Människan, naturen och kärnkraften.

Och så har mänskligheten drabbats av ännu en naturkatastrof, en kraftig jordbävning utanför Japans östkust. De materiella skadorna verkar bli enorma, men som tur är har Japan, som ett rikt och tekniskt högt utvecklat land en helt annat beredskap än vad t.ex. Haiti eller Banda Aceh hade, vilket gör att dödstalen blir mindre (om än fruktansvärda). Dessutom är jag övertygad om att Japan besitter en stor kapacitet att hjälpa de nödställda, och att bygga upp det förstörda. Sen skall de, som alla andra nationer i kris, självklart erbjudas internationell hjälp.

Det finns inte så mycket att säga om jordbävningen i sig, även om det är intressant att Japan kan ha flyttats ca två meter österut. Det intressanta för mig är vad den säger om hur vi människor bygger våra samhällen, och vad för lärdomar vi kan dra av det. En anledning till att Japan har klarat sig bättre är naturligtvis att de har byggt på ett sätt som är ägnat att stå emot jordbävningar. Sen handlar det i slutändan alltid om en balans emellan kostnad och risk. Det går inte att bygga byggnader som är 100% jordbävningssäkra, det kommer alltid att bero på hur starkt och hur nära jordbävningen slår till. Alltså måste man kunna hantera konsekvenserna av att det man bygger upp rasar, eller krackelerar.

Det som händer just nu i och kring kärnkraftverket i Fukushima är en påminnelse om att det aldrig går att ha total kontroll. Det verkar i nuläget oklart vilka konsekvenser explosionerna och bristen på kylvatten till reaktorerna kommer att ha. En japansk expert talar om att det inte finns någon risk för härdsmälta, men Lars Gunsell på Strålsäkerhetsmyndigheten anser att man inte kan utesluta risken för utsäpp av radiokativt material. Redan nu har mätningar på 1000 gånger högre strålningsnivåer än normalt gjorts.

Ett problem med just kärnkraften, som belyses av händelserna i Fukushima, är att konsekvenserna av en olycka kan bli oöverstigliga. Det, tillsammans med ett ännu olöst avfallsproblem, gör att det finns all anledning att vara skeptisk till kärnkraften som den ser ut idag. Dessutom ligger mycket falsk eller vilseledande propaganda kombinerat med ren okunskap bakom påståenden om att den skulle vara klimatneutral. Kärnbränsle bryts i energiintensiva processer som skapar stor lokal miljöförstörelse, och är dessutom en ändlig resurs. Så Kärnkraften är varken okomplicerat i bränsleledet, energitillverkningen eller avfallsledet.

Den svenska "tankeförbudslagen" har på alla sätt varit kontraproduktiv. Det är klart att man borde få forska på kärnkraft (vilket man nu får igen). Men om man skall bygga ut kränkraften, så förutsätter det enligt min mening en teknikutveckling som löser de enorma problem som den idag associeras med (i Sverige är även driftsäkerhet en aktuell fråga). Och vem vet, kanske har vi inom en överskådlig framtid tillgång till en helt ny, ren "kärnkraft" utan avfallsproblem, det var ju inte länge sedan en italiensk forskare gick ut med att han hade lyckats genomföra en kall fusion...

Tillbaka till Japan, som till skillnad ifrån Sverige ligger i en extremt jordbävningskänslig zon. Även om det visar sig att problemen kring kärnkraftsverket i Fukushima är hanterbara, så innebär det inte att faran är över. Området löper en konstant risk att utsättas för kraftiga jordbävningar, och det vore ödesdigert om en framtida jordbävning förutom den katastrof skalvet i sig innebär även skulle leda till ett kärnkraftshaveri.

Read more...

Upphovsrättsindustin har skapat ett monster

Det är inte svårt att se att något är fel när en ung konstnär som använder sitt konstnärskap för att skapa uppmärksamhet kring den svåra situationen i Darfur och dessutom samla in pengar för att konkret hjälpa till plötsligt krävs på miljonbelopp av Luis Vuitton. Modebolaget har reagerat på att en väska som konstnären, danskan Nadia Plesner, har använt som en symbol för västerländsk rikedom i kontrast till den akuta fattigdomen i Darfur ser ut som om den vore av deras märke, och svarat med att stämma henne för upphovsrättsbrott.

