Fundamentalister och mördare

söndag 3 april 2011

En mobb i Mazar-i Sharif, Afghanistan, attackerar en FN-bas och dödar tio personer. Bland annat slits ett antal FN-anställda ut ur den bunker i vilken de hade tagit skydd och angriparna tar livet av alla utom en. Överlevaren klarar sig för att han hävdar att han är muslim. Orsaken till illdådet visar sig vara att en tokig pastor i USA har bränt en koran, vilket lett till enorma demonstrationer och protester. Både morden i Mazar-i-Sharif och koranbränningen fördöms.

Kan man då lasta den koranbrännande pastor Sapp för morden på de FN-anställda i bunkern och alla andra människoliv som har spillts under protesterna? Har han begått ett brott? Många stater har ju försökt verka för att det skall anses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna att skända religiösa symboler. Visst har pastorn ett visst ansvar då han antagligen förutsåg vilka reaktioner hans osympatiska, småaktiga och helt onödiga tilltag skulle riskera att orsaka. Men det ansvaret är marginellt jämfört med det stora ansvar som vilar på alla de religiösa fundamentalister som deltagit i upplopp och mord. Att bränna en bok är att bränna en bok, oavsett om det är koranen, bibeln, den amerikanska konstitutionen, eller Totte Bakar. Om boken är ett original med ett kulturhistoriskt värde så kan jag hålla med om att det är olyckligt, men jag tror knappast att det var fallet med Sapps exemplar av koranen. Och det är människor som skall ha rättigheter, inte deras religioner eller böcker.

Det stora problemet är inte att det finns skenheliga, provokativa, inskränkta och irriterande personer som pastor Sapp, det kommer det alltid att finnas i världen och det måste världen kunna leva med. Det stora problemet är att det finns mängder med lättkränkta, fundamentalistiska människor som anser att en bränd bok är anledning till att starta upplopp och slå ihjäl andra människor. Sapp må vara en idiot, men de som tog livet av bland annat svensken Joakim Dungel är förbannade mördare.

Jag inser mycket väl att en del av anledningen till att just muslimska män i många delar av världen är så religiösa, och så lättkränkta, är en politisk världsordning där västmakter koloniserat, plundrat och trampat på deras respektive länder. Jag är medveten om att hela den muslimska världen provoceras av hur samma demokratier som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter hos vissa länder stödjer hårdföra diktaturer i andra. Jag vet att stödet till Israel, trots omfattande och grova kränkningar emot det palestinska folket, och stödet till diktaturerna i arabvärlden har gjort USA hatat av många vilket i sin tur gör en amerikansk pastors handlingar än mer laddade. Men de folk som reser sig i Nordafrika och Mellanöstern har levt med samma världspolitiska kontext, och trots det har inte gatuprotesterna lett till upplopp. Min tro är att det beror på att demonstrationerna i t.ex. Egypten och Tunisien har haft syftet att kräva demokrati och mänskliga rättigheter och att de inte har haft några signifikanta inslag av fundamentalism. Däremot de religiöst betonade protesterna emot koranbräningen som hållits i Mazar-i-Sharif och Kandahar (där bland annat en flickskola brändes ned) har urartat till mordiska upplopp. Det visar på att det knappast är världspolitiken som i första hand driver människor till mord och galenskap, utan dogmatisk, fanatisk fundamentalism.

Read more...

Ghandi, homofobi och religion

Reaktionerna på att en ny bok om Mahatma Ghandi skriven av den Pulitzerbelönade Joseph Lelyveld presenterar bevis för att Gandhi hade ett homosexuellt förhållande har tydligen blivit starka i Indien. Boken är redan förbjuden i Ghandis hemstat Gujarat och kan mycket väl bli förbjuden i fler stater. Hela historien påminner om att homofobin fortfarande är stark i Indien, tydligen legaliserades inte heller homosexualitet förrän 2009.

