Om "Marken Brinner" och hur kultur kan legitimera polishat

torsdag 11 december 2014

En editerad och vässad version av den här bloggtexten har publicerats på Dagens Arena.

För ungefär två veckor sedan lade ”Ung Scen Öst” efter provspelning på Skäggetorpsskolan ner sin pjäs ”Marken Brinner”. Orsaken uppgavs vara ”hot från publiken”, som anklagades för att utsätta teatergruppen för rasism och förtryck. Den hotfulla stämningen förorsakades så vitt jag förstår av en kastad penna. Som exempel på förtryck tas i en debattartikel upp att eleverna i publiken vägrade att ta ”ställning för de boende i Husby eller apartheidregimens offer i Sydafrika”. Det ställningstagandet innebär dock att man tvingas acceptera teatergruppens världsbild där ”den vita polisen” i Husby utövar ett mordiskt rasförtryck mot förortsbor och där de som kastar sten för en kamp ”för demokrati så som medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen”.

Jag som polis är alltså fienden i Ung Scen Östs världsbild, det är mig man skall vända folk mot. Det är ofta lätt gjort. Många anser redan att jag och mina kollegor bara genom vårt yrkesval är legitima mål för våld, hot och hat. Den stenkastning som ung scen öst kallar ”demokratikamp” har varit nära att invalidisera eller döda kollegor var enda ”brott” varit att åka på ett larm om att någon behöver hjälp. Själv har jag inte varit särskilt utsatt för våld. Hatet kan dock ta olika uttryck, och det stör mig att mina föräldrar och syskon har hängts ut på en polishatarsajt med namn och adress. Sambandet mellan att i konst eller opinionsbildning på ett generaliserande sätt framställa poliser som klandervärd (rasistiska förtryckare) och hat/attacker mot poliser är inte mer komplicerat än samma samband för andra mer utsatta grupper som exempelvis etniska minoriteter. Det är dock ett sidospår, och inte det som jag upplever som olyckligast med ”Marken Brinner” Det är hur pjäsens budskap stjälper för dem man vill hjälpa.

Jag arbetar som närpolis i Husby. De boende i Husby som jag har träffat upplever visserligen ett förtryck, men inte av polisen utan ifrån lokala kriminella sombegår brott, kränker och tar sig rättigheter på andras bekostnad. Deras missnöje med polisen handlar om att vi finns där för lite och ingriper för tandlöst mot kriminaliteten. Det är så klart ingen heltäckande bild. Jag har lika liten rätt att göra mig till företrädare för Husbyborna som ”Ung scen öst”. Men den är grundad i mängder med samtal med Husbybor och är sannolikt mer representativ för majoriteten av de boende än ”Ung scen östs” revolutionsromantik.

Vad gäller stenkastning mot polis, så handlar det mycket mer om att kriminella vill skydda sin brottslighet och värna ett lokalt våldsmonopol (och gärna använder unga killar på glid i sina egna syften) än om tankar om en social revolution.

Visst kan polisingripanden (som exempelvis dödsskjutningen av 69-åringen i Husby som jag själv också har kritiserat) fungera som gnistor, men de tas tillvara av kriminella som vill stärka sin position i lokalsamhället. När ung scen öst vill få människor att ställa sig på stenkastarnas sida, så hjälper de inte Husbyborna, utan legitimerar snarare samma krafter som inte bara bränner deras bilar och skolor, utan också utsätter dem för ett dagligt förtyck i form av hot, kränkningar och kriminalitet.

Människor i förorter som Husby är kraftigt marginaliserade i samhället. De får uppleva klass-samhället och segregations baksidor. Många utsätts dessutom för strukturell rasism på arbetsmarknaden. För att vända utvecklingen behövs bland annat sociala satsningar, ökad inkludering i politiska processer, och mer fokus på att lyfta fram och synliggöra alla positiva exempel och förebilder som finns i lokalsamhället. Men det finns också ett stort behov av ökad trygghet, både för att minska den akuta utsattheten för kriminalitet och för att skapa förutsättningar för att minska det socioekonomiska utanförskapet.

Som närpolis är det mitt jobb att hjälpa och stötta Husbyborna, att vara med och skapa den trygghet de efterfrågar. Det arbetet kräver att jag och mina kollegor arbetar upp ett förtroende bland de boende och att vi samverkar med både andra myndigheter och det lokala civilsamhället. Allt detta försvåras av att vi framställs som rasister och ”kolonisatörer”, vilket också gäller andra samhällsföreträdare i området. För unga killar på glid så innebär den världsbild som Ung Scen Öst erbjuder att poliser, socialsekreterare eller lärare som försöker få dem bort ifrån droger eller personrån kan avfärdas som förtryckare medan de kriminella som vill ha dem som springpojkar framstår som förortens förkämpar då de leder och inspirerar till attacker mot polis och brandkår. Nader Ghaemi, stadsutvecklare i Skäggetorp, uttryckte att ”Pjäsen byggde en barriär mellan ungdomar och myndigheterna”. För att ge de här ungdomarna bästa möjliga hjälp att klara av skolan och hamna rätt i livet behöver de här barriärerna istället rivas ner. Det är därför snarare ett sundhetstecken än anledning till oro att flera skolelever reagerade negativt på ”Marken Brinner”.