Maktbalansen emellan stenrika och ofta helt amoraliska storföretag (organisationer som till 100% är byggda kring vinstmaximering verkar väldigt ofta generera interna kulturer där också ekonomisk vining är den enda värderingen som betyder något) och enskilda medborgare har länge varit skev. Till skillnad mot brottsmål så krävs det i civilrättsliga tvister att man har pengar, eftersom staten inte erbjuder någon rättshjälp. Men den balansen verkar ha förskjutits in absurdum på grund av upphovsrättsindustrins lobbyarbete med syfte att skapa lagstiftning som gör att upphovsrättsinnehavare kan processa mot och helt sänka personer som hotar deras vinstintressen. Lagar som ipred, där den rättssäkerhet som tas för självklar i brottsmål inte verkar vara särskilt viktig och där bötesbeloppen är hundratals gånger högre än de skadestånd som döms ut efter våldtäkter, grova misshandlar och mord har skapat verktyg som storföretagens horder av advokater kan använda för att skrämma folk till underkastelse. I fallet med Luis Vuitton och Nadia Plesner så har företaget använt en holländsk lag som tydligen låter dem driva igenom sin absurda stämning i domstol utan att Plesner ens har fått chansen att yttra sig. Kontentan blev en räkning som ökade med 5000 Euro per dag! Danskan ångrar dock inget, eftersom hennes konst fortfarade hjälper de nödställda i Darfur.

Det är helt uppenbart att det krävs en översyn på de nya upphovsrättslagar som ofta har drivits igenom efter tryck ifrån mäktiga amerikanska intressen. Dessutom borde man fundera över hur man kan göra för att samma rättssäkerhetsprinciper som gäller i brottmål för att försvara medborgare emot staten kan tillämpas för att även försvara enskilda människor ifrån giriga och rika företag som istället använder civilrätten för att komma åt folk som är obekväma för dem. Slutligen så borde de som skulle kunna ha tänkt sig att köpa Luis Vuitton-produkter helt enkelt avstå ifrån det.

Read more...

Polisen och jämställdheten

Jag ombads att skriva en text om polisen och jämställdheten till internationella kvinnodagen för publicering på miljöpartiet i Solnas blogg, vilket jag också gjorde. Texten blev, min vana trogen, alldeles för lång, och vissa delar behövde redigeras bort. Här kommer den oredigerade texten, väl lång även för denna blogg...

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Read more...

Mental inavel?

Ibland kan man förundras över hur knäppa tankar som kan få fäste. Det absurda förslaget att förbjuda busschafförerna i Jönköping att tala andra språk en svenska verkar härröra ifrån företaget Keolis områdeschef Mats Freding, men den person som trädde fram i en radiointervju och försvarade förslaget var den lokale fackordföranden Thor Tärnbring. Tärnbring hävdade att om fler språk än svenska talades så blir det "en kakafoni" där "ingen får lugn och ro". Med tanke på att det knappast är språket som avgör ljudvolymen, så kan man bara spekulera i vad Tärnbring egentligen ville. Få tyst på kollegor med utländsk bakgrund då han tycker att dessa har för hög ljudvolym då de pratar? Få bättre kontroll över allt som sägs i lunchrummet? Eller helt enkelt bara bekämpa det som för honom är främmande och okänt? Självklart röt både Keolis och facket ifrån centralt när tokigheterna blev kända, men det är ändå minst sagt förvånande att ingen av de inblandade själva fattade att deras försök till försvenskande strömlinjeformning av arbetskraften var både korkat och diskriminerande på gränsen till rasism...

Read more...

Det pragmatiska, ideologiska miljöpartiet

Så det visar sig att regeringens utspel om bland annat vård till papperslösa ingick i ett större sammanhang där man har kommit överens med miljöpartiet om att göra upp om migrationspolitiken. Uppgörelsen, som kallats "historisk", innebär bland annat att papperslösa flyktingar ska kunna få vård och att deras barn skall få rätt att gå i skolan (något Moderaterna tidigare varit emot), samt att identifikationskraven för anhöriginvandring skall lättas upp och att det ska bli möjligt att komma hit för att starta nya företag.