Det kan vara nyttigt att komma ihåg att homofobi inte alltid beror på religiösa föreställningar burna av de ofta starkt homofoba världsreligionerna kristendom och islam. Samtidigt är det också uppenbart att även om homofobin knappast skapades av kristendomen eller islam så har den genom att ha kapslats in i ett religiöst, dogmatiskt budskap spridits och burits in i vår tid av bland annat dessa religioner. Faktum är att detta är ett typiskt mönster för just dogmatiska, auktoritära religioner. Då en religion föds fram av historiens nycker så inkorporerar den naturligtvis de värderingar som är dominerande i den tidsålder under vilken den har sitt ursprung. Sedan utges de värderingarna i sitt religiösa kontext för att vara absoluta sanningar, och förs av religionen vidare igenom historien så länge människor anammar religiösa dogmer utan att själva vara kapabla till att se sammanhang och ta ställning. Detsamma gäller många andra av de patriarkala värderingar som ryms inom begreppet "hederskultur", de är äldre än sina religiösa bärare, men tenderar att överleva och frodas i starkt religiösa miljöer.

Jag skulle gissa att de indier som upprörs av den nya boken om Ghandi främst är religiösa/hinduiska traditionalister. Och det bästa sättet att bekämpa förlegade och förkastliga värderingar som homofobi är inte att attackera någon speciell religion, utan att verka för ett samhälle med en stark utbildnings- och upplysningstradition. Där människor uppmanas att ifrågasätta och där religionen ses mer som en personlig, andlig angelägenhet än något som har rätt att ha åsikter om hur samhället skall se ut och om hur folk får lov att leva sina liv, där blir också homofobi och andra diskriminerande och kränkande värderingar successivt allt ovanligare. Här är faktiskt Sverige ett relativt bra exempel för resten av världen (trots att vi fortfarande har mycket kvar att göra).

Read more...

Om rasism och att bemöta Sverigedemokraterna

lördag 26 mars 2011

Inför förra valet diskuterades och planerades det i oändlighet för hur man skulle göra för att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen. Jag har hela tiden varit av åsikten att den centrala frågan inte är huruvida Sverigedemokraterna tar mer eller mindre än fyra procent i riksdagsvalet, utan vad man skall göra för att bekämpa den rasism och den främlingsfientlighet i samhället som SDs framgångar är ett symptom på. När t.ex. Luleå Hockeys sportchef verkar ha kallat en Skellefteåspelare för "Negersvin" (han nekar dock själv till anklagelserna) så har det knappast något med SD att göra...

Däremot kan man vända på frågeställningen och säga att det blir ett problem när etablerade partier anpassar sin politik efter SD. I svensk debatt har främst Folkpartiet anklagats för att "fiska i grumliga vatten". Även om jag har varit kritisk till många utspel ifrån folkpartistiskt håll, så är de för mig tydligt att det är Moderaterna, med migrationsminister Billström i spetsen, som har stått för de förslag och den retorik som mest närmar sig riktig främlingsfientlighet. Billström, som normalt brukar akta sig noga för att yttra sig i enskilda frågor (och aldrig ger stöd till utsatta utvisningshotade) var snabbt ute och stöttade gränspolisen i Stockholm vad gäller utvisning av romer för tiggeri. Billström deklarerade upprört att tiggeri var "ohederligt" och tog stöd i ett yttrande i ett förarbete ifrån 1954. Sen att det yttrandet skrevs i en tid då antiziganismen var institutionaliserad i Sverige verkar inte störa Billström. Det visade sig även senare att uttalanden ifrån Stockholmspolisen om att romerna skulle ha varit "aggressiva", "gått på folk" eller simulerat handikapp helt saknade stöd i polisens egen dokumentation. I slutändan handlade det om att romerna i fråga hade spelat instrument, vilket enligt gränspolisen är ett verktyg för tiggeri "istället för den vädjande blicken", och att det har lett till att de tagits i förvar i flera veckor och sedan utvisats. Detta verkar sakna legal täckning och hade naturligtvis inte hänt exempelvis en engelsk gatumusikant, vilket gör det speciellt allvarligt. Faktum är att hela historien luktar rasism mot romer.

