Upphovsrättsindustin har skapat ett monster

Det är inte svårt att se att något är fel när en ung konstnär som använder sitt konstnärskap för att skapa uppmärksamhet kring den svåra situationen i Darfur och dessutom samla in pengar för att konkret hjälpa till plötsligt krävs på miljonbelopp av Luis Vuitton. Modebolaget har reagerat på att en väska som konstnären, danskan Nadia Plesner, har använt som en symbol för västerländsk rikedom i kontrast till den akuta fattigdomen i Darfur ser ut som om den vore av deras märke, och svarat med att stämma henne för upphovsrättsbrott.

Maktbalansen emellan stenrika och ofta helt amoraliska storföretag (organisationer som till 100% är byggda kring vinstmaximering verkar väldigt ofta generera interna kulturer där också ekonomisk vining är den enda värderingen som betyder något) och enskilda medborgare har länge varit skev. Till skillnad mot brottsmål så krävs det i civilrättsliga tvister att man har pengar, eftersom staten inte erbjuder någon rättshjälp. Men den balansen verkar ha förskjutits in absurdum på grund av upphovsrättsindustrins lobbyarbete med syfte att skapa lagstiftning som gör att upphovsrättsinnehavare kan processa mot och helt sänka personer som hotar deras vinstintressen. Lagar som ipred, där den rättssäkerhet som tas för självklar i brottsmål inte verkar vara särskilt viktig och där bötesbeloppen är hundratals gånger högre än de skadestånd som döms ut efter våldtäkter, grova misshandlar och mord har skapat verktyg som storföretagens horder av advokater kan använda för att skrämma folk till underkastelse. I fallet med Luis Vuitton och Nadia Plesner så har företaget använt en holländsk lag som tydligen låter dem driva igenom sin absurda stämning i domstol utan att Plesner ens har fått chansen att yttra sig. Kontentan blev en räkning som ökade med 5000 Euro per dag! Danskan ångrar dock inget, eftersom hennes konst fortfarade hjälper de nödställda i Darfur.

Det är helt uppenbart att det krävs en översyn på de nya upphovsrättslagar som ofta har drivits igenom efter tryck ifrån mäktiga amerikanska intressen. Dessutom borde man fundera över hur man kan göra för att samma rättssäkerhetsprinciper som gäller i brottmål för att försvara medborgare emot staten kan tillämpas för att även försvara enskilda människor ifrån giriga och rika företag som istället använder civilrätten för att komma åt folk som är obekväma för dem. Slutligen så borde de som skulle kunna ha tänkt sig att köpa Luis Vuitton-produkter helt enkelt avstå ifrån det.

Read more...

Solidaritet, mänskliga rättigheter och mobiler

Anställda som jobbar i veritabla arbetsläger där de tvingas slita elvatimmarsdagar under sexdagarsveckor, men ändå får så lite betalt att de inte kan leva på lönen om de inte arbetar övertid. Arbetare som inte får prata med varandra, eller ens le emot varandra, för att det anses skada produktiviteten. Det är så det ser ut i det taiwanesiska företaget Foxconns kinesiska fabriker. Och komponenterna som tillverkas där levereras till amerikanska, europeiska och japanska IT-jättar som Apple, Dell, Sony, Nokia och Ericsson för att sedan bli en del i t.ex. en ny I-phone.

De kinesiska arbetarna befinner sig i en situation som innebär det sämsta av två världar. De utsätts för en rå och otyglad marknadsekonomi där allt handlar om att företaget de jobbar för skall tjäna pengar på en enorm global efterfrågan på elektronikprodukter. Samtidigt lever de i en hård diktatur där deras möjligheter att protestera emot rovdriften är extremt begränsade. Så i spelet där allt ifrån kinesiska kapitalister (i symbios med det styrande kommunistpartiet), multinationella företag i väst och slutkonsumenter av IT-produkter i t.ex. Sverige är vinnare på en prispress på elektronik, så är det de kinesiska arbetarna som betalar priset.

