Om de romska tiggarna ifrån Rumänien

onsdag 20 augusti 2014

Då jag var i Bukarest med Gaypolisföreningen för att delta i Prideparaden där och för att prata med den rumänska polisen om hbtq-rättigheter så tog jag även chansen att försöka få till samtal med rumänska romer, och gärna företrädare för någon organisation som arbetar med romska frågor. Jag fick kontakt med Florin Botonogu och Valeriu Nicolae,  både rumänska romer som arbetar för Center for Roma and Minority Issues i Bukarest.

Efter mötena och samtalen med Florin och Valeriu så kände jag behovet att få ordning på mina tankar kring det här med de tiggande rumänerna i våra städer. Det ledde till att jag skrev två texter. En av dem, den som fokuserade på hur vi bäst kan hjälpa de romska tiggarna, har publicerats på SVT Opinion för några dagar sedan i samband med att en moderat riksdagsledamot på DN Debatt hade argumenterat för ett förbud för tiggeri.  

Självklart behöver vi göra vad vi kan för att de fattiga rumäner som är här och tigger får det så drägligt som möjligt, exempelvis genom olika sorters "tak över huvudet" garantier. Men det allra viktigaste är att komma åt de strukturella problem med rasism/diskriminering och fattigdom/utanförskap som ligger bakom problemen. De är betydligt större i Rumänien än i Sverige, men de finns även här.

Den andra, som handlade om våra reaktioner på tiggeriet och hur de påverkar vårt samhälle, skrev jag efter en kontakt med DN Debatt om ett svar på Magnussons text om att förbjuda tiggeri. Detta då hon specifikt nämnde att tiggarna var "provocerande". DN ändrade sig dock när de såg att jag hade publicerat den första texten på SVT, så det blev Nyheter24 istället.

Den andra texten kortades ner ifrån en lite spretigare och längre text om hur vi påverkas av att ha fattiga EU-migranter som tigger i vårt samhälle. Den oredigerade versionen följer nedan:

Vi är vana vid att se Sverige som ett land där ingen lever i extrem fattigdom. Visst, det finns ensamstående mammor som inte har råd att skicka sina barn med på skolresor eller idrottsdagar om dessa innebär utgifter, pensionärer för vilka rabattkuponger är närmast nödvändiga för att få ihop inköpen och arbetslösa som har svårt att ta sig till den där arbetsmarknadspolitiska åtgärden för att kollektivtrafiken är för dyr. Men de har tak över huvudet, och mat att äta. Och jo, vi vet att inte alla har det heller, att det alltid har funnits hemlösa som sover på gatan även i vårt folkhem, men vi utgår ändå ifrån att de får sitt socialbidrag eller sin förtidspension, att den uppenbara misären mer är en konsekvens av missbruk och psykisk ohälsa än av brist på pengar. Deras sporadiska närvaro i gatubilden ställer inga krav på oss, de är myndigheternas ansvar och problem.

Men sedan några år tillbaka har situationen förändrats. Plötsligt kan man knappt röra sig på gator och torg utan att träffa på tiggare. Och deras närvaro vädjar till oss, ibland på ett direkt och påträngande sätt, men oftast indirekt, passivt, genom en nedsänkt blick och en höjd skylt som vi upplever håller oss ansvariga för att ett sjukt barn inte får mat att äta eller medicinen det behöver om vi inte ger en slant. Vi ser fattigdomen, men kan inte skjuta ifrån oss de uppenbara behoven genom att mentalt hänvisa till sociala myndigheter. Det blir besvärligt.

Vi vet så klart att den utsatthet som tiggarna lever med är utbredd och vanlig i stora delar av världen, men den insikten är lätt att hålla borta så länge vi bara varseblir misären på TV-program och i nyhetsartiklar. Det är nog därför som många av oss så starkt ogillar att behöva möta dem i vår vardag. De blir en påminnelse om en annan verklighet utanför vår relativt välmående bubbla, en verklighet som vi gärna vill förtränga och absolut inte ta ansvar för.