Vad gäller Billströms inställning till vård av papperslösa och skolgång för barn till papperslösa, så kan hans starka motstånd visserligen inte beskyllas för att bero på rasism, men vittnar ändå om en brist på medkänsla för utsatta människor med utländsk bakgrund som skulle kunna kopplas till främlingsfientlighet. Nu har dock Billström blivit överkörd av resten av Alliansen och i slutändan även av sitt eget parti, då en blocköverskridande överenskommelse gjorts med miljöpartiet som bland annat ger papperslösa rätt till vård. Och just den sortens politiska lösningar är också nyckeln till att både få fram en bättre politik och att minska SDs inflytande.

Enligt en ny undersökning som har gjorts på Göteborgs Universitet så ökar stöder för Sverigedemokraterna ju hårdare politik emot invandrare som de etablerade partierna för. Det gör det ännu tydligare att Sverigedemokraterna bekämpas bäst av partier som Miljöpartiet och politiker som Socialdemokraternas före detta partiledare Mona Sahlin, och har sina bästa vänner i politiker som moderaternas Tobias Billström. Det behövs alltså ingen speciell strategi för att bemöta SD, det är bara frågan om att göra det som man ändå borde göra, föra en human och vettig migrations- och integrationspolitik. Sen krävs det dock ytterligare åtgärder för att komma åt både öppen rasism och dold främlingsfientlighet i samhället, men det är en annan fråga.

Read more...

Otrohet avkriminaliseras i Mexico

fredag 25 mars 2011

I Mexico verkar en lag som kan ge upp till två års fängelse för otrohet vara på väg att avskaffas. Jag vet inte om man skall glädjas över att denna absurda lag är på väg bort, eller förfasas över att det faktiskt fortfarande är brottsligt att vara otrogen i Mexico. En mexikansk vänsterpolitiker uttryckte det som att avskaffandet av lagen varit "ett sätt att fördöma ett brott som historiskt sett har konstruerats för att göra kvinnor till männens egendom", och det är en mycket skarpsynt observation. När man helt korrekt kritiserar kvinnoförtryck i främst muslimska länder i Mellanöstern, Afrika och Asien, så kan det vara värt att påminna sig om att mycket starka patriarkala strukturer finns kvar även i det kristna Latinamerika. Vad gäller Europa, så har vi visserligen kommit längre, inte minst tack vare den utbredda sekulariseringen, men vi är långt ifrån framme än...

Read more...

Straffpraxis för våldsbrott

måndag 21 mars 2011

Hovrätten för nedre Norrland har sänkt straffet för en man som har "plågat sin hustru i åratal med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld", bland annat då ett antal sexuella övergrepp som bedömts som grova våldtäkter av tingsrätten klassificeras ned till "vanlig" våldtäkt av hovrätten. Mannen döms till fyra år och sex månaders fängelse, vilket torde innebära att han är ute efter tre år. Det känns för mig som ett väl lågt straff för en person som uppenbarligen utsatt en annan människa för fruktansvärda kränkningar och ett hemskt lidande under en period av många år. Jag hoppas att mannen, då han kommer ut efter tre år, kommer att lämna den kvinna har har förföljt under åratal ifred. Om han inte gör det, vilket dessvärre är vanligt, så kan det innebära att kvinnan tvingas leva ett liv som begränsas av skyddsbehov och rädsla. Hur som helst så måste hon få ett så pass bra stöd och skydd av samhället att inte övergreppen fortsätter igen så fort hennes plågoande muckar ifrån fängelset.

Read more...

