Nedskräpningsförbud, rättsosäkert och integritetskränkande?

Nyheten att riksdagen hade stiftat en ny lag mot nedskräpning skapade en hel del debatt för ett par månader sedan. Bland annat hävdades det indignerat ifrån flera håll att lagen, som syftar till att poliser direkt på plats skall kunna skriva ut ordningsbotar för nedskräpning, skulle sätta rättssäkerheten ur spel och att polisen borde ha bättre saker för sig än att "spionera" på folk som slänger eller lämnar skräp i parker. Jag har även privat stött på människor som blivit mycket upprörda över integritetskränkningen i att någon skall kunna bötfälla dom bara för att de väljer att slänga skräp som de själva vill, och som tycker att den nya lagen hör hemma i en diktatur.

Det är närmast häpnadsväckande hur mycket ogenomtänkta, logiskt bristfälliga och rent felaktiga påståenden som väcks av vad jag antar är en ryggmärgsreflex mot att bli övervakad och kontrollerad, utsatt för någon annans maktutövning. För det första finns det naturligtvis ingen rättsosäkerhet i systemet med ordningsbotar, som redan används för ett antal trafikbrott som t.ex. fortkörning. Den som gjort sig skyldig till en lagöverträdelse har alltid möjlighet att neka och få sin sak prövad i domstol. Det sparar dock tid för den enskilde om ärendet kan avslutas direkt på plats, varför de flesta skriver på när de inser att alternativet är en rättegångsprövning. Detsamma skulle säkerligen bli fallet med nedskräpare.

Vad gäller att polisen har "bättre saker för sig", så är det också nonsens. Att vara ute bland folk är en del av polisens grunduppgifter. Det handlar både om ordning/säkerhet och medborgarkontakt. Att då också ha ett öga på folk som slänger skräp eller lämnar en hel grillfest bakom sig då de går är inte direkt något extraarbete. Dessutom så är det den sortens syssla som poliser i ingripandeverksamheten smidigt kan ägna sig åt under de stunder som man inte är på något larm, eftersom man när som helst kan lämna det man håller på med om radion kallar och/eller det sker något akut i närområdet.

Slutligen, så verkar det vara många som inte har förstått att nedskräpning redan sedan tidigare har varit förbjudet. Det är och skall vara straffbelagt att skräpa ned omkring sig. Det finns ingen "rättighet" att få sabotera för andra och förstöra naturen genom att lämna plast, flaskor, engångsgrillar, med mera var man vill. Skillnaden med den nya lagstiftningen blir helt enkelt att det blir mycket enklare att lagföra dem som är egoistiska nog att tycka att det är mer värt att de skall slippa att bära sitt skräp till en soptunna än att naturen blir nedskräpad och alla andra som vistas där får sin upplevelse förstörd tills någon plockar upp skiten.

Just det att göra lagen enklare att tillämpa är centralt. Jag har som polis ett antal gånger valt ge rapporteftergift för småbrott där det inte finns någon målsägare bara för att jag är medveten om hur resurskrävande rättsprocessen är för samhället, och vilka enorma väntetider som våra domstolar har. Faktum är att överbelastningen i domstolsväsendet i sig är en rättsosäkerhet då t.ex. målsägare tvingas vänta i flera år på att få ett fall avslutat. Gäller målet då exempelvis relationsvåldsbrottslighet så blir väntetiderna extremt påfrestande för målsägaren. Om man genom användande av metoden ordningsbot kan få bort ett stort antal mål av mindre dignitet ifrån domstolarna utan att för den delen införa strafffrihet för de aktuella brotten, som t.ex. nedskräpning, så är mycket vunnet i båda ändarna. En ökad lagföring skulle leda till en förändring i rättsmedvetandet och samtidigt skulle en lägre belastning på domstolarna leda till en bättre fungerande rättsstat. Alla blir glada, utom nedskräparna...

Read more...

Salas tiggeriförbud

Så har alltså Sala kommun som första kommun i landet har skrivit in ett förbud mot tiggeri på offentlig plats i de lokala ordningsförskrifterna. Kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Per-Olov Rapp motiverade initiativet med att det var tänkt att förenkla kampen mot människohandel. Polisen i Västmanland "ifrågasätter om handikappade människor och barn, som börjat dyka upp på gatorna, kunnat ta sig på egen hand till Sverige". "För oss är det här ett sätt att utreda om det finns människohandel bakom. Som det ser ut nu kan vi inte prata med dem eller kräva att de ska legitimera sig" säger presstalesmannen Börje Strömberg.

Jag kan inte låta bli att tänka att pratet om människohandel känns som en rökridå. Som polis så förstår jag verkligen inte vad presstalesmannen Strömberg menar när han hävdar att det behövs ett tiggeriförbud för att kunna prata med folk. Det går alldeles utmärkt att både prata med och identifiera ett eventuellt människohandelsoffer utan en tiggeriförbudslag. Så att det skulle krävas för att kunna utreda människohandel har jag mycket svårt att se. Snarare handlar det om att få bort en företeelse ifrån gatan som man inte gillar. Och troligtvis kommer tiggeriförbudet bara att appliceras på dem som det lokala samhället och den lokala polisen inte vill ha i gatubilden, så gatumusikanter och välgörenhetsorganisationer lär inte bötfällas medan romska tiggare däremot lär vara de första som rensas undan... Läs gärna Gert Gelottes utmärkta krönika i ämnet!