Samtliga av dessa förändringar av den nuvarande politiken är väldigt välkomna och kommer att mycket konkret förbättra livet för mängder med människor som lever under utsatta förhållanden. Att man har kommit fram till en överenskommelse, trots att moderaterna med migrationsminister Tobias Billström i spetsen har varit notoriskt hårdföra i sin inställning till bland annat papperslösa, beror troligtvis på flera olika saker. Statsministern själv nämnde nödvändigheten av att stänga ute de främlingsfientliga Sverigedemokraterna ifrån politiskt inflytande över migrationspolitiken. Men dessutom krävdes det att det skulle finnas ett parti att göra upp med. Och det faktum att den stela och på många sätt kontraproduktiva blockpolitiken har brutits upp på vänsterkanten har gjort att miljöpartiet igen kan ta den konstruktiva roll de tidigare haft, som ett ideologiskt orienterar men ändå pragmatiskt mittenparti som slåss för sina hjärtefrågor. När vänsterpartiet gnäller om att miljöpartiet sålt sig för billigt, så konstaterar samtidigt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att miljöpartiet är det mest "extrema" partiet i invandringsfrågor i Sveriges riksdag, och ett finare betyg får man leta efter... Och socialdemokraterna, som inte verkar ha fastnat i vänsterpartiets gnällfälla där allt som de själva inte varit med om att bestämma är dåligt, hur goda effekter det än må leda till, uppskattar att papperslösa får rätt till vård och skola och välkomnar att Billström har blivit överkörd.

Nu får man främst glädjas över att ett viktigt steg har tagits för en humanare migrationspolitik och för att förbättra situationen för papperslösa i Sverige (något som vi som sagt fått FN-kritik för). Men man kan även glädjas över att miljöpartiet åter finns i den ansvarsfulla och konstruktiva roll som ett ideologiskt styrt men pragmatiskt arbetande obundet parti i vilken de på så många sätt konkret har påverkat och förändrat det svenska samhället tidigare. Bra jobbat!

Uppgörelsen kommenteras även på ledarplats i DN, SvD, Aftonbladet, mm.

Read more...

Välkommet men sent påtänkt

Jag visste att fiskebestånden omkring Europa (och i stora delar av världshaven) är kraftigt överfiskade. Jag visste att fiskeindustrin bedriver ett rovfiske som inte bara leder till en ekologisk katastrof i de marina ekosystemen, utan även saboterar möjligheterna för framtidens fiskare att kunna livnära sig på sitt yrke. Men jag visste faktiskt inte att man i Europa helt lagligt kan dumpa mängder av den fisk man fångat i havet igen om den inte är tillräckligt värdefull, vilket tydligen sker med 70% av all plattfisk och 50% av all vitfisk (som t.ex. torsk eller kolja). Det framgår inte hur stor andel av vad som kanske rör sig om en miljon ton fisk årligen som slängs tillbaka i tid för att kunna överleva, men man får väl anta att en överväldigande del redan är fiskkadaver när det dumpas... Så även om det är mycket välkommet att den här motbjudande företeelsen nu är på gång att förbjudas, så blir nyheten i sig bara ytterligare en påminnelse om hur fiskeindustrin är i otakt med värderingar om ekologi och hushållande med naturresurser...

Read more...

Äntligen beslut om vård till papperslösa!

Även om det verkar som om mycket fortfarande är oklart vad gäller regeringens överenskommelse om att papperslösa nu skall få rätt till vård (något som av FNs specielle rapportör om rätten till hälsa anses vara en mänsklig rättighet och som Sverige har fått mycket kritik för att ha nekat) så är beslutet hur som helst ett stort och viktigt steg framåt! Och det är även mycket glädjande att det i överenskommelsen också ingår att papperslösa barn skall ha rätt till skolgång samt att papperslösa skall ha rätt att starta företag.

Man skulle kunna säga mycket om att det har dröjt så länge att ge papperslösa de här till synes självklara rättigheterna. Och det är uppenbart att det under allianstiden har varit Moderaterna som har hållit tillbaka (att inget gjorts tidigare får Socialdemokraterna ta ansvar för). Men idag får det räcka med att glädjas åt att ett viktigt steg har tagits i en av de frågor som mest befläckat Sveriges anseende vad gäller mänskliga rättigheter inom vårt eget lands gränser.

