Afghanistan och talibanerna

Talibanernas skräckvälde fortsätter i delar av Afghanistan. Senast idag rapporterades om att ett par hade stenats till döds för att de hade anklagats för att ha en affär, och för inte länge sedan piskades och dödades en havande kvinna då han anklagades för otrohet. Det är dessutom inte mer än en vecka sedan tidningen "Time" publicerade den extremt starka bilden på 18-åriga Aisha som hade fått näsa och öron avskurna efter att ha flytt ifrån ett tvångsäktenskap som hon utsattes för vid 12 års ålder och i vilket hon konstant misshandlades. Till bilden publicerades texten "Vad händer om vi lämnar Afghanistan" (utan frågetecken), implicerande att resultatet blir just ännu fler våldsdåd och stympningar, och speciellt då mot kvinnor. Jag är långt ifrån en expert på ämnet, men jag har svårt att tro att det inte ligger åtminstone en hel del sanning bakom Times antagande. Talibanerna har gång på gång visat med vilken grymhet de styr om de får chansen, även i t.ex. den pakistanska Swat-dalen. Och att helt lämna över kontrollen över områden till grupper som praktiserar en fanatisk och vidrig variant av islam där sharia-lagar tillämpas på ett sätt som inte tar någon hänsyn till mänskliga rättigheter känns minst sagt motbjudande. Det har inte gått särskilt bra för Somalia, och speciellt då de delar som nu kontrolleras av Al-Shabaab. Så att helt dra sig ur Afghanistan, som t.ex. vänsterpartiet verkar vilja, känns knappast ansvarsfullt. Jag har svårt att se hur civil hjälp kan fungera utan militärt skydd, se bara på de medicinska hjälparbetare ifrån International Assistance Mission som precis mördades i provinsen Nuristan. Samtidigt gör ett krig där mängder med civila dödas av NATO-styrkor, främst genom bombningar ifrån luften, på många sätt talibanerna starkare och hjälper till med en konstant nyrekrytering. Det finns inga enkla svar, men ett minimum är i alla fall att den militära insatsen bedrivs på ett sådant sätt att man verkligen minimerar de civila offren, annars blir den bara kontraproduktiv, och dessutom moraliskt oförsvarbar. Om kriget förs av humanitära skäl, för att skydda afghaner (och speciellt då kvinnor) ifrån talibanernas grymhet, så är det helt uppenbart att NATO-styrkorna själva inte får göra sig skyldiga till egna grymheter mot civila (som t.ex. bombningar av byar). Det finns dock de som ser krigets främsta syfte som säkerhetspolitisk, dvs att bekämpa potentiella terrorister som skulle kunna slå till på amerikansk eller europeisk mark, i ett "krig mot terrorismen", och dessa människor (ofta högerorienterade amerikaner) är inte nödvändigtvis lika bekymrade över civila offer. Själv är jag dock helt övertygad om att även vad gäller bekämpning av all form av terrorism och extremism, så finns det inget större misstag än att använda urskiljningslöst våld, det stärker bara de bekämpade gruppernas legitimitet och ökar möjligheten till nyrekrytering. Så själv vill jag alltså se en fortsatt militär insats i Afghanistan, allt annat vore att svika afghanerna, men en insats med ett ännu starkare fokus på att säkerställa att inga civila kommer i kläm.

Read more...

Dags att börja igen

Efter en lång semester i Colombia, och en period med väldigt mycket jobb efter hemkomsten, är det nu dags att se om jag kan komma igång med bloggandet igen. Jag har märkt att det inte fungerar särskilt bra för mig att skriva lite då och då, resultatet blir att jag aldrig skriver, så jag tänker göra ett försök att få lite regelbundenhet i skrivandet igen, och sätta lite press på mig själv att få in skrivandet i rutinerna igen. Inför den här nystarten har jag också förberett en separat blogg där jag enbart tänker publicera funderingar som har med mitt jobb som polis att göra. För de som vill läsa allt är det dock bara att stanna här, för de inläggen kommer att publiceras här också. Slutligen har jag skapat ett Twitter-konto i namnet "Konstapel Bastian" (efter tips här på bloggen). Jag vet inte riktigt hur jag skall använda det kontot ännu, men jag kanske kommer igång med det också...

Read more...

