Olaga hot på TV

Som jag nämnde tidigare, så åkte jag ett pass med kollegan Jonas under den tiden då han hade ett TV-team med sig överallt för att spela in serien "112 - På liv och död". I det sjunde programmet i serien, som sändes idag, så handlade delen om Jonas om ett olaga hot ifrån just det passet.

Bakgrunden till hotet vara att en man hade gett bort sin hund, på grund av att han precis hade flyttat med sin flickvän till en mindre lägenhet där han inte tyckte att hunden skulle få tillräckligt med utrymme. Genom bekanta så skänker mannen hunden till en kvinna han inte känner, men han märker sedan att den person som faktisk verkar ha tagit över hunden är en bekant till kvinnan som mannen upplever som kriminell och oansvarig. Mannen, som bryr sig om sin hund och inte vill att den skall riskera att vanvårdas, klargör att det var kvinnan som han skänkte hunden till, och att han inte vill att hennes bekante skall ha hand om den. Detta verkar denne ha upplevt som så kränkande att han skickade personer att hota den före detta hundägaren och sätta honom på plats.

Jag och Jonas jobbade som närpolispatrull, vilket innebär att vi normalt inte åker på larm utanför vårt område om det inte är akut eller brist på utryckningsbilar. Vad gäller det här larmet, så var den hotade mannens flickvän spansktalande, och eftersom jag talar flytande spanska så erbjöd vi oss att hjälpa till. Efter att vi varit på plats och hållt förhör och tagit upp en anmälan, så ville vi dock inte släppa ärendet. Tyvärr är olaga hot ett relativt lågt prioriterat brott, och en sådan anmälan riskerar att bli liggande ett tag innan en utredare tar tag i den. Eftersom vi själva hade upplevt hur rädda det hotade paret kände sig bestämde vi oss för att direkt försöka leta upp den person som den hotade berättade låg bakom allt, han som hade tagit över målsägarens hund. Att vi överhuvudtaget kunde ta oss tid att göra det förenklades av det faktum att vi åkte ett näpo/närpolispass då utryckningsbilarna ofta rycks ganska snabbt av LKC (länskommunikationscentralen). Vårt letande hann inte ge så mycket, då vi var utanför den aktuella kvinnans adress gick LKC ut med ett larm om olaga hot på samma adress som vi varit på tidigare. Vi insåg självklart direkt att det var samma man som blivit hotad, och kände även igen de båda bilarna som nämndes, en var den som tidigare varit på adressen, och en stod skriven på den kvinna vars lägenhet vi åkt för att kontrollera. Vi högg på larmet tillsammans med ett antal andra patruller, och lyckades genskjuta en av bilarna i Hjulstakorset där vi slog stopp på den, den andra stoppades av kollegor på Hjulstavägen. Efter att båda bilarna sökts igenom (det hittades en kniv och lite narkotika) så togs samtliga med till polisstationen för förhör. De släpptes visserligen senare under kvällen efter att ha hörts och efter att några av dem delgivits misstanke om brott, men budskapet om att de inte kan åka omkring och hota folk hur som helst måste ha gått fram väldigt tydligt...

Det som gör det här fallet roligt och tacksamt är att vi faktiskt fick tag på gärningsmännen direkt, och kunde vidta åtgärder. Jag fick också ett samtal ifrån den hotade mannens flickvän dagen efter gripandet där hon utryckte sin tacksamhet och förklarade hur mycket säkrare det fick henne att känna sig att vi faktiskt kunde ingripa och skicka en tydlig signal till de som hotat hennes man redan samma dag. Det är alltför sällan som man får möjlighet att hjälpa till på det sättet. Ofta kan det kännas som om man bara åker omkring och tar upp anmälningar, och visst är det väldigt viktigt, både för att försöka ge ett brottsoffer stöd och för att en bra anmälan och bra förstahandsåtgärder är enormt viktiga för att sedan kunna utreda brottet, men det är betydligt mycket mer tillfredsställande att direkt få gripa och komma till någon sorts avslut, coh dessutom känna att man konkret har hjälpt brottsoffren.

Read more...

Rättsrötan i fallet Johan Liljekvist

Jag har egentligen inte tid att skriva nu, men jag måste ända kommentera uppgifterna i P1-morgon om att överåklagare Björn Ericson som tog över fallet med utredningen kring Johan Liljekvists död efter att den åklagare som tidigare var förundersökningsledare kapitalt hade misskött utredningen verkar ha gjort egna medicinska bedömningar som går tvärs emot vad rättsläkaren har kommit fram till. Jag har skrivit om fallet tidigare, och för mig finns det egentligen inget som kan skada förtroendet för rättssamhället mer än när övergrepp begås, och dessa sen mörkas, bagatelliseras och görs straffria. Att nu den nya åklagare som tillsattes efter att den tidigare granskningen visade på allvarliga brister i förundersökningen verkar ha ansett sig ha bättre medicinsk kompetens än en rättsläkare verkar, med advokat Ismo Salmis ord, vare ett sätt att "slå knut på sig själv för att inte behöva åtala de inblandade poliserna", och det är mycket allvarligt. Visst kan det finnas många förmildrande omständigheter kring situationen och polisernas agerande som jag inte känner till, men då skall de föras fram och få tala för sig själva. Att skydda poliserna genom att på olika sätt försöka dölja att Liljekvists död som rättsläkaren konstaterat berodde på polisingripandet borde snarare vara att anse som tjänstefel.

Read more...

Dagsböter

Nu har P1s utmärkta program med grävande journalistik, Kaliber, börjat på en ny säsong, med ny programledare men med samma höga kvalitet på reportagen. Kaliber har granskat hur straffet dagsböter tillämpas av rättsystemet, och visat på stora brister i hela kedjan, främst hos domstolar och åklagare.

