga vad det beror på, många tror att en global trend med radikalisering av de mer ortodoxa muslimska grupperingarna är en bidragande faktor, och det är också möjligt att socioekonomiska, sekteristiska spänningar påverkat, då landets muslimska majoritet generellt sett är betydligt fattigare än tex den kristna minoriteten. En av de utlösande faktorn till att muslimska extremister nu börjat att ta till våld är att en domstol underkänt regeringens tidigare beslut att förbjuda kristna att använda ordet "allah" om sin gud, Malajiskan har inget motsvarande ord, utan kristna likväl som muslimer har använt det arabiska ordet allah för att referera till sin gud i århundraden. Att regeringen i första läget för cirka tre år sedan fattade beslut om att förbjuda användningen av ordet "allah" är både tragiskt och minst sagt anmärkningsvärt. Antagligen hade beslutet att göra med att spela på de redan då begynnande spänningarna för att tjäna röster hos den muslimska majoriteten. Att landets högsta domstol upphävde beslutet är ett sundhetstecken. Att detta sedan lett till oroligheter är något som både de enskilda våldsverkarna, de muslimska ledare som driver sakfrågan, och regeringen som ursprungligen införde förbudet har ansvar för. Det absurda i att försöka förbjuda andra människor att använda ett ord (som de dessutom redan använt i århundraden) visar på konflikten mellan upplevda religiösa rättigheter och reella mänskliga rättigheter. Det har ända sedan "Satansverserna" funnits religiösa strömningar, för tillfället främst inom islam, som vill hävda att det är en mänsklig rättighet att inte få sin religion kränkt eller hädad. Jag tycker visserligen att både Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer och Wilks rondellhund var ganska plumpa och onödiga tilltag, men lika självklart som det är att de kan kritiseras, lika självklart är det att de inte bör kunna bestraffas. De aktualiserade debatten om vad som får sägas, och ledde till att muslimska ledare inom ramen för FN igen tryckte på för att ge skyddet åt religionerna företräde över yttrandefriheten. Jag tycker att det är en tragisk utveckling. Alla människor har rätt till religionsfrihet, men det gäller främst rätten att tro och tänka vad man vill om existensiella och religiösa frågor. Visst har man även rätt att praktisera sin religion, men även här gäller Konstapel Bastians lag. Praktiserandet får inte innebära en kränkningar av någon annan människas rättigheter (eller onödigt djurplågeri). Så länge din religiositet är personlig och inte går ut över eller begränsar hur någon annan får leva, så får var och en däremot tro precis vad han eller hon vill. För att föra tillbaka resonemanget till Malaysia, så är det självklart ingen rättighet att begränsa andras användning av ord, medans det är en lika självklar rättighet för dessa andra att används vilka ord de vill i sitt religionsutövande.

Read more...

Högerpresident i Chile

Det faktum att Chile efter de 20 år av vänsterstyre som följde på slutet på Pinochets diktatur nu för första gången får en högerpresident gör nog många chilenare, och demokrativänner världen över lite nervösa. Enligt en opinionsundersökning så försvarar majoriteten av Piñeras väljare Pinochets regim, vilket sannerligen inte bådar gott. Det är bara att hoppas att demokratin har hunnit bli så pass mogen nu i Chile att maktskiftet inte innebär några större förändringar ifrån dagens politik.

Read more...

"Emot alla" i valets Ukraina

Förra gången det var val i Ukraina, och den orangea revolutionen fyllde gator och torg med människor som brann för en demokratisering av den gamla sovjetrepubliken, så kunde ingen klaga på engagemanget i valkampanjen, eller på framtidstron efter att Viktor Jusjtjenko hade segrat. En mandatperiod senare så ser allt annorlunda. Ukraina befinner sig i ekonomisk kris och förtroendet för politikerna är rekordlågt. Den sittande presidenten Jusjtjenko blev precis utslagen i första valomgången med endast 5-6% av rösterna, och den andra omgången kommer att stå emellan Viktor Janukovitj och Julia Tymoshenko. Janukovitj har starka band till Putins Ryssland, och har dessutom anklagats för korruption. Tymoshenko anklagas för makthunger och korruption, och har genom sitt käbbel med Jusjtjenko bidragit till den orangea revolutionens enorma bakslag. Sveriges Radios korrespondent Fredrik Wadström rapporterar att de flesta som tillfrågas om vem de skall rösta på säger att de är "emot alla". Troligtvis så avgörs valet snarare av de som röstar mot en av de två kandidaterna än de som röstar för någon, och det verkar onekligen som om Ukraina har att välja mellan pest och kolera...

Read more...

