Om "UMF" och behovet av etikarbete inom polisen

Det är fullt förståeligt att de artiklar med citat ifrån polis-Facebookgruppen ”UMF” som har publicerats av Expressen har gett upphov till starka reaktioner. Att vara polis innebär ett stort ansvar och polisarbete kräver förtroende ifrån allmänheten. Det förtroendet skadas självklart då poliser använder sig av kränkande språkbruk, går till personangrepp eller på andra sätt uttrycker sig olämpligt, även om det är på fritiden och inte i tjänsten. Detta är mitt försök att reda ut begreppen:

För att citera en av grundarna, ”UMF Sverige är skapat av åtta kollegor, med det gemensamma intresset att ena vår kår och dela kunskap! På forumet diskuteras frågor som rör jobbet och för att hjälpa till att utveckla svensk polis och sprida kunskap kollegor emellan.” Gruppen fick snabb spridning genom att kollegor lade till stora delar av sin polisiära bekantskapskrets, som då automatiskt också blev medlemmar. De allra flesta av de nu tusentals medlemmarna är dock passiva och har troligtvis dålig koll på vad som skrivs i gruppen.

Genom att medlemmar startade trådar om allt möjligt, så breddades gruppens innehåll. De flesta trådarna rörde fortfarande frågor som arbetsvillkor, utrustning eller lagar och gav poliser precis det stöd som skaparna hade avsett, men även trådar för att diskutera händelser eller mediainslag med polisiär koppling skapades och fick karaktären av någon sorts ”fikarumssamtal” där frustrationer över upplevda kränkningar av eller angrepp mot poliser/polisen ventilerades. Det är i dessa trådar som en del medlemmar har uttryckt sig väldigt olämpligt. Andra bemötte dock övertrampen, och administratörerna betonade behovet av god ton. Att koppla alla de drygt 5000 som är medlemmar i ”UMF” till ett antal kränkande kommentarer när de flesta inte ens läser, andra är där enbart för att diskutera jobbrelaterade frågor och flera går i svaromål är knappast rimligt. Att vara medlem i “UMF” är INTE ett ställningstagande för allt som skrivs där. Det förringar dock inte problemet med tonen i en del kommentarer i exempelvis tråden om Elizabeth Höglunds uttalande om att svenska poliser är fega. För egen del så ledde just den tråden till att jag skrev en kritisk text på Stockholms polisförbunds websida Blåljus.

De olämpliga kommentarerna på ”UMF” är uppenbara tecken på frustration. Polisyrket kan innebära stora psykiska påfrestningar. Dessutom påverkar säkert tuffa arbetsvillkor med ständiga sparkrav på en hårt pressad verksamhet, samt en känsla av att sällan räcka till för dem som behöver hjälp hur mycket man än sliter. Då polisen eller enskilda poliser sedan utsätts för kritik som dessutom ibland är både osaklig och okunnig är det lätt att många kollegor får känslan att få förstår polisarbete eller polisers villkor, och att än färre i den offentliga debatten ”står upp” för polisen. Sådana känslor stärker de tendenser som finns i vissa delar av poliskåren att tänka i termer av ”vi och dom”. Lojalitet med den egna gruppen blir för många allt viktigare ju mer man upplever sig vara utsatt för tryck utifrån. Detta gäller inte bara poliser, utan även exempelvis förortsrörelser eller elever på kritiserade internatskolor.

Poliser är i grunden naturligtvis helt vanliga människor som väljer ett ovanligt yrke. Många gör det valet baserat på en vilja att hjälpa människor och jobba för ett bättre samhälle, men samma fördomar och svagheter som finns i omgivningen finns också i poliskåren. Sedan påverkas poliser både av den, stundtals hårda, verklighet de möter på jobbet och de värderingar de möter bland kollegor. Det sägs att makt korrumperar, och polisens makt i tjänsteutövningen i kombination med ofta dåliga villkor gör att flera poliskårer i världen är genomkorrumperade och regelbundet gör sig skyldiga till grova kränkningar av den egna befolkningen. Så är det inte i Sverige. Vi har troligtvis bland världens hederligaste poliser, och även om övergrepp förekommer även här så har vi nog även bland de mer humanistiska poliskårerna i världen.

Så är då allt i sin ordning? Nej, de, om än få, kränkande kommentarerna på ”UMF” (och då menar jag absolut inte alla kommentarer som har publicerats av Expressen, jag har exempelvis svårt att se det problematiska med att man säger sig vilja ringa in och gripa folk som är inblandade i våldsamma upplopp) är för mig både oacceptabla i sig och tecken på ett större problem som vi behöver ta tag i. Vad gör att en del kollegor uttrycker sig så djupt olämpligt på en Facebookgrupp med mer än 5000 medlemmar? Det är allt för enkelt att göra det till en fråga om enskilda individer, för att komma framåt behöver man se och komma åt strukturerna bakom. Att vissa kollegor skriver som de gör lär ju betyda att de upplever att de åsikter eller uttryckssätt som de ”postar” är socialt accepterade i deras polisiära omgivning. För det ÄR skillnad på en enorm facebookgrupp och ett fikarum, det förstår även den mest obetänksamme. För mig, som alltid har haft professionella kollegor med schyssta värderingar, har övertrampen som ibland dyker upp i ”UMF” blivit en påminnelse om att det inte är lika bra överallt i polis-Sverige.

