Miljöpartiets val

Politik borde handla om sakfrågor, om hur man tror att samhället och världen blir bättre, om vad man tror fungerar, och givetvis om svåra kompromisser och prioriteringar mellan olika frågor. Det borde dock inte handla om allianser och strategier, om blockpolitik och om vilka som är politiska fiender eller politiska kompisar. Därför tycker jag att blockpolitiken har gjort det politiska landskapet i Sverige enormt mycket fattigare. Plötsligt handlar det inte längre om vad man tycker i sakfrågorna utan nästan enbart om vilket block som skall ha regeringsmakten. Jag vet att det är att ta i, självklart påverkar vem som har regeringsmakten vilken politik som förs i sakfrågorna, men det innebär att dessa blir reducerade ifrån en mångfald av olika överväganden till två färdiga paket.

Det viktigaste för varje politiker och varje parti borde vara att få genomslag för sina politiska förslag, och inte i vilken konstellation man samarbetar (med undantaget att inte bjuda in partier som inte delar grundläggande värderingar om människors lika värde oavsett ursprung). Miljöpartiet har för mig enormt viktiga idéer att arbeta för. De har ett solidaritetsbegrepp som slår alla andra partier på fingrarna, då det inte bara gäller andra människor här och nu, utan även inkluderar resten av världen, framtida generationer och djur och natur. De har fört in en till dimension i politiken, den gröna, för vilken de är den överlägset starkaste representanten. Men de har nu låsts upp av samarbetet i det rödgröna blocket på ett sådant sätt att de uppenbarligen hellre avsäger sig chansen till reellt politiskt inflytande för att genomföra sina politiska idéer än de lämnar sitt "lag".

Maria Wetterstrand, Sveriges enligt mig och många andra trovärdigaste politiker, sa märkbart irriterat att hon inte tänkte sitta som miljöminister i en alliansregering och administrera bygget av 10 nya kärnkraftsreaktorer. Själva grejen är ju att om hon genom regeringsmedverkan eller genom stöd för en alliansregering ger Reinfeldt majoritet i riksdagen så kan hon ju ställa kravet att det inte får påbörjas eller projekteras några reaktorer under denna mandatperioden. På samma sätt så kan hon och miljöpartiet för att medverka i eller stödja en alliansregering ställa krav på ett antal områden som gäller deras hjärtefrågor. Genom sin starka förhandlingsposition har de möjlighet att få igenom flera enormt viktiga och konkreta förbättringar i den kommande regeringens miljöpolitik. Då borde den vinst detta skulle innebära för miljön, för naturen, för kommande generationer, vara värt priset att samarbeta med "det andra laget".

Dessutom borde det faktum att ett sådant samarbete effektivt skulle hålla Sverigedemokraterna borta ifrån all möjlighet till parlamentariskt inflytande vara en stor bonus, och närmast förpliktiga till att hitta lösningar i den riktningen.

Om detta skriver även det gamle miljöpartispråkröret Per Gahrton i en tänkvärd debattartikel på DN.