Det finns en anledning att det bara är Sverigedemokraterna på riksplanet som vill ha ett förbud mot tiggeri. Det beror bland annat på att det handlar om människosyn. Jag har mycket svårt att förstå hur de lokala politikerna, och inte minst miljöpartisterna, tänkte då de genomförde den här olyckliga lagen.

Read more...

I skuggan av Assange...

Det dyker periodvis upp avslöjanden ur de enorma källor av information Wikileaks har kommit över som borde leda till krigsrubriker i tidningarna. Nu avslöjas t.ex. att minst 150 personer som konstaterats vara helt oskyldiga afghaner eller pakistanier – bönder, kockar, chaufförer och andra som bara råkat befinna sig i krigszoner, ändå hölls kvar i åratal på fånglägret på Guantanamobasen. Ungefär som om polisen skulle konstatera att de hade gripit fel person för ett rån, men ändå bara hålla kvar den oskyldiga personen i fråga ett par år för att man eventuellt tror sig kunna få ut något användbart ur honom i alla fall, för att det blir för pinsamt att släppa honom, eller för att man helt enkelt inte orkar bry sig om att man fortfarande har den där oskyldiga människan inspärrad.

Sådana avslöjanden är enormt viktiga då de visar på kränkningar av mänskliga rättigheter och då de är ägnade att skrämma makthavare att ha i åtanke att det de gör i nattens mörker någon gång kan komma att synas i dagens ljus. Och den person som verkar ha gjort välgärningen att avslöja detta och mängder med andra brott och vidrigheter (allt sedan filmen då den amerikanska helikopterbesättningen mejar ner civila i Bagdad), Bradley Manning, sitter fängslad, isolerad och utsätts enligt uppgifter för tortyrlik behandling. Det är Bradley Manning som värdens vänsterintellektuella, människorättsförsvarare, med mera borde sluta upp bakom, inte Julian Assange som har hamnat i klistret för att han verkar ha svårt med att tyda och/eller respektera det motsatta könets signaler och vilja i sovrummet...

Jag har ofta lite svårt för Jan Guillou, men läs gärna hans kolumn om Manning och Assange.

Read more...

Vargar och romer, om att ge efter för hat och missaktning

Alla experter verkar vara överens om att den svenska vargstammen är för liten för att vara biologiskt stabil och livskraftig. Sverige stäms i domstol av EU-kommisionen för att vi bryter mot den EU-lagstiftning som skyddar utrotningshotade arter då vi tillåter jakt på varg (vilket fick miljöminister Carlgren att likt franska eller ungerska ministrar som irriteras över EU-kritik mot behandling av romer i princip säga att EU inte borde lägga sig i...). Regeringen och Carlgrens inställning har hela tiden varit att den legala jakten skulle öka acceptansen för rovdjurspolitiken och därigenom främst göra det lättare att plantera in nya vargar, men även minska den illegala jakten. Det finns dock inga indikationer på att vargjakten har gjort det lättare att placera ut nya genetiskt värdefulla vargar i den svenska stammen. Inte heller finns det några tecken på att tjuvjakten, som har tagit ett 100-tal vargar under 2000-talet, har minskat.

Hela grunden till politiken är i sig absurd. Det är fel att jaga en utrotningshotad vargstam som har lika stor rätt till de svenska skogarna som jägarna har. Att sen motivera det med att det skulle öka acceptansen för rovdjurspolitiken hos varghatarna är att legitimera och tillmötesgå åsikter som i grunden är hatiska och inte borde tillåtas få något genomslag i politiken. Vargstammen är en bråkdel av t.ex. björnstammen, och björnarna, är betydligt farligare för människan, för att inte tala om jägarna själva som är mycket farligare än björnarna. Ändå erkänner inte regeringen att varghatet har lett till en politik som innebär en negativ särbehandling jämfört med andra rovdjursstammar i Sverige eller vargstammar i andra europeiska länder. Ungefär som när vi säger att vi visst inte diskriminerar mot romer i Sverige. Men ändå användes i Stockholm ljusskygga lagar ifrån femtiotalet för att utvisa EU-medborgare som inte har begått några brott. Och just det, de tillämpades bara mot romer...

Read more...

