Om självmord och psykisk ohälsa
måndag 23 februari 2015
Texten nedan är skriven som en Facebook-post och föranleddes av att jag nyligen förlorade en nära vän.
De flesta av er som läser detta stöter regelbundet på människor som inte mår bra psykiskt. Många är bekymrade över en släkting, vän eller kollega. Några av er mår själva dåligt. Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem. Flera av er har säkert också varit med om att folk i er omgivning har tagit livet av sig. Några har, liksom jag, förlorat någon som står er väldigt nära. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna i Sverige. Varje fall, liksom varje människa, är unikt. Men bland alla enskilda livsöden finns det inte bara otroligt mycket sorg, smärta och tragedi, utan också en maning till handling. För så här kan vi inte ha det.
Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra. Att finnas till hands för och stötta dem som är i svackor, som har det svårt eller vars liv inte går som de har tänkt sig. Att ställa de svåra frågorna, och lyckas visa dem vi frågar att vi kan hantera svaren, att vi inte är rädda för att lyssna även till det som är jobbigt. Och om vi mår dåligt, att orka och våga prata om det. Att lita till att vänner som bryr sig vill höra även om det som är tungt och tragiskt.
Vi måste tänka mer på hur och vad vi prioriterar. Visst är det viktigt att förverkliga sig själv och/eller bidra till samhället genom jobb och olika engagemang. Men det känns som att det är för ofta som man prioriterar ner människorna omkring sig till förmån för "livspusslet" och vardagsrutiner. Det riskerar att göra mångas liv fattigare. Men det drabbar framför allt dem vars liv eller vardag inte innehåller lika mycket mening.
Vi behöver ha en väl fungerande och väl finansierad psykiatrisk vård. Just nu verkar det i vår välfärdsstat vara mer regel än undantag att man inte får den hjälp man behöver om man lider av psykisk ohälsa. Jag har flera i min närhet med hårresande erfarenheter av psykvårdens otillräcklighet, och jag har hört liknande historier ifrån otaliga jag har mött i tjänsten. Det är en skandal, och måste förändras.
Sist, men inte minst, så behöver vi tillsammans skapa ett samhälle som förebygger att folk mår dåligt. Ett samhälle där fler människor känner mening, gemenskap och sammanhang. Ett samhälle med mer fokus på mjuka värden som livskvalitet och mental hälsa. Ett mänskligare samhälle.
Inlägg
3 kommentarer:
Jag beklagar din sorg.
Tyvärr vårt samhälle är inte perfekt som kanske tros och det kommer aldrig att bli det helt, men det går att förbättra mycket och mycket mera. En väl fungerande och väl finansierad psykiatrisk vård, låter bra och det borde varit självklart i vårt samhälle.
Det är inte alltid bristande finansiering som är problemet inom vården vare sig inom psykiatrin eller inom annan typ av vård, pengar löser väldigt mycket problem men inte allt problem, ökad antalet personal är bra men inte heller löser allt problem inom vården. Att psykiatrin inte fungerar som det borde oftast tyvärr problemet beror på personalen. Viss personal bir man förvånad av om de faktiskt förstår att det är inom psykiatrin de arbetar och att det väldigt mycket är normalt för en patient med psykiskt ohälsa. Viss personal saknar kunskap, engagemag, vilja, och lyssnar inte på patientens berättelse som det borde för att kunna förstå patienten och kunna ge rätt vård. Det finns personal inom psykiatrin som har konstiga förväntningar på patienter, de förväntar sig att patienten ska vara glad, tacksamt, alltid direkt lyssna på personalen utan att motiveras och utan att ges tillräckligt med information m.m. Detta gör att dels inte ges den vård, behandling och omsorg som behövs och eller ges på felaktigt sätt. Som i säg leder till att patienter antingen inte blir bättre som det borde och eller försämras. Dessa tillsammans med andra problem som du har gett några exempel på som finns i vårt samhälle leder till att patienter med psykisk ohälsa ökar i vårt samhälle, och tyvärr går så långt att de begår självmord. Att ta livet av sig är inte något som den hjälpbehövande kommer på över en natt, utan säkert är resultatet av en lång period leva i en tortyr liknade liv, vardag.
Jag beklagar din sorg.
Hoppas du kan komma vidare som en bättre människa med fördjupade insikter som sen kan spridas vidare istället för att tyngas ner i bitterhet, cynism och deppression.
Jag har själv fast för över 10 år sen förlorat en av mina bästa vänner i självmord och psykisk ohälsa. Det påverkade mig såväl innan som efteråt så till den grad att jag förlorade tron på det mesta jag tidigare levt för.
Synen på samhället där polisen och psykvård såväl som annan vård utgör grundbultarna fördunklades till ett ohumant system där "pinnsamlare" fast i ett ekorrhjul processar den enskilde för att dra ut maximal vinst/skatt/avgift.
Jag har ingen lösning på problemet utan får nöja mig med att glömma hur dåligt systemet fungerade och åtminstone delvis bete mig annorlunda i ekorrhjulet.
För närvarande gör jag en god gärning varje dag och hoppas att det åtminstone hjälper lite.
Tack för de varma kommentarerna (och ursäkta det långsamma svaret). Jag håller med om att det finns många inom psykiatrin som verkar visa på stora brister i empati och medmänsklighet. Jag tror dock fortfarande att det till väldigt stor del beror på systemet, där de med knappa resurser och obefintlig tid till samtal behöver hantera en strid ström av människor som mår väldigt dåligt. Att man riskerar att avhumaniseras i sin kontakt med klienterna som en försvarsmekanism, speciellt då den feedback de troligtvis får uppifrån säkert mer (som Henrik är inne på) handlar om siffror än om hur medmänskliga de varit i kontakten med varje enskild människa. Jag tror att om vi ändrar systemet och ger mer resurser och bättre sätt att styra verksamheten så kommer personalen att bli mer medmänsklig. Sen är varje enskild god gärning viktig :-)
Skicka en kommentar