Om kritiken mot och debatten kring min text om gruppvåldtäkten i Tensta

söndag 13 oktober 2013

I vintras blev en 15-årig flicka utsatt för ett grovt övergrepp av ett killgäng i en lägenhet. Händelsen utreddes av min sektion, och utredningen ledde så småningom till en fällande dom för grov våldtäkt mot fem av de inblandade killarna och försök till grov våldtäkt mot en av dem. I hovrätten friades samtliga.

Efter att hovrättsdomen föll så skrev jag en debattartikel på Aftonblandet samt ett blogginlägg om händelsen. Innan jag publicerade dessa så stämde jag av med min chef, handläggaren i ärendet, samt flickans familj. Mina texter hamnade mitt i en storm på sociala medier rörande händelsen och domen, och speciellt blogginlägget blev enormt uppmärksammat vilket bland annat ledde till en intervju i Radio P4 och medverkan i SVT Debatt. Jag fick otaliga mail och meddelanden med tacksamhet, men också en hel del kritik. En grupp som blev speciellt arga var vissa advokater och andra jurister (se exempelvis 22 minuter in i SVT Debatt). Även en del kollegor var dock kritiska (samtidigt som andra kollegor var mycket uppskattande). Jag kommer nedan att förklara hur jag har tänkt, samt rätta till en del felaktigheter i anklagelserna mot mig.

Den absolut mest relevanta kritiken gäller integritetsaspekten. Jag har som sagt stämt av med flickan själv och hennes familj innan jag publicerade, och de står helt bakom inlägget. Detta då de både känner att texten ger henne en upprättelse i den skuldbeläggning som hon utsätts för genom retoriken som omger den friande domen och dels då de känner att det är viktiga frågor som behöver lyftas. Det har hävdats att jag trots det har kränkt flickans integritet. Jag har dock svårt att se att inte flickan och hennes familj själva har bättre rätt till den avvägningen och det beslutet än personer som inte har något med dem eller händelsen att göra.

Jag anser alltså att kritik vad gäller att inlägget skulle ha skadat flickans integritet är obefogad. Däremot är kritik vad gäller att inlägget är kränkande för killarnas integritet absolut relevant. Även om i princip all information som finns i blogginlägget också finns i de nu offentliga domarna, så ger jag mina kritiker rätt då de säger att det är annorlunda då de sammanställs i en berättelse av en av de utredande poliserna. Detta dilemma var jag så klart medveten om då jag skrev. Jag gjorde dock bedömningen att nyttan med att skriva rättfärdigande den integritetskränkningen. Detta av samma anledningar som flickans familj står bakom publiceringen, alltså att det ger offret upprättelse, samt att det lyfter en relevant och svår diskussion. Vad gäller upprättelse, så är det tydligt på de meddelanden som jag har fått efter att blogginlägget publicerandes att även många flickor och kvinnor som tidigare har varit utsatta för sexuella övergrepp till viss del kände en upprättelse genom min text. Jag har full förståelse för dem som tycker att jag på grund av respekt för killarnas integritet borde ha avstått ifrån att publicera inlägget. Det innebär dock inte att jag ångrar beslutet att skriva om ärendet. Detta är och förblir en svår avvägning då man skriver om ärenden som berör identifierbara personer, och enda sättet att undvika den avvägningen är så klart att inte skriva. Jag är medveten om att det finns många som tycker precis det, alltså att jag inte borde skriva alls. Jag har respekt även för den åsikten, men tror att det finns en samhällsvinst med att röster inifrån både berättar och ger sig in i debatten kring svåra rättsfrågor då dessa berör hela samhället.