"Mental härdsmälta"

Jag har tidigare skrivit om ärendet med 23-åringen som dog för att ingen ambulans skickades till honom trots att han ringde och vädjade om hjälp. I det inlägget resonerar jag kring att det kan vara ett svårt och stressigt jobb att bedöma och prioritera mellan olika inkommande ärenden, men att det inte finns utrymme för fel när det handlar om liv och död. Efter att ha läst utskriften av samtalet mellan 23-åringen och den manlige sköterska på SOS Alarm som talade med honom har jag ännu svårare att förstå hur operatören tänkte. Det verkar som att han tidigt bestämde sig för att den inringande mannen inte var i behov av en ambulans, och sen fortsatte att tolka all ny information på ett sätt som befäster den uppfattningen. Även om man misstänker att det kan finnas risk för att en person är psykiskt sjuk och att det är en delförklaring till dennes rop på hjälp, så är det helt obegripligt att man väljer att medvetet ignorera hans vädjan. Det verkar nästan som om det hade blivit prestige i ärendet för sjuksköterskans skull. 23-åringens anhöriga beskrev det som "mental härdsmälta", och det känns som en bra beskrivning. Speciellt obegripligt blir det om man som jag vet hur många relativt bagatellartade ärenden som ambulans faktiskt skickas på, bara för säkerhets skull (som sig bör). Som 23-åringens anhöriga också konstaterar, så är dock det viktiga nu att se vilka lärdomar man kan dra för att något sånt här aldrig får ske igen. Och vad gäller den personal som har att handskas med ärenden där det kan gälla liv eller död, så är just förmågan att prestigelöst kunna ta in ny information och omvärdera tidigare slutsatser centrala för att inte fastna i ett felaktigt beslut.

Tillägg: SOS Alarms VD säger att tragedin beror på "ett mänskligt misstag" och inte på ett fel i rutinerna. Det är möjligt, men det är bra att händelsen inte bara utreds internt, utan även av socialstyrelsen och polisen.

Nytt tillägg: 23-åringens familj accepterar inte SOS Alarms förklaring att det endast rör sig om ett mänskligt misstag av den aktuella sköterskan. De lyfter bland annat fram att ingen utredning startades om 23-åringens död förrän familjen själva började gräva i frågan. Händelsen i sig, det faktum att ingen utredning startades förrän de insåg att ärendet skulle granskas, och alla berättelser ifrån människor som inte fått den hjälp de behöver då de ringt 112 målar för mig upp en bild av en verksamhet som inte fungerar som den skall. Eftersom mottagandet av nödsamtal är en grundläggande samhällsfunktion är det mycket allvarligt. En fråga är om den överhuvudtaget borde vara privatiserad, med det får behandlas i ett annat inlägg. Det är bra att det blir en offentlig diskussion kring ämnet (även om det är tråkigt att det också leder till hatkampanjer och meningslösa hot). Förhoppningsvis utmynnar det i en bättre fungerande nödberedskap, vilket är precis det som 23-åringens familj hoppas på.

Tillägg 2011-07-29:
Sjuksköterskan som vägrade att skicka en ambulans åtalas nu för grovt vållande till annans död. Den avlidnes familj är inte ute efter hämnd, men åtalet torde ändå vara en del i den upprättelse som de vill ha och förtjänar.

Read more...

Våldtäkt och kvinnors sexualitet i Grekland och Sverige

En ung svensk kvinna på semester i Grekland anmäler för två år sedan till grekisk polis att hon har förts bort och våldtagits. Hon undersöks inte av läkare på platsen eftersom hennes flyg snart skall gå och hon inte vill stanna kvar då resten av sällskapet åker hem. Väl hemma besöker hon en läkare, som konstaterar att kvinnan har skador både på kroppen och i underlivet, vilket kraftigt styrker kvinnans berättelse. Gärningsmannen identifieras av grekisk polis, men släpps snart. I oktober 2009 läggs ärendet ner, trots att grekisk polis har haft tillgång till det rättsintyg som utfärdades efter läkarundersökningen Sverige. I beslutet som skickas till Anna står det bland annat att det på senare år blivit allt vanligare att semestrande kvinnor, främst skandinaver, anmäler grekiska män för våldtäkt för att få ut skadestånd från försäkringsbolag. Nu skall Anna åtalas för falsk tillvitelse samt förtal.

Fallet Anna verkar inte, som anas av skrivningen om att skandinaviska kvinnor skulle anmäla grekiska män för våldtäkt för att få ut försäkringspengar, vara ett enskilt skräckexempel utan ett symptom på hur våldtäkter ses på och hanteras i Grekland. I en tidning i staden Chania på Kreta skrevs en artikel med rubriken ”Våldtäkter som industri för att få ut ersättning”. I artikeln uttalar sig en rättsläkare på Kreta. Enligt honom är det vanligt att kvinnor från de skandinaviska länderna tecknar särskilda försäkringar mot våldtäkt som de sedan utnyttjar. Läkaren medgav senare att hans påståenden bara baserades på en ”allmän opinion”. Samma läkare se i en radiointervju att det inte kunde röras sig om våldtäkt om kvinnan inte hade yttre eller inre skador (vilket är ett absurt uttalande). Då en svensk man skrev ett protestbrev till den grekiska ambassaden fick han följande svar ifrån en hög diplomat: ”Tvärtom min vän så är det du som ska skämmas över svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”