Så vem har då ansvar för deras situation? Självklart ligger det största ansvaret hos de företag som driver rovdriften, och hos den kinesiska diktaturen, men det sipprar även ned på samtliga som tar del av vinsterna ifrån slavarbetet. Visst, det är svårt att ta ansvar för något som man inte känner till, men man kan inte heller svära sig fri ifrån allt bara för att man väljer okunskapens och omedvetenhetens enkla väg... För oss i Sverige innebär det ett ansvar som konsumenter, men även ett ansvar som medborgare. Det är omöjligt för en enskild konsument att ha koll på alla led i alla produkter som han eller hon köper. Därför behövs det regleringar, lagkrav på företag att redovisa och styrmedel som förbud och skatter på produkter som inte håller måttet vad gäller arbetsrätt, mänskliga rättigheter eller miljö ("CSR", Corporate Social Responsibility). Behovet av att det ageras på en politisk nivå är därför mycket stort. Det färska exemplet med hur indiska läkemedelstillverkare förorenar sitt närområde på ett sätt som inte bara förstör lokal natur, utan även riskerar att öka antibiotikaresistensen hos bakterier, är talande, där finns det helt enkelt ingen information som konsumenten kan använda för att undvika att bidra till miljöförstörelsen eftersom det är sekretessbelagt var tillverkningen av medicinerna sker.

Det kinesiska exemplet visar väldigt tydligt på att det krävs ett större ansvarstagande på både politisk och personlig nivå. Men det kräver också att man både som konsument och som politiker vågar gå emot alla de starka krafter som säger att det visserligen är viktigt med mänskliga rättigheter och en bra miljö, men om konsekvenserna drabbar någon utanför vår egen sfär så är det nog ändå viktigare att våra företag får fortsätta att tjäna stora pengar och att vår egen befolkning nöjt får fortsätta att konsumera billiga varor. Denna attityd har lyst igenom väldigt tydligt när amerikanska eller europeiska politiker t.ex. skall förhandla fram nya frihandelsavtal med länder i syd, och har illustrerats med smärtsam tydlighet under de pågående folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Vad som är lönsamt trumfar fortfarande ut vad som är rätt och riktigt, och man är fortfarande sig själv närmast i Väst.

Faktum är att sann solidaritet i utrikes- och handelspolitik är mycket ovanligare än man skulle vilja hoppas på i våra upplysta demokratier. Men det är också ett faktum att den är vanligare på den politiska vänsterkanten en till höger (även om det finns ytterst pinsamma undantag, som får behandlas i ett annat inlägg...), något som kan göra mig som liberal kluven emellan min syn på inrikespolitik och utrikespolitik. Som tur är finns det ett alternativ, det gröna alternativet, som kombinerar en stark solidaritet med omvärlden med en frihetlig, liberal, grundsyn på människan. Det är också ofta gröna partier som går i bräschen för den så viktiga kampen emot att vi i Väst bidrar till miljöförstöring och kränkning av mänskliga rättigheter i andra delar av världen (som hela det här inlägget handlar om).

Read more...

Företagen förorenar för miljardbelopp

I En FN-studie har det räknats ut att kostnaderna för miljöskadorna i världen totalt var 6 600 miljarder dollar under 2008. En tredjedel av de här kostnaderna orsakades av 3 000 storföretag, många av dem inom gruv-, olje- och stålindustrin. Koldioxidutsläpp är det största problemet, andra problem är föroreningar av vatten och utsläpp av miljögifter.

Vad gäller 2010 hade vi bland annat BPs Deepwater Horizon utsläpp och nu senast utsläppet av giftigt slam i Donau i Ungern. Men dessa är enbart punktutsläpp, de största kostnaderna kommer ifrån de klimatförändringar som världens ledare ännu så länge visat sig oförmögna att hantera.

Den enda rimliga vägen att få stopp på föroreningarna som både hotar människors hälsa och försörjning, naturliga ekosystem och stabiliteten i världsekonomin är naturligtvis att den som förorenar tvingas betala, den så kallade "Polluter Pays" principen. Det är dock inga regeringar som verkar villiga att gå tillräckligt långt, och speciellt då inte vad gäller de lokala utsläpp som förorsakar globala problem, som t.ex. koldioxid/växthuseffekten. I miljömedvetna Sverige så skriks det högt om bensinskatten höjs med någon krona, trots att det behövs mångdubbelt större höjningar för att konsumtionen av bensin skall bära sina egna kostnader. Och i resten av världen ser det ännu sämre ut.