Som polis blir man snabbt lärd rutinen att man alltid i förhör med misstänkt vad gäller brott som kan föranleda bötesstraff skall fråga om dagsbotsuppgifter (inkomst/bidrag, förmögenhet, skulder till staten, försörjningsplikt mot barn). Jag har själv uppfattat frågorna som ett slöseri med tid, då jag tagit för givet att det sker någon form av kontroll längre ned i kedjan. Att inte kontrollera de uppgifterna, som helt uppenbart är lögner i om inte de flesta så väldigt många fall, vore ungefär lika dumt som att lägga ned en förundersökning om brott bara för att den misstänkte själv hävdar att han är oskyldig. Självklart ljuger folk för att skydda sig, och lika självklart ljuger folk om det ger ett lägre straff, speciellt som det i båda fallen är fullt lagligt att göra det. Men efter Kalibers avslöjande reportage skall jag inte ta lika lätt på dagsbotsfrågorna längre. Inte nog med att man inte dubbelkollar de uppgifter som den misstänkte själv lämnar, om det inte finns några uppgifter så sätts tydligen inkomsten ofta till noll och inget även i fall där det helt uppenbart är fel, som med det sexköpande kommunalrådet i Huddinge.

Jag har också svårt att förstå den åklagare som säger sig inte ha tid att göra en enkel taxeringskontroll (eller att skriva ett direktiv på tre ord till den polisiära utredaren och be honom/henne göra det). Det rimmar dåligt att man lägger ned mängder med tid och pengar på att utreda och lagföra brott, och sen inte kan lägga några minuter på att få ett någotsånär adekvat straff. Dessutom kan man krasst säga att det rör sig om en ekonomiskt fråga för staten. I vissa fall, som med muthärvan inom Systembolaget, eller med många fall som rör sexköp, har de dömda stora inkomster, och staten förlorar således rejält på att de får enorma straffrabatter, pengar som skulle kunna läggas på att ge rättsväsendet tillräckligt med resurser för att åtminstone göra enkla taxeringskontroller...

Då jag själv har funderat över komplikationerna med straffet dagsböter har jag mest tänkt i banorna att det kan vara svårt att få rättvisa påföljder för folk som skattefuskar, nolltaxerar, eller jobbar mestadels svart. Jag har tagit för givet att de som har en taxerad inkomst åtminstone får den som utgångspunkt för böterna. Allt annat vore ju helt absurt...

Read more...

112 - På liv och död

På TV4+ sänds för närvarande en realityserie filmad av kamerateam som har följt med poliser, ambulanssjukvårdare och brandmän i deras dagliga arbete. En av de tre poliserna i serien, Jonas Lindkvist, är en kollega till mig på Kista Näpo, och under en tid blev de fotografer och journalister som följde honom en van syn på polisstationen. Jag åkte själv med Jonas under två av de många pass som han var bevakad. Följden av det är att det verkar som om jag kommer att vara med i morgondagens program. Under det pass som jag har fått höra att de skall sända ifrån åkte vi bland annat på ett larm om att en man hade blivit hotad med kniv utanför sin lägenhet. Jag kommer inte kunna se programet imorgon eftersom jag jobbar då, men jag skall i alla fall försöka hinna med att se det på nätet efteråt, och sen skriva lite om händelsen när jag får tid över...

Read more...

Straffbart att hjälpa flyktingar i Frankrike

Jag hörde precis på reprisen av P1s Radiokorrespondenterna, som bland annat innehöll Alice Petréns reportage ifrån Calais i Frankrike. Petrén berättade att människor som hjälpt de papperslösa flyktingarna kan ställas inför rätta och straffas, bland annat drivs det en process mot en man som har hjälpt till med att fylla på krediten på en afghansk flyktings mobil. Liknande lagar finns även i Italien, och kan mycket väl finnas i fler europeiska länder som jag inte känner till.

Detta är så vansinnigt att man blir helt mållös. Det är så absurt att det är svårt att med argument förklara vad som är fel med tankesättet, lite som om man skulle förklara varför det är fel att mörda eller våldta oskyldiga. Kan konsekvensen bli att italienska fiskare som hjälper drunknande båtflyktingar eller franska läkare som behandlar sjukdomar i flyktinglägren i Calais kan åtalas? Eller får man hjälpa om det är frågan om liv och död, men straffas så fort den akuta livsfaran är över?

Varför pressas inte de aktuella länderna av EU-Kommissionen eller av de andra medlemsstaterna att ändra de sjuka reglerna? Och om den politiska viljan saknas, så borde en anmälan till Europarådet eller EG-domstolen som är ansvarig för att upprätthålla den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna rimligtvis leda till åtgärder och en rättsprocess?

Man kan inte låta bli att ställa sig frågan om en sådan lagstiftning vore opinionsmässigt möjlig om de flesta papperslösa vore vita europeiska flyktingar ifrån andra sidan den nu nedrivna järnridån, och inte afrikaner och centralasiater. Rasism visar sig mycket oftare indirekt, genom lagar och regler som i sig inte gör skillnad på folk och folk, men som helt och hållet drabbar vissa grupper som ofta har sitt ursprung utanför Europa...

Europa skall vara ett föredöme i världen. Det är illa nog att t.ex. romer behandlas rasistiskt i östeuropeiska länder, de rikare västeuropeiska statena som dessutom har besparats förtrycket under kommunismen och således har äldre fungerande demokratier måste helt enkelt hålla en högre standard än så här, allt annat är rent skamligt.

Read more...

Om den självklara rätten att få dö

Socialstyrelsen har nu klargjort det som borde vara självklart, nämligen att en patient har rätt att själv välja att avbryta en livsuppehållande behandling, förutsatt att denne är vid sina sinnens fulla bruk och förstår konsekvenserna av beslutet. Frågan aktualiserades av att en kvinnan som föddes med en genetiskt nedärvd sjukdom och som varit bunden vid respirator sedan 5 års ålder direkt vädjade till socialstyrelsen om att få dö.