Vad säger då den här historien oss. En uppenbarligen våldtagen kvinna som istället själv blir åtalad. Domslut och rättsläkare som talar om att skandinaviska kvinnor anmäler våldtäkter för att få ut försäkringspengar (vilket helt självklart är totalt ogrundat). En hög grekisk diplomat som hävdar att svenskar skall skämmas över svenska kvinnors uppträdande. För det första berättar det en del om EU-landet Grekland (som också har blivit känt för att behandla migranter som djur och för att ha haft en statsekonomi som mest var ett bokföringsbedrägeri). Dels att Grekland är ett mycket nationalistiskt land där reflexen att försvara greker och det grekiska är mycket stark, även inom rättsväsendet. Dels att Grekland har mycket kvar i sitt jämställdhetsarbete, där synen på våldtäkter (som enligt uppgift är kraftigt stigmatiserat i Grekland) och på kvinnors sexualitet överhuvudtaget är viktiga indikatorer. Den grekiske toppdiplomatens nedlåtande yttrande om svenska kvinnor visar upp både dessa aspekter, och bör inte tas som en enskild tjänstemans klavertramp, även om han sparkades direkt. På samma sätt som rasistiska eller islamofoba uttalanden av Sverigedemokrater i sammanhang där de inte tänker på att de kan ställas till svars för sina yttranden visar på vad som sägs och kan sägas i den interna debatten (trots att det konsekvent fördöms officiellt) så visar den grekiske "toppdiplomatens" yttrande på vad som säkerligen är en acceptabel åsikt i den grekiska delegationen, om än totalt oacceptabel i ett publikt sammanhang.

Efter den här långa utläggningen om Grekland (som även kritiseras i en debattartikel på SvD) kan får man notera att den grekiska kvinnosynen inte på något sätt är unik. Det kan dock vara bra att bli påmind om att en unken kvinnosyn inte är förbehållet muslimska länder, utan fortfarande är utbredd i de flesta länder som är religiöst eller kulturellt traditionalistiska. Faktum är att även i Sverige, som även jag ser som ett föregångsland i sammanhanget, så finns tydliga rester kvar av patriarkala strukturer, och kanske främst just vad gäller synen på kvinnors sexualitet. Det är fortfarande stor skillnad på hur folk i gemen ser på en man som då han är singel regelbundet träffar nya kvinnor och har ett aktivt sexliv och på hur en kvinna som lever på precis samma sätt uppfattas. Kvinnan, som både av män och av andra kvinnor riskerar negativa omdömen som "lösaktig", bryter fortfarande i många sammanhang mot en social norm, medan mannens beteende är mer accepterat. I ett kulturellt sammanhang där preventivmedel var okända och där ett eventuellt barn enbart vore mammans bekymmer kan man förstå att omgivningen varit mer bekymrad om kvinnornas dygd, men där är vi väl ändå inte i Sverige idag?

Ett annat mycket hett exempel på att jämställdhetsdiskussionen kring kvinnors sexualitet är mycket aktuell i Sverige är just synen på våldtäkt. Visserligen hade det nog rått konsensus i både media och domstolar i Sverige om att kvinnan i exemplet ovan, som rövats bort och kunde uppvisa skador i underlivet, hade blivit våldtagen, men fallet Assange visar att det även här blir det heta diskussioner kring gränsdragningar. Jag har skrivit om ämnet förut, och tänker inte gå in i några längre resonemang i det här inlägget, men för mig är det självklart att om en man har sex med en kvinna så måste han ha uppfattat att hon är med på det hela, annars är det ett övergrepp och brottsligt. Detta gäller oavsett om hon gör motstånd, om hon säger nej men inte gör något, eller om hon helt enkelt på grund av t.ex. berusning eller sömn är inkapabel till att säga nej. Och det är självklart att hon när som helst har rätt att ändra ett ja till ett nej. Sen är det lika självklart att det krävs uppsåt, att mannen i fråga måste ha uppfattat att kvinnan inte ville, för att det skall vara frågan om ett brott. Hur som helst så har både fallet Assange och den efterföljande debatten visat att det även i Sverige finns många som fortfarande har en väldigt svävande syn på kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet. Och det torde vara givet (liksom Hanne Kjöller resonerar i en ledarkrönika på DN) att rätten till en egen, fri, sexualitet och rätten att säga nej när som helst utan att riskera att ändå bli tvingad till något mot sin vilja hänger ihop...

Uppdatering: Nu kräver tydligen den grekiska justitieministern att ärendet i fråga skall utredas av den grekiska högsta domstolen. Det känns som att ett par led hoppas över, men det är självklart ett välkommet besked.

Read more...

Att ha ansvar över liv och död

Det finns ett band mellan poliser, ambulanspersonal och brandmän. Vi arbetar alla dygnet runt, och i alla delar av samhället, speciellt de mest utsatta. Vi träffas ofta ute på jobb och samarbetar med varandra vid olyckor, bränder, bråk med mera. Och vi hamnar alla i situationer där hur vi utför vårt jobb kan vara frågan om liv eller död för en drabbad medmänniska. Även de operatörer som sitter i ledningscentralerna, för polisens del LKC, är en självklar och vital del i det arbetslag som skall ta ansvar för att hjälpa och skydda samhället då något inträffar. Därför kan jag känna en samhörighetskänsla med en sjuksköterska som jobbar på SOS-Alarm. Jag vet att hennes jobb kan vara stressigt. Hon tvingas dagligen prioritera emellan olika ärenden och behov, och hon kan säkerligen inte skicka ambulanser till alla som ringer in och uppger att de mår dåligt, för då räcker inte resurserna till de verkligt allvarliga fallen. Men oavsett hur stressigt jobbet blir så MÅSTE det utföras på ett sådant sätt att de som verkligen behöver hjälp också får det. Det kan som sagt vara en fråga om liv eller död, och varje enskild kugge i maskineriet måste kunna axla det ansvaret, eller söka ett annat jobb.

