Egoistiska idioter

fredag 29 oktober 2010

I polisarbetet träffar man ofta på gärningar som med all önskvärt tydlighet visar att det finns gott om människor som inte drar sig för att göra i princip vad som helst mot andra för att det gagnar deras egna syften, deras egen vinning. De mest klassiska exemplen är alla de yrkeskriminella som livnärs sig på att bryta sig in hos hårt arbetande människor och ta allt de har och äger som snabbt kan avlägsnas. Under ett arbetspass för ett par månader sedan pratade jag kort med stationsbefälet om ett för oss båda helt nytt sätt att visa att man skiter i andra bara man får det man själv vill ha. Det var en stormrik villaägare i Bromma som hade lejt en firma för att fälla ett tiotal träd som stod i vägen för dennes havsutsikt. Att träden stod på kommunens mark, och dessutom var över hundra år gamla, bekymrade inte fastighetsägaren. Självklart brydde denne sig än mindre om alla de människor som uppskattat den gamla skogsdungen, och kanske gjort det ett helt liv. Vissa människor bryr sig som sagt bara om sig själva... Nu verkar det som om förundersökningen är på väg att bli klar. Jag hoppas verkligen att straffet blir kännbart, även för en person som säkerligen har gott om pengar att betala eventuella böter och skadestånd med.

5 kommentarer:

Anonym,  29 oktober 2010 11:27  

Om villaägaren var tillräckligt rik hade h*n köpt sig sjöutsikt från början utan att behöva vara anarkistisk kriminell. I det nya samhället som vuxit fram sen 70-talets flower powerrörelse har egoismen brett ut sig. I samma takt som egoismen växer, minskar empati och sympati. Man kan fråga sig när pendeln svänger tillbaka. Och vad det beror på? Är det fostran i ett samhälle där man inte längre behöver kämpa för överlevnad som gör att man kan sätta sig själv över andra och tycka att -jag- är viktigare än -alla-?

Har vi (som folk) skapat egoismen där individen enbart tänker på sin egen behovstillfredsställelse? Där lusten istället för plikten styr?

Och hur kommer vi tillrätta med det?

I dina bloggar har du flera poster där egoismen och bristen på empati är den röda tråden, som tex i fallet med den fastklämda bilföraren som blev UTSKÄLLD för att han hade mage att bli påkörd av personen som skällde ut honom...

Hur kan man komma tillrätta med detta? Fortsätta göra det man kan och göra skillnad där man själv befinner sig? Två historiska figurer jag kommer att spontant tänka på är Sisyfos och Don Quijote. Är det en hopplös kamp?

/Pythia

Martin 30 oktober 2010 12:17  

Jag tror inte att det är en hopplös kamp, eller rättare sagt, mitt sätt att se på saken är att det inte är det. Du själv är ju inne på det som jag anser vara svaret, att göra skillnad där man är! För de flesta innebär den skillnaden små, men värdefulla, positiva konsekvenser av ens handlande. Dels direkt, i möte med människor omkring en, men också indirekt, t.ex. genom att med sin konsumtion gynna etiska alternativ och inte stödja kränkningar av mänskliga rättigheter eller miljöförstörelse. Men för en del, t.ex. Nelson Mandela eller Mahatma Gandhi, så kan en persons gärning förflytta berg. Så det är ingen hopplös kamp, men visst kan det verka som ett Sisyfosarbete ibland (en metafor som passar för Pythia, prästinnan i Delfi, en ruinstad som jag faktiskt ha besökt :-)). Tack så mycket för dina insiktsfulla, resonerande och fina kommentarer, förresten :-).

Anonym,  31 oktober 2010 00:26  

Jag är också inne på att man inte kan göra allt, men att alla kan göra NÅT. "Gräv där du står" liksom.

Men i normalfallet för en normalsvensson (typ jag) så möter man inte SÅ mycket faktiskt, konkret elände som du gör i din yrkesutövning.

Då är det nog lättare att känna att man gör skillnad i det lilla när man engagerar sig i lokala insamlingar till barn i öststater eller är en närvarande vuxen i föräldrar på stan. Då behöver man inte vara volontär i haiti eller så.
Men när man frontas med inte bara elände utan även idioter och egoister (*S*) vid varje arbetspass... Är det nog mer risk att man blir antingen bitter och cynisk eller utbränd?

Anonym,  31 oktober 2010 00:30  

(Jag var inte färdig, jag skulle förhandsgranska kommentaren ovan men nåt hände så den slet sig - troligen blogspotscriptet)

Vad jag menar är: Det krävs styrka för att orka möta det en polis gör i sin vardag och ÄNDÅ fortsätta vara en engagerad, intresserad och ödmjuk yrkesman.

För själv kan jag bli lite "halvbitter" emellanåt när jag igen snubblar över människans totala självcentrerade ondska. Generellt sett, alltså.

Jag har lite att lära där ännu.

/Pythia

Martin 31 oktober 2010 17:31  

Jag tror inte att det finns någon som konstant har rätt balans mellan engagemang och distans, jag har det definitivt inte... Ibland är man cynisk, ibland skämtar man med kollegor om vad som egentligen var tragiska händelser, ibland är man inte så engagerad som man borde vara. Så är det nog för alla. Bara man fortsätter att försöka, så blir det dock för det mesta ett ganska hyfsat resultat...:-)

Skicka en kommentar