Obegripligt

fredag 18 mars 2011

När nyheten om att fotbollsspelaren Anton Hysén är homosexuell briserade som en bomb i alla svenska medier undrade inte bara jag, utan även Anton själv över hur en relativt okänd idrottsmans sexuella läggning kan bli en nationell angelägenhet. Och visst kan man säga att svenska medier till stor del själva ligger bakom den enorma uppmärksamhet som Antons besked i fotbollsmagasinet Offside fick. Men när Antons namn nu har nämnts i media över hela världen och det sägs att han är den förste professionella fotbollsspelaren på 20 år och den andre någonsin som kommer ut offentligt som homosexuell, så börjar jag förstå nyhetsvärderingen. Det som dock är helt obegripligt för mig är att vi inte har kommit längre. Det är självklart så att det finns otaliga fotbollsspelare på allt ifrån Antons egen nivå till den absoluta världstoppen som är homosexuella. Varför vågar de då inte stå för det offentligt? Om det hade varit lätt och smärtfritt, så hade självklart många fler kommit ut långt tidigare. Och antagligen är det inte bara rädsla för hur lagkamrater reagerar som avskräcker, på de högre nivåerna handlar det troligtvis mer om tillgång till sponsorer, lagets "image", med mera. Tyvärr belyser hela historien det faktum att vi inte har kommit så långt som vi tror på vägen mot ett öppet och tolerant samhälle där alla accepteras och uppskattas för den dom är, oavsett sexuell läggning.

Read more...

Ansvar att skydda

torsdag 17 mars 2011

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Människan, naturen och kärnkraften.

lördag 12 mars 2011

Och så har mänskligheten drabbats av ännu en naturkatastrof, en kraftig jordbävning utanför Japans östkust. De materiella skadorna verkar bli enorma, men som tur är har Japan, som ett rikt och tekniskt högt utvecklat land en helt annat beredskap än vad t.ex. Haiti eller Banda Aceh hade, vilket gör att dödstalen blir mindre (om än fruktansvärda). Dessutom är jag övertygad om att Japan besitter en stor kapacitet att hjälpa de nödställda, och att bygga upp det förstörda. Sen skall de, som alla andra nationer i kris, självklart erbjudas internationell hjälp.

Det finns inte så mycket att säga om jordbävningen i sig, även om det är intressant att Japan kan ha flyttats ca två meter österut. Det intressanta för mig är vad den säger om hur vi människor bygger våra samhällen, och vad för lärdomar vi kan dra av det. En anledning till att Japan har klarat sig bättre är naturligtvis att de har byggt på ett sätt som är ägnat att stå emot jordbävningar. Sen handlar det i slutändan alltid om en balans emellan kostnad och risk. Det går inte att bygga byggnader som är 100% jordbävningssäkra, det kommer alltid att bero på hur starkt och hur nära jordbävningen slår till. Alltså måste man kunna hantera konsekvenserna av att det man bygger upp rasar, eller krackelerar.

Det som händer just nu i och kring kärnkraftverket i Fukushima är en påminnelse om att det aldrig går att ha total kontroll. Det verkar i nuläget oklart vilka konsekvenser explosionerna och bristen på kylvatten till reaktorerna kommer att ha. En japansk expert talar om att det inte finns någon risk för härdsmälta, men Lars Gunsell på Strålsäkerhetsmyndigheten anser att man inte kan utesluta risken för utsäpp av radiokativt material. Redan nu har mätningar på 1000 gånger högre strålningsnivåer än normalt gjorts.

Ett problem med just kärnkraften, som belyses av händelserna i Fukushima, är att konsekvenserna av en olycka kan bli oöverstigliga. Det, tillsammans med ett ännu olöst avfallsproblem, gör att det finns all anledning att vara skeptisk till kärnkraften som den ser ut idag. Dessutom ligger mycket falsk eller vilseledande propaganda kombinerat med ren okunskap bakom påståenden om att den skulle vara klimatneutral. Kärnbränsle bryts i energiintensiva processer som skapar stor lokal miljöförstörelse, och är dessutom en ändlig resurs. Så Kärnkraften är varken okomplicerat i bränsleledet, energitillverkningen eller avfallsledet.