På morgonen den 30 januari ringer en 23-årig man 112 och säger att han behöver en ambulans. Den ansvariga sköterskan vill inte skicka någon. Mannen ringer tillbaka och försöker få en ambulans eftersom han har kraftig andnöd och talar med sköterskan i åtta minuter, men hon väljer att inte skicka en ambulans. När hon ringer tillbaka till mannen svarar ingen, men ingen skickas till lägenheten för att kontrollera. Senare på morgonen upptäcker en granne att dörren är öppen. 23-åringen har ställt upp den för att ambulanspersonalen skall komma in, men ingen kom. När mannen påträffades var han död.

Jag har naturligtvis ingen aning om varför den sköterska på SOS-Alarm som valde att inte skicka en ambulans gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen trodde hon inte, trots mannens vädjanden, att han var i behov av hjälp. Alla kan göra misstag, men i det här fallet rör det sig om ett misstag som får sådana konsekvenser att det helt enkelt inte får göras. Min upplevelse av att jobba i yttre tjänst är att när det finns risk för att någon faktiskt svävar i livsfara, då släpper man allt och åker. Jag har mött ambulansen på otaliga jobb, och det har väldigt sällan varit fråga om fara för någons liv, men man skickar ändå ut en bil för att vara på den säkra sidan. Ofta gör ambulanspersonalen en snabb bedömning av en eventuell patient, konstaterar att allt är ok, och lämnar ärendet i våra händer. Med tanke på detta är det ännu svårare att förstå hur den aktuella sköterskan kunde göra den bedömning som hon gjorde.

Även vad gäller polisiära ärenden så begås misstag som gör att ett brottsoffer som riskerar att utsättas för mer hot och våld (t.ex. en misshandlad kvinna) inte får den hjälp hon förtjänar och behöver. Även dessa misstag kan i värsta fall leda till döden, och inte heller då är det acceptabelt. För även om både sjukvården och polisen har extremt hög arbetsbelastning och underbetald, överarbetad personal, även om man dagligen under stress tvingas till svåra prioriteringar, så finns det ingen uppgift som är viktigare än att rädda liv. När någon ropar på hjälp för att denne svävar i livsfara, så måste samhället svara. Här finns inget utrymme för misstag. Och de människor som tar emot sådana rop på hjälp måste klara av att göra de bedömningarna, måste klara den pressen. Vi kommer alltid att akut behöva svara på larm som visar sig vara falska, men vi har aldrig råd att ignorera ett enda larm som visar sig vara äkta, inte när det är frågan om liv eller död.

Tillägg 2011-06-21:
Fallet med 23-åringen som fick mig att skriva det här inlägget har lett till en kraftigt ökad kontroll av SOS Alarm och ambulanssjukvården. Allvarliga misstag sker dock tyvärr fortfarande. Idag, den 21e juni 2011, rapporteras det om ännu ett fall där en person har avlidit tragiskt, denna gången efter att ha varit i kontakt med ambulanspersonalen. Den aktuella kvinnan hade tydligen i samråd med ambulanspersonalen kommit fram till att inte åka med, till skillnad ifrån 23-åringen som bönade och bad om att bli hämtad. Men man kan ändå tycka att ambulanspersonalen, med sin medicinska expertis, skall klara av att rådge så att det säkra tas före det osäkra i en sådan situation. En patient litar ju antagligen på vad sjukvårdspersonalen säger. Det är möjligt att fallet var extremt svårbedömt och visst kan man göra misstag, men som sagt, vissa misstag får så ödesdigra konsekvenser att de bara inte får ske.

Read more...

Fundamentalister och mördare

En mobb i Mazar-i Sharif, Afghanistan, attackerar en FN-bas och dödar tio personer. Bland annat slits ett antal FN-anställda ut ur den bunker i vilken de hade tagit skydd och angriparna tar livet av alla utom en. Överlevaren klarar sig för att han hävdar att han är muslim. Orsaken till illdådet visar sig vara att en tokig pastor i USA har bränt en koran, vilket lett till enorma demonstrationer och protester. Både morden i Mazar-i-Sharif och koranbränningen fördöms.

Kan man då lasta den koranbrännande pastor Sapp för morden på de FN-anställda i bunkern och alla andra människoliv som har spillts under protesterna? Har han begått ett brott? Många stater har ju försökt verka för att det skall anses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna att skända religiösa symboler. Visst har pastorn ett visst ansvar då han antagligen förutsåg vilka reaktioner hans osympatiska, småaktiga och helt onödiga tilltag skulle riskera att orsaka. Men det ansvaret är marginellt jämfört med det stora ansvar som vilar på alla de religiösa fundamentalister som deltagit i upplopp och mord. Att bränna en bok är att bränna en bok, oavsett om det är koranen, bibeln, den amerikanska konstitutionen, eller Totte Bakar. Om boken är ett original med ett kulturhistoriskt värde så kan jag hålla med om att det är olyckligt, men jag tror knappast att det var fallet med Sapps exemplar av koranen. Och det är människor som skall ha rättigheter, inte deras religioner eller böcker.

