Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Read more...

Välj väl, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag har idag skrivit och publicerat en artikel på DN Debatt där han betonar hur viktigt det är att bekämpa islamofobi och diskriminering av muslimer, vilken riskerar att ifrån en redan hög nivå öka som effekt av självmordsbomben i Stockholm. Ullenhag säger också att samhället måste stå upp emot och bekämpa islamistisk fundamentalism, men poängterar att det är en mycket liten del av landets muslimer som tillhör den gruppen extremister som utgör en fara för det öppna samhället. Jag håller med Ullenhag om i stort sett allt han skriver, och har själv tidigare skrivit om behovet av att både bekämpa islamistisk terror och islamofobi. Sen kommer självklart Ullenhag att kritiserar ifrån alla håll och kanter för sin balanserade artikel, med tanke på hur debattklimatet ser ut... Det som jag själv är mest intresserad av är hur han har valt de "företrädare för det muslimska Sverige" som han skall ha träffat idag, och hur han fortsätter att välja att föra en dialog med den heterogena och brokiga grupp människor i Sverige som själva eller av andra definieras som "muslimer". Historiskt har den debatten förts med företrädare för olika muslimska grupperingar som t.ex. Muslimska rådet (med den högaktuella ordföranden Helena Benaouda). Dessa grupperingar har organiserat sig kring sin religiositet och deras ledare har troligtvis valts på grund av en ännu större renlärighet än de vanliga medlemmarna, så de är knappast representativa för gruppen "muslimer" i Sverige, till vilken även moderat troende eller helt sekulära personer tillhör. T.ex. definierar sig den progressiva politikern Nalin Pekgul som muslim, men jag tror inte att hon har särskilt mycket gemensamt med de som normalt utses att representera "Sveriges muslimer". Om Erik Ullenhag som så många andra regeringsföreträdare förr, har sammankallat ett råd bestående av relativt radikala muslimska krafter, så riskerar det att styra diskussionen emot mer religiöst betonade "rättigheter" istället för att handla om den vardagsdiskriminering, speciellt då på arbetsmarknaden, som är ett oändligt mycket mer påtagligt problem för alla som råkar ha namn som Muhammed, Ahmed eller Fatima. Det är för mig eftersträvansvärt, och definitivt inte diskriminering, att religionens inflytande på människors liv begränsas, bara det gäller lika för alla religioner, inklusive kristendomen. Däremot är det alltid diskriminering när människor behandlas olika, och det är en realitet idag i Sverige för mängder med personer som har namn eller utseende som kan associeras till islam.

Read more...

Radikalisering och mer om ansvar

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...

Read more...

Den toleranta förorten?

Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, besökte under sin tid i Sverige Stockholmsförorten Rinkeby. Efter besöket lovordade han stadsdelen, och speciellt då Rinkebyskolan för dess språkrikedom, mångfald och tolerans. Jag håller med om att det finns en kulturell och språklig rikedom i Rinkeby, som på många sätt är en resurs för de enskilda Rinkebyborna och för samhället i stort. Men jag är betydligt mer skeptisk vad gäller toleransen. Förutom de för oss utomstående ofta osynliga etniska konflikter och den rasism som kan förekomma emellan olika grupperinger, t.ex. somalier och turkar, så frodas dessutom speciellt i vissa ungdomsgrupperingar en subkultur som är allt annat en tolerant. Bland annat visas denna brist på tolerans i en fientlig inställning till samhällets företrädare. För många ungdomar så är det i detta sammanhang "politiskt korrekt" att "hata poliser". Polisen utsätts också för attacker, och inte bara i Rinkeby, utan även i andra segregerade förorter som Rosengård. Också räddningstjänsten attackeras med gillrade fällor och stenkastning. Det hade varit enkelt att säga att sådana händelser beror på enskilda rötägg, men även om de antagligen leds och anstiftas av unga kriminella, så är det för många som deltar för att vifta bort det som ett problem i marginalen. Lika fel vore det självklart att generalisera och hävda att problemen gäller hela Rinkebys befolkning. Men även om jag faktiskt gillar Rinkeby (vilket kanske inte är så vanligt bland poliser, just med tanke på att man så ofta bemöts negativt) har jag ändå svårt att skriva under på Vargas Llosas tal om att det skulle vara en speciellt tolerant stadsdel. Därmed absolut inte sagt att stadsdelar som Höglandet på Brommas gräddhylla skulle vara tolerantare...

Read more...

