Om Malmöpolisens "romregister"

Har sedan nyheten om Skånepolisens "romregister" briserade bekymrats inte bara av registret i sig utan även över hur polariserad debatten har varit. Anklagelser om grov rasism (även paralleller till Nazi-Tyskland) från stora delar av allmänheten och inställningen att allt har gått rätt till ifrån stora delar av poliskåren. Skrev därför en text, som nu har publicerats på DN Kultur, där jag försöker reda ut begreppen. Nedan finns den oavkortade originaltexten:

I början av hösten briserade nyheten att Skånepolisen hade register över tusentals romer. Totalt hade 4741 personer kartlagts, varav 1320 var barn och 220 var avlidna. De registrerade var bosatta i olika delar av landet. Avslöjandet ledde till starka reaktioner. Polisen anklagades för rasism, och så väl rikspolischef, justitieminister och integrationsminister tog kraftigt avstånd. Därefter kom en motreaktion ifrån delar av polisen, som kulminerade i att Skånepolisens chefsjurist i SVTs Agenda hävdade att registret absolut inte var etniskt baserat eller rasistiskt och anklagade Dagens Nyheter för att vara skyldiga till den ilska och oro nyheten om registret hade gett upphov till i den romska gruppen.

Jag har många gånger varit med om att verklighetsuppfattningen har skilt sig åt markant emellan stora delar av allmänheten och medierna samt många av mina kollegor. Det beror ofta på en blandning av okunskap angående polisarbete i kombination med en vana att polarisera hos de förstnämnda och en tendens att fastna i sitt eget perspektiv samt slå ifrån sig kritik hos de sistnämnda. Ofta så går det att ensa bilderna genom att mötas och prata. Vad gäller det så kallade romregistret var det dock svårare än någonsin. Min uppfattning, att den om registren redan publicerade informationen direkt räckte för att säga att något hade gått allvarligt fel och att en ursäkt var nödvändig, var mycket ovanlig i poliskåren. De allra flesta kollegorna ville avvakta resultatet av utredningarna innan eventuella ursäkter och många kom dessutom snabbt fram till att det verkade som att allt var i sin ordning och att de kritiserade registren bara var exempel på legitim kartläggning av kriminella nätverk, det vill säga vanligt polisarbete. Klyftan mellan det synsättet och den upprördhet som finns i stora delar av samhället var och är enorm, och splittrar kloka människor i två diametralt olika uppfattningar. De som främst drabbas av den splittringen är så klart den romska gruppen vars utsatthet ökar, men den är också skadlig för polisens förtroende generellt sett.

Innan jag går vidare så vill jag klargöra några saker angående de register saken gäller. Det har framkommit att det rör sig om ”SUR”, Särskilda utredningsregister. Det är alltså inte brottsregister, och de påverkar så klart inte en människas möjligheter att få jobb. Faktum är att om registreringen ej hade offentliggjorts så hade det sannolikt inte på något sätt påverkat en enskild persons liv om denne fanns med bland de registrerade eller ej. Att personer som inte är misstänkta för några brott registreras är fullt normalt, då det kan vara relevanta för att förstå och hålla koll på samband och sammanhang. Dock skall det i en SUR markeras om en registrerad person inte är misstänkt för brott. Att ett register innehåller människor av samma etnicitet är i sig inte heller nödvändigtvis konstigt, då många nätverk där brott begås har en etnisk prägel. Ett känt exempel är det grovt kriminella nätverket i Södertälje.

Skånepolisen har uppgett att registret utgick ifrån en kartläggning av en familjefejd där grova brott begicks, och jag ser ingen anledning att tvivla på det. Trots en historiskt omfattande antizigansim hos svenska myndigheter (inte minst polisen) så är tanken att kriminalunderrättelsetjänsten i Skåne under 2000-talet helt sonika skulle fått för sig att börja kartlägga länet och landets romer just för att de är romer väldigt främmande. Att beslut om och medverkan i en sådan kartläggning vore grovt rasistiskt är uppenbart för i prinicip alla, varför många poliser går i en kraftig försvarsställning då man i en extremt polariserad debatt uppfattar att detta är vad man anklagas för.

Det är här diskussionen kör fast, i antagandet att frågan är svartvit, att ett handlande, eller ett register, antingen är rasistiskt eller ej. Ja eller nej. Men det är en missuppfattning som bygger på en förenklad syn på rasism, ofta som en medveten värdering av människor i bättre och sämre baserat på ”ras”. Den sortens rasbiologiska föreställningar finns hos exempelvis nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, men är en ytterst liten del av den rasism som bland annat romer drabbas av i Sverige idag. Rasism handlar även, och kanske främst, om stereotypa negativa föreställningar om människor som tillhör en viss grupp. Det gör att gränsen emellan vad som är rasism och vad som är erfarenhet av eller kunskap om kulturella skillnader ibland kan vara minst sagt luddig. Ett tydligt exempel rör så kallad ”hederskultur”. Att, speciellt som polis eller annan tjänsteman, vara mer vaksam på att barn och unga i en viss kulturell kontext kan vara utsatta för ett hedersförtryck är en nödvändighet, medan att tro att en person förtrycker sina barn bara för att denne har bakgrund i ett visst land är rasistiskt. Alla bär vi på föreställningar som är mer eller mindre rasistiska, vilket absolut inte innebär att alla människor är rasister. Det ordet sparar jag gärna till Svenska Motståndsrörelsen och deras gelikar.

