Medborgartjänst

Har publicerat en text om varför "medborgartjänst" behövs på Metro Debatt. Nedan finns den lite längre originaltexten, där jag även specifikt skriver om nytta av att medborgartjänsten innehåller inslag av socialt arbete:

I höstas gick försvarsminister Peter Hultqvist ut och öppnade upp för att införa värnplikt. Han nämnde att man behövde säkra personalförsörjningen till och bredda den folkliga förankringen i försvaret, samt att det skulle ge mer kunskap bland svenska folket om hur man hanterar krissituationer oavsett om de är militära eller civila. I onsdags föreslog ett antal tunga företrädare för arbetarrörelsen på DN Debatt att Sverige borde införa ”medborgartjänst” (en likt värnplikten allmän och obligatorisk tid då ungdomar arbetar för och utbildas av staten, men inte nödvändigtvis inom det militära) . Även här nämns behovet av att kunna hantera krissituationer, men debattörerna tar också specifikt upp att det skulle kunna vända utvecklingen med minskande tillit och sammanhållning i samhället.

Som polis möter jag i arbetet dagligen ett samhälle som slits isär. Avståndet mellan Rinkeby och Ålsten är bara några kilometer. Inkomstskillnaderna är dock enorma, medelinkomsten är ca fem gånger högre i Ålsten, och skillnaden i förmögenhet är ännu mycket större.

I vårt moderna samhälle utan värnplikt och med en ökad skolsegregation baserad på klass kan barn växa upp utan att någonsin ha djupare gemenskaper med någon som inte delar deras närmaste omgivnings subkulturer och världsbild. Det drabbar inte bara förståelsen för andra människors livsvillkor, utan också känslan av samhörighet med och empatin för de grupper man aldrig möter.

En del ungdomar i förorterna upplever sig vara helt exkluderade och känner ingen tillhörighet alls till samhället. Det gör det lättare att vända sig mot dem som uppfattas som samhällets företrädare (polis, brandkår, socialtjänst, med mera) och att bygga identiteter kring utanförskapet som ibland kan ursäkta eller glorifiera kriminalitet.

Samtidigt lever andra ungdomar i rika enklaver där deras möten med den verklighet som exempelvis är vardag för invånarna i förorten i värsta fall begränsas till notiser i media när det har skett en skjutning eller bränts några bilar. Känslan av ett gemensamt socialt ansvar minskar i takt med de ökade mentala avstånden.

Förslaget om medborgartjänst mötte genast kritik ifrån höger, främst då det ses som en allvarlig frihetsinskränkning. Individuell frihet tycks ha blivit ett ideal som är överordnat gemensamt socialt ansvarstagande. Vi mår dock bättre i mer jämlika samhällen, och behöver minska skillnaderna i inkomst och ägande. Men oavsett det, så behöver vi också göra något åt det faktum att de band som behövs för att hålla ihop olika delar av ett land blir allt svagare. Vi behöver skapa fler mötesplatser för människor med olika bakgrund, och förbättra förutsättningarna för att uppleva att det finns ett gemensamt ”vi”.

Människor är som mest formbara när de är unga, identiteter skapas och livslånga vänskapsband knyts. En medborgartjänst skulle kunna bidra till att skapa de mötesplatser som har försvunnit. Att dessutom träffas långt hemifrån, fria ifrån de roller man har vant sig att spela i sin uppväxtmiljö, skulle förhoppningsvis göra det enklare att överbrygga de mentala avstånd som dagens samhälle tenderar att förstärka. Det skulle också öka känslan av att vara behövd i och ansvarig för något gemensamt. Den känslan kan visa sig vara ovärderlig.

Jag tror dessutom att det skulle finnas särskild vinster om en medborgartjänst kunde kopplas till socialt arbete. Behoven finns i äldreomsorgen, inom vården, bland människor med funktionshinder, i verksamheter för barn med särskilda behov, med mera. Självklart skulle det ske under ledning av professionell och utbildad personal, men i stora delar av välfärden finns det ett stort behov av ökad mänsklig närvaro. Personalen stressas och slits ut av både den psykiska pressen och fysiska moment som lyft av gamla, samtidigt som tiden för medmänskliga samtal blir allt mindre.

Närvaron av ungdomar i de här miljöerna skulle inte bara ge välbehövligt stöd till personal och hjälpbehövande gamla, unga, sjuka eller funktionshindrade, den skulle också ge dem ovärderliga erfarenheter. För unga som kommer ifrån rika områden skulle det direkta mötet med utsatta människor ge förutsättningar att få både ökade insikter och djupare empati för dem som är beroende av stöd ifrån samhället. Ungdomar ifrån socialt marginaliserade områden kan få erfarenheten och referenser som öppnar dörrar in till en arbetsmarknad som ibland är svårtillgänglig om man saknar rätt kontakter, speciellt för dem som tillhör grupper som utsätts för strukturell diskriminering. Dessutom tror jag att ett arbete där man vårdar och hjälper andra människor är utvecklande och lärorikt för alla, oavsett bakgrund.

En medborgartjänst skulle säkerligen bli dyr för samhället. Och den skulle otvivelaktigt innebära en inskränkning i de inkallade ungdomarnas frihet. Men om man lyckas förebygga en del av de kostnader som kommer ifrån det utanförskap som är en produkt av dagens enormt segregerade samhälle så är jag säker på att vinsterna överstiger kostnaderna, även rent ekonomiskt. Men framför allt så når man förhoppningsvis ett samhälle med mer gemenskap, sammanhållning, empati och förståelse för andra.