Ungdomar - om att sila mygg och svälja kameler

DN rapporterar att socialstyrelsen tvingar behandlingshemmet "Västkustfamiljen" att stänga efter att det konstaterats att de ungdomar som behandlas där bland annat bestraffas med "bad i isvak", vilket antagligen betyder att de slängs ned i en isvak då de varit slappa eller olydiga (det är sedan tidigare konstaterat att ägaren till ungdomshemmet har kopplingar till Hells Angels). Att socialstyrelsen faktiskt stänger ett ungdomshem är tydligen extremt ovanligt. Bland annat P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om hur ungdomar som skall behandlas vägras att få frisk luft, en grundläggande rättighet för de tyngsta kriminella som sitter inne för mycket grova brott på statens säkraste fängelser, visar på hur ungdomar på behandlingshem systematiskt behandlas mycket illa utan att det blir vare sig konsekvenser eller ändringar då det påpekas. Detta är naturligtvis en skam för hela det svenska samhället, och speciellt för staten och de ansvariga statliga myndigheterna. Det är inte bara så att det verkar råda total straffrihet för de som psykiskt och fysiskt misshandlar de intagna ungdomarna, de sker ofta inte ens någon förändring då felen uppmärksammas. I jämförelse kan nämnas att en lärare efter att först ha dömts till ringa misshandel i tingsrätten och efter att ha varit avstängd ifrån sitt jobb i ca 2 år till sist friats i hovrätten. Läraren skall enligt vad jag förstår ha tagit tag i en stökig elev för att föra ut denne ur matsalen och till rektorn, och då eleven slet sig loss fick han ont i armen. Tingsrättens dom och avstängningen av läraren framstår för mig som helt absurda. Stackars lärare, om de faktiskt försöker ingripa mot oordning i skolan genom att ta tag i en elev riskerar de böter och avstängning av övernitiska domstolar, medans privata företag tjänar stora pengar på att "behandla" unga genom att slänga dem i isvakar då de är olydiga...

Read more...

Höjda skadestånd för bestialiskt mordförsök

Den 20-åring som i höstas kidnappade och brutalt misshandlade sin jämnåriga flickvän så att hon nästan dog och blev kraftigt invalidiserad pga syresbristen vid den långvariga kvävningen fick av hovrätten sitt straff på 12 år fastställt, och de anhöriga fick sina skadestånd höjda ifrån 10 000 till 25 000. Bra att de anhörigas lidande uppvärderas genom ett höjt skadestånd, men det framstår fortfarande som kaffepengar i sammanhanget. Notera att det i princip minsta skadeståndet som man kan få för kränkning är 5000 kronor, vilket t.ex. en polis som har blivit spottad på kan få. Om det är rimligt eller ej får andra bedömma, men att få 25 000 för att en älskad familjemedlem har blivit så fruktansvärt misshandlad att hon inte längre kan gå eller prata känns fortfarande väldigt lite. I civilrättsliga mål kan det lätt bli astronomiska summor efter att någon t.ex. har lagt upp en film till nedladdning, och jämförelsen visar på hur löjligt låga de straffrättsliga kränkningersättningarna kan vara.

Read more...

"Utsläppet kan vara större än befarat"

DN skriver om oljekatastrofen i den mexikanska golfen att "Utsläppet kan vara större än befarat". Det måste vara de senaste månadernas mest återanvända rubrik... Jag vet inte hur många gånger som någon återigen konstaterat att det läcker ut mer olja än vad man tidigare befarat... Och det är intressant att lokala politiker i Lousiana nu vill komplettera ansträngningarna med att få bort oljan med att be alla att tillsammans be för ett mirakel...

Read more...

Ytterligare lättnader av Gazablockaden

Israel har nu efter mycket hårt och samstämmigt internationellt tryck lättat ytterligare på blockaden, och tänker nu enbart förhindra varor och materiel som kan användas av Hamas i militärt syfte. Det är naturligtvis ett välkommet beslut, även om blockaden som krävts av bland annat FN och EU borde hävas helt. Det paradoxala med den israeliska lättnaden av blockaden är att den gör det ännu tydligare vilken absurd, kontraproduktiv och olaglig kollektiv bestraffning den ursprungliga blockaden utgjorde. På många sätt är och förblir de israeliska politikerna (och folket som stöder och väljer dem) sina egna värsta fiender.