Moraliskt och etiskt känns det för mig självklart att ingen skall tvingas till mer lidande med en livsuppehållande behandling som personen inte har bett om. Jag minns hur en sjuk man i ett program på P1 klagade över att djur i denna fråga behandlades bättre än människor, då de fick hjälp att dö när livet blev för fullt av lidande. Jag tycker även att det borde vara tillåtet att assistera den som på grund av svårare sjukdom har gjort ett medvetet val att han eller hon vill avsluta livet, d.v.s. aktiv dödshjälp, och jag har mycket svårt att förstå de som upprepar ett mantra om att vård skall uppehålla liv, ej avsluta liv. Vården är till för patienten, och om man redan har kopplat ur t.ex. det livsuppehållande droppet, så är det ren grymhet att låta patienten torka ihjäl istället för att snabbt avsluta den då irreversibla processen. Min mormor tog många dagar på sig att dö, vilket orsakade ångest och trauma för henne, och lidande för alla inblandade, när processen kunde ha avslutats i samma stund som beslut fattades att hon inte längre skulle få vätska och näring.

Det som uppenbarligen komplicerar till frågan är den juridiska aspekten. Svensk lagstiftning är på gott och ont väldigt fyrkantig. Paragrafen om mord (BrB 3:1) lyder helt enkelt "Den som berövar annan livet döms för mord", med komplementparagrafen om dråp (BrB 3:2) om brottet "med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest" är "att anse som mindre grovt". För dråp är minimistraffet 6 års fängelse. Och visst kan man anse att en anhörig eller läkare som ger en dödande injektion på patientens begäran "berövar annan livet", men det kan man även säga i de fall en läkare stänger av t.ex. en respirator, vilket torde framstå som självklart om man föreställer sig att detta sker mot en patients vilja. Om nu socialstyrelsen konstaterat att passiv dödshjälp är ok (trots lagstiftningen) så borde även ett liknande konstaterande kunna komma vad gäller aktiv dödshjälp. Och för att inte en överambitiös åklagare skall kunna bestämma sig för att åtala de inblandade, vare sig det rör sig om aktiv eller passiv dödshjälp, så kanske det skulle vara på sin plats med ett förtydligande ifrån en rättsvårdande instans, med tanke på att svensk lag, som brottsbalken, juridiskt har företräde för yttranden ifrån socialstyrelsen. Jag tycker själv att paragrafen om ansvarsfrihet på grund av samtycke, BrB 24:7, borde kunna tillämpas i sin nuvarande form, "En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig", då jag definitivt inte tycker att det är "oförsvarligt" att hjälpa en sjuk människa att få dö. Men en förordning ifrån regeringen angående dödshjälp skulle kunna förtydliga rättsläget. Och förhoppningsvis så fortsätter debatten, med hjälp av t.ex. Fredrik Federley som skriver om frågan på Newsmill.

Read more...

Om mediadrev

Den senaste veckans mediastorm runt prinsessan Madeleine och hennes före detta fästman är inte det minsta förvånande, men illustrerar ändå tydligt hur stort behov som finns, eller upplevs finnas hos kvällstidningsredaktörer, av sensationsjournalistik. Jag är själv hjärtligt ointresserad av Jonas Bergströms eventuella otrohet, men oasvett vad som har hänt så känns det som om något som de inblandade själva borde fått chansen att diskutera och hantera. Nu finns det de som hävdar att det ingår i "jobbet" som prinsessa att tåla spaltmeter av reportage om personligt och privat med tanke på att kungahuset finansieras av skattepengar genom apanaget, men för mig blir det bara en illustration av det konstiga att överhuvudtaget ha en nedärvd representativ post i ett modernt samhälle. Kontentan är att när mediadrevet drar igång, så bryr sig de flesta av de inblandade journalisterna föga om vilka konsekvenser deras rapportering får (och här är skriverierna om de kungliga otrohetsaffärerna bara ett harmlöst exempel om man jämför med hur katastrofala följder ett mediadrev kan få).

Jag fick själv i veckan det tvivelaktiga nöjet att se en glimt av hur media fungerar då de är ute efter smaskiga bilder. Jag jobbade i höstas en del med mordutredningen om den 18-åring som försvann i Augusti på södermalm, och när hans kvarlevor sedan på grund av gediget, ihärdigt och skickligt polisarbete hittades i Bålsta i början av veckan lånades jag in tilfälligt för att hjälpa till med utredningen. Med anledning av det var jag på de häktningsförhandlingar i vilka två unga män häktades på sannolika skäl misstänkta för mord. Som jag har skrivit tidigare, så kan det finnas starka utredningstekniska anledningar till att man inte vill ha ut någon information till media som man inte kan kontrollera. Specifikt vill man inte ha ut foton på de misstänkta som kan publiceras i tidningar eller på nätet och på så sätt exempelvis sabotera framtida fotokonfrontationer. Vid de aktuella häktningsförhandlingarna så stod det en skog av fotografer utanför tingssalen, och vid alla tillfällen dörren öppnades hängde de sig in för att försöka ta foton av den misstänke (kameror tillåts inte inne i tingssalen). Jag som polis och utredningsman försökte göra vad jag kunde för att stå ivägen för kamerorna och stänga dörren då journalisterna gick in eller ut, och det föranledde att en av fotograferna efter den första häktningsförhandlingen kände ett behov av att då vi lämnade demonstrativt visa att han hade lyckats ta ett ansiktsfoto på den misstänkte. Vid nästa förhandling frågade en fotograf irriterat min kollega varför vi "skyddade" den misstänkte då vi igen försökte begränsa möjligheten att ta bilder. Och det känns föga motiverande att ta sig tid att förklara att det är förundersökningen som vi försöker skydda, för en fotograf som säkert varit i branschen så länge att han hade förstått det för länge sedan om han hade varit intresserad av att förstå och inte bara av att ta smaskiga bilder. En del personer i mediabranschen brukar hävda att de har rätt att vara "konsekvensneutrala", men det är en grundläggande missuppfattning, för den rätten har ingen.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att reflektera över med avseende på den nämnda mordutredningen och insikterna i hur de inblandade personerna har fungerat och agerat, men det kan jag lika självklart inte skriva något om på grund av förundersökningssekretessen. Faktum är att jag tidigare medvetet valt att avstå ifrån att ens nämna fallet här, då det redan har varit ett på många sätt problematiskt mediatryck, och därför länkar jag inte heller till några artiklar här. Men nu känns det som om frågan har blåst över i media för tillfället, så en indirekt kommentar om hur jag upplevde fotograferna vid häktningsförhandlingarna borde jag kunna kosta på mig...