Den svenska "tankeförbudslagen" har på alla sätt varit kontraproduktiv. Det är klart att man borde få forska på kärnkraft (vilket man nu får igen). Men om man skall bygga ut kränkraften, så förutsätter det enligt min mening en teknikutveckling som löser de enorma problem som den idag associeras med (i Sverige är även driftsäkerhet en aktuell fråga). Och vem vet, kanske har vi inom en överskådlig framtid tillgång till en helt ny, ren "kärnkraft" utan avfallsproblem, det var ju inte länge sedan en italiensk forskare gick ut med att han hade lyckats genomföra en kall fusion...

Tillbaka till Japan, som till skillnad ifrån Sverige ligger i en extremt jordbävningskänslig zon. Även om det visar sig att problemen kring kärnkraftsverket i Fukushima är hanterbara, så innebär det inte att faran är över. Området löper en konstant risk att utsättas för kraftiga jordbävningar, och det vore ödesdigert om en framtida jordbävning förutom den katastrof skalvet i sig innebär även skulle leda till ett kärnkraftshaveri.

Read more...

Upphovsrättsindustin har skapat ett monster

onsdag 9 mars 2011

Det är inte svårt att se att något är fel när en ung konstnär som använder sitt konstnärskap för att skapa uppmärksamhet kring den svåra situationen i Darfur och dessutom samla in pengar för att konkret hjälpa till plötsligt krävs på miljonbelopp av Luis Vuitton. Modebolaget har reagerat på att en väska som konstnären, danskan Nadia Plesner, har använt som en symbol för västerländsk rikedom i kontrast till den akuta fattigdomen i Darfur ser ut som om den vore av deras märke, och svarat med att stämma henne för upphovsrättsbrott.

Maktbalansen emellan stenrika och ofta helt amoraliska storföretag (organisationer som till 100% är byggda kring vinstmaximering verkar väldigt ofta generera interna kulturer där också ekonomisk vining är den enda värderingen som betyder något) och enskilda medborgare har länge varit skev. Till skillnad mot brottsmål så krävs det i civilrättsliga tvister att man har pengar, eftersom staten inte erbjuder någon rättshjälp. Men den balansen verkar ha förskjutits in absurdum på grund av upphovsrättsindustrins lobbyarbete med syfte att skapa lagstiftning som gör att upphovsrättsinnehavare kan processa mot och helt sänka personer som hotar deras vinstintressen. Lagar som ipred, där den rättssäkerhet som tas för självklar i brottsmål inte verkar vara särskilt viktig och där bötesbeloppen är hundratals gånger högre än de skadestånd som döms ut efter våldtäkter, grova misshandlar och mord har skapat verktyg som storföretagens horder av advokater kan använda för att skrämma folk till underkastelse. I fallet med Luis Vuitton och Nadia Plesner så har företaget använt en holländsk lag som tydligen låter dem driva igenom sin absurda stämning i domstol utan att Plesner ens har fått chansen att yttra sig. Kontentan blev en räkning som ökade med 5000 Euro per dag! Danskan ångrar dock inget, eftersom hennes konst fortfarade hjälper de nödställda i Darfur.

Det är helt uppenbart att det krävs en översyn på de nya upphovsrättslagar som ofta har drivits igenom efter tryck ifrån mäktiga amerikanska intressen. Dessutom borde man fundera över hur man kan göra för att samma rättssäkerhetsprinciper som gäller i brottmål för att försvara medborgare emot staten kan tillämpas för att även försvara enskilda människor ifrån giriga och rika företag som istället använder civilrätten för att komma åt folk som är obekväma för dem. Slutligen så borde de som skulle kunna ha tänkt sig att köpa Luis Vuitton-produkter helt enkelt avstå ifrån det.

Read more...

Polisen och jämställdheten

Jag ombads att skriva en text om polisen och jämställdheten till internationella kvinnodagen för publicering på miljöpartiet i Solnas blogg, vilket jag också gjorde. Texten blev, min vana trogen, alldeles för lång, och vissa delar behövde redigeras bort. Här kommer den oredigerade texten, väl lång även för denna blogg...