Tragediernas Haiti

De senaste dagarna har jordbävningskatastrofen i Haiti funnits närvarande överallt, och av självklara skäl dominerat etern. Det västra halvklotets fattigaste land drabbas av en jordbävning som inte bara är kraftig, 7,0 på richterskalan, utan också väldigt ytlig. Kåkstäder, bland annat byggda på sluttningarna kring storstäder som Port-au-Prince, med hög befolkningstäthet ökar utsattheten då jordbävningen slår till, och det fattiga landets gravt undermåliga kapacitet att hantera kriser bidrar till att ytterligare förvärra konsekvenserna. De enda som tjänar på tragedin är de kriminella som kunde fly ifrån ett rasat fängelse. De har nu beväpnat sig och sprider ännu mer död och lidande i ett land som redan förvandlats till ett helvete med avlidna och skadade överallt, och där nu brist på vatten och mat gör situationen desperat även för de som inte skadats. Förutom att konstatera att det är fruktansvärt sorgligt hur de haitier som redan lever i en mardröm orsakad av jordbävningen, dessutom utsätts för än mer lidande av sina medmänniskor då laglösheten breder ut sig, så kan jag inte undgå att fundera över varför det tar sådan tid för hjälpen att nå fram. Jag förstår att det är extremt komplicerat att organisera hjälp till en stat som inte bara utsatts för en katastrof, men som också i praktiken upphört att fungera, men det finns gott om exempel på att om man bara ser till att hjälparbetarna kommer på plats (och har med sig utrustning och förnödenheter), så börjar det självorganisera sig och jobba med att rädda liv där de är. Att reagera blixtsnabbt borde vara en plikt inte bara för hjälporganisationer utan även för ledare. Det är självklart bra att Obama skickar sitt flytande militärsjukhus, men det hade varit bättre om det hade fått order att avgå direkt då katastrofen blivit känd. Haitis lednings bristande kapacitet att be om eller acceptera hjälp, delvis beroende på att nästan inga kommunikationer fungerade i början, borde inte få bli en flaskhals som fördröjer hjälpen i dagar. DN:s rapport kanske inte är uttömmande, men läser man deras redogörelse över vad som hänt, så verkar Kina och Island ha varit först på plats med hjälp, det är inget gott betyg till varken USA eller de latinamerikanska grannarna. Och under tiden så har Sverige och MSB (Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap) precis fattat beslut om att skicka två it-tekniker. Först dagen efter, då islänningar och kineser redan räddat liv i något dygn, beslutas om att skicka 20 man till, och planeringen av detta kan börja. Jag tvekar inte på att samtliga svenskar som skickas har gjort och gör ett väldigt viktigt jobb, men jag hade ändå hoppats på mer hjälp snabbare.

Read more...

Tragedi i Italien

Jag varit i Italien många gånger, och känner varmt för landet som har glada människor, sagolikt vackra vyer, och världens kanske bästa mat. Tyvärr, så är majoriteten av de nyheter som kommer därifrån rena tragedierna. För det första är det ett mysterium för mig hur något folk kan välja om en man som Berlusconi, som både är genomkorrupt och har maffiakopplingar, och dessutom regelbundet gör sig till internationellt åtlöje med sina uttalanden. Det faktum att landet har en lag som faktiskt kan göra det åtalsbart att hjälpa drunknande båtflyktingar är så vidrigt att orden tryter. Bilderna av hur badande italienare inte lyfter ett finger för att rädda två drunknande romska flickor må ha varit tillspetsade (det är inte säkert att just de som figurerade på bilden var medvetna om flickornas nöd), men får ändå representera så mycket mer, tex rena pogromer av romer i Neapel. Och nu, en mob som attackerar afrikanska migrantarbetare i Kalabrien, där två av dem misshandlades svårt med järnrör, två andra sköts i benen med jaktgevär och fem blev avsiktligt påkörda av bilar med ortsbor vid ratten.. Även ortsbor och poliser skadades under bråken. Inrikesminister Roberto Maroni, sade att spänningarna var resultatet av ”alltför stor tolerans mot smyginvandring”. Nu när jag en vision om en värld utan gränser, och med fri invandring, men även om jag vore för en mycket restriktiv migrationspolitik, så hade Maronis reaktion på tragedin varit grovt motbjudande. Men då Maroni och hans parti Lega Nords politik är en av orsakerna till att Italien idag antagligen är det västland där rasismen är mest öppen och utbredd, så är uttalandet knappast förvånande.

Read more...

Påminnelse om blockade mot Gaza

Man kan läsa i en artikel publicerad i DN idag att en brittisk politiker har försökt att ta sig in i Gaza med mat och förnödenheter (se artikeln här).