Nu hoppas man bara att beslutet leder till konkreta åtgärder som kan komma de här utsatta människorna till gagn så snart som möjligt. Även om jag förstår att det kommer att ta ett tag innan en lagstiftning som löser alla finansiella bitar är på plats (frågan skall tydligen gå till omröstning i riksdagen efter årsskiftet), så gäller det för regeringen att gå ut med tydliga rekommendationer till landstingen så att de som inte redan nu ger papperslösa vård snarast omprövar sina rutiner.

Read more...

DNA-dusch som hjälp mot brott

300 butiker i Sverige skall nu utrustas med utrustning som sprutar ut ett biologiskt framställt DNA då överfallslarmet går. Detta DNA kommer sedan att kunna spåras på dem som befunnit sig i butiken under tre veckor. Tekniken har tydligen använts framgångsrikt i USA och England.

Om metoden verkligen fungerar så bra som det är tänkt, så kommer den inte bara göra det lättare att utreda butiksrån, utan även troligtvis minska antalet rånförsök genom att ha en avskräckande effekt. Det kan inte annat än välkomnas. Men man får hoppas att butikerna som installerar de här duscharna med biologiskt DNA även ser över sina överfallslarm. För baserat på min erfarenhet som polis så vet jag att en överväldigande majoritet av alla larm är falska, och det känns lite onödigt att spraya ut DNA-duschen över ett antal vanliga kunder som råkade befinna sig i butiken då elsystemen strulade...

Faktum är att om samma teknik kunde göras så pass billig och säker att den kunde kopplas till larmanordningar på bostäder, så skulle den kanske även kunna vara till stor hjälp mot den epidemi av inbrott som många områden drabbas av.

Read more...

Solidaritet, mänskliga rättigheter och mobiler

Anställda som jobbar i veritabla arbetsläger där de tvingas slita elvatimmarsdagar under sexdagarsveckor, men ändå får så lite betalt att de inte kan leva på lönen om de inte arbetar övertid. Arbetare som inte får prata med varandra, eller ens le emot varandra, för att det anses skada produktiviteten. Det är så det ser ut i det taiwanesiska företaget Foxconns kinesiska fabriker. Och komponenterna som tillverkas där levereras till amerikanska, europeiska och japanska IT-jättar som Apple, Dell, Sony, Nokia och Ericsson för att sedan bli en del i t.ex. en ny I-phone.

De kinesiska arbetarna befinner sig i en situation som innebär det sämsta av två världar. De utsätts för en rå och otyglad marknadsekonomi där allt handlar om att företaget de jobbar för skall tjäna pengar på en enorm global efterfrågan på elektronikprodukter. Samtidigt lever de i en hård diktatur där deras möjligheter att protestera emot rovdriften är extremt begränsade. Så i spelet där allt ifrån kinesiska kapitalister (i symbios med det styrande kommunistpartiet), multinationella företag i väst och slutkonsumenter av IT-produkter i t.ex. Sverige är vinnare på en prispress på elektronik, så är det de kinesiska arbetarna som betalar priset.

Så vem har då ansvar för deras situation? Självklart ligger det största ansvaret hos de företag som driver rovdriften, och hos den kinesiska diktaturen, men det sipprar även ned på samtliga som tar del av vinsterna ifrån slavarbetet. Visst, det är svårt att ta ansvar för något som man inte känner till, men man kan inte heller svära sig fri ifrån allt bara för att man väljer okunskapens och omedvetenhetens enkla väg... För oss i Sverige innebär det ett ansvar som konsumenter, men även ett ansvar som medborgare. Det är omöjligt för en enskild konsument att ha koll på alla led i alla produkter som han eller hon köper. Därför behövs det regleringar, lagkrav på företag att redovisa och styrmedel som förbud och skatter på produkter som inte håller måttet vad gäller arbetsrätt, mänskliga rättigheter eller miljö ("CSR", Corporate Social Responsibility). Behovet av att det ageras på en politisk nivå är därför mycket stort. Det färska exemplet med hur indiska läkemedelstillverkare förorenar sitt närområde på ett sätt som inte bara förstör lokal natur, utan även riskerar att öka antibiotikaresistensen hos bakterier, är talande, där finns det helt enkelt ingen information som konsumenten kan använda för att undvika att bidra till miljöförstörelsen eftersom det är sekretessbelagt var tillverkningen av medicinerna sker.

