Om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet

I mitt förra inlägg berörde jag begreppen "etnisk svensk" och "svenskt utseende". Jag hade hoppats att det inlägget skulle räcka för att jag skulle lyckas göra mig förstådd vad gäller diskussion på Twitter som jag halkade in i häromdagen om etnicitet, och den följande diskussionen om "svenskt utseende" och signalementsuppgifter. Så var inte fallet.

Vad gäller etnicitetsbegreppet så finns det personer som helt vill att det skall försvinna, vilket jag har svårt att förstå eftersom det bär på en mening som blir svår att ersätta rent kommunikationsmässigt. Det är helt självklart för de flesta människor att det finns kulturella, språkliga och historiska sammanhang i olika folkgrupper som betyder något och som det finns ett behov att ha benämningar för. Sen om man som enskild person vill omfamna etnicitetsbegreppet för sitt eget identitetsskapande eller ta avstånd ifrån det måste naturligtvis vara upp till var och en att välja. Nog om det

Vad gäller signalement, dvs den beskrivning av en persons utseende som ges för att denne skall kunna kännas igen (ofta av poliser som letar efter t.ex. en gärningsman eller en försvunnen person), så hävdade ett antal debattörer till min förvåning bestämt att etnicitetsuppgifter som "svenskt utseende" eller "latinamerikanskt utseende" inte var försvarbara och dessutom helt onödiga. Att de personer som dömde ut något som i princip varje polis kan gå i god för behovet av att använda själva inte har någon kunskap om eller erfarenhet av polisarbete hindrade inte de tvärsäkra yttrandena... Ok, jag brukar också yttra mig om saker jag inte har särskilt mycket kunskap om, men lite mer distans och ödmjukhet hade jag tyckt vore klädsamt...


Signalement används som sagt för att beskriva en person så att denne skall kunna kännas igen. Det handlar alltså inte över huvud taget om värderingar om vem som anses tillhöra en viss grupp eller kategori, eller om att behandla människor olika baserat på grupptillhörighet. Främst handlar det om en beskrivning av utseendet, men man kan även nämna t.ex. en dialekt, en gångstil med mera. Om man råkar veta fakta om personen som underlättar igenkännandet så nämns även detta, ett exempel kan vara nationalitet. Signalementet används under aktiv spaning t.ex. i direkt anslutning till ett brott eller då t.ex. en suicid person eftersöks för att föras till vård. Då går det ut på polisradion (som för övrigt är krypterad). Det skrivs även in i polisanmälan för att underlätta det vidare utredningsarbetet. Endast i undantagsfall når ett polisiärt signalement en bredare "publik" än poliser (t.ex. via program som "Efterlyst"), och då har man också möjlighet att vara mer genomtänkt vad gäller hur man formulerar sig, t.ex. vad gäller etnicitet, för att undvika missförstånd och oönskade generaliseringar. Sen så krävs det i princip att man har information som är ovanligt exakt och specifik för att det skall vara till nytta att gå ut med ett signalement till allmänheten, då den potentiella gruppen människor som signalementet "prövas" mot av mottagarna är så väldigt mycket större.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens "ursprung", d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v. Däremot är det extremt svårt för en person att beskriva en person med mer exakta termer som "krokig näsa, stora läppar, låg panna" (OBS kopierat ifrån ett ironiskt twitterinlägg riktat till mig) med mera då det främst är mycket svårt att uppfatta men även kan vara svårt att verbalisera. Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en "latinamerikan" och en "nordafrikan" även om de har exakt samma frisyr och hudfärg. Det är helt enkelt mycket lättare att uppfatta helheter, kategorier, speciellt om det finns en igenkänningsfaktor, än att uppfatta detaljer. Likaså är det lättare att kommunicera helheter än brottsstycken.

Det klagas på att etnicitetsuppgifterna i signalementen är inexakta eftersom människor naturligtvis kan se väldigt olika ut även om de har samma ursprung. Så är det självklart, men det handlar bara om en av många små byggstenar för att öka chansen för igenkänning. Även åldersuppgifterna, klädseln med mera är inexakt beskriven. Så länge den kan hjälpa utredningen eller letandet framåt så nämns det ändå. Allt är dessutom starkt beroende på sammanhang. Om jag hade begått ett rån i t.ex. Tarapoto i Peru, så hade det räckt att skriva "gringo" i signalementet, och alla som såg mig skulle veta att jag var den de letade efter. Hade man skrivit "östasiat" i ett signalement i Arvidsjaur så hade det antagligen varit en viktig pusselbit. Hade man gjort det i Peking så hade det varit till mindre hjälp, och de hade antagligen inte bara frågat om man menade kines, japan eller korean utan, vad gäller kineser, ifrån vilken provins personen kom.

Leder då signalementsuppgifter till ökad risk för att andra tillhörande en utpekad grupp blir kontrollerade. Absolut, i vissa fall. Hade det t.ex. befunnit sig en "gringo" till i Tarapoto då jag begick mitt hypotetiska rån lär sannolikheten att han blir kontrollerad vara nära 100%. Likaså, om en man som råkar bära exakt samma kläder som en rånare som precis har flytt påträffas lär denne också kontrolleras. Men detta handlar om få tillfällen och snäva tidsintervall i samband med grövre brott. De allra flesta kontroller görs i samband med det polisarbete som löper på dagligen för att beivra brottslighet och upprätthålla ordning, t.ex. av bilar som man vet brukas av kända kriminella. Och det arbetet baseras alltså varken på etnicitet/profilering eller på signalementet ifrån någon brottsanmälan. Däremot kan det finnas aktuella spaningstips som gör att man t.ex. fokuserar på en viss gruppering som är speciellt brottsaktiva. Sen kan det naturligtvis finnas enstaka fall där enskilda poliser eller arbetsgrupper faktiskt på ett felaktigt sätt använder etnisk profilering i polisarbetet, men det är inget som jag själv har sett exempel på då jag har jobbat.