Så de 6 600 miljarder som miljöskadorna beräknades kosta 2008 är nog en betydligt mindre siffra än vad de kommer att kosta 2010, och kostnaderna kommer att fortsätta att öka...

Read more...

Ironin kring datalagringsdirektivet och ipred

I integritetsdebatten så klumpas ofta olika lagstiftningar med olika syfte ihop, och om man då är piratpartist eller annan integritetskramare (där integritet verkar betyda frihet ifrån all möjlig kontroll) så är man emot all sådan lagstiftning. Jag har full förståelse för att man kan opponera sig mot ipred-lagstiftningen, som förenklar för olika upphovsrättsinnehavare att jaga fildelare och andra som kränker upphovsrätt eller andra immateriella rättigheter. Jag är överhuvudtaget skeptisk mot en strikt immaterialrättslagstiftning, då en sådan ofta används av storföretag för att tjäna pengar på fattiga och utsatta, de värsta exemplen finns inom områdena läkemedel och utsäde. Även om jag absolut inte är kategoriskt negativ till all form av upphovsrättsskydd, så känns det dessutom olustigt med en lagstiftning som förenklar för företag att driva fram skadestånd som ofta är mångdubbelt större än de i grova brottsmål ifrån ungdomar som bara har lagt upp filmer eller musik på nätet.

Vad gäller datalagrinsgdirektivet är situationen en helt annan. Jag vet av egen erfarenhet, speciellt då ifrån den mordutredning som jag själv jobbat med och skrivit om här, hur enormt viktigt det är att ha tillgång till trafikinformation, t.ex. samtals och sms-listor för att kunna identifiera och kartlägga en misstänkt gärningsman. Det är väldigt frustrerande när operatörer inte sparar information som kan vara av kritisk nytta för att lösa ett mord, ett rån eller en våldtäkt, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara integritetskränkande att polisen vid misstanke om grova brott ges möjlighet att begära ut trafikinformation. Det rör sig alltså inte ens om informationen i smsen eller mailen, utan endast om trafikinformationen (avsändare, mottagare, tid, plats mm). Det finns dessutom ett bindande EU-direktiv ifrån 2006 som kräver att Sverige inför datalagringsdirektivet senast den 15 september 2007, och ändå har det fortfarande inte skett.

Det ironiska är att eftersom ipred-lagen däremot efter press ifrån upphovsrättsindustrin i USA snabbt infördes i svensk lagstiftning, så har det blivit svårare att bedriva polisarbete. Anders Ahlquist på Rikskriminalpolisen beskriver hur de flesta operatörerna tidigare brukade spara loggar i flera månader, men på grund av att ipred (med rätta) kan anses kränka individers integritet så har många operatörer nu knappt någon lagringstid alls. Det är alltså viktigare för svensk lagstiftning att skydda amerikanska skivbolags ekonomiska intressen än att lösa grova våldsbrott???

Read more...

Valet i Colombia

Imorgon är det val i Colombia, och allt tyder på att försvarsministern Juan Manuel Santos kommer att vinna. Igår hade jag förmånen att besöka ASFADDES, en organisation av anhöriga till försvunna som arbetar för att ta reda på vad som har hänt med människor som förts bort av staten (polis, militär, säkerhetspolis, mm) eller organisationer som samarbetar med staten (paramiliträrer). Det var ett mycket intressant besök, och det stärkte den bild som jag redan hade fått av besöket på Swefor, nämligen att den colombianska staten är ännu mycket sjukare än vad som redan visats av skandaler som "Falsos positivos", "Parapolítica", mm. Alla är medvetna om gerillans brott och grymheter, men staten och paramilitärernas fortsatta grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna ignoreras till stor del eftersom de inte drabbar människor med inflytande, och inte heller den vanliga colombianska medelklassen, utan fattiga människor i rurala områden samt människor som på ett eller annat sätt jobbar med mänskliga rättigheter eller på andra sätt företräder folket mot staten eller mäktiga ekonomiska aktörer. Detta gäller allt ifrån lokala ledare för fattiga samhällen som inte vill bli bortdrivan ifrån sin mark bara för att ett gruvbolag skall bryta malm eller en storbonde vill odla oljepalmer till statens högsta åklagare om de går emot militärens, polisens, paramilitärens, storindustrin/överklassen eller regeringens intressen. Och regeringen med Uribe i spetsen markerar tydligt sin position genom att smutskasta alla former av människorättsförsvarare genom att kalla dem för nyttiga idioter eller gerillasympatisörer. Och tyvärr så håller Colombias folk på att välja en president som om något har ännu mindre respekt för de mänskliga rättigheterna än Uribe. Om jag hinner så skall jag skriva lite mer om besöket på ASFADDES och deras berättelser imorgon.