En annan sak jag har kritiserats för gäller att jag inte respekterar den så kallade ”oskuldspresumtionen”. Det har hävdats att jag gjort klart attjag ”anser att de friade är skyldiga”. Det stämmer inte. De är i juridisk mening oskyldiga, och jag har aldrig påstått motsatsen. Jag har dock sagt att jag föredrog tingsrättens dom och hoppades på en prövning i HD, men även advokater och åklagare har regelbundet åsikter om domar, så det borde inte vara särskilt kontroversiellt. Jag har även skrivit om en ”våldtäkt”, vilket har kritiserats hårt av en del advokater och andra jurister då de hävdat att efter en friande dom i hovrätten så bör man inte prata om en våldtäkt. Detta faller in i ett mönster där många tror att en friande dom innebär att det är bevisat att de misstänkta är oskyldiga, eller till och med att inget brott har begåtts, vilket vore att säga att målsäganden hela tiden har ljugit, missförstått, eller inbillat sig. De juridiskt mycket kunniga personer som kritiserade mig vet självklart att så inte är fallet och har heller aldrig hävdat det, men det de gör då de använder en retorik där de anser att hovrättsdomen gör att man inte längre kan/bör tala om en våldtäkt är att de stärker den föreställningen och kraftigt bidrar till stigmatisering av målsäganden. Domstolen har som sagt inte tagit ställning till om en våldtäkt har skett eller ej, men dessa juristers retorik ger de misstänktas version totalt tolkningsföreträde i det offentliga rummet på målsägandens bekostnad. Om detta har jag skrivit en separat artikel i Expressen (publicerad i längre format på Magasinet Paragraf). I artikeln beskriver jag vad jag menar genom att säga att de vill att man skall ”låtsas” att hovrättsdomen har fastställt att ingen våldtäkt har skett. Även det har kritiserats och lett till mycket starka reaktioner. Den ilska min formulering uppenbarligen gav upphov till verkar dock till stor del bygga på att de som känner sig kränkta av min formulering inte har läst särskilt noga. En känd kvällstidningskrönikör skriver att jag har påstått att ett antal jurister ”ska ha hävdat att hovrätten har fastställt att ingenvåldtäkt skedde i det uppmärksammade fallet i Tensta”, och anklagar mig sedan för ”hittepå”. Men jag har aldrig påstått det jag anklagas för, det är en grov feltolkning. Det jag påstod var som sagt att dess jurister ville att man skulle låtsas som att så var fallet, vilket alltså rör deras syn på vad som är en acceptabel retorik efter en friande dom, och inte vad domen faktiskt fastställer. Skillnaden är enorm, och det känns kontigt att bli anklagad för ”hittepå” baserat på något jag aldrig har hävdat, utan ett citat som den anklagande närmast själv har hittat på åt mig. Tyvärr verkar fler av dem som blev arga över artikeln ha utgått ifrån krönikörens falska citat än det jag faktiskt skrev. Min formulering var tydligen dåligt vald, eftersom så många missförstod den. Jag kunde uppenbarligen ha uttryckt mig lämpligare, till exempel genom att säga att dessa jurister vill att man efter en friande dom skall ”betrakta” det som att ingen våldtäkt har skett. För mig är dock meningarna synonyma, och poängen handlar om hur och om man talar om en våldtäkt efter en friande dom. Det juristerna lätt glömmer är att även om de har total koll på vad den friande domen innebär (och jag har alltså aldrig påstått motsatsen) så får deras retorik om att betrakta det som att ingen våldtäkt har skett (och attackera dem som talar om en våldtäkt) effekten att den stora mängd vanliga människor som faktiskt tror att den friande domen innebär att det är bevisat att inget brott har begåtts får vatten på sina kvarnar.

Jag har full respekt för viljan att undvika att stämpla de misstänkta. Men i den viljan får vi inte glömma bort att en retorik som avser att uppnå det väldigt lätt kan stämpla och kränka målsäganden. Detta är en balansgång, men jag tror att det är lättare att hamna rätt om man inte bara är medveten om, utan även tydlig med, vad en friande dom egentligen säger. Då jag torrt har konstaterat det, det vill säga att en friande dom innebär att det inte anses bevisat att de misstänkta är skyldiga, men att det inte heller är bevisat att man är oskyldig, så blev jag hårt kritiserad av en känd advokat (trots att denne så klart vet att det i sak är korrekt). Den attityden tror jag befäster den felaktiga föreställningen att en friande dom faktiskt är ett bevis på de misstänktas oskuld, vilket i sin tur ökar skuldbeläggningen av offren.

Om man dessutom vill krångla till det kring användandet av ordet ”våldtäkt” så kan man nämna att gärningen med dagens lagstiftning (ändrad sedan halvårsskiftet) med stor sannolikhet enligt domskälen hade föranlett en dom för just våldtäkt även i hovrätten, samt att ”våldtäkt” inte bara är en juridisk term, utan även ett beskrivande ord. Kan man exempelvis tala om en ”våldtäkt” då en kvinna våldtas i sitt hem i ett land där detta ej är straffbelagt? Jag vill påstå att man kan det.