Men visst kan de signalementsuppgifter som blir resultatet av brottsanmälningar leda till att uppmärksamheten riktas mot vissa folkgrupper? Ja, om t.ex. ett antal vittnen i samband med inbrott sett latinamerikaner i närheten av brottsplatsen vid brottstiden så kan det tyda på att det är en etniskt baserad liga som opererar, vilket lär påverka spaningsarbetet. Om en överväldigande majoritet av alla dödsfall där unga kvinnor faller ifrån balkonger sker hos en viss folkgrupp, så lär det påverka uppmärksamheten och vaksamheten mot yttringar av hederskultur då t.ex. ett larm om någon sorts familjevåld kommer ifrån en familj som delar det ursprunget. Det handlar om att kunna se sammanhang och använda den kunskapen till att hjälpa människor och beivra brott. Men att se och sträva efter att förstå sammanhang och strukturer skall naturligtvis inte hindra att varje ny människa man träffar på behandlas som en ny individ, och inte döms efter vad andra som synbart tillhör samma grupp har gjort utan ges samma respekt, samma rättigheter, samma bemötande som alla andra oavsett grupptillhörighet.

Slutligen så vill jag igen betona att jag ser den stora överkänslighet som finns kring begrepp som "etnicitet" som ett stort problem, speciellt i kretsar av människor som deltar i den offentliga debatten kring frågor som integration, migration, mänskliga rättigheter, med mera. Om man ger sig in i diskussionen utan att ha en handbok i vad som anses vara politiskt korrekta uttalande så kommer man för eller senare ofrånkomligen bli direkt eller indirekt anklagad för rasism, diskriminering, främlingsfientlighet eller dylikt oavsett hur väl förankrad man är i en tolerant och inkluderande världsbild. Detta innebär inte bara att man skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och att man hindrar ett konstruktivt samtal som har lösningsfokus och syftar till ökad förståelse (och på så sätt försvårar att komma framåt med svåra samhällsproblem). Det innebär även att enormt viktiga begrepp som "rasism" späds ut och devalveras tills de tappar delar av sitt värde.

I grunden handlar det om att diskussionen ofta fastnar på en "akademiskt" nivå och handlar om orden, begreppen, kampen om tolkningsföreträdet istället för att handla om verkligheten, de problem och behov som faktiskt finns och vad vi kan göra av dem. Världen blir inte nödvändigtvis bättre om man lyckas fasa ut alla ord som t.ex. har med någon form av grupptillhörighet att göra och ersätta dem med omskrivningar som är så omfattande att de aldrig någonsin kan tolkas som att de exkluderar någon. Det finns ytterst konkreta problem i samhället som har att göra med diskriminering, marginalisering, utanförskap, brist på förståelse, brist på integration med mera, och min fasta övertygelse är att vi alla skulle tjäna på en mer öppen och tolerant debatt som fokuserade mer på verkligheten än på orden. Mina tankar går osökt till hur katastrofalt frågan med hedersvåld har hanterats i Sverige. Även efter morden på Pela och Fadime så fanns det ett helt etablissemang av politiskt korrekta "tyckare" som sparkade bakut varje gång någon implicerade att det överhuvudtaget fanns kulturellt betingat våld och förtryck mot unga kvinnor (och män) då själva idén ansågs vara rasistisk. Jämförelsen är orättvis på det sättet att det inte finns några utsatta offer som överges och sviks i t.ex. ett samtal om signalement, men det finns paralleller i hur fokus hamnar på ord och definitioner istället för på verkliga problem. Och det är alltid olyckligt.

Det finns hur mycket som helst att säga om vad som verkar anses vara politiskt korrekt att säga. Innan jag avslutar det här redan allt för långa inlägget så skall jag ge ett litet skämtsamt exempel, en lek med ord: Jag skulle till exempel kunna hävda att "Jag gillar inte den svenska mentaliteten" anses vara ett acceptabelt uttalande, medan "Jag gillar den svenska mentaliteten" eller "Jag gillar inte den somaliska mentaliteten" båda skulle ha sågats av ett antal debattörer. Varför? Tja, att klaga på sin egna grupp, speciellt i ett sammanhang då det kan anses vara att sparka uppåt, är alltid ok, medan att hacka på andra grupper, speciellt då det kan anses vara att sparka nedåt inte är ok. Detta är förståeligt. Vad gäller "Jag gillar den svenska mentaliteten", så skulle ett sådant uttalande kunna anklagas för att implicera att det finns en homogen grupp av svenskar (etniska svenskar?) som har en gemensam mentalitet som är något positivt, vilket då kan tolkas som att de som inte anses tillhöra denna grupp inte är lika mycket "svenska" eller har sämre mentalitet. Båda tolkningarna kan av vissa anses vara rasistiska. Dessa associationsbanor klarar man sig dock troligtvis undan ifrån om den aktuella mentaliteten anses vara något negativt, eftersom grunden i rasismanklagelserna nästan alltid handlar om att framhäva det "svenska" på bekostnad av något annat. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun...