Debattartikel om "Poliser mot rasism"
torsdag 8 maj 2014
Följande text skrev jag för att lyfta hur viktigt det är att även poliser tar ställning mot rasism, både i ord och handling. En kortad version av texten har publicerats på Aftonbladets debattsida. I samband med det skapades en Facebooksida med syftet att göra det lättare att samlas kring och konkretisera ett sådant ställningstagande. Fullängdsversionen av artikeln finns nu här nedan, samt på "Diakonibloggen".
Idag på första maj marscherar nazistiska Svenskarnas Parti (SvP) mitt i Jönköping. Det är inte en isolerad företeelse. Högerextrema grupperingar som SvP och SMR (Svenska Motståndsrörelsen) har blivit allt aktivare. Parallellt med den våldsbejakande högerextremismen så växer också den kostymklädda främlingsfientligheten. Sverigedemokraterna har stöd av en knapp tiondel av väljarna. Det är inte konstigt att människor, och främst de som själva riskerar att drabbas av rasismen, känner sig arga, ledsna och rädda. Rasismens frammarsch skapar ett behov att ta ställning. Både för att minska känslan av utsatthet och för att åstadkomma faktiska förändringar.
Som polis tillhör jag en kår som regelbundet anklagas för rasism. De flesta poliser har svårt att förlika sig med kritiken, då de aldrig skulle använda rasistiska tillmälen eller medvetet bemöta någon sämre baserat på dennes etnicitet. En del kritik är också onyanserad eller orättvis. Jag har själv varit med då kollegor som genomfört helt korrekta ingripanden har anklagats för rasism. Bilden av polisen som rasistisk gör att man ibland projicerar rasistiska motiv på legitimt polisarbete. Kategoriska anklagelser om att poliser är rasister gör att vi poliser har en tendens att avfärda kritik som skrönor och polishat.
Det är illa, då det gör det svårare att se och ta tag i de problem som faktiskt existerar. Det finns gott om trovärdiga förstahandsredogörelser för hur poliser har bemött människor rasistiskt. Varje sådant fall är ett för mycket. Även om de flesta poliser har valt yrket för att hjälpa människor, så är vi också bärare av samma strukturella rasism och fördomar som resten av vår omgivning. Hos oss kan fördomar dessutom förstärkas då de blandas med yrkesmässiga erfarenheter av brottslighet hos en del kraftigt marginaliserade grupper. Det tydligaste exemplet är synen på romer. Jag har en kollega med delvis romska rötter, som baserat på hur det pratas om romer bland kollegor har valt att inte nämna den delen av sitt ursprung för någon. Bara det är ett tecken på att vi har ett arbete att göra.
Polisförbundet har i strävan att verka för en polis som alltid står upp för alla människors lika värde nyligen gått ut med fyra konkreta förslag:
Satsa mer på att bredda rekryteringen
Inför obligatorisk handledning för poliser
Gör polisutbildningen till högskoleutbildning
Stärk upp kompetensen kring hatbrott
Genomförs de ovan föreslagna strukturella åtgärderna, så är jag övertygad om att det inte bara skulle leda till att motverka rasism, utan även till en bättre fungerande polisverksamhet och ett ökat förtroende för oss poliser. En ökad mångfald i kåren är dessutom det enskilt bästa sättet att minska förekomsten av fördomar inom polisen.
Polisförbundet har även nyligen konstaterat att förtroendeuppdrag hos oss inte är förenligt med att vara öppet aktiv i Sverigedemokraterna då deras människosyn inte är kompatibel med Polisförbundets grundläggande värderingar. Jag tror att det är ett enormt viktigt ställningstagande. Polisrollen är inte förenlig med aktivt medlemskap i partier eller organisationer med rasistiska eller främlingsfientliga inslag. Däremot är det vår självklara plikt att göra vårt yttersta att värna rätten att uttrycka och manifestera även de åsikter som vi inte delar (som ej innebär hets mot folkgrupp), samt rätten att vara trygg från hot och våld oavsett politisk tillhörighet. Jag skulle dock personligen gärna se att lagstiftarna gav polisen möjlighet och instruktioner att vara mer restriktiv med att ge utrymme för demonstrationer åt exempelvis öppet nazistiska organisationer som SvP och SMR.
Idag på första maj marscherar nazistiska Svenskarnas Parti (SvP) mitt i Jönköping. Det är inte en isolerad företeelse. Högerextrema grupperingar som SvP och SMR (Svenska Motståndsrörelsen) har blivit allt aktivare. Parallellt med den våldsbejakande högerextremismen så växer också den kostymklädda främlingsfientligheten. Sverigedemokraterna har stöd av en knapp tiondel av väljarna. Det är inte konstigt att människor, och främst de som själva riskerar att drabbas av rasismen, känner sig arga, ledsna och rädda. Rasismens frammarsch skapar ett behov att ta ställning. Både för att minska känslan av utsatthet och för att åstadkomma faktiska förändringar.
Som polis tillhör jag en kår som regelbundet anklagas för rasism. De flesta poliser har svårt att förlika sig med kritiken, då de aldrig skulle använda rasistiska tillmälen eller medvetet bemöta någon sämre baserat på dennes etnicitet. En del kritik är också onyanserad eller orättvis. Jag har själv varit med då kollegor som genomfört helt korrekta ingripanden har anklagats för rasism. Bilden av polisen som rasistisk gör att man ibland projicerar rasistiska motiv på legitimt polisarbete. Kategoriska anklagelser om att poliser är rasister gör att vi poliser har en tendens att avfärda kritik som skrönor och polishat.
Det är illa, då det gör det svårare att se och ta tag i de problem som faktiskt existerar. Det finns gott om trovärdiga förstahandsredogörelser för hur poliser har bemött människor rasistiskt. Varje sådant fall är ett för mycket. Även om de flesta poliser har valt yrket för att hjälpa människor, så är vi också bärare av samma strukturella rasism och fördomar som resten av vår omgivning. Hos oss kan fördomar dessutom förstärkas då de blandas med yrkesmässiga erfarenheter av brottslighet hos en del kraftigt marginaliserade grupper. Det tydligaste exemplet är synen på romer. Jag har en kollega med delvis romska rötter, som baserat på hur det pratas om romer bland kollegor har valt att inte nämna den delen av sitt ursprung för någon. Bara det är ett tecken på att vi har ett arbete att göra.
Polisförbundet har i strävan att verka för en polis som alltid står upp för alla människors lika värde nyligen gått ut med fyra konkreta förslag:
Satsa mer på att bredda rekryteringen
Inför obligatorisk handledning för poliser
Gör polisutbildningen till högskoleutbildning
Stärk upp kompetensen kring hatbrott
Genomförs de ovan föreslagna strukturella åtgärderna, så är jag övertygad om att det inte bara skulle leda till att motverka rasism, utan även till en bättre fungerande polisverksamhet och ett ökat förtroende för oss poliser. En ökad mångfald i kåren är dessutom det enskilt bästa sättet att minska förekomsten av fördomar inom polisen.
Polisförbundet har även nyligen konstaterat att förtroendeuppdrag hos oss inte är förenligt med att vara öppet aktiv i Sverigedemokraterna då deras människosyn inte är kompatibel med Polisförbundets grundläggande värderingar. Jag tror att det är ett enormt viktigt ställningstagande. Polisrollen är inte förenlig med aktivt medlemskap i partier eller organisationer med rasistiska eller främlingsfientliga inslag. Däremot är det vår självklara plikt att göra vårt yttersta att värna rätten att uttrycka och manifestera även de åsikter som vi inte delar (som ej innebär hets mot folkgrupp), samt rätten att vara trygg från hot och våld oavsett politisk tillhörighet. Jag skulle dock personligen gärna se att lagstiftarna gav polisen möjlighet och instruktioner att vara mer restriktiv med att ge utrymme för demonstrationer åt exempelvis öppet nazistiska organisationer som SvP och SMR.
Även om både strukturella åtgärder och formella ställningstagande är bra, så är det viktigaste nog ändå hur vi alla agerar i vardagen. Som poliser har vi rätt att använda våld och tvångsmedel i syfte att hjälpa människor och beivra brott. Med de befogenheterna följer ett stort ansvar. Därför är det viktigt att vi har nolltolerans mot rasism hos oss själva. Att vi alla säger ifrån om en kollega uttalar sig rasistiskt. Att vi om vi ser ett rasistiskt övergrepp stoppar det som pågår och är beredda att vid behov berätta om det vi har sett och stå upp för den drabbades rättigheter. Slutligen så tror jag att det är viktigt att även vi i den stora majoriteten som aldrig skulle använda rasistiska tillmälen är medvetna om att vi också bär på fördomar. Och att vi är vaksamma mot dessa och säkerställer att vi aldrig behandlar människor olika enbart baserat på etnicitet utan möter varje ny människa som en egen individ.
Jag tror att Polisförbundets tydliga ställningstagande skulle kunna kompletteras med ett någon sorts upprop mot rasism bland poliser. Varför inte ett ”Poliser mot Rasism”? Inte för att vi är mer rasistiska än folk är i allmänhet, men för att frågan är väldigt viktig och för att rasism hos polisen kan få förödande konsekvenser för både enskilda och samhället. Jag föreslår följande innehåll:
Vi tar ställning för alla människors lika värde och mot rasism och främlingsfientlighet
Vi tar ställning mot rasistiska och främlingsfientliga partier och organisationer
Vi kommer att bemöta rasism där vi träffar på den, även inom poliskåren
Vi kommer att sträva efter att motverka fördomar både hos andra och oss själva
Jag tror och hoppas att de flesta av mina kollegor kan ställa sig bakom punkterna ovan, givet att det sker på ett sätt som inte kompromissar med vårt uppdrag och vår professionalitet. Ett sådant öppet ställningstagande kan kanske skapa större trygghet hos allmänheten, och speciellt de som själva utsätts för rasism, angående var vi står. Dessutom är vi förhoppningsvis även med om att förändra vår egen organisation till det bättre.
Länk till FB-sidan: https://www.facebook.com/Polisermotrasism
0 kommentarer:
Skicka en kommentar