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Read more...

Mental inavel?

Ibland kan man förundras över hur knäppa tankar som kan få fäste. Det absurda förslaget att förbjuda busschafförerna i Jönköping att tala andra språk en svenska verkar härröra ifrån företaget Keolis områdeschef Mats Freding, men den person som trädde fram i en radiointervju och försvarade förslaget var den lokale fackordföranden Thor Tärnbring. Tärnbring hävdade att om fler språk än svenska talades så blir det "en kakafoni" där "ingen får lugn och ro". Med tanke på att det knappast är språket som avgör ljudvolymen, så kan man bara spekulera i vad Tärnbring egentligen ville. Få tyst på kollegor med utländsk bakgrund då han tycker att dessa har för hög ljudvolym då de pratar? Få bättre kontroll över allt som sägs i lunchrummet? Eller helt enkelt bara bekämpa det som för honom är främmande och okänt? Självklart röt både Keolis och facket ifrån centralt när tokigheterna blev kända, men det är ändå minst sagt förvånande att ingen av de inblandade själva fattade att deras försök till försvenskande strömlinjeformning av arbetskraften var både korkat och diskriminerande på gränsen till rasism...

Read more...

Det pragmatiska, ideologiska miljöpartiet

fredag 4 mars 2011

Så det visar sig att regeringens utspel om bland annat vård till papperslösa ingick i ett större sammanhang där man har kommit överens med miljöpartiet om att göra upp om migrationspolitiken. Uppgörelsen, som kallats "historisk", innebär bland annat att papperslösa flyktingar ska kunna få vård och att deras barn skall få rätt att gå i skolan (något Moderaterna tidigare varit emot), samt att identifikationskraven för anhöriginvandring skall lättas upp och att det ska bli möjligt att komma hit för att starta nya företag.

Samtliga av dessa förändringar av den nuvarande politiken är väldigt välkomna och kommer att mycket konkret förbättra livet för mängder med människor som lever under utsatta förhållanden. Att man har kommit fram till en överenskommelse, trots att moderaterna med migrationsminister Tobias Billström i spetsen har varit notoriskt hårdföra i sin inställning till bland annat papperslösa, beror troligtvis på flera olika saker. Statsministern själv nämnde nödvändigheten av att stänga ute de främlingsfientliga Sverigedemokraterna ifrån politiskt inflytande över migrationspolitiken. Men dessutom krävdes det att det skulle finnas ett parti att göra upp med. Och det faktum att den stela och på många sätt kontraproduktiva blockpolitiken har brutits upp på vänsterkanten har gjort att miljöpartiet igen kan ta den konstruktiva roll de tidigare haft, som ett ideologiskt orienterar men ändå pragmatiskt mittenparti som slåss för sina hjärtefrågor. När vänsterpartiet gnäller om att miljöpartiet sålt sig för billigt, så konstaterar samtidigt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att miljöpartiet är det mest "extrema" partiet i invandringsfrågor i Sveriges riksdag, och ett finare betyg får man leta efter... Och socialdemokraterna, som inte verkar ha fastnat i vänsterpartiets gnällfälla där allt som de själva inte varit med om att bestämma är dåligt, hur goda effekter det än må leda till, uppskattar att papperslösa får rätt till vård och skola och välkomnar att Billström har blivit överkörd.

Nu får man främst glädjas över att ett viktigt steg har tagits för en humanare migrationspolitik och för att förbättra situationen för papperslösa i Sverige (något som vi som sagt fått FN-kritik för). Men man kan även glädjas över att miljöpartiet åter finns i den ansvarsfulla och konstruktiva roll som ett ideologiskt styrt men pragmatiskt arbetande obundet parti i vilken de på så många sätt konkret har påverkat och förändrat det svenska samhället tidigare. Bra jobbat!

Uppgörelsen kommenteras även på ledarplats i DN, SvD, Aftonbladet, mm.