Att lägga några mynt eller en sedel i en tiggares utsträckta bössa är att göra något. Visst kan pengar, främst till väl fungerande frivilligorganisationer, vara ett bra sätt att hjälpa på, men den största påverkan på andra människors livsvillkor har vi normalt inte genom det vi skänker utan genom det liv vi lever. Det vi bidrar till, i det lilla och i det stora, varje dag vi går till jobbet, de eventuella ideella engagemang vi tar oss tid för, hur och vad vi konsumerar, vad vi röstar på etcetera. Om företaget man arbetar för tillverkar trampminor, om man köper kläder som producerats under slavliknande villkor och mat vars produktion inneburit förstörelse av värdefulla ekosystem, om man röstar fram partier som bidrar till att upprätthålla en världsordning där de priviligierades rikedom blir på bekostnad av att andra hålls kvar i fattigdom, eller som pekar ut vissa grupper som oönskade baserat på exempelvis etnicitet eller sexuell läggning, så gör den där sedeln i bössan ganska liten skillnad.

Det viktigaste i mötet med tiggaren är egentligen inte om man ger eller inte ger, utan hur man ser på människan som tigger. Vi har redan aldeles för lätt att, oftast omedvetet, avhumanisera de människor som har det svårt i andra länder, och än mer på andra kontinenter. Ju längre ifrån och ju mindre lika ”oss” de är, desto lättare blir det. Det är en av de faktorer som gör att vi genom arbete och konsumtion kan fortsätta att bidra till att människor råkar illa ut. Men när vi vänjer oss vid att även avhumanisera människor mitt ibland oss, människor som vi möter på gatan, så riskerar något av det som ändå fortfarande till stor del håller ihop vårt samhälle att gå sönder.

Människor mår sämre i ojämlika samhällen. Förutom att sträva efter att hjälpa dem som har det dåligt och på så sätt minska klyftorna, så behöver vi också lära oss att hantera möten med fattiga människor utan att medvetet eller omedvetet distansera oss ifrån deras fattigdom eller utsatthet genom att nedvärdera deras människovärde. När vi börjar hantera obehaget som tiggarna väcker hos oss genom att prata om kriminalisering, titta bort, irriterat skuldbelägga de utsatta genom att ta fasta på varje gång vi hört om tiggare som varit friskare eller rikare än de gav sken av, som har lurats eller stulit, och sedan stämpla ut hela gruppen, så är vi inne på en farlig väg. Hur drabbar det dem som redan är utsatta? Vad gör det med oss som individer, med vårt samhälle, när vi har börjat kategorisera människor som själva inte har gjort någon illa i dem som förtjänar vår empati och dem som inte gör det? Vilken blir nästa grupp att drabbas?


Utmaningen att i en globaliserad värld ta ansvar för hur anonyma människor långt bort påverkas av hur vi lever är en av de viktigaste och svåraste vi har. För empati fungerar så mycket lättare och naturligare på nära håll, inför människor man har framför sig. Men när den inte ens fungerar där är vi inne på en farlig väg. Om vi när vi möter tiggare istället för att se människor värda respekt tittar bort, rynkar på näsan, och misstänkliggör utsattheten, så påverkar det inte bara dem, utan även oss. Det finns något sorts vägskäl i det där mötet som egentligen inte handlar om huruvida man ger eller ej, utan mer om hur ens människosyn påverkas. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi gör vad vi kan för att påverkan skall ske mot mer empati och ett större gemensamt ansvarstagande för dem som har det svårt i världen och inte mot ett samhälle där vi vänjer oss vid att tänka att vissa sorters människor inte ens förtjänar vår omtanke när de finns mitt ibland oss.  

2 kommentarer:

Anonym,  25 oktober 2014 14:13  

Hur är det egentligen med födelsetalen bland rumänska romer som tigger, är de väsentligt högre än 2 barn per kvinna. I så fall borde det inte hjälpas hur mycket man stöttar dem, det blir bara fler munnar att mätta, så att säga.

För övrigt kan det inte vara något rimligt mål att lyfta romska tiggare till vad som anses vara en acceptabel standard i Sverige. Skulle alla leva som svenskar i genomsnitt gör, då skulle jodens resurser långsiktigt räcka till mindre än en tredjedel. Målet måste vara att skapa ett någorlunda rimligt och tryggt liv med små resurser utan oacceptabel miljöpåverkan. Detta borde kanske också gälla infödda svenskar.

Martin 4 april 2015 13:19  

Oavsett födelsetal så har varje människa ett värde som är oberoende av etnicitet, fattigdom etc och förtjänar att få hjälp att leva drägligt. Sen håller jag med om att vi alla behöver använda mindre resurser.

Skicka en kommentar