Read more...

Santos Colombias nästa president

Som väntat vann Juan Manuel Santos valet i Colombia. Det innebär sannolikt en fortsättning på Uribes politik. Det går inte att neka till att livet för många colombianer har blivit bättre under Uribes presidentperioder, och kanske kommer den upplevda förbättringen att fortsätta även under Santos tid som president. Men en president är ansvarig för hela sitt folk, och det mesta tyder på att Santos presidentperiod riskerar att innebära fortsatta grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, speciellt gentemot människor som på något sätt har hamnat i kollisionskurs med staten eller med ekonomiska eller politiska intressen som ligger nära staten. Och om det blir så, så kan det varken förvaras med ekonomisk tillväxt eller ökad säkerhet för majoriteten av colombianerna. Jag har skrivit en längre artikel om ämnet, och skickat den till Newsmill. Tyvärr har den blivit publicerad på ett ställe där ingen utom de som kommer dit via min blogg kommer att hitta den...

Read more...

Valet i Colombia

Imorgon är det val i Colombia, och allt tyder på att försvarsministern Juan Manuel Santos kommer att vinna. Igår hade jag förmånen att besöka ASFADDES, en organisation av anhöriga till försvunna som arbetar för att ta reda på vad som har hänt med människor som förts bort av staten (polis, militär, säkerhetspolis, mm) eller organisationer som samarbetar med staten (paramiliträrer). Det var ett mycket intressant besök, och det stärkte den bild som jag redan hade fått av besöket på Swefor, nämligen att den colombianska staten är ännu mycket sjukare än vad som redan visats av skandaler som "Falsos positivos", "Parapolítica", mm. Alla är medvetna om gerillans brott och grymheter, men staten och paramilitärernas fortsatta grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna ignoreras till stor del eftersom de inte drabbar människor med inflytande, och inte heller den vanliga colombianska medelklassen, utan fattiga människor i rurala områden samt människor som på ett eller annat sätt jobbar med mänskliga rättigheter eller på andra sätt företräder folket mot staten eller mäktiga ekonomiska aktörer. Detta gäller allt ifrån lokala ledare för fattiga samhällen som inte vill bli bortdrivan ifrån sin mark bara för att ett gruvbolag skall bryta malm eller en storbonde vill odla oljepalmer till statens högsta åklagare om de går emot militärens, polisens, paramilitärens, storindustrin/överklassen eller regeringens intressen. Och regeringen med Uribe i spetsen markerar tydligt sin position genom att smutskasta alla former av människorättsförsvarare genom att kalla dem för nyttiga idioter eller gerillasympatisörer. Och tyvärr så håller Colombias folk på att välja en president som om något har ännu mindre respekt för de mänskliga rättigheterna än Uribe. Om jag hinner så skall jag skriva lite mer om besöket på ASFADDES och deras berättelser imorgon.

Read more...

Lättnad av blockaden mot Gaza

Israel har tydligen, efter PR-fiaskot med räden mot "Ship to Gaza" bestämt sig för att lätta på blockaden mot Gaza. Numera skall skolmaterial, böcker, datorer och leksaker släppas in. Hur blockaden mot dessa varor tidigare har hjälpt Israels säkerhet är minst sagt svårt att förstå... Eftersom både EU och FN har krävt att blockaden hävs, så får man hoppas att lättnaden inte innebär att trycket på Israel minskar.

Jag är väl medveten om att Ship to Gaza historien är både gammal och väldiskuterad vid det här laget, men nu när jag ändå har börjat skriva igen, så får det bli en kommentar om hela situationen. Blockaden av Gaza har många gånger konstaterats vara folkrättsvidrig. Det är dessutom svårt att förstå vad annat än kollektiv bestraffning som har kunnat motivera den absurda lista på varor som inte släpps in, vilket exemplifieras av listan med varor för vilka förbudet precis har hävts. Det faktum att Egypten också har del i blockaden gör inte Israels skuld mindre, även om det kan tyckas underligt att Egyptens skuld inte diskuteras mer. En olaglig aktion på internationellt vatten som del i en olaglig blockad kan inte annat än fördömas, speciellt då den har krävt dödsoffer (notera att aktivisterna på båten kunde ha använt en beslagtagen Uzi om det hade varit ute efter att döda de israeliska bordande soldaterna, men den slängdes i havet). Läs även gärna folkrättsproffessorn Hans Corells redogörelse över den legala biten.