En annan sak som jag har kritiserats för var att jag nämnde att jag tyckte att det var olyckligt att en misstänkt, som var ångerfull och ville berätta, efter samtal med sin advokat helt ändrade attityd och sedan inte ville säga något alls. Detta är definitivt inte en engångsföreteelse, och det finns mycket att diskutera angående hur advokater verkar för sakens rätta belysning och tar tillvara sina klienters intressen, liksom det finns mycket att diskutera kring hur exempelvis vi poliser arbetar. Att kritiskt reflektera över hur en yrkeskår utför sitt jobb är dock inte detsamma som att ifrågasätta behovet av den yrkeskårens enormt viktiga arbete. Vi poliser kritiseras jämt och ständigt. Även om en del av kritiken är onyanserad, så är det i grunden hälsosamt och nödvändigt. Vi jobbar på medborgarnas uppdrag. Det gör dock även advokater i rollen som offentliga försvarare, om än indirekt, vilket torde innebära att även de borde tåla att kritiseras. Men reaktionen på min reflektion blev att jag anklagades för ”chockerande okunnighet” av ovan nämnda advokat. Det handlar dock inte det minsta om kunskap, utan om synsätt. Och detta alltså om hur en del advokater utför sitt jobb, inte om vikten av att vi har advokater som företräder de misstänktas intressen. Där är vi nämligen rörande överens. Den passusen i texten upprörde även den krönikör som senare totalt feltolkade mig vad gäller texten om oskuldspresumtionen. Han gjorde samma sak här. Jag uttryckte bekymran över att en advokat eventuellt hade förmått en av de unga killarna som verkade vilja berätta att istället tiga, samt tvekan över om det faktiskt var i hans klients intresse i ett längre tidsperspektiv och skrev att  "det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare." Det skrev krönikören helt sonika om till att jag hade sagt "att advokater ska strunta i att ta sina klienters intressen tillvara utan i stället försöka förmå dem att erkänna.", trots att jag i samma stycke skrivit att "Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen". Två gånger har alltså den här krönikören belagt mig med åsikter som jag absolut inte gett uttryck för, och sedan hårt kritiserat mig för de av honom själv fabulerade åsikterna. Han hade gärna fått kritisera mig baserat på det som jag faktiskt hade sagt istället.

Jag har även anklagats för att inte vara objektiv. Det är en anklagelse som är svår att bemöta, eftersom oavsett hur objektiv man försöker vara så bildar man ju sig någonstans en subjektiv uppfattning. Jag strävar dock alltid efter att vara så objektiv som möjligt, vilket är en strävan som jag delar med i princip alla poliser. Utgångspunkten i ett ärende är ju normalt målsägarens berättelse, men sedan skall alla fakta, både de som talar för och de som talar emot denna, vägas in. Det kallas för objektivitetsprincipen. Den innebär dock inte att man inte kan eller får ha en uppfattning om vad som faktiskt har hänt, bara att den uppfattningen skall grundas på en objektiv utvärdering av fakta i målet. Det är precis så jag påstår att jag har skaffat mig den bild av vad som skedde i den där lägenheten som jag nu har, och som jag gav uttryck för i mitt blogginlägg. I detta fallet innebär det att jag tror att målsägarens berättelse ligger mycket nära den objektiva sanningen, men det finns även fall där jag har dragit den motsatta slutsatsen.

Det har också, på grund av mitt öppna kommentarsfält, förekommit anklagelser om att jag främjar rasism (dock mig veterligt bara ifrån en person). Detta trots att blogginlägget inte på något sätt berör eller handlar om etnicitetsfrågor då de helt enkelt inte är relevanta för det jag skrev om. Jag var naturligtvis helt oförberedd på att det snabbt skulle komma in ca 350 kommentarer på mitt blogginlägg. Mängden var så övermäktig att jag prioriterade bort att ens läsa dem då jag hade mängder med meddelanden att hantera och svara på. Då jag fick påpekanden om att det förekom rasistiska kommentarer på bloggen så satte jag mig så fort jag hann och försökte skumma igenom flödet och ta bort de som kunde vara olagliga samt de som var mest kränkande. Jag skrev även flera egna kommentarer där jag både svarade och tydligt tog avstånd ifrån de rasistiska kommetarerna. Dock rensade jag inte bort allt med främlingsfientliga undertoner. Detta då de redan hade bemötts av mängder med andra personer och jag tror att det är mer konstruktivt att bemöta än att totalt censurera allt som ens närmar sig osympatiska eller rasistiska åsikter. Väl medveten om att jag i mitt skummande kan ha missat att ta bort kommentarer så påpekade jag upprepade gånger i kommentarsfältet att man gärna fick maila mig och meddela om att en specifik kommentar borde raderas. Alternativet hade varit att sluta med kommentarer helt (jag har inte tid att förhandsgranska). Jag tror, igen, att debatten mår bättre av öppenhet, även om det innebär att avarter smyger sig in. Då får man, som sagt, radera det värsta och bemöta resten.

