Bevisprovokation

onsdag 10 februari 2010

I en artikel på DN kan man läsa om hur rikskriminalpolisen har använt sig av avancerad bevisprovokation för att få fram bevis mot en man som misstänks för en mordbrand. Bland annat skall en polis ha odlat en bekantskap med personen utan att uppge sitt yrke eller syfte, och mannen skall ha lurats att berätta om sina kopplingar till brottet. Mannens advokat hävdar att det inte får gå till på det sättet i en rättsstat. Det är möjligt att han har visst fog att vara tveksam till om allt skötts "by the book", eftersom en person normalt anses ha rätt att bli informerad om att han är skäligen misstänkt för ett brott så fort han kommit upp till den misstankegraden och en polisman har möjlighet att delge honom misstanken. Och det verkar som om det har förekommit en skälig misstanke i ett tidigare skede, annars hade man knappast lagt in sådana långtgående insatser för att få fram bevis. Däremot har jag svårt att se på vilket sätt detta kränkt den misstänktes rätt till en rättvis rättegång. Faktum är att det så vitt jag har erfarit ifrån den tiden då jag jobbade med utredningar av grova brott är så att kravet på att delge den misstänkte skälig misstanke då sådan uppstår i många fall försvårar eller omöjliggör åtgärder som skulle kunnat ha lett till att essentiellt bevismaterial fås fram, och detta utan att jag kan se att risken för en orättvis rättegång skulle ha ökat. Svensk polis är på många sätt bakbundna i utredningsarbetet av en mycket sträng lagstiftning som jag tror går betydligt längre än vad som skulle behövas för att skydda den misstänktes rättigheter. Det viktiga borde vara att bevismaterial presenteras på ett ärligt och sanningsenligt sätt i förundersökningsprotokollet och under rättegången, så att den misstänktes advokat ges möjligheter att ifrågasätta och begära kompletteringar, och inte processfrågor på vägen dit som i vilket skede av utredningen som den misstänkte delges misstanken. Självklart finns det uppenbara ramar som polisen, liksom alla andra, måste hålla sig inom, som att inte framtvinga berättelser med hot eller våld, men samtidigt finns det ett stort samhällsintresse i att polisen ges förutsättningar att lösa grova brott. Jag anser att användandet av bevisprovokation på det sättet som beskrivs i artikeln, i den mån det är en kränkning, under omständigheterna kan anses motiverad för att lösa ett mycket allvarligt brott och lagföra förövaren, och att det snarare skulle behövas fler dylika kreativa åtgärder för att lösa grova brott.

1 kommentarer:

Skicka en kommentar