Read more...

Miljöförstöring dödligare än krig

Idag är det världsvattendagen, en dag tillägnad att uppmärksamma alla människors behov av rent vatten. I ett land som Sverige, med ett av världens bästa kranvatten, kan det vara lätt att glömma hur beroende man är av tillgång till rent vatten, och hur många som saknar den tillgången. UNEP, FNs miljöprogram, konstaterade idag att fler människor dör i världen av brist på rent vatten än av allt totalt våld, inklusive krig, sammanlagt. Dessutom ligger det enligt UNEP människor med sjukdomar kopplade till förorenat vatten i hälften av världens sjukhusbäddar. Tanken är hisnande. Om man jämför med hur mycket uppmärksamhet problemet får med allt som skrivs om allting ifrån lokala mord till terrordåd och krig över hela världen så verkar frågan om tillgång till rent vatten näsan helt bortglömd och bortprioriterad. Naturligtvis beror detta på faktorer som att media bryr sig mer om närområdet (eller om områden som Nordamerika där folk ser ut som vi och lever som vi) samt att den långsamma död som orsakas av törst och sjukdomar inte ger en lika bra story. Men faktum är att det krävs uppmärksamhet, för uppmärksamhet ger medvetenhet som manar till handling.

Förorenat vatten är någonting vi kan göra något åt, även härifrån Sverige. Vi kan ge mer och bättre bistånd. Vi kan uppmuntra de företag som verkar i områden där människor dör av förorenat vatten att påverka positivt genom sina affärer. Och vi kan sätta press på, och hänga ut och bojkotta om det krävs, de företag som står för föroreningarna. Och självklart kan vi även engagera oss ideellt eller skänka pengar till organisationer som arbetar med frågan.

Faktum är att ett av de mest centrala leden är att europeiska och amerikanska företag som själva har hyfsade standards för utsläpp kritiskt granskar och ställer krav på sina underleverantörer. Om marknaden krymper för produkter ifrån de smutsigaste industrierna, om det inte längre blir lönsamt att förorena heller i de länder där staterna är för svaga eller ointresserade för att kontrollera lokala utsläpp, så kommer industrierna själva att förbättra sin verksamhet. Det är naturligtvis en komplikation att handeln ifrån råvara till färdig produkt sker i så många led att det är svårt att veta hur tungmetallerna i datorn du knappar på har brutits, eller var datorn hamnar när du är färdig med den. Men återigen, med ökad uppmärksamhet och mer debatt så kommer bättre information fram och möjligheten att påverka förbättras. Jag är medveten om att det är en sliten klyscha, men vi har alla ett ansvar genom hur vi agerar som företagare och konsumenter. UNEPs alarmerande rapport på världsvattendagen kan vara en motivation till att ta det ansvaret.

Read more...

Diktatur och marknadsekonomi i ohelig allians

Nyheten att en gammal kvinna, Wang Cuyen, som försökte stoppa rivningen av sitt hus blev ihjälslagen av arbetare för det rivningsföretag som skulle jämna huset med marken har nu, med största sannolikhet enbart tack vare oberoende skribenter på det kinesiska nätet, nått ut i världen. Tragedin visar att Kina, som ofta får beröm för sin fantastiska ekonomiska tillväxt, har ett system där politisk diktatur med allt det innebär av inskränkningar och kränkningar av mänskliga rättigheter, kombineras med marknadsekonomins rovdrift där företag bokstavligt talat kör över de små människor som kommer i deras väg. Vad gäller respekten för den lilla människans rättigheter, så har man tagit det sämsta av två system.