Det kinesiska exemplet visar väldigt tydligt på att det krävs ett större ansvarstagande på både politisk och personlig nivå. Men det kräver också att man både som konsument och som politiker vågar gå emot alla de starka krafter som säger att det visserligen är viktigt med mänskliga rättigheter och en bra miljö, men om konsekvenserna drabbar någon utanför vår egen sfär så är det nog ändå viktigare att våra företag får fortsätta att tjäna stora pengar och att vår egen befolkning nöjt får fortsätta att konsumera billiga varor. Denna attityd har lyst igenom väldigt tydligt när amerikanska eller europeiska politiker t.ex. skall förhandla fram nya frihandelsavtal med länder i syd, och har illustrerats med smärtsam tydlighet under de pågående folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Vad som är lönsamt trumfar fortfarande ut vad som är rätt och riktigt, och man är fortfarande sig själv närmast i Väst.

Faktum är att sann solidaritet i utrikes- och handelspolitik är mycket ovanligare än man skulle vilja hoppas på i våra upplysta demokratier. Men det är också ett faktum att den är vanligare på den politiska vänsterkanten en till höger (även om det finns ytterst pinsamma undantag, som får behandlas i ett annat inlägg...), något som kan göra mig som liberal kluven emellan min syn på inrikespolitik och utrikespolitik. Som tur är finns det ett alternativ, det gröna alternativet, som kombinerar en stark solidaritet med omvärlden med en frihetlig, liberal, grundsyn på människan. Det är också ofta gröna partier som går i bräschen för den så viktiga kampen emot att vi i Väst bidrar till miljöförstöring och kränkning av mänskliga rättigheter i andra delar av världen (som hela det här inlägget handlar om).

Read more...

Man skäms

Det är något speciellt över att känna att nu skrivs det faktiskt historia. Det som händer just nu är så stort, så viktigt, att det kommer att ha en global påverkan under en lång tid framöver. Revolterna i arabvärlden är på många sätt det största som har hänt på jorden sedan Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa befriades. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vi befinner oss bara i början av skeendet och vet inte hur många fler regimer som kommer att falla, eller vad som kommer att kliva in i deras ställen. Tunisien och Egypten har kastat av sig sina fjättror. Det protesteras i mängder av länder, och i några av dem, som Jemen och Bahrain, skakar demonstrationerna regimerna i deras grundvalar. Även utanför arabvärlden, i det persiska Iran, inspireras demokratikämpar av den plötsliga styrkan i de arabiska folkens krav på demokrati. Men de mest dramatiska händelserna utspelar sig just nu i Libyen, där Khadaffis diktatur försöker trycka ned de folkliga protesterna med hänsynslöst våld. Hundratals demonstranter har redan dödats, många av inhyrda legosoldater ifrån t.ex. Tchad, men samtidigt har hela städer fallit för protesterna och allt ifrån militärer till diplomater fått nog av regimens grymhet och hoppat av eller bytt sida.

Så vad gör då västvärlden medan historiens vingslag sveper över arabvärlden. Ja, inte mycket. Frankrikes utrikesminister erbjöd diktaturen i Tunisien polisiär hjälp. Förutom det surrealistiska inlägget i debatten har det mest varit plattityder som att det är dumt med våld som har haglat ut. De demokratiskt valda ledarna i Europa och USA har haft otroligt svårt att ta ställning i konflikten emellan folket och de diktatorer som förtryckt dom i årtionden, naturligtvis på grund av det djupa samarbeta som väst har haft med förtryckarregimerna.

Än så länge har jag dock tänkt att den där förkastliga dubbelmoralen, det är sånt som främst USA, men även andra EU-länder håller på med. I Sverige är vi hederligare. Vi var i alla fall inte med om att vilja fortsätta exploatera det ockuperade Västsaharas fiskevatten, till skillnad ifrån många EU-länder. Vi protesterar emot det illegala byggandet av bosättningar i Palestina, till skillnad ifrån USA som fortsätter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet. Vi har inte samarbetat med säkerhetstjänsterna i Egypten (ja, förutom den genanta incident med Ahmed Agiza och Mohamed Alzery, då...) som USA har gjort, och vi har inte haft täta kontakter med diktaturen i Tunisien som Frankrike har haft. Men sen small det i Libyen...