Om ord och ansvar

För tillfället går debatten hög i USA (och därmed även i Sverige, eftersom vi svenskar verkar ha en omättlig fascination för vad som sker i världens enda supermakt) om huruvida aggressiva debattörer som Sarah Palin kan sägas ha något ansvar för vansinnesdådet i Tucson där en ensam gärningsman först sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet, och därefter avlossade skott vilt omkring sig som dödade fem personer och skadade många fler.

Ingen hävdar att Palin, radioprofilen Rush Limbaugh, m.fl. dårar på den extrema högerkanten har ett juridiskt ansvar, men jag sällar mig till dem som hävdar att de faktiskt har ett moraliskt ansvar. Om inflytelserika personer som Palin bedriver en extremt aggressiv, hatisk och närmast våldsromantisk hetskampanj gentemot sina motståndare, varav Gifford bl.a med ett kikarsikte inställt på sig på Palins Facebooksida blivit utpekad som en, så skapar hon en successiv förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. För hyfsat mentalt friska tea-party aktivister så innebär den förskjutningen kanske bara att de kampanjar hårdare och allt mer rabiat motarbetar allt som demokrater och liberala som Gifford står för, men de tar inte till våld. En redan psykiskt labil våldsverkare däremot, kan i ett samhällsklimat inspirerat av Palns hatiska demagogi knuffas över gränsen.

Det finns många exempel på hur hets och hat har framkallat våld. Här i Sverige har vi vid två tillfällen plågats av "Lasermän". John Ausonius härjade under Ny Demokratis era på 90-talet, och i intervjuerna med Gellert Tamas framkommer tydligt hur attackerna inspirerades av det rådande samhällsklimatet. Under förra året, parallellt med Sverigedemokraternas framgångar, greps ännu en person som skjutit emot människor med invandrarbakgrund. Andra färska svenska exempel på hur hatisk propaganda har lett till försök till grov våldsanvändning är självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och den grupp terrorister, bland annat Munir Awad, som greps på väg mot Danmark för att attackerar Jyllandsposten. Samtliga har uppenbart inspirerats av konfrontativ, aggressiv och hatisk retorik, i deras fall inom en islamistisk kontext.

Dessa är exempel på hur enstaka personer medvetet eller omedvetet har knuffats över den gräns där de begår våldsdåd på grund av hatisk propaganda. När det inte bara är enskilda individer, utan hela folkgrupper som träder över den ödesdigra gränsen blir konsekvenserna förödande. Det kanske värsta exemplet under efterkrigstiden är då bland annat just en aggressiv radioprofil, Georges Ruggiu, med ord som "gå ut och utrota kackerlackorna" hetsade emot den Tutsiska folkgruppen i Rwanda. Resultatet blev ett fruktansvärt folkmord med ca 800 000 döda.

Så nog kan ord vara farliga. Och nog har personer som Sarah Palin och Rush Limbaugh ett ansvar för den påverkan som de utövar på både enskilda, grupper och hela samhället genom sina bombastiska attacker på alla som står till vänster om Mussolini (om man tillåter sig att raljera lite...). Det innebär inte att de inte bör ha rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör hållas moraliskt ansvariga för det samhälle som de är med om att skapa.

Read more...

Hopp och förtvivlan

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.

Read more...

Gift i maten

Även om det konstaterats röra sig om små mängder, så är det ändå lite obehagligt att giftet dioxin har påträffats i tysk mat. Kan det hända i Tyskland, så kan det troligtvis göra det i Sverige också. Det verkar som om dioxinet har kommit ifrån djurfoder, och just djurfoder verkar ofta vara en källa till problem (t.ex. var det djurfoder, då kadaver, som gav upphov till "galna kosjukan"). Antagligen kommer liknande problem att dyka upp med jämna mellanrum, speciellt så länge låga matpriserna och dålig kontroll/undermålig lagstiftning gör det lockande för bönder att mata sina djur med allsköns skräp. Visst kan man förstå att jordbruket måste effektiviseras och vara lönsamt, men man måste också se till att det hålls så naturligt och etiskt i alla led som möjligt. Delvis för djurens skull, naturligtvis, men också för att maten då blir hälsosammare och bättre.

Read more...

Fettskatt?

