Fördomar, hat och attacker mot poliser enormt problem i de segregerade förorterna

Texten nedan har redan publicerats på Newsmill, men läggs nu även upp här på min blogg:

Jag skriver det här i ilska. En ilska som utlöstes av att två kollegor i mitt arbetslag fick en 11,7 kg tung gatsten kastad ifrån flera meters höjd på den bil i vilken de satt för några dagar sedan. Stenen träffade det takräcke på vilket blåljusanordningen är fäst, studsade, och gick inte igenom plåten. Om den istället hade träffat vindrutan några decimeter bort hade den troligtvis gått igenom och totalt krossat alla kroppsdelar som kom i vägen. Dessutom hade glassplittret som i så fall hade exploderat igenom hela bilen riskerat att göra båda kollegorna som satt där blinda. Och varför? För att de satt utanför en adress i Tensta och väntade på den låssmed som var tillkallad för att hjälpa dem att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara avliden (vilket denne också var). De satt med ljusen på, så det fanns ingen tvekan om att dem som kastade stenen förstod att de befann sig i bilen. Det var ren tur att de klarade sig oskadda, stenkastarna hade antingen för avsikt att allvarligt skada dem, eller var helt likgiltiga inför risken.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer. Det är bara på grund av tillfälligheter och ren tur som inga allvarliga skador eller dödsfall har inträffat ännu. Om den här utvecklingen fortsätter så är det bara en tidsfråga tills någon skadas allvarligt eller i värsta fall dör, antingen en polis eller väktare som träffas illa av någon av alla tunga gatstenar som kastas ifrån höjd, eller en stenkastande ungdom som blir skjuten i nödvärn av en trängd polis. 

De regelrätta attackerna och våldet mot person är dessutom bara toppen på ett berg av illvilja och hat mot samhällets företrädare, och kanske allra främst polisen, som florerar bland stora ungdomsgrupper i flera av de segregerade förorterna. Parkerar man bilen utanför en lägenhet i centrala Tensta på väg upp för att få stopp på en hustrumisshandel så riskerar däcken att vara sönderskurna och rutorna krossade då man kommer tillbaka. Går man förbi ett ungdomsgäng i Rinkeby på jakt efter en bortsprungen treåring blir man ofta utsatt för glåpord och provokationer. Men det stannar inte där, även bland etablerade, laglydiga samhällsmedborgare sprids det regelbundet regelrätt hat och fördomsfull missaktning mot polisen.

Jag blev nyligen inbjuden att i egenskap av polis diskutera problemen mellan polis och ungdomar i de segregerade förorterna med några unga män som hade olika ledarroller i civilsamhället. Organisatören av mötet gick i god för att de alla var förebilder för lokala ungdomar och tog avstånd ifrån brott. Samtliga betonade att de sociala problemen med arbetslöshet, utanförskap och dåliga skolor var orsaken till problemen och att ”fler poliser” inte var lösningen. Jag förklarade att jag håller med helhjärtat om att det viktigaste är att lösa de sociala problemen som skapar grogrund för kriminalitet, men att man även måste upprätthålla ordning och bekämpa brott så att de boende kan känna sig trygga i sitt samhälle. Den mest militante av ungdomsledarna sa då att polisen egentligen inte vill bekämpa brott i förorterna, för brottsligheten hjälper dem med det deras egentliga syfte, att förtrycka medborgarna. Han hävdade också att förortsborna inte vill att några ”vita” skall komma in och styra över deras liv, varken poliser, tjänstemän eller lärare. Om man däremot frågade honom om ansvar vad gäller att tala med polisen då brott begås (”gola”), då var det inte aktuellt. Att lösa brott var polisens problem, inte hans.

Samtalet blev en aha-upplevelse för mig som gjorde att ett antal pusselbitar föll på plats. Jag var redan medveten om att en av de främsta anledningarna till attitydproblemen bland ungdomar i förorterna är den utbredda kriminaliteten och det faktum att kriminella fungerar som trendsättare och kulturbärare för en del av den lokala ungdomskulturen. Och kriminella har ett stort egenintresse i att sprida polis- och samhällshat, det gynnar deras status och deras affärer. Det har också genom åren blivit allt tydligare att en stor del av problemen har med makt och chauvinism att göra, vilket illustrerades solklart av ungdomsledaren som inte ville att några ”vita” skulle komma och bestämma i deras område. Vi avvisar, kontrollerar, visiterar och griper människor (ofta unga män) och utövar därigenom en auktoritet som är okänslig för lokala hierarkier. Det är en del av vårt jobb för att utreda och beivra brott samt upprätthålla ordning i samhället. Men enbart i de segregerade socioekonomiskt utsatta förorterna möts vi regelbundet av attityden att vi inte har rätt att vara där då det inte är ”vårt” (utan ”deras”) område.