Israel motiverar blockaden med att de är i krig mot Hamas. Om nu blockaden hade skett genom att enbart krigsmateriel stoppades ifrån att komma in och hanterats på Israels territorialvatten, så hade även det varit ytterst tveksamt, med tanken på att Israels hela “krig mot Hamas” kan anses bero på den israeliska ockupationspolitiken, som sätter Israel i ett omöjligt dilemma. Om man som land ockuperar ett område har man, som jag skrivit om tidigare, egentligen två möjligheter vad gäller den långsiktiga hanteringen av dess befolkning. Ett alternativ är naturligtvis att lämna området till dess befolkning och/eller till en annan stat, men då kan man naturligtvis inte skicka ut bosättare, bygga murar eller på andra sätt annektera de politiskt, ekonomiskt, resursmässigt och strategiskt viktigaste områdena på ursprungsbefolkningens bekostnad. Det strider som konstaterats av ett antal FN-resolutioner och otaliga frivilligorganisationer emot folkrätten. Ett annat alternativ är att behålla området, men då måste naturligtvis alla som bor där ges fullt medborgarskap och fulla demokratiska rättigheter, annars skapar man en rasistisk apartheidstat. Den svensk-israeliska statsvetaren Nidal Kersh har skrivit en mycket läsvärd artikel om möjligheten för palestinierna att fokusera på att kräva medborgarskap istället för en egen stat.

Argumentet att ockupation och blockad behövs så länge som det finns palestiner som attackerar Israel är ihåliga. Det är ungefär som om den Sydafrikanska apartheidregimen skulle hävda att apartheid behövs så länge det finns svarta som begår brott mot vita. Israel måste naturligtvis först respektera palestiniernas rättigheter genom att ge dem deras land tillbaka (samt kontroll över sina gränser) eller medborgarskap i en funderande demokrati där alla har samma rättigheter (och det land som annekterats genom bosättningar ersätts för de som blivit av med det). Därefter, då de står på rättslig och moralisk fast mark, kan de hantera de som eventuellt gör sig skyldiga till brott mot staten Israel genom t.ex. terrorismhandlingar inom lagens gränser. Att det skulle vara ett hot för staten Israels existen att ge palestinierna frihet är mer än lovligt absurt, det är självklart ett mycket större hot att fortsätta med ockupationspolitiken, då den både ger Israel yttre och inre fiender och långsamt korrumperar landets egna befolkning genom att göra dem till förtryckare. Men tyvärr styrs agendan i Israel av en vilja att behålla de ockuperade områdena utan att ge de palestinier som bor där medborgarskap. Och den ekvationen kommer aldrig att gå ihop.

Read more...

Bränderna i Rinkeby

För några dagar sedan, då jag hade läst om upploppen i Rinkeby, och dessutom hade lite tid över att skriva, så skrev jag ned lite tankar. Det blev för långt för att publiceras här på bloggen, så jag publicerade på Newsmill istället. För den intresserade, så finns artikeln, samt de artiklar den refererar till här. Det är för övrigt Newsmill och inte jag själv som har titulerat mig "Rinkebypolis", jag skrev att jag jobbade i Västerort där Rinkeby ligger. Det har inte blivit så mycket kommentarer, men artikeln låg med på 10 i topp listan ett par dar, så den har tydligen lästs av ganska många.

Read more...

Besök på Swefor

Under eftermiddagen hade jag förmånen att få besöka Swefor, den kristna fredsrörelsens internationella MR-organisation, i deras kontor i Bogotá. Det var inspirerande att få höra om deras arbete som medföljande fredsobservatörer. Organisationens kärnverksamhet går ut på att genom att besöka och följa med personer som har blivit utsatta för hot, och genom att ha en löpande kontakt med lokala och centrala myndigheter (militär, polis, MR-ombudsmän, mm) förbättra säkerhetsläget för personer som är utsatta för hot ifrån militär, polis, paramilitära grupper eller gerillan. Samtalet med personalen på kontoret gav på flera sätt en tydligare kunskap om MR-läget i Colombia en vad tre veckors resande hade gjort. Bland annat framkom väldigt tydligt att de paramilitära grupperna som knappast ens verkar existera längre om man följer rapporteringen i t.ex. svensk media är ytterst närvarande och aktiva i stora delar av Colombia, även om de inte har en lika stark central struktur som de hade tidigare (under AUC-paraplyet). Och visserligen begår de inte tillnärmelsevis lika många mord längre, men det beror fämst på att de redan, tillsammans med militären, kontrollerar så pass stora delar av landet att de massakrar de begick när de skulle ta över ett område inte längre är nödvändiga. Perosnalen på Swefor var också mycket tydliga med att en stor del av de mord, hot, och andra brott mot de mänskliga rättigheterna som de arbetar för att motverka kommer ifrån staten, polis och militär. Det är alltså inte bara så att militären har nära kopplingar till paramilitära grupperingar (ibland opererar de tillsammans) utan de begår även själva en stor del av de brott som Swefor arbetar för att stävja med sin närvaro. Och det är också just de brott som begås av staten, eller grupper med nära kopplingar till staten, som effektivast hindras genom Swefors närvaro, då de har mycket mer att förlora på att deras kränkningar och brottslighet blir känd än t.ex. FARC som knappt har ett rykte att försvara. Apropå FARC så fick jag även höra att den 12-årige pojken som sprängdes i El Charco inte själv var medveten om vad han gjorde, utan han fick en småsumma pengar av FARC för att bära in ett paket på en polisstation som han inte visste vad det innehöll, och sedan sprängde FARC bomben med fjärrutlösare. Och så finns det folk i Sverige som skickar pengar till dem...

Read more...

Barnsoldater och bomber hjälper korrupt regering

I dagarna rapporterade TT att en 12-årig pojke hade dödats då han burit in en bomb på ett polishögkvarter i staden El Charco i distriktet Nariño i södra Colombia. Militärchefen Padilla skyller räden på FARC, och även om han inte behöver vara något sanningsvittne så är det svårt att se att någon annan organisation skulle kunna ligga bakom attentatet. Händelsen väckte naturligtvis avsky. FARC har visserligen både gjort sig kända för att använda bomber och barnsoldater, men den än mer motbjudande kombinationen av de två verkar så vitt jag vet vara ny även för dem. Incidenter som denna, och många, många fler, har gjort att det colombianska folket hyser ett djupt hat mot FARC, som verkar kombinera de sämsta sidorna hos en rebellrörelse och ett brottssyndikat. De handlar med narkotika som vilken kartell som helst, men spränger även bomber och sysslar med kidnappningar, och behandlar alla som kommer i deras väg med total hänsynslöshet oavsett om det är poliser eller fattiga bönder. De som drabbas hårdast av deras grymheter är folket som de påstår sig kämpa för. Det är därför inte särskilt konstigt att president Uribe har vunnit stor populäritet på sin relativt framgångsrika kamp mot FARC, senast i dagarna befriades ett par till av de som organisationen har hållit gisslan av den colombianska militären. Och det är på grund av den populäriteten som Uribes utsedde efterträdare Juan Manuel Santos, försvarsminister i dennes regering och partiledare för Partido de la U, Uribes eget parti, ser ut att bli Colombias näste president.
För många colombianer, och för de som är åtminstone en aning insatta i colombiansk politik, så är detta bara en liten del av uribismons ansikte. Under president Uribes högerregering har mycket lite gjorts för att bekämpa grogrunderna för brottslighet och gerillaverksamhet, fattigdom, arbetslöshet, dålig utbildning och Colombias stora regionala ojämlikheter. Dessutom har Uribes regeringstid präglats av ett antal grova korruptionsskandaler. Den kanske värsta är de så kallade “falsos positivos”, mord av militärer på människor som lever marginaliserade liv för att sedan presentera liken som gerillasoldater mot betalning. En del colombianer jag talat med säger att kontakter hävdar att de som dödats egentligen är kriminella, tjuvar, knarkhandlare, mördare, som rättsystemet inte klarat av att döma, eller som döms till mycket låga straff och därefter kommer ut igen och fortsätter att begå brott. Om det rör sig om den sortens organiserade utomrättsliga avrättningar, så kan det kanske för vissa tyckas vara en förmildrande omständighet att det är brottslingar som tas av daga, men vad det egentligen innebär är att det inte rör sig om enskilda rötägg inom militär och polis som begår mord, utan att det är fråga om organiserade och förankrade metoder att hantera kriminalitet genom att staten utan någon som helst rättslig prövning begår mord på misstänkta. Sen verkar det bara vara en, och antagligen skev, bild. Trovärdigare källor hävdar att de mördade är alla sorts människor som lever utanför samnhället och som saknar anhöriga med en stark röst. Förutom “falsos positivos” så har det även framkommit att politiker nära Uribes regering har haft mycket nära band till de paramilitära styrkor som har mördat minst lika många människor som de hatade FARC, den så kallade “parapolítica” skandalen. Uribe själv hade dessutom en viktig roll i att stärka de paramilitära grupperna under sin tid som guvernör i provinsen Antioquia då han bidrog till att beväpna lokala miliser som kan kopplas till AUC, den paramilitära paraplyorganisationen i Colombia. Andra korruptionsskandaler som kan nämnas är att säkerhetstjänsten DAS använts som politiskt styrd spionorganisation för att gynna regeringen och missgynna oppositionen samt att statligt jordbruksstöd avsett för fattiga bönder hamnat i händerna på rika godsägarfamiljer.
Den 20e juni är det dags för den andra valomgången i Colombias presidentval mellan Santos och de grönas kandidat, och Bogotás före detta borgmästare, Antanas Mockus, en universitetsrektor som har gjort sig känd för att vara rent igenom hederlig, och en aning oortodox. Att döma av den första valomgången så kommer Santos att vinna en storseger. Det kan tyckas underligt med tanke på alla grova skandaler som det rapporterats flitigt om under dem semaste tiden, men förklaringen ligger som sagt till stor del i att Uribe tryckt tillbaka FARC och förbättrat säkerhetsläget i stora delar av landet, även genom en amnesti som i praktiken inneburit straffrihet för många mycket grova brottslingar inom deparamilitära grupperna. Dessutom tros den sympatiske Mockus av många att vara för vek för att hantera det upplevda hotet ifrån Venezuelas bombastiske och frispråkige president Hugo Chávez, som gärna markerar verbalt och militärt mot Colombia.
Det är alltså till stor del FARC och Hugo Chávez som är Santos och uribismons bästa vänner inför valet, och som (tillsammans med det faktum att Santos har ett gigantiskt etablissemang med resurser till sitt förfogande i valrörelsen som inte alltid arbetar helt rent) tyvärr ser ut att göra att Colombia kommer att fortsätta att ha en korrupt regering som i bästa fall ignorerar brott mot de mänskliga rättigheterna hos militär, polis och säkerhetstjänst, och i värsta fall orkestrerar och uppmuntrar till dem.

Read more...

Hur vi behandlar de andra

I förra inlägget började jag skriva om mottagandet av flyktingar i Sverige. Jag anser alltså att många av migrationsverkets eller migrationsdomstolarnas beslut kan ifrågasättas, men jag tvingas acceptera att vi har en process som avgör vilka som får stanna, och det skamligaste i Sveriges flyktingmottagande är inte att vi faktiskt skickar tillbaka människor utan hur vi behandlar dem under den händelsekedjan.

I förra veckan tog P1s Konflikt upp frågan med att förvarstagna flyktingar (människor som har fått utvisningsbeslut) låses in på häkten och ibland även i arrester. Att sitta i ett häkte innebär att vara inlåst i en liten cell i princip dygnet runt, med en kortare paus för att få sträcka på benen, då häktena är konstruerade för att kunna hålla brottsmisstänkta som har fått restriktioner helt islolerade ifrån omvärlden. Polisens arrester är ännu värre, minimala celler varav vissa (fyllecellerna) bara innehåller en madrass på golvet. De är anpassade för att förvara gripna, anhållna eller omhändertagna under kortare tider, innan de släpps eller häktas. Miljön i häktet, och än mer i arresten, är så pass klaustrofobisk att även härdade kriminella "mjukas upp" efter att ha suttit där ett tag (vilket ibland kan förenkla förhör för polisens del, men också leda till falska erkännanden om man inte är försiktig). Häkten och arrester är anpassade för de syften de är byggda för, och rätt använda är de naturligtvis helt nödvändiga för rättstatens verksamhet, men de är inte till för att förvara människor som inte har begått några brott under långa tider. För mig framstår det som rent ut sagt vidrigt att spärra in förvarstagna flyktingar som redan innan antagligen mår dåligt i en miljö som kan bryta ned friska människor. Om man nu måste ta en människa i förvar, så skall hon eller han förvaras på ett värdigt, medmänskligt sätt, och om man som i fallet med den irakiska kvinnan som intervjuades i Konflikt inte anser att det är säkert att hon vistas i ett vanligt förvar på grund av hennes psykiska hälsa, så borde man väl se till att hon får vård på en psykiatrisk klinik istället för att förvärra situationen? Och det känns helt grundläggande att enskilda flyktingar inte kan bli lidande av brister i vår förvaltning, så om förvaren är fulla och man inte har någon annanstans att placera förvarstagna än i häkten eller arrester, då får man väl helt enkelt låta bli att låsa in dom.