Read more...

Förbud mot heltäckande slöja fel väg att gå

Belgien skulle idag ha lagstiftat emot heltäckande slöja, dvs nikab eller burka. Enligt lagförslaget skulle det bli belagt med böter eller fängelse upp till sju dagar att bära en heltäckande slöja offentligt. Omröstningen i det belgiska parlamentet blev aldrig av p.g.a. en regeringskris utlöst av konflikter emellan de fransktalande och flamländska delarna av landet, men lagförslaget kommer antagligen att gå igenom så fort frågan kommer upp, då det har brett stöd bland de belgiska parlamentarikerna.

Belgien skulle ha varit det första landet att lagstifta emot heltäckande slöja, men liknande lagar kan vara på väg i många andra europeiska länder. Bland annat har Farnkrikes president Sarkozy uttalat sig starkt för ett förbud, och även ledande politiker i Norge och Danmark vill se dylik lagstiftning.

Argumenten för ett förbud handlar oftast om att bekämpa det kvinnoförtryck som slöjan i många fall innebär. Men jämställdhetsivrandet kommer ofta ifrån de läger som normalt har lägst ambitioner i jämställdhetsfrågor, nationalistiska och högerinriktde partier, och blandas med tankar om att ett slöjförbud skulle motverka religiös fundamentalism och försvåra för terrordåd. Udden är naturligtvis mycket tydligt riktad mot islam. I jämförelse kan nämnas att en av Sveriges mest debattaktiva feminister, FIs Gudrun Schyman, är starkt kritisk till förbudet då hon anser att det bara ökar förtrycket av kvinnor.

Det finns mycket att säga om den här frågan, och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen. Men ibland måste man upprepa sig lite... För att vara mycket tydlig, så skulle jag gärna vilja se en värld utan heltäckande slöjor, och faktiskt gärna helt utan slöjor som bärs "tvångsmässigt". För mig är det tydligt att traditionen att kvinnor tvingas att dölja hela eller delar av sin kropp har rötter i kulturella och religiösa patriarkala strukturer med kopplingar till så kallad "hederskultur" där det på något för mig obegripligt sätt blir syndigt för en kvinna att visa vissa delar av ansiktet eller kroppen. Självklart finns tendenser av samma tänkande även i kristen och västerländsk kultur, där nunnor bär dok och där kvinnor i vissa sammanhang har fått utstå missaktning för att de anses vara för tillgängliga eller provocerande. I dagens samhälle är dock dessa dogmatiska och förtryckande strukturer generellt sätt mycket kraftigare och farligare i kultursfärer som bland annat återfinns i delar av Mellanöstern, på Afrikas Horn, i Pakistan, m.fl. ställen och som ofta har kopplingar till islam.

Jag är visserligen säker på att det finns kvinnor som själva har valt att bära heltäckande slöja. Det kan röra sig om välutbildade kvinnor som upplever sig som både starka och fria, men som av religiösa eller kulturella skäl själva har valt att använda t.ex. nikab, i en familj där systern kanske bara använder hijab, den vanliga slöjan. Men jag tror ändå att de flesta kvinnor som bär heltäckande slöja gör det för att de upplever att de känner en social press eller ett tvång att göra det. Och även de som själva upplever att de bär sin heltäckande slöja självmant och fritt har naturligtvis påverkats av strukturer som är allt annat än jämställda då de gjort sitt val.

Det finns alltså ingen brist på argument för att vara skeptiskt till heltäckande slöjor som företeelse. Men sen är det en helt annan fråga om ett förbud vore ett konstruktivt sätt att hantera frågan. Jag tror inte det. För det första så föreligger det en grundläggande rättighet att klä sig som man vill. Argument om att man måste visa ansiktet i ett öppet samhälle (vilket t.ex. kom ifrån den svenske centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson), eller att det skulle finnas risk för terrorism är så dåliga att de knappast är värda att bemötas. Det skall alltså till en väldigt konkret nytta (vad gäller kamp mot könsförtryck) med ett förbud för att det skall kännas motiverat. Och frågan är om det verkligen gör någon nytta. Det riskerar att helt enkelt upplevas som en attack på islam, vilket det också självklart är för många. I den belgiska debatten vill förespråkare förbjuda fler muslimska symboler än slöjan och muslimska ledare hävdar att förbudet kommer att radikalisera muslimer. Just risken att förbudet leder till ökad marginalisering av muslimer som grupp och en följande radikalisering känns väldigt tydligt. Dessutom riskerar det för de mest förtryckta kvinnorna innebära att de inte kommer ut alls längre.

Jag tror att en mycket mer konstruktiv väg framåt är att fortsätta jobba aktivt med jämställdhetsfrågor, även i invandrargrupper och att försöka säkerställa att ingen kvinna tvingas bära heltäckande slöja genom sociala och rättsliga åtgärder (ett sådant tvång borde kvalificera som grov kvinnofridskränkning och kunna lagföras). Om man dessutom kan föra en integrationspolitik där man kombinerar kamp mot diskriminiering och respekt för olika kulturella och religiösa bakgrunder med tydliga avståndstaganden ifrån sådana religiösa och kulturella värderingar som inte rimmar med vår moderna syn på mäsnkliga rättigheter, så kanske man dessutom succesivt kan vända radikalisering till sekularisering och upplysning, och då försvinner förhoppningsvis problemet av sig självt på längre sikt

Read more...

Om att bli rik på skattepengar

Efter en tillsyn av de privat drivna förskolorna i Stockholms stad, så varnades förra sommaren 14 stycken. Det pekades på låg personaltäthet och lågutbildad personal, samt på brister i miljö, pedagogik och aktiviteter. Trots kritiken fortsattes det att plockas ut stora vinster, och att betalas ut mycket höga löner åt chefer och ägare. Mönstret känns igen ifrån privat sjukvård och skolverksamhet, och det är lätt att uppröras över att enskilda människor eller företag tjänar stora pengar på att tillhandahålla undermålig skattefinansierad service.

