Minister med dold Agenda?

För ett antal år sedan, när jag var ganska ny som polis, så patrullerade jag och en kollega i Tensta. Där träffade vi på Nalin Pekgul, som ju bor i området. Jag minns inte hur det gick till, men vi började samtala och hon bjöd med oss in till den turkiska föreningen på te. Jag hade redan sedan tidigare ett mycket positivt intryck av Nalin, då jag upplevde att hon hade stått upp för de humanistiska och sekulära värderingar som för mig är helt grundläggande i ett samhällsbygge. Det var ett trevligt möte, och mitt positiva intryck befästes. En sak som jag dock reagerade en aning på var att hon nämnde miljöpartisten Mehmet Kaplan som ett hot, och sa att han blev invald bara för att han hade med sig ett  eget gäng av skäggiga (muslimska/religiösa) män som röstade in honom i olika sammanhang. Jag visste då inget om Mehmet även om jag var medlem i Miljöpartiet, och kunde inte säga emot.

När jag successivt blev mer aktiv i Miljöpartiet så träffade jag sedan på Mehmet Kaplan i flera olika sammanhang. Han var alltid ödmjuk, nyfiken och lyssnande. Vi har pratat om förortsfrågor, demokratifrågor, rättsfrågor och en hel del annat. Det blev snabbt tydligt för mig att Mehmet har ett starkt engagemang för att jobba för de grupper i samhället som själva har svårare att få sina röster hörda, och att han är en mycket övertygad antirasist. Varken religion i allmänhet eller islam specifikt tog någon större plats i diskussionerna, och jag har aldrig sett det där gänget med skäggprydda herrar som Pekgul hade nämnt... För mig framstår Mehmet som en klok person med en stor tilltro till det politiska/demokratiska systemet och en stark vilja att förändra inom dess ramar.

Jag är så klart inte objektiv. Jag gillar ju Mehmet Kaplan inte bara som politiker utan även som människa. Så kan jag då ha blivit lurad av den "dolda agenda" som Pekgul talar om? I så fall är jag inte ensam. Jag har vid flera tillfällen pratat med väl insatta miljöpartister som har berättat om att det även i vårt idealistiska parti förekommer en hel del taktiserande för att nå positioner, svikna ideal och andra sorters mindre vackert maktspel. När jag har bett om att få ett exempel på någon som är rakt igenom hederlig och inte håller på med den sortens manövrerande så har ett namn återkommit. Mehmet Kaplans. Han tas alltså upp som ett föredöme även i ett parti som faktiskt är känt för att vara öppet och idealistiskt vad gäller att INTE ha någon dold agenda.

De angrepp mot Mehmet Kaplan som har kommit sedan han blev minister, bland annat ifrån Pekgul, har gått bortom vad som är rimligt baserat på de misstag som han har gjort och bett om ursäkt för. De har att göra med hans tro och att han har varit en framstående medlem i det muslimska civilsamhället. Jag är själv närmast rabiat i min övertygelse att religion skall hållas borta ifrån alla samhällsbärande funktioner, och varken tillåtas påverka lagstiftning eller utbildning (vilket gör mig skeptiskt till både religiösa partier (ex KD) och religiösa friskolor). Men lika självklart skall maktpositioner i vårt sekulära samhälle vara lika öppna för religiösa människor som för alla andra. Har man en tro (eller annan ideologisk uppfattning) som inte rimmar med mänskliga rättigheter eller någon annan av de värderingar som ett sekulärt, humanistiskt upplysningsamhälle bygger på så är det naturligt att man ifrågasätts när man får ett politisk uppdrag. Det handlar om att värna demokratin. Men om alla människor som är religiösa, eller än värre, tillhör en viss religion (oftast islam), granskas hårdare än alla andra så blir samhället mindre demokratiskt, inte mer. Just möjligheten för människor ifrån olika grupper och bakgrunder att delta i styret av landet på alla nivåer är helt grundläggande.

Jag blev själv väldigt glad när Mehmet Kaplan utsågs till minister. Både för att han är väldigt kompetent och för att jag verkligen litar på att han har bra och sunda värderingar. Och jag vet att den glädjen delas av mängder med personer som har haft med honom att göra inom och utanför Miljöpartiet. Att han dessutom är muslim är ur ett demokratiskt perspektiv en fördel. Inte för att det skulle göra honom klokare, eller för att han därigenom skulle vara en "representant" för svenska muslimer. Men det visar att även den högsta makten i vår demokrati är tillgängliga för människor med olika sorters minoritetsbakgrund. På samma sätt är det en styrka att Alice Bah Kuncke är mörkhyad. De blir inte bara kompetenta ministrar, utan också symboler och en inspiration för en massa svenskar som har svårare att se sig själva i Stefan Löfven eller Åsa Romson. Sen skall de självklart granskas lika hårt som alla andra makthavare. Men inte hårdare, nedrigare eller aggressivare. Jag känner inte Alice, men vad gäller Mehmet är jag övertygad om att han klarar en sund och objektiv granskning, och ser fram emot att se vad han kan uträtta som Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister. Jag hoppas att han får fokusera mer på jobbet och mindre på att försvara sig ifrån påhopp framöver...