Read more...

Välkommet men sent påtänkt

Jag visste att fiskebestånden omkring Europa (och i stora delar av världshaven) är kraftigt överfiskade. Jag visste att fiskeindustrin bedriver ett rovfiske som inte bara leder till en ekologisk katastrof i de marina ekosystemen, utan även saboterar möjligheterna för framtidens fiskare att kunna livnära sig på sitt yrke. Men jag visste faktiskt inte att man i Europa helt lagligt kan dumpa mängder av den fisk man fångat i havet igen om den inte är tillräckligt värdefull, vilket tydligen sker med 70% av all plattfisk och 50% av all vitfisk (som t.ex. torsk eller kolja). Det framgår inte hur stor andel av vad som kanske rör sig om en miljon ton fisk årligen som slängs tillbaka i tid för att kunna överleva, men man får väl anta att en överväldigande del redan är fiskkadaver när det dumpas... Så även om det är mycket välkommet att den här motbjudande företeelsen nu är på gång att förbjudas, så blir nyheten i sig bara ytterligare en påminnelse om hur fiskeindustrin är i otakt med värderingar om ekologi och hushållande med naturresurser...

Read more...

Äntligen beslut om vård till papperslösa!

onsdag 2 mars 2011

Även om det verkar som om mycket fortfarande är oklart vad gäller regeringens överenskommelse om att papperslösa nu skall få rätt till vård (något som av FNs specielle rapportör om rätten till hälsa anses vara en mänsklig rättighet och som Sverige har fått mycket kritik för att ha nekat) så är beslutet hur som helst ett stort och viktigt steg framåt! Och det är även mycket glädjande att det i överenskommelsen också ingår att papperslösa barn skall ha rätt till skolgång samt att papperslösa skall ha rätt att starta företag.

Man skulle kunna säga mycket om att det har dröjt så länge att ge papperslösa de här till synes självklara rättigheterna. Och det är uppenbart att det under allianstiden har varit Moderaterna som har hållit tillbaka (att inget gjorts tidigare får Socialdemokraterna ta ansvar för). Men idag får det räcka med att glädjas åt att ett viktigt steg har tagits i en av de frågor som mest befläckat Sveriges anseende vad gäller mänskliga rättigheter inom vårt eget lands gränser.

Nu hoppas man bara att beslutet leder till konkreta åtgärder som kan komma de här utsatta människorna till gagn så snart som möjligt. Även om jag förstår att det kommer att ta ett tag innan en lagstiftning som löser alla finansiella bitar är på plats (frågan skall tydligen gå till omröstning i riksdagen efter årsskiftet), så gäller det för regeringen att gå ut med tydliga rekommendationer till landstingen så att de som inte redan nu ger papperslösa vård snarast omprövar sina rutiner.

Read more...

DNA-dusch som hjälp mot brott

300 butiker i Sverige skall nu utrustas med utrustning som sprutar ut ett biologiskt framställt DNA då överfallslarmet går. Detta DNA kommer sedan att kunna spåras på dem som befunnit sig i butiken under tre veckor. Tekniken har tydligen använts framgångsrikt i USA och England.

Om metoden verkligen fungerar så bra som det är tänkt, så kommer den inte bara göra det lättare att utreda butiksrån, utan även troligtvis minska antalet rånförsök genom att ha en avskräckande effekt. Det kan inte annat än välkomnas. Men man får hoppas att butikerna som installerar de här duscharna med biologiskt DNA även ser över sina överfallslarm. För baserat på min erfarenhet som polis så vet jag att en överväldigande majoritet av alla larm är falska, och det känns lite onödigt att spraya ut DNA-duschen över ett antal vanliga kunder som råkade befinna sig i butiken då elsystemen strulade...

Faktum är att om samma teknik kunde göras så pass billig och säker att den kunde kopplas till larmanordningar på bostäder, så skulle den kanske även kunna vara till stor hjälp mot den epidemi av inbrott som många områden drabbas av.

Read more...