Den kanske främsta orsaken är det som slarvigt kan kallas negativ ”Kåranda” - då lojaliteten till den egna gruppen, i det här fallet ofta hela poliskåren, för vissa är så stark att den går ut över förmågan att förhålla sig sansat till situationer där polisen eller enskilda poliser är utsatta för kritik eller någon annan sorts attack. Lojalitet är positivt. Poliser delar ett utsatt yrke. Det är viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Men det får inte ske på andras bekostnad! Och det gör det när man fastnar i ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen och stämplar dem som är kritiska som idioter. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är ännu större. Det är visserligen viktigt att påpeka att de olämpliga kommentarerna på ”UMF” har skrivits av poliser på sin fritid, och där föreligger så klart ingen plikt att vara objektiv. Däremot borde man kunna ställa vissa minimikrav på hur poliser skall bete sig, även då de inte är i tjänst. Dessutom har jag svårt att se att den inställning som de värsta kommentarerna ger uttryck för inte skulle påverka hur dessa kollegor utför sitt arbete. Poliser är som sagt också människor.

Grundproblemet är alltså varken att någon har ”läckt” till media, eller att Facebookgruppen ”UMF” startades och blev så pass spridd, utan helt enkelt att de negativa värderingar som uttrycks där (om än av en liten minoritet) finns inom kåren. Det behöver hanteras. Polisförbundet har under Lena Nitz ledning flera gånger försökt lyfta arbetet med etikfrågor inom polisen. Initiativet har bemötts med ointresse av ledningen (som, på politikernas uppdrag, mest har fokuserat på ”resultat”) och med irritation av de kollegor som anser att polisen inte behöver något värderingsarbete. Min uppfattning är att Polisförbundets initiativ är det kanske enskilt viktigaste och mest konstruktiva för att komma åt de inslag av negativ kåranda och andra problematiska värderingar som faktiskt finns inom polisen. Nyttan skulle dock vara mycket större än så. Följande förslag har lyfts fram:

Att inrätta en Polisombudsman

Att polisutbildningen blir en akademisk högskoleutbildning

Att en modell för Lex Maria utvecklas för polisen

Att handledning införs för poliser

Dessa åtgärder skulle även bidra till att ge bättre stöd för alla poliser i yrkesrollen och till att skifta fokus för polisen mot en mer värderingsbaserad verksamhet.

Det vore önskvärt att polisledningen och ansvariga politiker gick Polisförbundet till mötes vad gäller förslagen ovan. Det vore dessutom önskvärt om man såg till att göra något åt källan till en del av frustrationen, nämligen många polisers arbetssituation. Den tillförsel av resurser som skulle krävas för det skulle naturligtvis i slutändan allra främst komma brottsoffer och andra som är i behov av polisens hjälp till del. Istället drar man ner.

Vad gäller media, så kan man torrt konstatera att dålig, demoniserande journalistik, ett exempel är då en kvällstidningskrönikör beskrev stenkastning mot polis och brandkår som ”självförsvar”, bidrar till den polarisering som stärker den negativa ”kårandan” och ger dem som vill dela in i ”vi-och-dom” vatten på sina kvarnar. Än värre är det så klart med dem som tar varje enskilt reellt eller upplevt övertramp av en polis som en bekräftelse på sitt blinda polishat. Att några poliser använder kvinnofientliga förolämpningar används som ett belägg för att beskriva ALLA poliser som kvinnofientliga (alltså med samma generaliserande logik som är populär i rasistiska kretsar). Jag hade så klart gärna sett att en del skribenter, och inte minst publicister, sansade sig en aning. Men vi har (lyckligtvis) en stark yttrandefrihet i Sverige, vilket innebär att det enda konstruktiva vi poliser kan göra åt osakliga påhopp är att sakligt försöka bemöta dem.

I grunden så måste man som polis faktiskt kunna hantera att man själv, ens kollegor eller ens yrkeskår kritiseras. Poliser må vara mänskliga, men man måste också kunna ställa högre krav på poliser än på medborgare i allmänhet, och det gäller även hur vi beter oss på fritiden. Det innebär så klart att vi måste ha nolltolerans mot kvinnofientlighet, homofobi, rasism med mera även om dessa attityder finns i samhället, men det innebär också att man som polis måste vara så pass trygg som person att man inte blir så enormt kränkt varje gång någon skriver något dumt om polisen. Kan man inte hantera att polisen regelbundet utsätts för en blandning av kritik och smutskastning, så bör man helt enkelt välja ett annat yrke.

Dessutom behöver vi poliser generellt sätt bli bättre på att faktiskt lyssna på och ta till oss av kritik. Om stora delar av samhället, och dessutom många kollegor, upprörs av de kränkande kommentarerna på ”UMF”, kanske även de som alltid går i försvarsställning bör stanna upp och reflektera över att det kan finnas andra anledningar än att folk inte förstår och att media rapporterar vinklat och sensationslystet. Polisen arbetar som sagt på medborgarnas uppdrag, och om delar av poliskåren har värderingar som går på tvärs med samhället de verkar i så är det ett problem både vad gäller effektivitet och legitimitet. Och så tycker i alla fall inte jag att vi kan ha det.