Vad är då lösningen på problemet? Bör man helt förbjuda privata inslag i offentlig verksamhet som vård och skola? Eller bör man förbjuda eller begränsa vinstuttagen? Även om jag själv kan ha en magkänsla som är skeptisk till om man borde få bli rik på skattepengar, så tror jag att privata initiativ kan både berika och förbättra offentlig verksamhet. Och för att det skall fungera, så krävs det att det finns möjlighet att göra vinst, annars blir det bara ideologiska grupper som t.ex. religiösa samfund som förblir intresserade av att ge sig in på att driva skolor och sjukvårdsinrättningar. Om man tar sjukvården som exempel, så rör det sig ofta om extremt tröga och antagligen ofta mycket ineffektiva organisationer. Det är bara att se på det mänskliga och samhällsekonomiska fiasko som det innebär att väntetiderna för många helt nödvändiga operationer har tillåtits bli så långa som de har blivit, för att inse att den offentliga sjukvården inte själv har klarat av sin uppgift. Så nya initiativ kan mycket väl leverera mer patientnytta för samma kostnad som den kommunala sjukvården gör, och då skall det naturligtvis möjliggöras och uppmuntras.

Det är dock ett solklart faktum att möjligheten att göra vinst på skattepengar lockar till sig företagare och entrepenörer som egentligen bara har ett intresse, avkastning på investerat kapital. Tyvärr är detta synsätt totalt dominerande inom den privata sektorn, vilket t.ex. visas av hur svårt statligt ägda Vattenfall har haft att ta hänsyn till andra intressen än vinstmaximering trots tydliga ägardirektiv. Det krävs följaktligen en mycket stark statlig/kommunal motpart till de privata aktörerna som säkerställer att det allmännas pengar förvaltas på bästa sätt. Och här krävs både kompetens och ansvarstagande, för om det är på något område som det offentliga Sverige, som har bland världens minst korrupta institutioner, fallerar, så verkar det vara i utförsäljning av offentliga resurser eller kontrakt till privata aktörer.

Den kommunala organisation som upphandlar förskoleplatser eller vårdanläggningar måste självklart vara hårt i själva upphandlingen, men än viktigare är att tillsynen är effektiv. Och här duger det inte med att svaret på brister blir en varning som möts med en mindre justering men som inte påverkar grundproblemet (t.ex. för låg personaltäthet eller patienttid). Det borde vara tydligt i avtalet att den direkta konsekvensen av brister i att leverera det kommunen har köpt för skattepengar blir dryga böter som går direkt tillbaka till upphandlaren, och som dessutom minskar incentiven för den privata aktören att pressa gränserna för att öka lönsamheten. Det är naturligtvis pengarna som styr. Och om sedan en privat aktör levererar enligt vad som avtalats, och dessutom gör vinst, så är det bara att gratulera. Men med kunskapen att en större summa pengar kunde plockas ur verksamheten så kan självklart upphandlaren se till att pressa priset till nästa upphandling...

Read more...

Inkonsekvent nationalism döljer främlingsfientlighet

Enligt en ny sifoundersökning så kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll om dagens opinionsläge håller i sig till valet. En av många ältade frågor är om mer medieuppmärksamhet är bra eller dåligt för partiet. Är det viktigare att man visar på de som jag uppfattar det uppenbara bristerna i partiet politik, eller ger mer medieutrymme i förlängningen alltid mer röster? SDs partisekreterare Björn Söder var igår gäst i Ekots lördasintervju, och jag har svårt att se att intervjun skulle omvända några inte redan frälsta. Visst hade Söder sansade svar på en del frågor, men för mig verkade det ändå tydligt att den dominerande drivkraften bakom partiets olika ställningstaganden i grunden alltid är en kombination av populism och främlingsfientlighet. Det handlade ofta om "svenska jobb", och udden var hela tiden riktad emot de som inte anses som "svenska". Ett för mig tydligt exempel på partiets sätt att närmast slå knut på sig själva för att dölja attackerna på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet var diskussionen kring förbjud av religiösa symboler hos offentligt anställda med medborgarkontakt. I SDs värld är det en potentiell kränkning om t.ex. en sjuksköterska har slöja på sig, då man som patient då blir exponerad för hennes tro. Jag som sekulär har viss förståelse för viljan att begränsa användandet av religiösa symboler i samband med det offentligas möte med medborgare, även om jag liksom intervjuaren Lasse Johansson har svårt att se vilken skada det skulle kunna göra i det här specifika fallet, men den centrala frågan som Johansson dessvärre helt missade hade varit om tanken var att detta skulle gälla för alla religioner. Innebär SDs politik att en sjukgymnast som t.ex. bär ett synligt halsband med ett kors i kommer att förbjudas att visa denna kristna symbol då hon har patientkontakt? Jag har mycket svårt att få ihop ett sådant ställningstagande med SDs tidigare hårdnackade försvar för skolavslutningar i kyrkan. I det ena fallet rör det sig om att en person bär en privat symbol, vilket även om denna skulle synas inte borde vara ett problem. I det andra fallet så tvingas barn in i en religiös miljö, vilket i så fall torde vara mycket mer kränkande för deras integritet. Dessutom borde självklart barn visas speciella hänsyn i denna som i alla andra frågor. Nej, den självklara slutsatsen är att det knappt finns någon sverigedemokrat som egentligen vill förbjuda människor ifrån att bära kors på sina arbeten, syftet med pratet om att offentligt anställda inte borde få visa religiösa symboler i sin yrkesutövning var naturligtvis att skönmåla och omformulera en attack på islam och muslimer till ett försvar för det sekulära samhället. Det är just den inkonsekvensen som är så typisk för SD, man vill helt enkelt inte behandla varken trosåskådningar eller människor lika...

Read more...