Slutligen så har min rätt att alls uttala mig av just den anledningen att jag är polis ifrågasatts. Det finns de som hävdar att myndighetsanställda inte kan uttala sig i ärendet som rör deras yrke. Den inställningen verkar dock ha klent stöd i lag, eftersom det har konstaterats att även Göran Lambertz som privatperson hade rätt att uttala sig i Thomas Quick-fallet. Yttrandefriheten är alltså stark även för myndighetsanställda. Vad gäller lämpligheten så anser jag helt enkelt att det jag har att tillföra diskussionen väl överväger nackdelarna med att det finns människor som inte ser att jag trots att jag är polis till yrket yttrar mig som enskild individ och inte som en myndighet. Och som privatperson har jag alltså, så vitt jag kan se och förstå, samma yttrandefrihet som alla andra, så länge jag inte kränker den sekretess som är kopplat till min yrkesroll. Vad gäller förundersökningssekretessen så är den inte aktuellt i detta ärendet då förundersökningen är avslutad. Integritetssekretessen är mycket mer komplicerad, vilket jag behandlar ovan. Det är som sagt här den mest relevanta kritiken mot mig återfinns, och jag försöker lyssna och ta till mig. Det kan inte uteslutas att jag har gjort övertramp, och då får jag helt enkelt be om ursäkt och lära mig av det.

För mig så handlar den här diskussionen i grund och botten om offers ökade utsatthet. Då jag skrev blogginlägget så trodde jag inte att det skulle bli särskilt uppmärksammat (till skillnad ifrån då jag bloggade om dödsskjutningen i Husby). Jag utgick ifrån att debattartikeln på Aftonbladet som jag skrev i ämnet var den som skulle bli läst av en bredare publik. Sen blev blogginlägget viralt. Jag är medveten om att det faktum att man skriver saker som uppmärksammas innebär att man kommer att få kritik. Speciellt om man, som jag, bryter normer genom att ifrån en yrkesroll skriva om känsliga frågor. Gott så, jag förtjänar att kritiseras. Det kan leda till en konstruktiv debatt. Det blir dock mer komplicerat då kritiken består av rena påhopp, indirekta anklagelser för rasism, direkta anklagelser för ”chockerande okunnighet”, falska påståenden om att jag sagt saker jag aldrig sagt och medvetna utelämnandet av klargörande saker som jag faktiskt har sagt. Då är det svårare att hålla samtalet konstruktivt. Speciellt med tanke på att min möjlighet att svara begränsas av det faktum att jag har ett heltidsjobb att sköta, ideella engagemang på kvällstid, med mera. Därför har det dröjt flera veckor innan det här inlägget kommer, jag har fortfarande inte läst igenom kommentarerna, och jag har fortfarande en stor mängd mail som jag inte har hunnit svara på. Jag prioriterade dock att skriva den ovan nämnda texten om ”oskuldspresumtionen”, just för att den inte rör mig och mitt behov att försvara mig, utan också direkt handlar om offers ökade utsatthet. Jag skrev alltså inte texten för att ”ge igen” utan för att lyfta vad jag uppfattar som en viktig fråga, en uppfattning som jag har haft i många år. Att sen ett citat i den texten där jag refererar till tre kända jurister men beskriver en inställning som jag vågar påstå är generell för en stor del av juristkåren i frågan, har gett upphov till en massa ilska, falska anklagelser (och grova vantolkningar) är enbart olyckligt. Jag kan konstatera att den meningen var dåligt formulerad av mig, eftersom så många totalt missförstod vad det faktiskt står, det vill säga att den handlar om en retorik, ett synsätt, som jag är kritisk till och inte om vad domstolen faktiskt säger. Det ledde tyvärr till ännu mer personrelaterade diskussioner utan särskilt mycket värde. För att förebygga mer ”pajkastning” har jag i det här inlägget helt undvikit att nämna några namn. Jag vet inte om det egentligen gör någon större skillnad eftersom jag ändå länkar till de påståenden som jag bemöter, men för mig är det ett sätt att markera att jag vill svara på oschyssta anklagelser utan att bli indragen i fler meningslösa konflikter.