Vad gäller den politiska situationen, så är även länder som tidigare var frispråkiga med att kritisera Kina nu mer diplomatiska i sina uttalanden, på grund av dess växande makt och inflytande. Och jag har inte sett särskilt mycket belägg för att de utländska, bl.a. svenska, företag som etablerat sig har påverkat situationen i positiv riktning, även om det säkerligen är mycket bättre som anställd att jobba för Ericsson än för t.ex. Geely. Inte heller Peking-OS ledde till någon förbättring av MR-läget i landet. Den "politiska stabiliteten" som beundrades av vår före detta statsminister Göran Persson består, och så lär det förbli så länge landets ekonomi växer så det knakar och dess ställning i världen bara stärks. Och någon dryg miljard kinesiska fattiga fortsätter att leva förtryckta av både staten och storföretagen...

Read more...

Brasiliansk soja och svenska kor

I ett nytt och mycket relevant program i P1 berättas det om den sojaproduktion som på många sätt är en förutsättning för de låga priser på mjölk och kött vi har i Sverige. Reportaget visar hur extremt rika och mäktiga storbönder i Brasilien odlar soja med hjälp av livsfarliga och miljöförstörande bekämpningsmedel som har varit förbjudna i Sverige i över 30 år, och hur fattiga arbetare och lokal natur blir lidande. Som vanligt i Latinamerika, den kontinent i världen med de största inkomstklyftorna, är det väldigt svårt för den lilla människan att hävda sin rätt. Arbetaren Cristiano som förgiftats av bekämpningsmedel lever i konstant smärta och kan inte jobba, men får ingen ersättning eller hjälp av de storbonde som är skyldig, trots att denne badar i pengar. Småbönder runt sojaplantagerna hotas till tystnad om de vågar protestera, och i Brasilien har det hänt många gånger att obekväma mördats av pistoleros hyrda av storgodsägare eller affärsmän. Och samtidigt skövlas och förorenas naturen av gifter.

Förutom att situationen är en skam för Lula och dennes vänster-mitten regering, där jordbruksministern Reinhold Stephanes påstår att det inte går att förbjuda de giftigaste ämnena vilket självklart är dumheter, så finns det även ett ansvar hos alla som profiterar på verksamheten genom att sälja bekämpningsmedlen eller köpa sojan ifrån dessa plantager. Det är här Sverige kommer in. Lantmännen, de svenska böndernas egna organisation, är den största svenska uppköparen av soja, och i intervjun med deras chef för hållbarhetsarbetet, Claes Johansson, farmgår det att de inte ställer några som helst krav på de varor de köper. Den sortens inställning som konsument är rent förkastlig. Utan köpare skulle det inte finnas en marknad för smutsliga varor. Det är därför det i Sverige finns lagar emot häleri, de som köper det som stjäls ifrån andra människors hem och affärer gör sig också skyldiga till brott. På samma sätt an man aldrig frånsäga sig ansvaret ifrån att bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter eller miljöförstöring om man som kund de facto betalar för detta, oavsett om det är genom att köpa blodsdiamanter ifrån Kongo eller soja ifrån Brasilien. I slutändan är det vi som kött och mjölkkonsumenter som måste ta vår del av ansvaret genom att inte köpa de produkter som producerats med hjälp av smutsig soja, även om det innebär att betala mer för maten. Men vi borde kunna få hjälp av striktare lagar kring både märkning och rena förbud av import av varor som producerats på oacceptabla sätt. Och här har vi ett demokratiskt ansvar...

Read more...