Med reservation för att jag inte vet vad centerns kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, ursprungligen har sagt eller skrivit, så tänkte jag ändå kommentera debatten om att beskatta feta. Självklart så skall man inte lägga en extra skatt på människor bara för att de är överviktiga, lika lite som man skall beskatta andra faktorer som ökar risken för sjukdom eller ohälsa, t.ex. att en person är rökare. Däremot tycker jag själv inte att det hade varit konstigt med en punktskatt på matvaror som kan vara skadliga för hälsan, t.ex. godis, chips, läsk, eller dylikt. På samma sätt som cigaretter och alkohol beskattas just för att de leder till ökade samhällskostnader (även om båda de produkterna är alldeles för billiga för att täcka alla utgifter de skapar), så skulle man kunna ha en mindre punktskatt på mat som ger upphov till hälsoproblem och därigenom samhällskostnader. Just vad gäller produkter med högt innehåll av raffinerat socker, så har det så vitt jag vet även visats att de kan skapa ett "sockerberoende", så om man genom beskattning kan styra föräldrar bort ifrån att vardagligen köpa läsk åt barnen, så vore det definitivt en välgärning.

Read more...

Dödliga naturkatastrofer manar till handling

Under 2010 har enligt försäkringsbolaget Munich Re 295 000 människor avlidit i naturkatastrofer, vilket är den högsta siffran sedan 1983 då svält i Etiopien skördade många offer. Siffran i sig, 295 000, säger inte särskilt mycket. Hela 223 000 av de 295 000 omkom i den fruktansvärda jordbävningen i Haiti. Men den väcker ändå tankar om hur närvarande naturkatastrofer har varit under den senaste tiden. Och inte bara jordbävningar, utan även mer väder- och klimatrelaterade katastrofer som översvämningar, torka, orkaner, med mera. Min känsla är att om man ser lite vidare på den effekt som naturkatastrofer har, och inkluderar det faktum att brist på resurser på grund av t.ex. torka eller översvämning kan leda till oroligheter och konflikter, sociala problem och brist på ekonomisk utveckling, och räknar med de dödsfall som är en indirekt följd av naturkatastrofer, så skulle siffran vara mångdubbelt mycket större. Allt har ju en tendens att hänga ihop, om en storm förstör skördar, resurser och infrastruktur, så riskerar det i svaga samhällen att få negativa effekter på ekonomi och utveckling, vilket i sin tur kan leda till sämre sjukvård, utbildning, med mera.

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 så var förväntningarna lågt ställda på klimatarbetet 2010. Och enbart detta, att få förväntningar fanns, har gjort att inte även 2010 kan ses som ett totalt misslyckat år. Det behövs ny beslutsamhet och ny energi efter att det visat sig att varken Köpenhamnsmötet eller den nya administrationen i USA har fört frågan framåt. Och för att öka engagemanget i klimatfrågor så behövs det påminnnas om alla de enorma kostnader som brist på handling medför. Väderrelaterade naturkatastrofer är bara en sådan, men det är i alla fall något konkret och påtagligt som sker redan nu (och även om det som så ofta sägs inte finns något säkert samband emellan en specifik händelse och växthuseffekten, så är det tydligt visat att klimatförändringarna leder till instabilare väder). Vi vet redan nu att det kommer att bli betydligt värre innan det blir bättre, även om utsläppen skulle minska drastiskt imorgon. Och det innebär självklart att konsekvenserna av att inte agera är långt mycket allvarligare. Så det är bara att hoppas att gamla katastrofer kan väcka nya tankar och ny handlingskraft under detta nya år...

Read more...

Hårt tryck på diktator

En enig omvärld verkar vara ense om att utmanaren i Elfenbenskustens presidentval, Alassane Ouattara, har vunnit valet och att den sittande presidenten, Laurent Gbagbo, som nu vägrar att lämna ifrån sig makten gör sig skyldig till en statskupp. Det är knappast första gången som en afrikansk makthavare inte accepterar resultatet av ett demokratiskt val, och just den sortens korruption, maktfullkomlighet och uselt ledarskap är Afrikas stora tragedi. Trots det finns det hoppfulla aspekter på händelserna i Elfenbenskusten. Ett enigt västafrikanskt samarbetsorgan, Ecowas, har fördömt statskuppen, blockerat Elfenbenskustens pengar, och hotat att avsätta Gbagbo med våld. Just den sortens regionala samarbetsorgan känns för mig som den bästa garanten för fred och säkerhet som finns, titta bara på hur bra det har gått för det tidigare krigshärjade Nord/Västeuropa efter EUs införande. Och att Ecowas, som jag tidigare aldrig hade hört talas om, visar sådan handlingskraft bådar trots Elfensbenskustens tragedi gott för framtiden. Även den Afrikansk Unionen, AU, har fördömt statskuppen, liksom EU och USA. Dessvärre verkar övergreppen ifrån Gbagbos regim fortsätta och risken för ett regelrätt inbördeskrig är fortfarande överhängande.

För övrigt har två amerikanska forskare i en rapport hävdat att fattigdomen minskar snabbare i Afrika nu än vad den gjort sedan tiden precis efter självständighetsyran.

Read more...

Att skylla på vädret - ett beklagligt ansvarstagande

Efter ett enormt kaos i tågtrafiken dagarna innan jul, så konstaterar den ansvarige ministern Catharina Elmsäter-Svärd att både SJ och Trafikverket har skött sig utomordentligt bra, och att ingen i parktiken har gjort några fel. Kontentan av ministerns uttalande är att vi helt enkelt måste räkna med kaos och förseningar då vargavintern slår till, och Elmsäter-Svärd konstaterar också att "Det kanske till och med är så att man inte kan fira jul på jul­afton, utan att man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag".

Visst kan man ha förståelse för att snöstormar orsakar problem. Det känns dock ändå väl passivt och defensivt att, som Elmsäter-Svärd verkar göra, hävda att det inte går att få tågtrafiken att fungera bättre än vad den gör idag. Sverige har väldigt mycket förseningar om man gör en internationell jämförelse. Och informationen om förseningarna fortfarande är ytterst undermålig, som exempel kan jag nämna att när jag satt på Stockholm-Göteborg tåget sist och vi hade stått stilla i kanske två och en halv timmar i trakterna kring Hallsberg, så visade skyltarna i Göteborg fortfarande en timmes försening. Om man tillåter sig vara lite raljant kan man säga att det faktiskt inte borde vara omöjligt att se till att ha ett järnvägsnät som klarar lite snö ett halvsekel efter att människan satte sin fot på månen...

Nej, Elmsäter-Svärds attityd kanske snarare borde förklaras med att regeringen fått en hel del kritik ifrån bland annat Seko för att inte ge tillräckligt med pengar för reparation och underhåll av spåren. Och istället för att ta på sig ett eget ansvar för tågkaoset och för att människor får fira jul på Stockholms Central eller i Hallsberg, så torde det ju vara lättare att helt enkelt skylla på vädret och hävda att inget kunde ha gjorts åt saken...

Read more...

Mer prat om våldtäkt - dags för samtyckesklausul?

Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...

Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).

Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).

Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...

Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.

Read more...

Lögner tyder ofta på att man har något att dölja

Reaktionerna på beslutet att anhålla och sedermera internationellt efterlysa Wikileaks talesman Julian Assange har varit häftiga och aggressiva. Många debattörer, som t.ex. Michael Moore, har helt utan grund hävdat att anhållningsbesluten var politiskt motiverade. Andra, så vitt jag förstått inklusive Assange själv och dennes advokater, har hävdat att det har rört sig om en "honeytrap" riggad av USA för att misskreditera Assange och Wikileaks. Även dessa påståenden verkar ha framförts utan några konkreta belägg. Jag har själv, fullt medveten om att jag inte vet vad som har hänt, snarare trott att det rört sig om olika uppfattningar av vad som har skett och vad som har varit ok då Assange har haft sexuella relationer med de två målsägarna. Den uppfattningen stärktes ytterligare av en redogörelse i DN över händelseförloppet baserad på information ifrån polisförhören samt på samtal med en person som presenteras som samordnare för Wikileaks i Stockholm.

Våldtäkt är ett komplicerat brott. Sverige har en progressiv lagstiftning där det inte krävs våld eller hot om våld för att ett övergrepp skall klassificeras som våldtäkt, det räcker att målsägaren är i ett tillstånd där hon inte har varit kapabel till att säga nej. Ett tydligt exempel på ett sådant tillstånd är då målsägaren sover. Om Assange, som verkar hävdas, har haft sex med en av kvinnorna ("miss W") då hon sov så har han de facto begått en våldtäkt i lagens mening (givet att målsägaren då hon vaknar eller i efterhand uppfattar sexet som oönskat). Det är egentligen ganska naturligt, att ha sex med någon emot dennes vilja är att begå en våldtäkt. Att det ryktas att det som gjorde att målsägaren faktiskt anmälde brottet var att Assange genomförde det för henne oönskade samlaget utan kondom och därefter vägrade att testa sig är inte straffrättsligt relevant.

Jag har själv gripit våldtäktsmän efter liknande händelseförlopp, då en kvinna vaknat av att mannen har haft sex med henne eller då hon sagt nej men varit oförmögen att göra fysiskt motstånd. Det har rört sig om kvinnor, målsägare, som har varit tydligt traumatiserade av det som har hänt. För mig är det solklart att det har rört sig om våldtäkter (sen är det självklart upp till domstolen att göra den juridiska prövningen).

Jag vet fortfarande självklart inte vad som egentligen hände emellan Assange och de båda målsägarna, det är bara de inblandade som klart och tydligt kan veta det, om ens de. Men en sak som jag vet av egen erfarenhet är att en vanlig försvarsreaktion hos våldtäktsmän då de konfronteras med sitt brott är att ljuga om det inträffade, i många fall är det just de lögnerna som är den starkaste bevisningen för ett annars extremt svårbevisat brott. Att Assange talar om att han har blivit utsatt för en "honeytrap", något som alltså förnekas av en Wikileakssamordnare, talar definitivt inte till hans fördel...

Read more...

På tiden!

Nu har äntligen USA skrotat den djupt diskriminerande "don't ask, don't tell" regeln som har hindrat öppet homosexuella ifrån att tjänstgöra i armén. Obama, som har misslyckat med mycket av det han har lovat, lyckades alltså till slut lotsa upphävandet av regeln igenom kongressens båda kamrar, vilket får räknas som en symboliskt viktig seger emot de starka högerkristna, homofoba grupperingar som genomsyrar det amerikanska samhället. Det borde naturligtvis vara lika självklart att öppet homosexuella får tjänstgöra som soldater som att mörkhyade får göra det, men det har uppenbarligen suttit långt inne. Att regeln äntligen har upphävts är minst sagt på tiden!

Read more...

Mobbmentalitet hos Moore

Jag förstår att det finns ett antal vänsterintelektuella och andra kritiker av amerikansk imperialism och skenhelighet som tycker att Julian Assange har gjort något mycket viktigt och beundransvärt genom Wikileaks olika dokumentsläpp. Jag tycker själv att publiceringen av den film som visar hur amerikanska soldater i en helikopter i Irak skjuter prick på obeväpnade journalister var en stor välgärning. Den bilden av kriget som filmsnutten gav, som annars kategoriskt förnekas av armén och ignoreras av "inbäddade" journalister, skapade en välbehövlig debatt.

Det sagt, så har jag desto svårare att förstå att flera av dessa vänsterikoner, som John Pilger och Ken Loach, utan reservationer försvarar Julian Assange mot de anklagelser om våldtäkt som nu framförs av två olika målsägare. Det torde vara självklart att en man både kan vara en "hjälte" på vissa sätt och agera omoraliskt i andra sammanhang. Därmed inte sagt att Assange är skyldig, men man kan inte utan att låta utredningen slutföras heller vara säker på att han är oskyldig.

Längst går Michael Moore, som nu attackerar Sverige med full kraft. Han skriver bland annat: ”Här låter ni tusentals våldtäktsmän gå fria medan ni anordnar en internationell häxjakt på en man som den amerikanska regeringen vill ha gripen, fängslad och till och med avrättad” och hävdar att Sverige ”använder det reella och allestädes närvarande hotet mot kvinnor för att gå den amerikanska regeringens ärenden för att tysta Wikileaks och dess arbete.”. Moores uttalanden är pinsamt okunniga. Det är en sak att han felaktigt använder statistik för att hävda att Sverige är hårdare drabbat av våldtäkter än andra länder, när orsaken snarare står att finna i en striktare lagstiftning och en högre anmälningsbenägenhet. Sen vet Moore naturligtvis ingenting om de polisiära och juridiska svårigheterna med att utreda våldtäkter. Vad värre är så bortser han helt ifrån möjligheten att Assange faktiskt skulle kunna vara skyldig och hävdar att det skulle vara den svenska regeringen som ligger bakom anmälan mot honom! Med minsta elementära kunskap om svenskt rättsväsende så vet man att regeringen inte har ett dyft med att göra huruvida polisen väljer att driva ett fall, eller om en åklagare fattar beslut om misstanke, anhållande med mera. Moores resonemang tyder på en bunkermentalitet som snarare hör hemma hos ett gäng fanatiska rasister, fotbollssupportrar eller valfri mobb (där kritiskt tänkande knappast anses vara relevant) än hos en seriös samhällsdebattör.

Inget av det lilla jag vet om målsägarna i utredningen (och det har jag hämtat ifrån nätet, inte ifrån polisiära källor) tyder på att de skulle ha medverkat i en så kallad "Honeytrap". Oavsett vad som egentligen har hänt och vems av parterna i målets version av vad som har hänt som ligger närmast sanningen, så är det inte upp till en mobb på nätet att döma baserat på saker, Assanges professionella gärning, som inte har något med målet att göra. Och det värsta med att Assanges oskuld proklameras ut av Moore och hans gelikar är inte att Sveriges rättssystem får oförtjänt och okunnig kririk, utan att de två målsägarna hängs ut som lögnare och/eller agenter. Skamligt!

Read more...