Det finns alltjämt ett antal aspekter här som behöver diskuteras. Exempelvis sexualbrottslagstiftningen, bevisvärdering/rättspraxis, oskuldspresumtionen, integritetsfrågor, polisens roll, advokatens roll, yttrandefrihet, med mera. Jag hoppas att framtida samtal lyckas hålla sig till sakfrågorna, dels för att det blir en mycket mer konstruktiv debatt om svåra och viktiga frågor, och dels för att det blir bra mycket trevligare att delta i debatten då.

Tillägg:
Vad gäller myndighetsanställdas yttrandefrihet kontra "oskuldspresumtionen" så har det prövats juridiskt i fallet med Göran Lambertz och Quick-ärendet. Yttrandefriheten vann. 

20 kommentarer:

micro113 13 oktober 2013 13:57  

Jag tycker du gör viktiga poänger när du diskuterar vad en friande dom i fallet faktiskt innebär.
Det är skillnad på om rätten säger att en person är oskyldig och om den säger att bevisningen inte når ända fram till en fällande dom.

Anonym,  13 oktober 2013 19:23  
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym,  13 oktober 2013 19:30  
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym,  13 oktober 2013 21:12  
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Martin 14 oktober 2013 00:10  

Samtliga kommentarer ovan har tagits bort. De två första för att de var allmänt kränkande och otrevligt skrivna, den tredje för att den innehåller ettt kränkande tillmäle om killarna. Vad gäller de frågor som togs upp i den andra kommentaren, så är svaren följande:
Tjejen som vittnade om att hon var aktivt deltagande pratade om den första killen. Han åtalades inte heller. Hon såg inga andra samlag. Alltså är det dumheter att hennes vittnesmål skulle sänka målsägarens trovärdighet. Vad gäller att tjejen skulle ha ändrat sig, så har hon av naturliga skäl haft svårt att hålla isär några av killarna. Vad gäller den första killen som inte åtalades, så klargjorde hon detaljer som gjorde att misstankarna mot honom skrevs av. Det innebär dock inte att hon ville, men att hon var med på det. För min del så verkade det under utredningens gång tydligt att hon ansträngde sig för att berätta så att det skulle bli rätt, även det som talade till killarnas fördel. Så nej, jag tycker inte att det sänker hennes trovärdighet. Vad gäller att ingen av killarna skall ha beskrivit hur målsägaren är passiv, så stämmer inte det. Sen innehåller kommentaren en del påståenden till som inte stämmer som jag inte tycker är värda att bemöta. Om man vill ha sin kommentar kvar, så gör man för övrigt klokt i att hålla en god ton.

Martin 14 oktober 2013 00:12  

Om det för övrigt finns någon som vet hur jag kan bli av med den oönskade rasistlänken nedan, maila gärna till martin.marmgren@gmail.com

Martin 14 oktober 2013 00:18  

Glömde att tacka för den första kommentaren, som enbart var trevlig :-)

Anonym,  14 oktober 2013 11:17  

Vad betyder en frikännande dom? Saken tas upp på Juridikbloggen; se http://juridikbloggen.wordpress.com/2013/10/10/oskuldspresumtionen-och-betydelsen-av-en-domstols-frikannande-gastinlagg-av-jur-kand-benjamin-o-j-boman/

Anonym,  14 oktober 2013 16:13  

Som jag säkert nämnt tidigare så har du verkligen belyst lyft brottsoffrets perspektiv med det du har skrivit, ett mycket viktigt arbete då vi poliser fortfarande brister i detta.

Det finns många som vill ändra ordet brottsoffer, och jag förstår varför. Ordet offer har en väldigt negativ laddning och jag håller med om att vi måste diskutera en bättre benämning på de personer som blir drabbade av brott.

Jag förstår verkligen kritiken mot dig vad gäller objektiviteten. Självklart är det svårt för dig att bemöta denna, men med tanke på den roll du spelat både under och efter utredningen skulle jag ha väldigt svårt att hålla mig objektiv till fakta.

Det jag är rädd för att du gjort, är att du helt stängt dörren för en medling mellan flickan och pojkarna, om den någonsin varit öppen. Jag kan knappt förstå den oerhörda kränkning som flickan anser sig blivit utsatt för, men livet måste också gå vidare för henne, på bästa sätt. Detta gäller också pojkarna.