Den sista pusselbiten som föll på plats tack vare samtalet handlar dock om hat och fördomar. Beskrivningen om att polisen skulle vilja upprätthålla kriminalitet i förorterna för att förtrycka medborgarna har ingen som helst verklighetsanknytning utan är en konspirationsteori som är ägnad att öka samhälls- och polishatet. Det är en ideologi som leder till stenkastningar i förorterna på samma sätt som den islamofobiska Eurabia-teorin leder till diskriminering av muslimer och den nazistiska ZOG-teorin leder till övergrepp mot judar. Och just det faktum att en del av problemet faktiskt inte beror på skolor och arbetslöshet, utan på oresonligt och omotiverat hat är ett faktum som är mycket viktigt att förstå. Om ett gäng ungdomar ger sig på och trakasserar somaliska familjer i småländska Forserum så räcker det inte att fundera på vad som är fel med skolsystemet, eller vad vi kan göra för att komma till bukt med arbetslösheten (även om de frågorna måste ställas). Rasism, hat och fördomar har sin egen logik, och de måste hanteras och konfronteras.

Nej, jag drar inte likhetstecken mellan polishat och rasism. Det är skillnad på att hatas på grund av sitt ursprung eller sin tro och på grund av sitt yrke. Polisen har dessutom inte det underläge och den maktlöshet som en utsatt minoritet har. Det finns en anledning till att etnicitet och tro är lagstadgade diskrimineringsgrunder medan yrke inte är det. Men det finns också ett stort antal paralleller. Man kan argumentera att det finns anledning till att hata polisen på grund av de misstag eller övergrepp som ibland begås. Men det argumentet bygger på att alla poliser skall hållas ansvariga för vad några enskilda individer gör. När liknande argument appliceras på grupper som ”invandrare”, ”muslimer” eller ”romer” så protesteras det lyckligtvis ljudligt. Man påpekar det orimliga i att dra alla invandrare över en kam bara för att någon blev nedslagen av ett förortsgäng. Man poängterar att det faktum att två personer delar religion inte innebär att de har samma övertygelse eller människosyn. Och man är snabb med att inse att det mesta av hatet och anklagelserna mot den grupp hataren hyser agg mot är illa underbyggt och beror på fördomar och allmän missaktning. Man inser också att de attacker som sker mot den hatade gruppen beror på att det finns människor som upplever att de får ut eller vinner något av att ge sig på och kränka andra. Allt detta gäller även hatet och attackerna mot poliser.

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod. Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen. Men då jag nämnde stenkastningen på Twitter så kom reaktioner som ” Någon av er som försökt prata med "folksamlingen?” (hur det nu skulle ha gått till i det här fallet) och ” Om man inte provoceras av er, mindre jobbigt för alla” (ja, det brukar de som ”knackar bögar” också säga). När twittraren bakom det senaste uttalandet fick nyanserat mothugg så svarade han ” Jo, alltså ni verkar ju vettiga. Syftar mer på alla andra” (paralleller med rasism, någon?). Att överhuvudtaget börja prata om hur offren för en attack egentligen är skyldiga till den är för mig djupt provocerande, men tyvärr väldigt vanligt då det är polis som attackeras. Att sedan försöka stöpa om attackerna till någon sorts politiska protester mot sociala orättvisor är rena rama dumheterna. Stenen mot kollegorna var inte en protest mot någonting, den var ett uttryck för polis- och samhällshat och ett led i en chauvinistisk kamp om att få vara den som bestämmer, den som står över och utanför alla lagar och regler i sitt "eget" område.

Huvudsyftet med den här texten är att väcka tankar hos de människor som slentrianmässigt sprider hat och fördomar mot polis och andra samhällsföreträdare omkring sig. Ni har ett ansvar. Hatisk och onyanserad retorik får konsekvenser (och det gäller inte bara rasism). Det leder i värsta fall till grovt våld mot oskyldiga människor. Och polisen är inte de enda förlorarna i den här tragedin. Hatretoriken bidrar till utvecklingen med fler bränder i förorterna och djupare klyftor i samhället. De stadsdelar i vilka samhällshatet frodas blir lätt plantskolor för kriminalitet och hamnar i negativa spiraler där brott och otrygghet ökar, samhällsfunktioner och näringsliv flyr, arbetslöshet och utanförskap blir värre och det skapas ännu mer grogrund för hat och kriminalitet.

Jag påstår inte att man inte bör bekämpa sociala orättvisor. Det är tvärtom mycket viktigt, helt grundläggande, att det görs, men utan konspirationsteorier och mytbildning. Och om fokus läggs på att se de möjligheter som faktiskt finns för boende (speciellt ungdomar) och samtidigt demokratiskt jobba för att dessa skall kraftigt förbättras så kan man skapa en positiv spiral istället för den negativa spiral som blir konsekvensen av att hävda att eftersom samhället svikit så är det ingen idé att försöka och det finns inget ansvar gentemot omgivningen, allt är tillåtet. Och vad gäller polisen så får man gärna kritisera oss, både för individuella misstag som dåliga ingripanden och för strukturella fel. Men det bör ske nyanserat och konstruktivt, annars gör kritiken absolut ingen nytta utan spär bara på existerande fördomar. Och det är faktiskt enormt tröttsamt att som polis, då man valt ett yrke med dålig lön och hårda arbetsvillkor för att man vill hjälpa människor i behov och jobba för ett bättre samhälle, ideligen utsättas för skällsord och fördomar. Men det stora problemet är som sagt inte ord, utan stenar. Så jag slutar där jag började: om inte utvecklingen vänds så kommer någon snart att skadas allvarligt eller i värsta fall dö. Och ansvaret kommer att vila tungt över många, inte minst dem som piskar upp motsättningar med hatisk retorik.