Bildt tydlig i kritik mot Barroso

EU-Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har nyligen utsett en nära medarbetare, sin tidigare stabschef, till EUs ambassadör i USA vilket naturligtvis är ett av de absoluta toppjobben vad gäller utrikespolitik och diplomati inom EU. Utnämningen kritiseras av utrikesminister Carl Bildt på ett tydligt och rättframt sätt, där han bland annat menar att den kan strida emot Lissabonfördraget. Det är bra att Bildt är tydlig, svågerpolitik skall uppmärksammas och kritiseras. Just Bildts egenskap ha en tydlig åsikt och stå för den är en av hans största styrkor som utrikesminister och politiker, vilket bland annat har lett till att EU under Sveriges tid som ordförande var en starkare och mer balanserad röst i mellanösternpolitiken än på länge. Detta har också Bildt fått välförtjänt beröm för, även ifrån oppositionen (som annars behöver tampas med bland annat folkpartiets proisraeliska ståndpunkter, som rimmar dåligt med partiets påstådda vurm för mänskliga rättigheter). Sen har utrikesminister Bildt ett antal skelett i garderoben som med rätta kan kritiseras, kanske främst det nu avslutade engagemanget i Lundin Oil som anklagas för medskyldighet till grova brott emot mänskliga rättigheter i Sudan. Men världen är komplex, människor kan ha både bra och dåliga sidor, göra bra och dåliga saker, och då får man berömma det bra och kritisera det dåliga.

Read more...

Förbud emot klusterbomber träder i kraft

Efter att Moldavien och Burkina Faso har ratificerat konventionen om förbud emot klusterbomber så kommer nu förbudet att träda i kraft den 3 augusti i år. Förbudet förbjuder både användande, produktion och försäljning av klusterbomber, och har sitt ursprung i att klusterbomber, liksom tex personminor, slår väldigt hårt mot civila. De fortsätter att döda och lemlästa oskyldiga män, kvinnor och barn långt efter att den konflikt i vilken de fällts har tagit slut. Man kan ha åsikter om vapen i allmänhet, men utan militär kapacitet blir det också omöjligt att ingripa i situationer där det borde vara en moralisk skyldighet (och också i många fall är en laglig plikt enligt FNs konvention om folkmord) att agera för att rädda oskyldiga undan övergrepp, död och förintelse. Det finns dock som jag kan se det aldrig något moraliskt försvar för vapen som slår mot de svagaste och mest oskyddade, och som dessutom fortsätter att terrorisera en befolkning under en oöverskådlig tid. Tyvärr så finns det ekonomiska och militära intressen som är likgiltiga inför lidande och förstörelse. Varken Israel, Kina, Ryssland eller USA har heller ratificerat konventionen. Enligt DN-artikeln så planerar dock USA att göra det under 2010. Blir det så, så är det naturligtvis väldigt positiva nyheter eftersom landet har världens största militär och världens största försvarsindustri. Sen skulle de gärna få fortsätta med att ratificera konventionen emot personminor, skriva på Romkonventionen om den internationella brottsmålsdomstolen (ICC), osv...

Read more...

En annan sorts ondska

Oljebolaget Texaco, som senare köptes upp av Chevron, påbörjade verksamheten i ekvadorianska Amazonas redan på 60-talet. När man lämnade i början av 90-talet, så hade man tjänat ungefär 30 miljoner dollar, pengar som hamnade hos amerikanska företagsledare och ägare. Man lämnade också efter sig en ekologisk och humanitär katastrof. Lokalbefolkningen, som som vanligt saknade en stark röst, drabbades fruktansvärt hårt. Hela stammar blev utplånade, barn som badade i fel vattendrag kunde dö av akut förgiftning, eller kanske vanligare, en utdragen plågsam död över flera månader. Minst 1400 människor har dött som direkt följd av föroreningarna, och detta i en väldigt glesbefolkad miljö. Alla som levde eller lever kvar i den förorenade trakten drabbas, då gifterna sprids i de vattendrag som människor använder för dricksvatten. När, för 16 år sedan, företrädare för lokalbefolkningen började organisera sig för att kräva att Chevron/Texaco rensar upp föroreningarna, så bekämpades de, som så många gånger förr och senare, stenhårt av förövarna. Chevron försöker använda både politisk lobbying, PR och juridik för att komma undan sitt ansvar. Det intressanta och tragiska är att de amerikanska företagsledare som först genomförde rovdriften i Ekvador, som skapade så mycket lidande och död, och de som nu kämpar för att stoppa lokalbefolkningens rättmätiga krav på upprättelse, antagligen bara ser det som om de gör sitt jobb. Upplärda i en företagskultur som präglats av absolut girighet ompaketerad till ideologi av bl.a. nobelpristagaren Milton Friedman (som hävdade att ett företagas enda ansvar är att öka sin vinst), så ser de det antagligen som sin plikt att bekämpa de nödlidande ekvadorianska urinvånarnas kamp för rättvisa. Lite på samma sätt som den hedersmördade Medine Memis familj såg det som sin plikt att ta livet av ett oskyldigt barn... Ondskan har många ansikten, och det är inte nödvändigtvis de fulaste som gör mest skada i världen.