Effekterna av negativa stereotyper om vissa grupper blir oftast inte tydlig förrän man betraktar dem på strukturell nivå. Nyligen spreds nyheten om att en blond flicka hade ”hittats” hos ett romskt par i Grekland som inte såg ut som att de kunde ha varit flickans biologiska föräldrar. Snabbt berättades det över hela Europa, även av seriösa tidningar, att flickan hade blivit kidnappad. Det visade sig senare att paret hade tagit sig an flickan då hennes biologiska föräldrar hade lämnar bort henne för att de inte kunde ta hand om henne. Att enstaka personer drar förhastade slutsatser är normalt, så att en enskild journalist har rapporterat om den påstådda kidnappningen behöver inte innebära rasism. Men om man ser till helheten kring rapporteringen så är rasismen uppenbar. Att den falska berättelsen om den bortrövade flickan svaldes så okritiskt och blev så spridd beror på att det i hela Europa finns rasistiska föreställningar om romer som kidnappar barn.

Vad gäller den ifrågasatta registreringen i Skåne så skiljer sig på samma sätt bilden man får om man bara tittar på detaljerna mot det som målas upp om man ser till helheten. Kartläggningen tog enligt Skånepolisen sin utgångspunkt i en konflikt där brott begicks och där släktskap var relevant, och växte sedan då en del av de registrerade personerna också i andra sammanhang var kriminellt aktiva. Man har nämnt organiserade bedrägerier, bostadsinbrott och åldringsbrott. Registrets omfattning försvaras med att man vid en stickprovskontroll kommit fram till att drygt hälften av de vuxna (nu levande) registrerade personerna ”varit misstänkta för brott, förekommit i belastningsregister eller både och”. Mängden registrerade barn försvaras bland annat med att de kan användas som redskap för andras kriminalitet. De enda fel som Skånepolisen medger rör att man inte har markerat vilka i registren som inte är misstänkta för brott samt att gallringen inte har skötts.

Att ungefär hälften av de vuxna registrerade har varit dömda eller är misstänkta för brott är (om man utgår ifrån att ordningsbotar som exempelvis hastighetsöverträdelser har räknats bort) en ovanligt hög siffra. Att de personer som i nutid är eller har varit dömda eller misstänkta för de nämnda organiserade bedrägerierna eller stöldturnéer, samt personer i deras närhet, kartläggs är inte bara naturligt utan önskvärt. Man kan dock ifrågasatta om det exempelvis är relevant om en registrerad person har dömts för snatteri några decennier tidigare, vilket ju gör att denne räknas in i den ”kriminella” hälften. Återigen är det inte detaljerna utan helheten som är problematisk. När det gäller organiserad tung kriminalitet som i fallet Södertälje så är omfattande registreringar absolut nödvändiga. Men enbart det faktum att en oproportionerligt stor andel i en socialt marginaliserad grupp någon gång har gjort sig skyldig till brott är knappast skäl för samma sorts, eller en ännu mer omfattande, strukturerad kartläggning.

Att döma av de uppgifter som Dagens Nyheter har publicerat så finns gott om helt vanliga familjer utan någon koppling till kriminalitet med i registren, till synes enbart för att de är romer eller är släkt med romer. Jag är övertygad om att de inte har registrerats för att Skånepolisen vill ha koll på så många romer som möjligt, utan för att det i kriminalunderrättelsearbetet framstod som rationellt med tanke på besläktade personers brottslighet. Det är också fullt möjligt att granskningen får svårt att belägga att någon enskild handling, något specifikt led i kartläggningen var rasistiskt eller på annat sätt allvarligt felaktigt. Men jag är nästan lika säker på att de avvägningar som har gjorts då man har lagt tid och resurser på att bygga upp de här enorma registren och låta dem växa med människor som synbarligen har en extremt avlägsen koppling till kriminalitet har påverkats av rasistiska stereotyper. Det är alltjämt svårt att inte se vad som framstår som ett enormt familjeträd över tusentals romer där det inte någonstans syns vilka som faktiskt är misstänkta för brott, som ett tecken på strukturell rasism. Och känslan av utsatthet hos de drabbade behöver inte bli mindre för att ingen har haft rasistiska avsikter eller ville dem illa, lika lite som de som utsätts för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden är hjälpta av att ingen enskild person som undlåtit attt kalla till intervju eller erbjuda jobb behöver ha varit rasist.