Närpolisarbete och poliskontor

Jag skrev precis om hur viktigt jag anser att det brottsförebyggande arbetet är. För polisens del så utförs det arbetet främst av närpolisorganisationen. DNs artikeln om arbetet vid poliskontoret i Bagarmosen ger en bra bild av nyttan med bra närpolisarbete. Polisernas positiva kontakt med ungdomarna exemplifierar hur mycket lättare det är att skapa relationer och förtroende om man både tar sig tid till det och har ett ödmjukt bemötande. Ungdomarna, och speciellt de i många av de mer segregerade förterna, har ofta en mycket negativ syn på polisen.

Jag har själv många gånger märkt att de ungdomar som första gången tittade bort när man kom fram till dem på tunelbaneperrongen eller i fritidsgården för att prata nästa gång glatt kommer fram och hälsar. Vid ett tillfälle stod jag och en kollega och pratade med ett gäng killar i 17-18 års ålder, och då de hade märkt att de inte kunde provocera mig med att smyga upp och ställa sig bakom mig och att jag bara skojade tillbaka då de retades med mig, men att jag däremot satte tydliga gränser för vad som var acceptabelt då diskussionen gick in på brott som några av dem hade begått, så ökade både respekt och vänskaplighet snabbt. Just att de får konfronteras med och försöka förklara hur de ser på konsekvensen för de som utsätts för deras olika missgärningar kan ibland vara effektivt (men ibland verka helt meningslöst...). Hur som helst så kom storasystern till någon killarna fram och ställde sig i närheten, och en av de andra ropade på henne att komma att prata. Hennes direkta svar var att "jag pratar inte med sådana", vilket förstås innebar poliser, men trots den instinktiva reaktionen var även hon snart framme och ställde frågor om lagar och polisarbete...

Om man lyckas visa ungdomar att polisen inte bara sätter gränser och jobbar repressivt, utan även respekterar dem och kan hjälpa till, så är mycket vunnet. Dels blir det mycket lättare och trevligare att jobba om folk talar med en. Frida Thurén ger i artikeln jag nämnde ovan ett utmärkt exempel på hur samverkan och förtroendeskapande åtgärder kan göra att ungdomarna berättar om brott de utsatts för för polisen. Dessutom kan man få underrättelser om andras brottslighet, t.ex. tips om narkotikhandel eller hälande med stöldgods. Jag tror också att de ungdomar som från början får ett positivt intryck av polisen i alla fall i någon mån får mer respekt för lagar och samhällets regler i stort, och det kanske på något litet sätt minskar risken att de väljer att börja begå brott.

Även vad gäller de som redan i unga år har blivit yrkeskriminella, och där chansen att påverka deras syn på polisen i allmänhet, på brott och straff, eller på brottsoffrens utsatthet i praktiken är betydligt mindre är upparbetade personliga kontakter till stor nytta. Den personkännedom som på så sätt byggs på ger inte bara lättare och smidigare hantering av ingripanden, utan också en mycket bättre möjlighet att lösa brott i området. Även här har närpolisarbetet en stor fördel, då man mycket lättare kan följa upp ett ärende som t.ex. kan initieras genom att man hittar narkotika på en person, då det, som även Frida Thurén talar om, finns tid och kunskap att jobba vidare med informationen, och kanske utföra ett antal husrannsakningar för att komma åt större mängder knark.

Jag tror personligen att länspolismästare Carin Götblads idé med att genom lokala poliskontor se till att det finns poliser, speciellt i utsatta områden, som jobbar nära ungdomar, är aldeles utmärkt, vilket också visas av artikeln om det abete som utförs på Bagarmossens poliskontor. Vikten av det brottsförebyggande arbetet är svår att överskatta. Sen kan man kanske ifrågasätta de administrativa formerna med poliskontorslokaler som är öppna kanske två timmar i veckan (de poliser som "jobbar på poliskontor" utgår alltid ifrån en riktig polisstation). Jag kan tänka att poliskontoren i sig egentligen bara är en administrativ produkt som innebär att vissa poliser skyddas för närpolisarbete (till skillnad ifrån många andra närpoliser som rycks från fotbollsmatcher och kommenderingar till utfyllnadspass på utryckningen) och att lokalerna kanske inte är värda sitt pris, men reformen i sig som säkerställer att det finns hög och kontinuerlig närvaro av poliser i utsatta områdn tycker jag är helt igenom klockren!

Read more...

Konstruktiva förslag i kampen mot ungdomsbrottsligheten

Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, ansvarade nyligen för en utredning beställd av regeringen om hur nyrekryteringen till kriminella gäng skulle förhindras. Slutsatserna ifrån den utredningen upprepas nu i en intervju på DN angående ungdomar på glid. Götblad betonar främst vikten av sociala insatser. Hon nämner både mer strukturella sådana som fungerande fritidsgårdar och en skola som kan hantera även de elever som har det svårare för sig, och individuella insatser mot de ungdomar som är på glid. Vad gäller att nå de som redan befinner sig i farozonen framhåller Götblad vikten av samarbete mellan skola, polis och socialtjänst, och vill se speciella sammansatta aktionsgrupper som gemensamt kan försöka lösa problemen. Hon föreslår dessutom en uppluckring av den stränga sekretess som nu försvårar samarbetet mellan myndigheterna.

Jag tycker själv att Götblads förslag känns rakt igenom vettiga och konstruktiva. Det bästa brottsbekämpande arbetet är de förebyggande insatser som gör att ungdomar aldrig påbörjar en kriminell bana. Varje person som man med sociala och polisiära insatser kan förmå att avstå ifrån att välja en kriminell livsstil i unga år sparar samhället ofantliga mängder pengar, för att inte tala om allt personligt lidande som potentiella brottsoffer slipper. Dessutom är det självklart en humanitär vinst för den unges familj och närmiljö. Och för att nå målet att förhindra eller stoppa en påbörjad kriminalitet så krävs det inte bara repressiva åtgärder som gripanden och straff, utan även stödjande, hjälpande åtgärder riktade till den unge och hans familj. I vissa fall är den bäste lösningen ett påtvingat miljöombyte genom LVU (Lagen om Vård av Unga) då det faktum att en lokal kriminell ledargestalt flyttas på både kan försvåra dennes brottslighet och drastiskt minska orolighet och kriminalitet i hela området. Men det är naturligtvis ett mycket ingripande tvångsmedel som kan uppfattas som kränkande av den unge eller hans familj, och bör enbart användas då det finns starka skäl. I de allra flesta fall så torde den bästa lösningen vara stöd och hjälp vad gäller familjeförhållanden och skola samt tydliga signaler om att brott varken accepteras eller tillåts löna sig (där den sista biten kan vara den mest komplicerade med gällande lagstiftning).