Read more...

Bankerna och girigheten

Det har blivit en del rabalder om att SEB som inte hade råd att ge någon utdelning till sina aktieägare tydligen sätter nya rekord i att dela ut bonusar till sina chefer. Trots att motståndet mot de bonusar som inte bara delar ut hutlösa mängder pengar till chefer som många gånger förlorat miljardbelopp åt aktieägare, utan även antagligen är en bidragande faktor till kortsiktighet, bubblor och finanskriser, är kompakt både bland politiker från vänster till höger och allmänhet, så fortsätter pengarna att rulla. Uppenbarlighet finns det ingen självreglerande spärr för girigheten, vilket innebär att förändringen måste tvingas på utifrån. Det finns två sett, naturligtvis borde vi alla lämna SEB, Swedbank m.fl. och söka oss till sundare banker, men människor är lata av naturen, och jag har själv ingen stor lusta att flytta konton och lån... Däremot hoppas jag att vi snart får lagstiftning, både nationellt och på EU-nivå, som motverkar denna girighet. Tex borde man kunna sätta in punktskatter på bonusar (vilket tex Frankrike har gjort), så att de mesta av dessa pengar i stället hamnar hos staten.

Read more...

Chávez och Venezuela

Hugo Chávez, som ser sig själv som den bolivarianska revolutionens frontfigur i Latinamerika, har gjort mycket bra vad gäller att förbättra för de fattiga i landet, och har dessutom lanserat det intressanta ALBA-initiativet, ett à la carte samarbete i Latinamerika som även mer moderata vänsterstater deltar i och drar nytta av. Chávez har dock även försämrat för pressfriheten i Venezuela, och genom radikala ansatser till socialisering av landets resurser gett upphov till både extrem polarisering och konflikter och troligtvis även i många fall produktivitetsbortfall och sjunkande tillväxt.

Visst kan det vara effektivt, och kanske till och med föredömligt, med en stark stat som ställer hårda krav på till exempel de multinationella oljebolag som vill verka på dess territorium. Om inte annat är det en välkommen kontrast till den normala latinamerikanska modellen där några statliga tjänstemän mutas och landets resurser sedan exploateras hänsynslöst av utländska företag på bekostnad av främst lokalbefolkning men även hela folket. Men det är nog mindre effektivt att expropriera mark och resurser ifrån privata entreprenörer i t.ex. kakaobranschen, för att det på statligt dekret skall odlas majs där. Inte för att inte nationell livsmedelssäkerhet kan vara viktigt, men tillvägagångssättet inbjuder till konflikter och ineffektivitet. Efter den stora jordreformen i Peru på 70-talet föll effektiviteten i jordbruket dramatiskt.

Dessutom faller även Chavéz in i den förenklade världsbild där min fiendes fiende är min vän. Även om speciellt republikaner i USA ofta hänvisar till Chávez som en diktator, så är han demokratiskt vald och omvald i korrekt genomförda val. Detta gäller inte bröderna Castro på Cuba, eller Ahmadinejad i Iran (så som det verkar), med vilka Venezuela under Chávez har stärkt sina relationer kraftigt. Sandinistledaren Daniel Ortega i Nicaragua, en nära allierad till Chávez, verkar mer intresserad av makt än rättvisa, och har både slutit en ohelig allians med kyrkan som gör att det vänsterstyrda Nicaragua nu har Amerikas strängaste abortlagar och gjort landet korruptare än på länge. Ännu så länge så har Chávez lyckats finansiera både nationella och internationella projekt med landets enorma oljeintäkter, de största i världen undantaget länderna vid Persiska Gulfen. Men när dessa intäkter sinar måste även resten av Venezuelas ekonomi fungera, annars kommer antagligen den bolivarianska revolutionen att falla platt till marken. Och som det ser ut nu, så är det ytterst tveksamt om utvecklingen går åt rätt håll för Venezuelas del…

Read more...