Vad gäller utsatthet för och anklagelser om rasism så går det inte att bortse varken ifrån ett historiskt sammanhang eller ifrån hur maktrelationerna ser ut idag. Ingen annan grupp har under efterkrigstidens Europa blivit så förtryckt som den romska, inte minst av myndigheter som polisen. Den sociala marginalisering som följer leder också till ökad kriminalitet, och självklart skall polisen beivra och lagföra alla brott oavsett vem som begår dem. Men samtidigt måste man vara väldigt noga med att inte fortsätta att bidra till det utanförskap som delar av den romska gruppen befinner sig i, vilket riskerar att bli fallet om det upplevs att brottslighet bland romer överdrivs eller ägnas oproportionerligt stor uppmärksamhet. Samhället har ett speciellt ansvar att värna de mest utsatta, och det ansvaret gäller i ännu högre grad polisen.

Förhoppningsvis så kommer den nu pågående granskningen inte bara reda ut de legala aspekterna kring registreringen, utan också ge tydligare svar på vilka avvägningar som har gjorts emellan nyttan för brottsbekämpning och faran för integritetskränkningar under kartläggningen. Det är lätt att förstå viljan att invänta den informationen innan man yttrar sig, men då skickar man också signalen att man inte anser att den information som redan finns tillgänglig om registrens omfång och natur är tillräcklig för att meritera kritik. Hade exempelvis rikspolischefen eller justitieministern valt den linjen så hade det, med fog, setts som att man anser att det mycket väl kan vara rimligt och lämpligt att polisen har skapat de ovan nämnda ”familjeträden”. Det hade ytterligare ökat den romska gruppens misstro mot myndigheter och marginalisering i samhället. Personligen så tycker jag att det tidigt fanns tillräckligt med information för att göra någon sorts preliminärt ställningstagande absolut nödvändigt. Sen innebär det självklart inte att någon polis på förhand skall påstås ha gjort något olagligt eller rasistiskt. Men det är också stor skillnad på vad som är lagligt och vad som är lämpligt.

Skånepolisens egna svar på den initiala kritiken mot registren var ”Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle”. Det visar på en inställning där man helt fokuserar på hur man skall kommunicera, och inte verkar särskilt intresserade av att rannsaka om man behöver ompröva sitt arbetssätt, utvecklas eller lära sig något av kritiken. Den inställningen verkar man ha hållit fast vid trots den oro och upprördhet som registren har gett upphov till, och man har sannolikt en stor del av poliskåren med sig. Det räcker dock inte så länge man inte har lyckats förklara varken för allmänheten, lagstiftarna, eller än mindre den romska gruppen, att registreringen är lämpligt hanterad. För polisens legitimitet kommer ifrån folket, och är beroende av dess förtroende och förståelse.

Det finns dessutom ingen grupp där det är så viktigt att vi upplevs som legitima som i den romska, med dess historia av förtryck och dess fortsatta marginalisering. Det gör den ökade förtroendeklyftan som har orsakats av nyheten om ”romregistret” extremt olycklig. Och visst kan man upprepade gånger förklara att ett spaningsregister inte är ett brottsregister, samt försäkra att det aldrig har funnits någon intention att registrera romer bara för att de är romer. Men det räcker inte. Att förbanna medier för vinklad rapportering eller likt chefsjuristen Nebelius synbart hävda att de ökade problem den romska gruppen har förorsakats är Dagens Nyheters fel leder inte heller framåt, och bortser helt ifrån möjligheten att polisen behöver lära sig något. Ett första steg vore att, trots att man är hårt ansatt och att rasistanklagelser så klart är smärtsamma, ärligt och ödmjukt ägna sig åt självkritik och försöka förstå motparten, den romska gruppens, situation och utsatthet. Den viktigaste frågan är inte heller nödvändigtvis alltid vem som har ”rätt” eller ”fel”, utan kanske mer hur man kan skapa förtroende och hitta en väg framåt. Och i relationen emellan polisen och den romska gruppen så faller, med tanke på historia och maktrelationer, en överväldigande del av ansvaret på polisen. Sist, men inte minst, så tror jag att det vore bra om man vidgade sina vyer vad gäller vad rasism kan vara. Att man förstår att det inte bara handlar om medvetna kategoriseringar av människor i bättre och sämre sorter utan att rasism också kan bestå av små, synbart oskyldiga, beslut och handlingar av personer som inte alls behöver vara rasister. I det ljuset så behöver man ärligt och uppriktigt ifrågasätta om de kritiserade registren faktiskt hade ägnats så mycket tid, gallrats så slarvigt, om man hade underlåtit att markera ut icke misstänkta eller låtit dem växa så enormt mycket om det inte hade rörts sig om just romer. Och vara öppen för att svaret troligtvis är ”Nej”. Först då kan vi lära oss och utvecklas av historien, och först då finns det en realistisk chans att bygga upp ett verkligt förtroende hos den romska gruppen.