Dessutom krävs det här, liksom för all annan brottslighet, ett alltid närvarande brottsofferperspektiv där man inte glömmer av de personer som har blivit utsatta för ungdomens brottslighet, speciellt vad gäller grövre brott som rån, grov misshandel, våldtäkt m.m. Att man stöder den unge får inte hindra att han skall kunna tvingas byta skola om det krävs för att trygga andra elevers skolgång, o.s.v. Samhället måste både kunna sätta gränser och skydda de svaga, som i dessa fall kan vara sköra, utsatta skolungdomar som utsätts för mobbning, våld eller sexuella trakasserier av stökiga "värstingar" (eller helt vanliga populära killar och tjejer, som i Bjästafallet) och hitta stödjande åtgärder som syftar till att minska risken för att en kriminell bana påbörjas.

Read more...

Dödsskjutningar vid demonstration i Peru

Det faktum att fem personer sköts ihjäl av polis vid sammandrabbningar med demonstranter i Chala, i den peruanska provinsen Arequipa är nog okänt för de flesta i Sverige. Det hade det även varit för mig, om jag inte läst artikeln på Latinamerika.nu som Svalornas utsände Nadia Enedahl hade skrivit. Och det är kanske ingen större nyhet i Sverige, tusentals människor dör runt omkring i världen varje dag i konflikter, och mångdubbelt fler av svält och sjukdomar. Det som gör den här artikeln intressant, förutom att den kommer ifrån Peru, ett land som jag har starka känslomässiga kopplingar till, är komplexiteten i konflikten. När militär skjuter ner demonstranter så brukar det ofta röra sig om övervåld och maktmissbruk av auktoritära regimer för att förtrycka en protesterande befolkning, inte minst i Latinamerika med esom har en historia med många grymma militärdiktaturer. I det här fallet rörde sig dock protesterna om att försöka stoppa regeringens dekret om att den informella gruvnäringen skall regleras. Även om det förekommer oacceptabel miljöförstöring och sociala problem i de stora gruvorna som ofta drivs av internationella gruvbolag, så ser det ofta än värre ut i de närmast laglösa informella gruvorna. Det tas ofta ingen miljöhänsyn överhuvudtaget, och i de fall då det finns en lokalbefolkning av ursprungsfolk, så drabbas de hårt. Fenomenet gäller inte bara gruvnäringen, i t.ex. Brasilien förekommer det regelbundet konflikter där både storjordbrukare och grupper av lösdrivande och fattiga guldgrävare m.m. förstör den lokala miljön och med våld driver bort den befolkning som levde av den. I de laglösa samhällena som byggs upp kring gruvorna förekommer också annan brottslighet, som t.ex. människohandel för sex och arbetskraft. Så det är definitivt bra att Perus regering tar tag i problemet. Sen måste man dock kunna hantera en demonstration utan att börja skjuta skarpt mot folkmassan, och den internationellt välrenommerade människorättsorganisationen Human Rights Watch har också krävt en utredning av dödsskjutningarna. Bra så, men protesterna ifrån det särintresse som de som arbetar med de informella gruvorna utgör får inte tillåtas att stoppa upp vad som verkar vara en positiv och nödvändig reglering av en mycket smutsig bransch.

Read more...

Katolska kyrkans vidriga syn på homosexualitet

Den katolska kyrkan har haft fullt upp på sistone. Avsöjanden om präster som har gjort sig skyldiga till pedofili har formligen exploderat. Det har även visat sig att påven själv, under den tiden han som kardinal Ratzinger var ledare för troskongregationen, aktivt motsatte sig att en präst som hade erkänt sexuella övergrepp mot barn blev avskedad, med motivationen att det skulle skada kyrkan. Som om inte dessa skandaler, med tusentals övergrepp mot barn och ett aktivt mörkläggande som går hela vägen upp i maktstrukturerna, vore illa nog, så har nu påvens "högra hand", kardinal Bertone, försökt skylla pedofiliskandalerna på homosexualitet och homosexuella. I ett osedvanligt korkat uttalande hävdar Bertone att celibatet inte är ett problem, men att det däremot finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili, och att detta skulle vara belagt av "många sociologer och psykiater". Bertone namnger dock inte någon. Farsen slutar dock inte där, utan fortsätter då vatikanen skall försöka dämpa den vrede som försöket att skylla pedofiliskandalerna på den katolska kyrkans gamla syndabock, de homosexuella, väckte världen över. Trots all möjlighet att ta avstånd ifrån yttrandet, så väljer vatikanen att gå ut med ett uttalande där de endast säger att det inte är en uppgift för kyrkans män att göra ”generella påståenden av specifikt psykologisk eller medicinsk natur”, och sen till och med tydliggör att detta uttalande inte skall ses som ett avståndstagande ifrån Bertones yttrande. Det kunde knappast ha blivit tydligare att Bertones åsikt om homosexuella och pedofili är representativ för hela vatikanen.