Detta är en påminnelse om att trots att det gått ungefär ett år sedan kriget i Gaza, eller rättare sagt den israeliska attacken på Gaza, tog slut, så fortgår fortfarande den blockad som redan innan kriget gjorde Gaza till något som kan liknas vid världens största utomhusfängelse. Blockaden var antagligen en av de främsta orsakerna till det lidande och den frustration som ledde till Hamas förstärkta ställning, och till raketbeskjutningar mot Israel. Nu, efter kriget, så har den förhindrat all återuppbyggnad och är således än mer destruktiv än den var innan. Och varken blockaden eller kriget har försvagat Hamas, utan snarare tvärt om. Den är alltså både moraliskt och juridiskt förkastlig och dessutom kontraproduktiv, om det nu är fred och säkerhet för Israel som man är ute efter.

Tyvärr så har varken blockaden eller kriget i Gaza lett till några verkliga förändringar av det internationella samarbetet med Israel. EU borde för det första förändra sin handelspolitik med Israel, där landet nu åtnjuter väsentliga privilegier. Det vore lämpligt att ställa krav på att dessa privilegier är avhängiga en konkret förändring av Israels politik, som bryter mot ett antal konventioner om mänskliga rättigheter (detta gäller även nybyggandet av bosättningar på ockuperad mark). Och om ingen sådan förändring sker inom en fastslagen, snäv, tidsplan, så bör EU svara med att i alla fall inte behandla Israel förmånligare än resten av världen. Israel är naturligtvis inte det enda land i världen som kategoriskt bryter mot mänskliga rättigheter, men de flesta länder som gör det har EU inte förmånliga handelsavtal med.

Read more...

Chávez och Venezuela

Hugo Chávez, som ser sig själv som den bolivarianska revolutionens frontfigur i Latinamerika, har gjort mycket bra vad gäller att förbättra för de fattiga i landet, och har dessutom lanserat det intressanta ALBA-initiativet, ett à la carte samarbete i Latinamerika som även mer moderata vänsterstater deltar i och drar nytta av. Chávez har dock även försämrat för pressfriheten i Venezuela, och genom radikala ansatser till socialisering av landets resurser gett upphov till både extrem polarisering och konflikter och troligtvis även i många fall produktivitetsbortfall och sjunkande tillväxt.

Visst kan det vara effektivt, och kanske till och med föredömligt, med en stark stat som ställer hårda krav på till exempel de multinationella oljebolag som vill verka på dess territorium. Om inte annat är det en välkommen kontrast till den normala latinamerikanska modellen där några statliga tjänstemän mutas och landets resurser sedan exploateras hänsynslöst av utländska företag på bekostnad av främst lokalbefolkning men även hela folket. Men det är nog mindre effektivt att expropriera mark och resurser ifrån privata entreprenörer i t.ex. kakaobranschen, för att det på statligt dekret skall odlas majs där. Inte för att inte nationell livsmedelssäkerhet kan vara viktigt, men tillvägagångssättet inbjuder till konflikter och ineffektivitet. Efter den stora jordreformen i Peru på 70-talet föll effektiviteten i jordbruket dramatiskt.

Dessutom faller även Chavéz in i den förenklade världsbild där min fiendes fiende är min vän. Även om speciellt republikaner i USA ofta hänvisar till Chávez som en diktator, så är han demokratiskt vald och omvald i korrekt genomförda val. Detta gäller inte bröderna Castro på Cuba, eller Ahmadinejad i Iran (så som det verkar), med vilka Venezuela under Chávez har stärkt sina relationer kraftigt. Sandinistledaren Daniel Ortega i Nicaragua, en nära allierad till Chávez, verkar mer intresserad av makt än rättvisa, och har både slutit en ohelig allians med kyrkan som gör att det vänsterstyrda Nicaragua nu har Amerikas strängaste abortlagar och gjort landet korruptare än på länge. Ännu så länge så har Chávez lyckats finansiera både nationella och internationella projekt med landets enorma oljeintäkter, de största i världen undantaget länderna vid Persiska Gulfen. Men när dessa intäkter sinar måste även resten av Venezuelas ekonomi fungera, annars kommer antagligen den bolivarianska revolutionen att falla platt till marken. Och som det ser ut nu, så är det ytterst tveksamt om utvecklingen går åt rätt håll för Venezuelas del…

Read more...