Det stora problemet är inte att det finns skenheliga, provokativa, inskränkta och irriterande personer som pastor Sapp, det kommer det alltid att finnas i världen och det måste världen kunna leva med. Det stora problemet är att det finns mängder med lättkränkta, fundamentalistiska människor som anser att en bränd bok är anledning till att starta upplopp och slå ihjäl andra människor. Sapp må vara en idiot, men de som tog livet av bland annat svensken Joakim Dungel är förbannade mördare.

Jag inser mycket väl att en del av anledningen till att just muslimska män i många delar av världen är så religiösa, och så lättkränkta, är en politisk världsordning där västmakter koloniserat, plundrat och trampat på deras respektive länder. Jag är medveten om att hela den muslimska världen provoceras av hur samma demokratier som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter hos vissa länder stödjer hårdföra diktaturer i andra. Jag vet att stödet till Israel, trots omfattande och grova kränkningar emot det palestinska folket, och stödet till diktaturerna i arabvärlden har gjort USA hatat av många vilket i sin tur gör en amerikansk pastors handlingar än mer laddade. Men de folk som reser sig i Nordafrika och Mellanöstern har levt med samma världspolitiska kontext, och trots det har inte gatuprotesterna lett till upplopp. Min tro är att det beror på att demonstrationerna i t.ex. Egypten och Tunisien har haft syftet att kräva demokrati och mänskliga rättigheter och att de inte har haft några signifikanta inslag av fundamentalism. Däremot de religiöst betonade protesterna emot koranbräningen som hållits i Mazar-i-Sharif och Kandahar (där bland annat en flickskola brändes ned) har urartat till mordiska upplopp. Det visar på att det knappast är världspolitiken som i första hand driver människor till mord och galenskap, utan dogmatisk, fanatisk fundamentalism.

Read more...

Ghandi, homofobi och religion

Reaktionerna på att en ny bok om Mahatma Ghandi skriven av den Pulitzerbelönade Joseph Lelyveld presenterar bevis för att Gandhi hade ett homosexuellt förhållande har tydligen blivit starka i Indien. Boken är redan förbjuden i Ghandis hemstat Gujarat och kan mycket väl bli förbjuden i fler stater. Hela historien påminner om att homofobin fortfarande är stark i Indien, tydligen legaliserades inte heller homosexualitet förrän 2009.

Det kan vara nyttigt att komma ihåg att homofobi inte alltid beror på religiösa föreställningar burna av de ofta starkt homofoba världsreligionerna kristendom och islam. Samtidigt är det också uppenbart att även om homofobin knappast skapades av kristendomen eller islam så har den genom att ha kapslats in i ett religiöst, dogmatiskt budskap spridits och burits in i vår tid av bland annat dessa religioner. Faktum är att detta är ett typiskt mönster för just dogmatiska, auktoritära religioner. Då en religion föds fram av historiens nycker så inkorporerar den naturligtvis de värderingar som är dominerande i den tidsålder under vilken den har sitt ursprung. Sedan utges de värderingarna i sitt religiösa kontext för att vara absoluta sanningar, och förs av religionen vidare igenom historien så länge människor anammar religiösa dogmer utan att själva vara kapabla till att se sammanhang och ta ställning. Detsamma gäller många andra av de patriarkala värderingar som ryms inom begreppet "hederskultur", de är äldre än sina religiösa bärare, men tenderar att överleva och frodas i starkt religiösa miljöer.

Jag skulle gissa att de indier som upprörs av den nya boken om Ghandi främst är religiösa/hinduiska traditionalister. Och det bästa sättet att bekämpa förlegade och förkastliga värderingar som homofobi är inte att attackera någon speciell religion, utan att verka för ett samhälle med en stark utbildnings- och upplysningstradition. Där människor uppmanas att ifrågasätta och där religionen ses mer som en personlig, andlig angelägenhet än något som har rätt att ha åsikter om hur samhället skall se ut och om hur folk får lov att leva sina liv, där blir också homofobi och andra diskriminerande och kränkande värderingar successivt allt ovanligare. Här är faktiskt Sverige ett relativt bra exempel för resten av världen (trots att vi fortfarande har mycket kvar att göra).

Read more...

Om rasism och att bemöta Sverigedemokraterna

Inför förra valet diskuterades och planerades det i oändlighet för hur man skulle göra för att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen. Jag har hela tiden varit av åsikten att den centrala frågan inte är huruvida Sverigedemokraterna tar mer eller mindre än fyra procent i riksdagsvalet, utan vad man skall göra för att bekämpa den rasism och den främlingsfientlighet i samhället som SDs framgångar är ett symptom på. När t.ex. Luleå Hockeys sportchef verkar ha kallat en Skellefteåspelare för "Negersvin" (han nekar dock själv till anklagelserna) så har det knappast något med SD att göra...

Däremot kan man vända på frågeställningen och säga att det blir ett problem när etablerade partier anpassar sin politik efter SD. I svensk debatt har främst Folkpartiet anklagats för att "fiska i grumliga vatten". Även om jag har varit kritisk till många utspel ifrån folkpartistiskt håll, så är de för mig tydligt att det är Moderaterna, med migrationsminister Billström i spetsen, som har stått för de förslag och den retorik som mest närmar sig riktig främlingsfientlighet. Billström, som normalt brukar akta sig noga för att yttra sig i enskilda frågor (och aldrig ger stöd till utsatta utvisningshotade) var snabbt ute och stöttade gränspolisen i Stockholm vad gäller utvisning av romer för tiggeri. Billström deklarerade upprört att tiggeri var "ohederligt" och tog stöd i ett yttrande i ett förarbete ifrån 1954. Sen att det yttrandet skrevs i en tid då antiziganismen var institutionaliserad i Sverige verkar inte störa Billström. Det visade sig även senare att uttalanden ifrån Stockholmspolisen om att romerna skulle ha varit "aggressiva", "gått på folk" eller simulerat handikapp helt saknade stöd i polisens egen dokumentation. I slutändan handlade det om att romerna i fråga hade spelat instrument, vilket enligt gränspolisen är ett verktyg för tiggeri "istället för den vädjande blicken", och att det har lett till att de tagits i förvar i flera veckor och sedan utvisats. Detta verkar sakna legal täckning och hade naturligtvis inte hänt exempelvis en engelsk gatumusikant, vilket gör det speciellt allvarligt. Faktum är att hela historien luktar rasism mot romer.

Vad gäller Billströms inställning till vård av papperslösa och skolgång för barn till papperslösa, så kan hans starka motstånd visserligen inte beskyllas för att bero på rasism, men vittnar ändå om en brist på medkänsla för utsatta människor med utländsk bakgrund som skulle kunna kopplas till främlingsfientlighet. Nu har dock Billström blivit överkörd av resten av Alliansen och i slutändan även av sitt eget parti, då en blocköverskridande överenskommelse gjorts med miljöpartiet som bland annat ger papperslösa rätt till vård. Och just den sortens politiska lösningar är också nyckeln till att både få fram en bättre politik och att minska SDs inflytande.

Enligt en ny undersökning som har gjorts på Göteborgs Universitet så ökar stöder för Sverigedemokraterna ju hårdare politik emot invandrare som de etablerade partierna för. Det gör det ännu tydligare att Sverigedemokraterna bekämpas bäst av partier som Miljöpartiet och politiker som Socialdemokraternas före detta partiledare Mona Sahlin, och har sina bästa vänner i politiker som moderaternas Tobias Billström. Det behövs alltså ingen speciell strategi för att bemöta SD, det är bara frågan om att göra det som man ändå borde göra, föra en human och vettig migrations- och integrationspolitik. Sen krävs det dock ytterligare åtgärder för att komma åt både öppen rasism och dold främlingsfientlighet i samhället, men det är en annan fråga.

Read more...

Otrohet avkriminaliseras i Mexico

I Mexico verkar en lag som kan ge upp till två års fängelse för otrohet vara på väg att avskaffas. Jag vet inte om man skall glädjas över att denna absurda lag är på väg bort, eller förfasas över att det faktiskt fortfarande är brottsligt att vara otrogen i Mexico. En mexikansk vänsterpolitiker uttryckte det som att avskaffandet av lagen varit "ett sätt att fördöma ett brott som historiskt sett har konstruerats för att göra kvinnor till männens egendom", och det är en mycket skarpsynt observation. När man helt korrekt kritiserar kvinnoförtryck i främst muslimska länder i Mellanöstern, Afrika och Asien, så kan det vara värt att påminna sig om att mycket starka patriarkala strukturer finns kvar även i det kristna Latinamerika. Vad gäller Europa, så har vi visserligen kommit längre, inte minst tack vare den utbredda sekulariseringen, men vi är långt ifrån framme än...

Read more...

Straffpraxis för våldsbrott

Hovrätten för nedre Norrland har sänkt straffet för en man som har "plågat sin hustru i åratal med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld", bland annat då ett antal sexuella övergrepp som bedömts som grova våldtäkter av tingsrätten klassificeras ned till "vanlig" våldtäkt av hovrätten. Mannen döms till fyra år och sex månaders fängelse, vilket torde innebära att han är ute efter tre år. Det känns för mig som ett väl lågt straff för en person som uppenbarligen utsatt en annan människa för fruktansvärda kränkningar och ett hemskt lidande under en period av många år. Jag hoppas att mannen, då han kommer ut efter tre år, kommer att lämna den kvinna har har förföljt under åratal ifred. Om han inte gör det, vilket dessvärre är vanligt, så kan det innebära att kvinnan tvingas leva ett liv som begränsas av skyddsbehov och rädsla. Hur som helst så måste hon få ett så pass bra stöd och skydd av samhället att inte övergreppen fortsätter igen så fort hennes plågoande muckar ifrån fängelset.

Read more...