Ännu ett exempel på hur vi i Sverige bryter mot internationella normer om mänskliga rätigheter är att vi brister i att tillhandahålla vård för papperslösa eller gömda flyktingar. Det finns mycket att skriva om det (och mycket att läsa, bland annat på Rosengrenska stiftelsens hemsida eller på "Rätt till vård-initiativets" sida), men det får bli ett ämne för ett annat inlägg.

Inspärrandet av förvarstagna flyktingar på häkten och bristerna i vården till papperslösa är exempel på fall där samhället på ett uppenbart sätt delar upp människor i vi och dom, i de för vilka mänskliga rättigheter gäller, och de för vilka de inte gäller. Den här uppdelningen förenlas av att "dom" är människor som vi har svårare att identifiera oss med, de kommer ifrån länder långt bort, de ser annorlunda ut och talar ofta inga språk som vi förstår. Jag tror inte bara att det hade varit omöjligt att behandla svenskar på det sätt som dessa människor behandlas utan att det skulle bli ett ramaskri, jag är dessutom ganska övertygad att om vi hade haft flyktingar ifrån vårt europeiska närområde, så hade det även då varit betydligt svårare att förvägra dem deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Read more...

Om att fly till Sverige

Det finns många anledningar att vara stolt över Sverige. Vi har en relativt väl fungerande välfärdsstat, med fri utbildning och i princip fri sjukvård (även om den ofta kan vara svårtillgänglig). Vi har ett sekulariserat samhälle som till stor del har frigjort sig ifrån gamla kulturella och religiösa dogmatiska normer om hur vi skall behandla varandra, och ersatt dem med modernare synsätt som rimmar bättre med internationella idéer om mänskliga rättigheter. Vi är noga med att ingen medborgares rättigheter får kränkas av staten, och vi lägger mycket kraft på att värna även misstänkas rättigheter genom lagstiftning och rättshjälp. Det finns dock en grupp i samhället som inte verkar innefattas av de omfattande skyddssystem som vi har byggt upp, nämligen de människor som tagit sig hit men som inte anses ha rätt till uppehållstillstånd. Det handlar alltså om människor som försöker lämna ett många gånger mycket svårt liv i hemlandet för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. De har inte begått några brott, utan är snarare offer för svåra omständigheter och besvärliga livsöden.

Visst är det så att de som riskerar förföljelse eller kommer ifrån ett land i vilket det råder krig skall få uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt enligt svensk lag, men det rapporteras ändå ofta om människor som för en lekman uppenbarligen har asylskäl men som ändå visas ut. Det kan handla om kvinnor som riskerar förföljelse av släktingar i sammanhang med hederskultur, det kan handla om homosexuella som får höra att det är säkert för dem att återvända bara de inte visar sin läggning, eller om politiska flyktingar som inte anses ha haft stöd för sina berättelser. För mig känns det alltid fel att med tvång utvisa en person som inte har gjort sig skyldig till något brott, oavsett om denne har skyddsskäl eller ej, men det känns naturligtvis mycket värre i de fall där personen som skickas tillbaka till sitt hemland riskerar att utsättas för både förföljelse och andra umbäranden.