Nytt decennium i Latinamerika

Under de senaste åren har det varit intressant och glädjande att se ledare som Brasiliens Lula da Silva, makarna Kirchner i Argentina, Michelle Bachelet i Chile, m.fl. jobba för att successivt försöka förbättra för de fattiga och förfördelade. Jag kan inte neka till att det även varit intressant att följa de mer radikala vänsterledarna, som Morales i Bolivia, Correa i Ecuador och inte minst Chávez i Venezuela, som jag skriver om i ett separat inlägg, trots att jag samtidigt kan vara mycket kritisk till den sortens radikalare vänster som dessa representerar. Correa har till exempel, genomdrivit den första konstitution i världen som ger ett eget skyddsvärde åt naturen, vilket förtjänar all respekt.

Frågan är nu vad som händer under det kommande året, och det kommande decenniet? Chile verkar vara på väg mot ett maktskifte där en rik affärsman troligtvis blir landets näste president. Statskuppen i Honduras visade på demokratins bräcklighet. Trots att en till en början enad värld fördömde kuppen, så lyckades ändå kuppmakarna med att genomföra val de själva kontrollerade, och ifrån vilka den legale presidenten Zelaya var helt utestängd, och få dem godkända av USA, Peru, Costa Rica med fler. Kontentan blev att det lönade sig med att ta till vapen för kuppmakarna. Och vad gäller Venezuela, vars olja och oljeintäkter är viktiga även för många av dess allierade, så känns i nuläget varken det socialistiska styret eller ekonomi långsiktigt stabila. Samtidigt har Uruguay valt Jose Mujica till president och Morales har blivit omvald. Denne verkar dessutom, trots uppslitande interna konflikter i Bolivia, faktiskt lyckas med att både minska den enorma marginaliseringen och fattigdomen och öka utbildningsnivå och det demokratiska deltagandet bland framförallt ursprungsbefolkningen samtidigt som landets ekonomi tycks förbli stabil och växande. Och om en före detta kokaodlare kan lyckas med det i ett av Latinamerikas absolut fattigaste länder, så borde det finnas hopp för framtiden på hela kontinenten…

Read more...

Liberal hemma men vänster borta?

Jag som definierar mig själv som socialliberal, och i sakfråga efter sakfråga i den svenska debatten inser att även om jag brinner för rättvisefrågor och mänskliga rättigheter, så kan jag inte kalla mig själv för socialist, eller ens socialdemokrat, förvånas ibland över hur olika min syn är på vänster-höger frågan om man flyttar sig ut ur Sverige, och kanske speciellt till det av sociala orättvisor och amerikansk inblandning präglade Latinamerika, där jag har välkomnat den vänstervåg som svept över kontinenten de senaste åren. Kanske beror detta på att det inte finns några jämförbara "favelas" eller "pueblos jóvenes" i Sverige, att fattigdomen och klassklyftorna är så mycket mer markerade där? Men det är nog inte bara det, här hemma känns tanken på att en rik storgodsägare skulle hyra "pistoleros" för att driva bort, eller helt enkelt mörda, obekväma jordlösa, ursprungsfolk, eller rättvisekämpar tacksamt absurd, och vi kan vara säkra på att inget av våra borgerliga riksdagspartier har nära kopplingar till narkotikahandlare eller dödspatruller i högermilisen (eller storföretag som finansierat dödspatrullerna). I länder som Colombia och Brasilien ser det dessvärre annorlunda ut...

Read more...

Tillbakablick på Obamas år

2009 präglades av finansiell och ekonomisk kris, men började ändå i någon form av politisk hoppfullhet med en ny president i USA som betonade förändring och samarbete. Och visst var Barack Obama ett stort lyft för USA och världen, men han har knappast infriat särskilt många av de, visserligen stundtals orealistiska, förhoppningar som människor haft på honom. Han har inte lyckats få stopp på det folkrättsvidriga nybyggandet av israeliska bosättningar på palestinsk mark, Gaza är fortfarande satt under blockad och fredsprocessen är iskall med Likud vid makten och Hamas starkare än någonsin. Fånglägret på Guantánamo är ännu inte stängt. Trots utsträckta händer mot Iran och Nordkorea, så har resultaten uteblivit, vilket visserligen kanske är svårt att lasta Obama för.

Det ironiska är dock att hans nya retorik belönades med Nobels fredspris av den norska Nobelkommittén, trots bristen på resultat. Och för att liksom understryka bilden av att det till stor del rör sig om retorik, så klarlägger Obamas administration strax efter att de meddelats att Obama får fredspriset att USA fortfarande inte har för avsikt att skriva under konventionen om förbud mot personminor, som de flesta demokratier gjort (och för vilken fredspriset 1997 gick till organisationen ICBL). Ironin fullbordades med Obamas ankomst till Köpenhamnskonferensen där han förordade handling, men (bakbunden av senaten) bara kunde erbjuda tomma ord.

Read more...