Polis varnad och utfryst för deltagande i antirasistdemo

För ett tag sedan berättade en kollega för mig om vad som hände i samband med att han deltog i en antirasistisk fredlig manifestation mot Sverigedemokraterna i staden han bor. Jag tyckte att han berättelse var både upprörande och intressant. Jag frågade honom om jag fick publicera den (anonymiserad) på min blogg. Detta är hans historia:

Jag jobbar som polis i en vanlig svensk stad. Jag har jobbat några år och jag är aktiv inom facket och är skyddsombud på min arbetsplats. Jag har inga andra uppdrag eller ansvarsområden. För ett tag sedan besökte Sverigedemokraterna min stad och jag uppmärksammades på detta via Facebook där flera hundra personer hade gått samman för att anordna en protest. Man skulle vända ryggen mot Sverigedemokraterna. Jag brinner för den här frågan, så jag tog reda på vad det var för sorts arrangemang, hur det skulle vara uppstyrt och kom då fram till att jag ville delta.

Då en annan person i protestgruppen skrev något i stil med “vi ska visa svinen” så skrev jag snabbt tillbaka att jag gärna vill visa mitt missnöje men uppmanar alla att hålla god ton och att inte använda sig av uttryck som “svin” eller andra smädelser. Personen tog bort sitt inlägg kort därefter. Flera andra hakade på och gillade vad jag skrev. Jag utvecklade det hela och det blev några korta inlägg om varför jag tycker det är viktigt att protestera mot Sverigedemokraterna, men att jag också tycker det är viktigt att man gör det fredligt samt att om man inte gör det schysst så kan det lika gärna vara.

Några dagar före besöket från Åkesson så ringer min närmsta chef upp mig. Med en något beklämd och något osäker röst för hen fram att jag förmodligen vet varför hen ringer. Nej, det gjorde jag ju inte. Jag hade ingen aning. “Ja, det är ju för att vår underrättelseavdelning har uppmärksammat Operativa Chefen på att du ska vara delaktig i en protestmarsch mot Sverigedemokraterna.” Ja, det stämde ju. Det skulle jag väl vara, även om jag inte sett ordet “protestmarsch” i planen, men jag köpte konceptet ändå. Jag nekade inte. Därpå följde en förklaring att det kan vara problematiskt för mig som polis att delta i en sådan protest, för att det ofta blir våldsamt och att folk begår brottsliga handlingar i samband med sånt. Jag frågade chefen om hen själv sett mina inlägg på Facebook-sidan hen refererade till. Det hade hen inte. Det kom fram relativt snabbt att det inte var den här chefen som hade initierat det hela och hen egentligen inte ville ha samtalet alls. Det var på order från operativa chefen. Jag svarade att jag vill då prata med operativa chefen istället. Jag och den närmaste chefen samtalade lite mer efter det och chefen påpekade att jag kan stöta på problem i min roll som fackligt förtroendevald dessutom, om mina kollegor där ute på stan får se mig i en protestmarsch som de jobbar mot, så att säga. Mmm, svarade jag. Fast ändå inte. Det, precis som många många andra saker är lite sånt som man måste klara av att jobba kring som polis, hävdade jag. Nåväl, jag ville höra vad operativa chefen säger. Och så avslutades samtalet.

Inom en kvart hade jag operativa chefen i luren. Jag sa direkt att jag hade fått höra att det fanns frågetecken kring mitt deltagande i vända-ryggen-protesten mot Sverigedemokraterna. Operativa chefen svarade med en utläggning: “Ja, skriver man öppet på Facebook så kommer ju vi att få reda på det. Och det har vi fått. Jag blev uppmärksammad av underrättelseavdelningen att en av mina poliser skulle delta i motdemonstrationen och då måste jag ju reagera som chef och försäkra mig om att jag har koll på min arbetare…”

Ja, så här långt kommer jag ihåg men inombords så kokade jag av ilska. Jag försöker minnas vad operativa chefen sa under resten av samtalet och jag ångrar att jag inte behållit min funktion i mobiltelefonen som tillåter mig att spela in. Han sa något i stil med följande: “Det är ju så att vi har visserligen yttrandefrihet i det här landet och det gäller ju även poliser, helt klart. Men vi har ett ansvar också. Och det blir problematiskt eftersom du är polis och du vet om hur vi arbetar med säkerhet och sånt här. Jag vet ju inte, men du kan ju förmedla saker till dina kompisar som är och ska till torget där Åkesson ska prata och jag vill ju inte att du råkar ut för nånting dumt. Ja, eller gör nånting dumt.”

Jag blev stum. Vad säger operativa chefen egentligen? Att jag skulle använda våld mot manifestationen eller polisen? Eller möjligtvis hjälpa folk som skulle göra det? “Du som facklig och skyddsombud måste ju även tänka på ditt förtroende hos dina kollegor. Om de tänker att du är emot dem så blir det ju mycket märkligt…” Jag svarade att jag är mycket väl medveten om vad jag själv gör och vad jag ska på för ett slags evenemang. Jag hade dessutom gjort det klart och tydligt på Facebook att jag INTE vill vara med om några slagord på banderoller som är olämpliga, inga glåpord eller att någon, gud förbjude, skulle kasta något mot Sverigedemokraterna. Operativa Chefen svarade bara att han kan inte hindra mig på något sätt, men att han måste försäkra sig om att hans anställda tar väl avvägda beslut. Där slutade samtalet lika tvärt som det började.