Själv anser jag alltså, som jag skrivit tidigare, att vi borde släppa in alla som kommer hit, men jag är fullt medveten om att den uppfattningen inte delas av särskilt många, och jag kan också konstatera att inte heller FN anser det vara en mänsklig rättighet att få resa som man vill och bosätta sig var man vill. Jag tvingas därför acceptera att vi har ett system för att avgöra vilka som får stanna och vilka som skickas tillbaka, samt processer för att hantera de människor som ansöker om uppehållstillstånd samt för att verkställa de utvisningsbeslut som fattas. Vad gäller migrationsverkets och migrationsdomstolarnas hantering av ansökningar om uppehållstillstånd, så verkar det fortfarande finnas en stor förbättringspotential i den juridiska beslutsprocessen, även om den sannolikt har blivit bättre sedan domstolarna instiftades. Men vad gäller processen för att hantera de människor som ansöker om uppehållstillstånd, och speciellt då de som inte får stanna, så är den under all kritik. Jag skriver ett separat inlägg om detta.

Read more...

Bloggandet

Ni som har följt bloggen ett tag har troligtvis noterat att det inte har hänt så mycket på ungefär 10 dagar... En anledningen till detta är naturligtvis att jag har haft ganska fullt upp med arbete och annat, men avsaknandet av nya inlägg under så pass lång tid efter att ha skrivit nästan varje dag reflekterar också ett skifte i mina prioriteringar. Skriver man så mycket som jag har gjort tidigare, så tar det naturligtvis en del tid, vilket är en vara som jag redan innan kände att jag hade brist på...

Under de månader som jag har drivit bloggen har jag fått bekräftat för mig själv att jag tycker att det är riktigt roligt och givande att skriva, och det har framförallt varit väldigt roligt att bli läst och kommenterad (tyvärr har jag dock inte hittat en räknare som räknar varje besök, och jag är motvillig till att testa mer efter att den förra räknaren kraschade hela bloggen, så jag har egentligen ingen aning om hur många som läser det jag skriver...). Men jag har dessutom haft en ambition att bloggen successivt skulle få större spridning och fler besökare, och om det nu skulle vara så, så är det inget som jag själv har märkt av. Det innebär också att det blir svårare för mig själv att motivera att lägga så pass mycket tid som det tar att skriva så regelbundet som jag har gjort. Det är ju skrivandet i sig (och de följande diskussionerna) som jag tycker är roliga, så därför har jag inte prioriterat de saker som jag fått höra skulle driva upp antalet besökare (t.ex. att skriva mer på andras bloggar) då jag ändå tyckt att jag har haft svårt att hinna med. Men det kanske har varit en dålig strategi, med tanke på att det främsta målet med bloggen är att få spridning för de diskussioner som jag tycker är viktiga.

Efter att ha reflekterat lite, så har jag kommit fram till att jag absolut vill fortsätta att driva bloggen, men att jag tills vidare släpper den ambition som jag har haft att skriva något varje dag. Det får helt enkelt bli mer sporadiska inlägg. Sen får jag se om jag hittar andra kanaler att utveckla mitt intresse att skriva om samhällsfrågor, men om jag skulle göra det, så kommer allt jag producerar naturligtvis finnas länkat till på bloggen.

En annan fundering som jag har haft där jag mer än gärna tar emot tankar och idéer ifrån er som läser bloggen är att öppna upp den för fler skribenter. Jag har visserligen inte särskilt mycket kommentarer på bloggen, men flera av er som kommenterar håller väldigt hög klass på det ni skriver. Det kanske skulle vitalisera bloggen om jag kunde fixa så att några av er som är intresserade och kunniga skulle kunna skriva egna inlägg som gästskribenter, istället för att bara kommentera?

Sen kan jag passa på att flagga för att bloggen antagligen kommer att få ett visst fokus på Colombia, och valet där, under den kommande tiden, speciellt ifrån slutet av maj till slutet av juni. Anledningen är att jag har semester då, och tänkte spendera den genom att åka till Colombia och kombinera resandet med att studera och förhoppningsvis engagera mig i det colombianska valet. Det skall bli intressant att se om jag kan göra något konstruktivt av den idén trots total brist på både förberedelser, kunskaper och erfarenhet på området... Även här tar jag tacksamt emot råd och förslag!

Avslutningsvis så hoppas jag att de av er som tidigare besökt bloggen regelbundet, och speciellt ni som har kommenterat, fortsätter med det trots att inläggen kommer att bli färre och oregelbundnare. Jag uppskattar varje kommentar och varje läsare, det är ju helt och hållet för er som jag skriver...

Read more...