Att en sådan åsikt finns i ledarskapet för en organisation som dessvärre på många sätt kan anses representera en dryg miljard människor är helt fruktansvärt. Lek med tanken att kardinalen hade skyllt pedofilin på judarna och judendomen, vilket vore lika vansinnigt och vidrigt, och föreställ dig reaktionerna världen över. Det är lätt att glömma bort hur utsatta homosexuella är som grupp. Till och med i upplysta, sekulära Sveroge utsätts homosexuella för missaktning och trakasserier, och t.o.m. olika sortes hatbrott som t.ex. grova fall av misshandel. På många ställen är situationen mycket värre. Det finns muslimska länder där homosexualitet straffas med döden. Det finns kristna evangeliska rörelser som skyller alla världens problem på homosexualla. Och att den katolska kyrkan har en så vidrig och kränkande syn på homosexualitet och homosexuella förstärker och förvärrar ett problem som alla som hävdar att det verkar för en bättre värld borde bekämpa. Jag minns själv då ämnet homosexualitet första gången kom upp då jag prata de med några av mina lågutbildade bekanta i Peru. Jag höll på att tappa hakan när det lugnt konstaterade som ett faktum att man inte kunde lämna barn ensamma med homosexuella, för då skulle de kunna bli våldtagna. Efter att grundligt ha tillrättavisat personen i fråga och förklarat hur befängt hans uttalande var fick jag klarhet i att det var en sanning som han inte överhuvudtaget hade reflekterat över, utan bara fört vidare, vilket är vanligt i sammanhang med lägre utbildningsnivå. För min peruanske bekant var det ungefär som att säga att nazister var elaka, han hade ingen sakkunskap i ämnet utan upprepade bara vad han hade hört från andra. Och då jag nu inser att de yttrandena kan ha kommit ifrån allra högsta ort, så gör det incidenten både mer förståelig och mer skrämmande...

Jag vet inte vad lösningen på problemet är. Om jag finge välja, så skulle naturligvis alla religiösa människor (kristna, judar, muslimer, m.fl.) helt frigöra sig ifrån sitt religiösa, dogmatiska ledarskap och sina gamla och ofta hopplöst förelegade religiösa skrifter och traditioner, och ägna sig åt mer individuell och ifrågasättande andlighet som rimmar med moderna värderingar kring mänskliga rättigheter och respekt för allt levande. Faktum är att de gärna skulle få ersätta alla sina gamla regler med Konstapel Bastians lag, den kommer man faktiskt ganska långt med... Men eftersom jag inser att det är långt till den visionen, så skulle det behövas ett kraftigt tryck utifrån och innifrån för förändring av den katolska kyrkan. Dels måste många grundläggande värderingar förkastas och förnyas (t.ex. synen på homosexualitet och på preventivmedel) med det är också viktigt att hela den auktoritära strukturen luckras upp. Det behövs modiga katoliker som helt vågar ta avstånd ifrån påven, vatikanen och kurian, och om de då blir exkommunicerade, så kan man bara hoppas att de tar med sig sina församlingar... Men om det är många som samtidigt vågar stå upp emot vatikanens ideologiska tyranni, så kanske de tvingas till förändring istället för strid... Jag tror trots min motvilja mot auktoritära religioner att det finns mycket goda krafter hos många som är aktiva inom den katolska kyrkan, och det vore en stor vinst om de krafterna kunde frigöras ifrån allt ont och hatiskt gammalt bagage.

Read more...

Dålig lagföring efter sexhandel med 14-åring

Domarna har kommit i det uppmärksammade fallet där en 14-årig flicka med lindrig utvecklingsstörning såldes till ett stort antal män av två flickor (17 och 19 år) och en pojke (20 år). För det första kan man konstatera att straffen som vanligt har satts mycket lågt. Pojken friades, och jag vet för lite om fallet för att kommentera det, men de både flickorna dömdes endast för grovt koppleri (17-åringen) respektive koppleri (19-åringen) till knappt 200 timmars samhällstjänst vardera. Koppleribrottet handlar om att medverka till att någon av fri vilja säljer sex. Vad flickorna har gjort är att de har medverkat till ett stort antal fall av våldtäkt mot barn, då flickan är under 15 år. Att hon dessutom har en lindrig utvecklingsstörning gör knappast brotten lindrigare. Jag har därför svårt att se varför de inte fällts för anstiftan, eller åtminstone medhjälp, till våldtäkt mot barn. Det finns fall när brottet våldtäkt mot barn kan tyckas ytterst tveksamt, t.ex. då en 15-årig kille har frivilligt sex med sin 14-åriga flickvän, men själva anledningen till att brottet är definierat som det är, d.v.s. utan några krav på tvång, är väl just för att man skall kunna använda det i fall som detta, då en mycket utsatt och sårbar flicka utnyttjas hänsynslöst? Dessutom är t.ex. straffet för grovt koppleri i sig väldigt lågt, och det torde bland annat bero på den berömda straffrabatten för unga lagöverträdare. Den behöver om inte skrotas så minskas och modifieras kraftigt.

För övrigt kan man notera att inga av sexköparna har blivit lagförda. Och då rör det sig alltså inte om det lindriga brottet köp av sexuell tjänst, utan det betydligt mycket grövre brottet våldtäkt mot barn. Det kan bero på att spaningsläget var för dåligt, det kanske var närmast omöjligt att spåra upp dessa män. Men det finns också en brist i lagstiftningen, för även om man hade spårat upp en sexköpare, så hade det räckt för denne att visa att han inte förstått att flickan var under 15 och uppfattade hennes säljande som frivilligt, så hade han bara kunnat fällas för köp av sexuell tjänst. Det behövs ett brott som siktar in sig på köp av sexuella tjänster av personer som befinner sig i särskilt utsatta situationer, t.ex. offer för människohandel, där det skall räcka med ett oaktsamhetsrekvisit. Om någon köper sex av en person som har blivit satt i en utsatt situation där hennes fria vilja är satt ur spel, så borde man i den mån man inte kan visa uppsåt för våldtäkt kunna falla tillbaka på ett oaktsamhetsbrott där man bara behöver visa att köparen borde ha kunnat ana att omständigheterna gjorde sexsäljandet ofrivilligt, och då döma väldigt mycket hårdare än för köp av sexuell tjänst. Juridikbloggaren Mårten Schultz skrev en utmärkt artikel i ämnet på Newsmill..

Kontentan av rättsväsendets insatser efter att 14-åringen sålts, och köpts, på ett sätt som troligtvis har förorsakat henne stort lidande och svårbearbetade trauman är alltså dessvärre en blandning av lite samhällstjänst och stor straffrihet...

Read more...