Jag vet att du fått hennes tillåtelse att stå upp för henne och det hon har drabbats av, men har det lett till att en försoning mellan parterna blivit omöjlig? I så fall kanske det i långa loppet inte varit värt allt bloggande... /Jon

Anonym,  14 oktober 2013 18:55  

Ordet målsägande (på denna blogg tyvärr ibland felaktigt återgivet som "målsägare") har hängt med sedan vårt lands barndom, och borde vara alldeles utmärkt som substitut till "brottsoffer". "Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada." (20 kap. 8 § rättegångsbalken)

micro113 14 oktober 2013 19:50  

Jon
Din romantiska syn på försoning gör mig lätt illamående. Varför skulle hon som blivit våldtagen och kränkt ha en önskan om att försonas med gärningsmännen?

Själv har jag också utsatts för brott - och jag är vedervärdigt trött på förståsigpåare tugg om förlåtelse och försoning.
Det ligger knappat i brottsoffrets intresse att gärningsmännen skall få ett bra liv .... tvärtom faktiskt.

Som offer för brott vill man ha upprättelse på ett eller annat sätt .. får man inte det så borde man åtminstone få äga sin bitterhet utan att pådyvlas denna förljugna bild om nödvändigheten av försoning..

Vill gärningsmännen försonas med flickan så bör de vara tacksamma för att hon i någon form fått den upprättelse de förnekat henne ... De bör visa hänsyn - inte tvärtom.

micro113 14 oktober 2013 19:59  

Anonym
Målsägande och brottsoffer är inte synonym ord - äga ett mål kan man inte göra förrän det i någon form blivit formulerat som ett mål.
Utsättas för brott kräver ingenting mer än att någon tagit sig rätten.

Utsätts man för brott är man ett brottsoffer alldeles oavsett om man förmår göra en formell anmälan eller inte, med andra ord.

Problemet idag är egentligen inte ordet i sig, utan hur man väljer att se på människor som utsätts för brott i olika lägen.

Anonym,  15 oktober 2013 02:17  

micro113, då har du inte läst rättegångsbalkens definition av målsägande, som jag citerade ovan.

micro113 15 oktober 2013 06:38  

Jo, jag har läst paragrafen vad de reglerar:

II. Om rättegången i brottmål

I ett brottmål heter alltså den som utsatts/lidit skada målsägande. Inte utanför den processen.



Artemis 15 oktober 2013 23:47  

Suveränt! Jättebra formulerat och fantastiskt med en kunnig och empatisk människa som reagerar. Jag tror många knyter näven i fickan och håller med i det tysta.

Hemligt 18 oktober 2013 13:31  

Jag tycker det är otroligt tragiskt att det inte finns ett personligt ansvar. Att domare och advokater behandlar ärenden utan namn på brottsoffret för att inte få en "personlig relation" till offret är så grundläggande fruktansvärt fel tycker jag. Människor kan inte vara objektiva, det är per definition omöjligt. Vi påverkas och färgas hela tiden.

Anonym,  19 oktober 2013 21:46  
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
coelum-versus 23 oktober 2013 00:46  

Jag vill tacka dig Martin av hela mitt hjärta och rosa dig för din vilja att ge ljus över detta "fall" Jag har försökt följa det du skrivit och jag tycker det är svårt att missförstå dig över huvud taget ! Trots dessa "haverister" och allt extra arbete det är för dig att behöva förklara dig gång på gång, ger du inte upp utan kämpar på !! Tänk om fler människor med verklig insikt gjorde som du Martin.,., Å verkligen ville åstakomma någonting tillsammans ! Utan att nedvärderas pga stavfel eller felsägelser. Tänk vilka levande forum det kunde finnas då !! /Björne

fannyfarin 23 oktober 2013 19:45  

Ja, du, Martin. Fy fan vad tungt du har haft det (ej sarkasm). Att du orkar replik på alla anklagelser, förstummar mig.
Jag har bara precis skummat igenom ovanstående, mest för att se om debattartikeln om maktens marionettutövande nämns, i vilken du utgjorde det goda exemplet. Men inte vad jag såg =)
Vad ska jag säga. Jag är ganska mållös. Allt det här gör mig gråtfärdig.
Keep up the good spirit!

Martin 3 november 2013 12:53  

Tack för kommentarerna! Jon, jag håller inte alls med om att jag skall ha stäöngt någon dörr för medling. För det första så är förutsättningarna för medling normalt att de misstänkta har erkänt. För det andra så har de frågorna redan ställts. Jag tror tvärtom att mitt skrivande har hjälpt flickan att få en återupprättelse som hon varken fick ifrån medling eller (än mindre) ifrån rättsprocessen. Brukar alltid hålla med dig, men inte denna gången.
Juridikbloggsgästinlägget var bra och läsvärt.
Och tack igen för allt beröm!

Skicka en kommentar