Tråkigt nog har konstnärerna bakom pjäsen inte varit särskilt mottagliga för kritiken, som avfärdas som rasism eller ”vit blick”. Nader Ghaemi, som jobbat med rasism och diskriminering i flera år, tycker dock inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ner. ”Det är föreställningens innehåll”.


Det finns en enorm samhällsförbättrande kraft i både konst och i socialt engagemang. Och jag tvivlar inte på att Ung Scen Öst verkligen drivs av en vilja att bekämpa orättvisor och förbättra livet för utsatta människor. Det gör man dock inte genom att ensidigt och aggresivt polarisera mot polis eller andra samhällsföreträdare, tvärtom så leder det till ökade klyftor mellan människor, och kanske även ökade klyftor i samhället. Jag skulle önska att både människorna bakom ”Marken Brinner” och andra konstnärer och opinionsbildare tog med sig den insikten när de i sina verk framför den kritik av samhällets maktstrukturer (rasistiska och andra) i allmänhet och polisen i synnerhet som är ett helt nödvändigt inslag i ett friskt samhälle.  

3 kommentarer:

Jan Wiklund 16 december 2014 09:14  

I den norska tidningen Dagbladet (en av dom stora) påsken 1995 publicerades ett stort upplagt reportage om den ökande kriminaliteten. Tolv polischefer intervjuades och majoriteten av dem förklarade saken med ökande klasskillnader. En av dem var mycket rakt på sak: "Hvis en ikke kan forsyne sig legalt må en gjöre det illegalt". Inte så att han ursäktade beteendet, men han förklarade det, på ett lite hårdkokt professionellt vis.

Ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger på 35-30%. I stadsdelar som Husby ligger den över 50%, och det är lätt att förstå att många unga känner hopplöshet och ser kriminalitet som enda möjligheten. För att klara av det blir de tvungna att utbilda en subkultur som står i fiendskap till det etablerade samhället.

I denna subkultur blir hat mot poliser (= etablissemangets synligaste försvarare) en av trådarna. Inte den enda, men den mest högprofilerade.

Jag minns min egen ungdom för 40 år sen. På den tiden hade vi det förfärligt bra eftersom jobb var praktiskt taget garanterat. Om allt går fullständigt åt helvete, sa vi, kan man alltid få jobb på posten. Men redan på den tiden fanns en ungdomssubkultur som närdes av att ungdomar inte fick vara med, och polisen stod som symbol för denna utestängning, den som man ständigt kom i småkonflikter med, och som därför fick bära hundhuvudet. Hur mycket värre ska det då inte vara idag?

Jag vill alltså inte ursäkta polishatet, jag vill bara försöka förklara det, för att om möjligt bekämpa det. Och jag tror att den enda seriösa formen av bekämpning är full sysselsättning. Som bara kan bli möjligt med en gigantisk investeringsvåg. En offentlig sådan, eftersom det privata näringslivet lider av den europeiska nedskärningssjukan och inte törs investera.

Martin 4 april 2015 13:21  

Jan, jag ber om ursäkt för mitt långsamma svar. För övrigt så håller jag med om varje ord i din kloka kommentar.

Stockholmare 30 juli 2016 15:48  

Allmän kommentar:hittade din polisblogg då jag sökte efter polisens skor och tjockleken på sulan. Detta efter att MSM-media och flashback uppmärksammat en av dina kollegor som gripit en EU-medborgare som stal en mobiltelefon i Rålis. Det hävdades att hon var kort och att arbetskängan ökar längden med 10 cm. Besserwissern i mig vaknade och vips var jag inne och läste om dina utryckningar år 2012 bland otacksamma människor som stör sina grannar och dividerar med polisen om att det är respektlöst att inte ta av sig skorna. Jag tycker att ni i regel gör ett mycket bra arbete under allt svårare förutsättningar. Det måste krävas en del för att inte explodera i situationer som den du beskrev och ett stort mått av ödmjukhet för att klara av uppenbara lögner när kollegor tvingas klättra in från balkonger då människor vägrar öppna dörren för er.
Du skriver bra och verkar ha hjärtat på rätt ställe.

Angående polishatet kan jag förstå det utifrån personerna som ägnar sig åt det s kontext men de tycks blinda för att om de hade burit sig åt som de gör här i sina hemländer hade de varit nedgrävda i öknen på nolltid.

De som bär ansvaret för detta gigantiska misslyckande är våra politiker och de som inte granskat vad de röstat för. Symptomen med oroligheter i förorten är ju ändå inget man kan strunta i utan ni måste ju åka på larm oavsett vad man tycker om orsaken. Något annat alternativ finns inte - och det borde inte vara så svårt att förstå för diverse kulturensembler kan jag tycka.
Tack för insatsen och bloggandet! :)

Skicka en kommentar