Blodbadet i Egypten har visat på att även bland diktaturer så finns det en gradskillnad. Khaddafis regim är totalt hänsynslös, och använder alltså inhyrda legosoldater för att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är den regimen som handelsminister Ewa Björling besökte 2009 (tillsammans med Tunisien, som i pressmeddelandet lyfts fram som en öppen ekonomi), och hjälpte till att sälja övervakningsutrustning till. Och nu, medan regimens inhyrda mördare skjuter skarpt emot demonstranterna som rättmätigt kräver demokrati, då säger utrikesminister Carl Bildt, en erkänt skicklig och mycket kunnig politiker, att "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Det framgår inte vad Bildt menar med att få till stabilitet, kanske är det samma stabilitet som Göran Persson berömde i diktaturens Kina. Det är så att man skäms!

Read more...

En milstolpe

Den dom som nu kommit emot en överstelöjtnant i den kongolesiska armén och åtta av has soldater är en viktig milstolpe i arbetet emot strafffriheten i Kongo-Kinshasa, speciellt då vad gäller våldtäkter. De FN-pengar som har använts till att finansiera rättegången är synnerligen väl använda. Sen att det fortfarande bara i Kongo finns hundratusentals fler offer som förtjänar samma upprättelse, och hundratusentals fler förövare som fortfarande går fria, gör inte domen mindre viktig, tvärt om. Det är bara att hoppas att den följs upp av fler likadana rättegångar, och att det internationella samfundet som så ofta sviker fortsätter att stödja processen. Det är inte svårt att förstå att Margot Wallström hellre lägger sin energi på det här arbetet än på att blanda sig i den svenska socialdemokratins existensiella kris...

Read more...

Brottsofferperspektiv?

Våldtäkter är väldigt komplicerande brott, vilket bland annat debatten kring Julian Assanges göromål i Sverige har visat på. För det första kan gränserna emellan det straffbara och det lagliga (om än klandervärda) vara komplicerande, och de inblandades subjektiva uppfattning av vad som har hänt kan skilja sig markant. Sen är det ett brott som är notoriskt svårt att bevisa, även då man vet vem gärningsmannen är. Därmed inte sagt att lagstiftningen är dålig, det rör sig helt enkelt om en mycket besvärlig balans emellan de anklagades rättssäkerhet och brottsoffrens rätt till upprättelse samt samhällets krav på rättstrygghet. Därför kan det mycket väl hända att ingen blir dömd då en kvinna har blivit våldtagen trots att inga fel begås i utredningen.

Sen görs det naturligtvis mängder med fel, större och mindre. Men det fel som jag själv upplever som det allvarligaste är om kvinnans version inte tas på allvar och man inte ger henne ett bra omhändertagande och bemötande. Utgångspunkten då man får in en ny anmälan om ett så pass grovt brott som våldtäkt är naturligtvis att man skall göra allt som är möjligt för att utredningen skall leda fram till en fällande dom. Man jobbar utifrån att målsägarens version är sann tills annat bevisas. Offret skall tilldelas ett målsägandebiträde, och om utredningen inte kommer någonstans på grund av ett dåligt bevisläge, så skall det naturligtvis förklaras för och kommuniceras till målsägaren.

När man läser skräckhistorier som den här, så blir man beklämd. Det är svårt för mig att säga vad som egentligen har hänt. Men om polisen brustit så totalt i brottsofferperspektivet som det verkar baserat på kvinnans version, så är det mycket allvarligt och borde leda till drastiska förändringar för de enheter som varit ansvariga för utredningen.

Read more...

