Ett populärt grepp hos främlingsfientliga rörelser, och bland en hord rasistiska bloggare och andra internettroll på högerkanten, är att koppla ihop islam och muslimer i allmänhet med terrorism i islams namn, och de extremister som utför dåden. Den sortens generaliseringar avfärdas tack och lov av i princip hela "etablissemanget" varje gång de dyker upp. Jag skrev själv en artikel om behovet av att kunna bekämpa både våldsbejakande islamism och islamofobi efter terrorattacken emot Stockholm i december.
Men är det då slutet på diskussionen. Räcker det att ännu en gång konstatera att en enormt överväldigande majoritet av alla muslimer är lika mycket, om inte mer, motståndare till islamistisk terror som folk i gemen är? Det står ju utom allt tvivel att de absolut flesta offren för islamistisk terror är just muslimer.
Tja, det måste nog medges att det finns en dimension på debatten som är mer avancerad än så. Med vetskapen om att jag nu ger mig in på minerad mark så kan man konstatera att världen självklart är lite mer komplex än att man kan dela in muslimer i enbart två grupper, de vanliga fredliga muslimerna och de våldsbejakande extremisterna som ägnar sig åt terrorism. Även bland den enorma majoritet som inte förespråkar våld finns det allt ifrån helt sekulariserade personer som ändå definierar sig som muslimer på grund av sitt kulturarv till närmast fundamentalistiska "renläriga" som vill att hela samhället skall genomsyras av islam, t.ex. genom att män och kvinnor hålls åtskilda och att barn får en religiös undervisning och fostran.
Men kan man säga att någon utanför den krets extremister som faktiskt stödjer, planerar och utför terrordåden har ett ansvar för dessa? För att svara på den frågan så kan man dra paralleller med John Ausonius, "lasermannen". I Gellert Tamas reportagebok framstår att Ausonius upplevde att han med sina attacker på människor med utländsk bakgrund bara gjorde handling av vad han uppfattade som en bred känsla hos folket av att något måste göras åt "problemet" med invandrare/invandring. Det rådande samhällsklimatet, men ökande främlingsfientlighet, var en viktig faktor. Ausonius fick alltså inspiration till sina våldsdåd av människor, som t.ex. Ny Demokratis Ian Wachtmeister, som själva aldrig hade uppmuntrat till våld, och som naturligtvis kraftfullt tog avstånd ifrån alla våldsdåd.
Vad gäller våldsbejakande islamism är det inte svårt att tänka sig att delar av den muslimska sfären i t.ex. Sverige som är speciellt ortodox kan sprida en ideologi som ofrivilligt göder och föder de mest extrema krafterna, trots att de själva aldrig skulle ta till våld, eller heller uppmana någon annan till att ta till våld. Diskussionerna kring t.ex. Muhammedkarikatyrerna eller Wilks rondellhund är exempel där ett hetsigt tonläge ifrån religiösa ledare som själva inte skulle ta till våld kan uppmuntra mer extremistiska element att gå över gränsen.
Faktum är att det, i alla fall för mig, blir problematiskt när en dogmatiskt världsbild där det t.ex. framhålls att det bör vara straffbart med "hädelse" förs fram av religiösa ledare med inflytande över stora folkgrupper. Sen tycker jag att det är minst lika bekymmersamt att dessa ledare ofta verkar för ett levnadssätt som begränsar den personliga friheten och bibehåller förlegade könsroller. Jag tycker alltså att det i många fall är berättigat och nödvändigt med en kritisk debatt, inte bara om den våldsbejakande extremismen, utan om ortodox religiositet i allmänhet och hur samhället skall förhålla sig till denna (t.ex. vad gäller religiösa friskolor, slöjor på små barn, med mera).
Angrepp på debattörer att de är islamofoba, rasister med mera kan kväsa en hälsosam diskussion, men likväl är det epitet som ibland är befogade och behövs. Om man generaliserar kring gruppen "muslimer" eller om religionen "islam" (som inte defineras av koranen eller av någon religiös auktoritet, utan av alla de människor som anser sig själva vara muslimer) på ett kränkande och missaktande sätt, då kan det vara frågan om islamofobi. Ett klassiskt exempel för svensk räkning är Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet där han framställde islam som det "det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget". Det samma gäller alla dumheter om att samhället håller på att "islamiseras" eller lögner om kopplingar emellan islam och våldtäkter eller annan grov brottslighet. Liknande grundlösa påståenden ägnade att demonisera islam och muslimer är definitivt islamofoba.
En hälsosam jämförelse att göra är att byta ut religionen islam och gruppen muslimer emot kristendom och kristna. Många av de argaste islamofoberna, i Sverige representerade av SD-kretsen, är nämligen tvärtom positiva till kristendomen. Men ingen skulle få för sig att skuldbelägga alla kristna för de otaliga blodbad, den tortyr, det förtryck och de grymheter som har skett i kristendomens namn igenom historien. Och inte avkrävs kristna ansvar för den nu pågående förföljelsen av homosexuella i Uganda heller. De behöver inte ens ta avstånd ifrån inhemska fundamentalister som Åke Green eller Ulf Ekman. Varför? För att det är självklart att det kristendomen betyder för de flesta i dagens Sverige har väldigt lita att göra med fundamentalism och extremism. En kristen svensk får normalt ha sin i varierande grad sekulariserade och moderniserade kristendom i fred, och tillåts värna den känsla av tillhörighet han känner och ta till sig de budskap som han själv gillar. Detta borde självklart gälla även för muslimer.
Svepande attacker emot religiösa grupper, vare sig det rör sig om muslimer eller kristna, blir lätt både rasistiska och kontraproduktiva. Men däremot måste det få vara tillåtet att kritisera religiösa uppfattningar eller sedvänjor utan att bli kallad för rasist. Och inom ortodox islam (liksom inom ultrakonservativ kristendom eller judendom) så finns det mycket som är problematiskt. Så problematiskt att vissa extrema element inspireras till terrordåd.
Read more...
Inlägg