Jag satt chockad ett bra tag. Jag blev faktiskt lite rädd nån bråkdel av en sekund. Kan det här innebära något negativt för mig i framtiden? Kan det innebära att jag inte får tjänster som jag skulle kunna ha fått? Blir jag “svartlistad”? Ilska tog över. Förtvivlan. Jag blev så besviken. På mig själv, att jag inte svarat bättre. Att jag inte läst lusen av chefen. Skulle jag vara arg på min närmaste chef? Nej, jag bestämde mig snabbt för att jag ska inte vara arg - i bästa buddhistiska anda, precis som många gånger förr i jobbet som polis. Ilska och frustruation måste vändas till något kreativt. Jag funderade på om jag faktiskt skulle undvika det politiska mötet, inte ställa mig med ryggen mot Sverigedemokraterna. Men självklart gjorde jag det. Jag stod där. Tittandes på massa husväggar och andra människors ryggar. För inte en enda människa stod med näsan mot Åkesson så långt jag kunde se.

Jag har funderat mycket på händelsen i efterhand. Det var inte rätt. Det var fel på så många sätt. Jag tänkte snälla tankar om polischeferna, hur de bara ville mig väl. Jag tänkte mer pessimistiska tankar, om hur de såg ett sätt att få mig ur spel, med tanke på att jag är fackligt aktiv och använder med arbetsmiljölagen som främsta verktyg när jag arbetar “mot” myndigheten. Det är ju bland annat jag som gång på gång slår cheferna på fingrarna när de inte lever upp till arbetsmiljömässiga krav. Jag är obekväm, helt enkelt. Jag blir inte klokare av spekulationerna, men det som hände, det hände, med reservation för att citaten är min minnesbild och inte exakta citat. Jag väljer att vara anonym och att inte namnge varken myndigheten eller cheferna för att det här är inte unikt. Det här är Sverige 2014. Vi kan aldrig sluta arbeta med demokratifrågor.

Kollegans text väcker många tankar. Som hen är inne på så är demokratifrågor grundläggande. Att misstänkliggöra någon för att denne är med på en fredlig antirasistisk demonstration, där personen i fråga dessutom på det aktuella forumet varit tydlig med att även ta avstånd ifrån smädelser, olämpligt språkbruk med mera är helt oacceptabelt.

Visst finns det extremistiska grupperingar i den antirasistiska rörelsen som brukar attackera polisen och begå brott. Att den sortens grupper är med, och ibland öppet välkomnas, i en del antirasistiska demonstrationer, gör att många poliser (däribland jag själv) tvekar vad gäller att delta i en del arrangemang. Men det handlar om personliga beslut och överväganden. Även i de stora demonstrationer som har urartat i kravaller är den stora majoriteten av deltagarna vanliga människor som vill manifestera mot rasismen, och det torde inte vara något problem heller för en polis att vara med utan att beblanda sig med våldsverkarna. Och i kollegans fall var det alltså en helt transparent och 100% fredlig manifestation.

Något som gör det hela etter värre är att kollegan ifråga också har berättat för mig hur några av hens lokala kollegor efter deltagandet i manifestationen har anklagat denne för att vara ”odemokratisk” och ”kommunist” samt att hen har blivit utfryst ifrån en del sociala sammanhang. Det är så klart både helt oacceptabelt och djupt oroväckande. De aktuella poliserna tycker alltså att fredligt avståndstagande ifrån SD/rasism är ”odemokratiskt” samt att man per automatik är ”kommunist” om man deltar i en antirasistisk manifestation. Att man dessutom använder sina skruvade slutsatser som en anledning till utfrysning gör det hela inte bättre.

Inom delar av polisen ses det som allmänt suspekt att öppet ta ställning mot rasism. Jag startade i våras upp en Facebooksida med namnet”Poliser mot Rasism” med syftet att samla poliser i ett ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. Det bemöttes av en del kollegor (även kloka sådana med bra värderingar) med reaktionen att sådana sidor skulle implicera att alla som inte ”gillade” skulle vara rasister, och därför vara skadliga för synen på kåren. Många poliser är försiktiga med och skeptiska mot alla sorters öppna ställningstaganden, man tror att yrket innebär krav på någon sorts ”neutralitet”. Det är helt fel, att vara objektiv i sin yrkesutövning hindras självklart inte av att man som privatperson kan ta ställning i olika frågor. Vi behöver göra upp med den myten.

Det är centralt att även poliser kan ge uttryck för sina politiska åsikter. Och ännu viktigare att poliser kan visa att vi också tar avstånd ifrån rasism. Det är helt grundläggande att vi får, och förtjänar, förtroende vad gäller att inte värdera människor olika baserat på etnicitet, tro, sexuell läggning med mera. Därför är det bara positivt om några av oss hittar sammanhang där det går att visa öppet utåt att vi står upp mot rasismen. Det borde uppmuntras, inte misstänkliggöras.

Sen är det överlägset viktigaste så klart att poliser i allmänhet varje dag agerar antirasistiskt genom hur vi gör vårt jobb och hur vi bemöter människor i yrket. Att deltagande i en manifestation mot SD gör att en kollega ”varnas” av ledningen och fryses ut samt kallas ”odemokratisk” eller ”kommunist” av en del kollegor är inte bara ett oacceptabelt beteende i allmänhet, det är också ett tydligt tecken på att vi har långt kvar i det antirasistiska arbetet inom kåren och myndigheten. Här krävs det ledarskap både ifrån chefsnivåer och ifrån oss vanliga poliser, för så kan vi faktiskt inte ha det på en enda polisstation, eller i en enda arbetsgrupp inom svensk polis.