Kampen fortsätter

Inspirerade av framgångarna i Tunisien och Egypten protesterar nu folken emot diktaturerna i bland annat Yemen, Algeriet och Iran. I Algeriet slogs protesterna ned hårt. Och vad gäller regimen i Iran, så har den redan gjort sig känd för att gå hårt fram emot demonstranter. Efter det hårt kritiserade valet i vilket president Ahmadinejad omvaldes svepte en grön protestvåg genom Teherans gator, men den slogs ned brutalt av soldater, revolutionsgardister och kanske främst av den regimtrogna Basijmilisens huliganer, samtidigt som oppositionella fängslades och torterades. Dagens protester i Iran har också lett till dödsoffer, och det känns som om vägen till den seger som det egyptiska folket vann i fredags är lång. Men samtidigt så verkar det iranska folkets längtan efter frihet vara stor, så det är bara att hoppas att diktaturen kommer att falla snart även i Iran! Och den önskan gäller självklart alla de kvarvarande diktaturerna i Mellanöstern, där svallvågorna ifrån folkresningarna i Tunisien och Egypten väller fram...

Read more...

Internationella hälare

För en polis är det en självklar sanning att industrin av tillgreppsbrott, som rån, inbrott med mera, är beroende av hälare som avyttrar gods eller tvättar pengar. Om det inte fanns en marknad för stöldgodset så hade det inte heller varit intressant att tillgripa det... Men hälare finns även på en helt annan nivå. Det sägs att den avsatte diktatorn Hosni Mubarak har tillskansat sig uppemot motsvarande 440 miljarder kronor under sina 30 år vid makten. Dessa har han placerat på olika ställen i värden, på bankkonton, i fastigheter med mera. Bra att föredömliga "Transparency International" arbetar för att Mubaraks stulna pengar återförs till det egyptiska folket. Mubarak är varken den förste eller siste korrupte ledare som har rånat sitt (fattiga) folk på enorma tillgångar, och dessa rån möjliggörs utav att det finns ett antal banker, företag, länder som hjälper honom att placera och gömma undan pengarna. Samma internationella hälare hjälper även allt ifrån skattefifflare till brottssyndikat att stoppa undan pengar. De borde stoppas undan själva, i fängelseceller... Det har redan gjorts en del för att komma åt skatteparadis där det historiskt har varit lätt att gömma undan pengar. Den kampen måste fortsätta och intensifieras, det krävs ökad transparens på internationell nivå för ekonomiska transaktioner. De integritetsskäl som talar för att folk, företag och länder skall få flytta pengar utan insyn väger mycket lätt jämfört med det internationella samhällsintresse det innebär att bekämpa den här sortens megahäleri. En annan välkänd sanning är att det enklaste sättet att bekämpa brottslighet är att kapa lönsamheten genom att gå direkt efter pengarna...

Read more...

Seger i Egypten!

Så verkar det till slut som om Egyptens diktatur Hosni Mubarak har gett upp och avgår. Den folkliga glädje som exploderat i Kairo går inte att ta miste på. Enligt uppgifter ifrån AFP skall armén tillfälligt styra Egypten, vilket folket verkar föredra framför personer ifrån Mubaraks regim, som t.ex. vicepresidenten Omar Suleiman. Vad detta leder till, och hur det kommer att se ut i Egypten de kommande dagarna, veckorna, månaderna och åren är för mig, och antagligen även för de visaste experter, okänt. Men ett är säkert, det som precis har hänt är en seger för Egyptens folk, för hela arabvärldens folk! Den realpolitiska cynism som har präglat främst USAs men även Europas utrikespolitik har inte gjort något för att hjälpa landet mot demokrati, tvärt om har stödet för Mubaraks diktatur antagligen förlängt hans grepp om landet som inneburit att egyptierna lidit under en polisstat med tortyr och enorm korruption. Nu återstår även att se hur omvärlden reagerar på den process som nu följer i Egypten. Efter arabvärldens första demokratiska val, det i Palestina, så isolerades segraren Hamas, vilket med största sannolikhet ledde till en radikalisering av rörelsen och var ytterst kontraproduktivt. Nu är läget inte på när så infekterat i Egypten, eftersom egyptierna inte har levt under ockupation, "bara" under diktatur. Men det känns givit att omvärlden borde välkomna och acceptera en öppen demokratisk process som involverar alla aktörer, även det muslimska brödraskapet. Slutligen är det bara att hålla tummarna för att processen mot demokrati i arabvärlden som har skördat en enormt viktig seger idag, fortsätter på bred front både i Egypten och i alla de andra länder som fortfarande plågas av diktaturer, både USA-allierade som Saudi-Arabien och "Ondskans axelmakter" som Iran.

Read more...