Vårdnadstvisternas sjuka värld

Som polis händer det med jämna mellanrum att man blir inblandad i en konflikt där föräldrar på ett eller annat sätt bråkar om vårdnaden om sina barn. Ärendena är ofta både väldigt svåra och väldigt lätta. En far eller mor som upplever att någon tagit dess barn ifrån henne eller honom är ofta så uppstressad att det krävs stor bestämdhet för att få ut koherent information. Ibland kan jobben gå ut som ett människorov av barn, och en stor insats dras igång, för att då man lyckats få klarare uppgifter blåsas av som ej brott då det visar sig att det var en vårdnadshavare som inte lämnat tillbaka barnet enligt överenskommelse. Det är det som är den lätta delen, ur en polisiär synpunt, att vi kan göra så lite. Om en förälder som redan har barnet "i sin besittning" förvägrar den andre föräldern och vårdnadshavaren det umgänge med barnet som han/hon har rätt till, även i de fall då detta sker genom att gå under jorden, så anses det inte brottsligt (om man inte lämnar landet). Och däri ligger också den svåra delen, att förklara för en förtvivlad förälder att det inte finns något som vi kan göra, utan att den enda legala möjligheten han/hon har att få träffa sitt barn är att vänta på en lång och segdragen rättsprocess, som dessutom bara kommer att stärka motpartens ställning i vårdnadstvisten... Det är inte konstigt att många föräldrar drar den självklara slutsatsen att det bästa de kan göra är att själva kidnappa sina barn. Michael Alonzo, som har skrivit en bok om pappors rätt till sina barn vid en skiljsmässa, påpekar att domstolarnas sätt att hantera saken har lett till "vilda västern", där man de facto belönar den förälder som förvägrar den andre rätten att träffa sitt barn.

Det är lätt att se att dagens system inte fungerar tillfredsställande. Men hur borde det då fungera? Barnkonventionen säger att barnets bästa måste komma först, och det är en bra riktlinje även om det perspektivet måste lyftas till att betyda mer än att den förälder som har tagit barnen får behålla dem. Dessutom är det inte bara barnens bästa som bör ha betydelse, utan även föräldrarnas rättigheter. När två personer bråkar om rättigheten till ett föremål, så är saken enkel för polisen. Man tar föremålet i beslag och låter utredningen avgöra vem som har störst rätt till det. Med barn kan man självklart inte göra på samma sätt, men om man kan ge myndigheter lite mer omedelbar rätt att ingripa skulle det i alla fall lösa de värsta fallen. Om socialtjänsten lättare och effektivare skulle kunna fatta akuta intermittenta beslut, som sedan verkställs av polisen så att man direkt kan återföra ett barn till den förfördelade vårdnadshavaren, så kommer man i alla fall ifrån laglösheten i att tvingas acceptera att den förälder som tagit sig rätten till barnen automatiskt får behålla dem. Det skulle också göra det lättare att snabbt kunna lösa de fall där man misstänker att en vårdnadshavare som undanhåller barnet ifrån dess andre vårdnadshavare är direkt olämplig och att barnet på så sätt riskerar att fara illa. Samhället har system för att agera mer kraftfullt och göra slut på laglösheten, men som det ser ut nu så gynnar alltså praxis förövaren på offrets bekostnad i vårdnadstvister.