Obegripligt

När nyheten om att fotbollsspelaren Anton Hysén är homosexuell briserade som en bomb i alla svenska medier undrade inte bara jag, utan även Anton själv över hur en relativt okänd idrottsmans sexuella läggning kan bli en nationell angelägenhet. Och visst kan man säga att svenska medier till stor del själva ligger bakom den enorma uppmärksamhet som Antons besked i fotbollsmagasinet Offside fick. Men när Antons namn nu har nämnts i media över hela världen och det sägs att han är den förste professionella fotbollsspelaren på 20 år och den andre någonsin som kommer ut offentligt som homosexuell, så börjar jag förstå nyhetsvärderingen. Det som dock är helt obegripligt för mig är att vi inte har kommit längre. Det är självklart så att det finns otaliga fotbollsspelare på allt ifrån Antons egen nivå till den absoluta världstoppen som är homosexuella. Varför vågar de då inte stå för det offentligt? Om det hade varit lätt och smärtfritt, så hade självklart många fler kommit ut långt tidigare. Och antagligen är det inte bara rädsla för hur lagkamrater reagerar som avskräcker, på de högre nivåerna handlar det troligtvis mer om tillgång till sponsorer, lagets "image", med mera. Tyvärr belyser hela historien det faktum att vi inte har kommit så långt som vi tror på vägen mot ett öppet och tolerant samhälle där alla accepteras och uppskattas för den dom är, oavsett sexuell läggning.

Read more...

Ansvar att skydda

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Människan, naturen och kärnkraften.

Och så har mänskligheten drabbats av ännu en naturkatastrof, en kraftig jordbävning utanför Japans östkust. De materiella skadorna verkar bli enorma, men som tur är har Japan, som ett rikt och tekniskt högt utvecklat land en helt annat beredskap än vad t.ex. Haiti eller Banda Aceh hade, vilket gör att dödstalen blir mindre (om än fruktansvärda). Dessutom är jag övertygad om att Japan besitter en stor kapacitet att hjälpa de nödställda, och att bygga upp det förstörda. Sen skall de, som alla andra nationer i kris, självklart erbjudas internationell hjälp.

Det finns inte så mycket att säga om jordbävningen i sig, även om det är intressant att Japan kan ha flyttats ca två meter österut. Det intressanta för mig är vad den säger om hur vi människor bygger våra samhällen, och vad för lärdomar vi kan dra av det. En anledning till att Japan har klarat sig bättre är naturligtvis att de har byggt på ett sätt som är ägnat att stå emot jordbävningar. Sen handlar det i slutändan alltid om en balans emellan kostnad och risk. Det går inte att bygga byggnader som är 100% jordbävningssäkra, det kommer alltid att bero på hur starkt och hur nära jordbävningen slår till. Alltså måste man kunna hantera konsekvenserna av att det man bygger upp rasar, eller krackelerar.

Det som händer just nu i och kring kärnkraftverket i Fukushima är en påminnelse om att det aldrig går att ha total kontroll. Det verkar i nuläget oklart vilka konsekvenser explosionerna och bristen på kylvatten till reaktorerna kommer att ha. En japansk expert talar om att det inte finns någon risk för härdsmälta, men Lars Gunsell på Strålsäkerhetsmyndigheten anser att man inte kan utesluta risken för utsäpp av radiokativt material. Redan nu har mätningar på 1000 gånger högre strålningsnivåer än normalt gjorts.

Ett problem med just kärnkraften, som belyses av händelserna i Fukushima, är att konsekvenserna av en olycka kan bli oöverstigliga. Det, tillsammans med ett ännu olöst avfallsproblem, gör att det finns all anledning att vara skeptisk till kärnkraften som den ser ut idag. Dessutom ligger mycket falsk eller vilseledande propaganda kombinerat med ren okunskap bakom påståenden om att den skulle vara klimatneutral. Kärnbränsle bryts i energiintensiva processer som skapar stor lokal miljöförstörelse, och är dessutom en ändlig resurs. Så Kärnkraften är varken okomplicerat i bränsleledet, energitillverkningen eller avfallsledet.

Den svenska "tankeförbudslagen" har på alla sätt varit kontraproduktiv. Det är klart att man borde få forska på kärnkraft (vilket man nu får igen). Men om man skall bygga ut kränkraften, så förutsätter det enligt min mening en teknikutveckling som löser de enorma problem som den idag associeras med (i Sverige är även driftsäkerhet en aktuell fråga). Och vem vet, kanske har vi inom en överskådlig framtid tillgång till en helt ny, ren "kärnkraft" utan avfallsproblem, det var ju inte länge sedan en italiensk forskare gick ut med att han hade lyckats genomföra en kall fusion...

Tillbaka till Japan, som till skillnad ifrån Sverige ligger i en extremt jordbävningskänslig zon. Även om det visar sig att problemen kring kärnkraftsverket i Fukushima är hanterbara, så innebär det inte att faran är över. Området löper en konstant risk att utsättas för kraftiga jordbävningar, och det vore ödesdigert om en framtida jordbävning förutom den katastrof skalvet i sig innebär även skulle leda till ett kärnkraftshaveri.

Read more...