Vårdnadstvisternas sjuka värld

lördag 30 oktober 2010

Som polis händer det med jämna mellanrum att man blir inblandad i en konflikt där föräldrar på ett eller annat sätt bråkar om vårdnaden om sina barn. Ärendena är ofta både väldigt svåra och väldigt lätta. En far eller mor som upplever att någon tagit dess barn ifrån henne eller honom är ofta så uppstressad att det krävs stor bestämdhet för att få ut koherent information. Ibland kan jobben gå ut som ett människorov av barn, och en stor insats dras igång, för att då man lyckats få klarare uppgifter blåsas av som ej brott då det visar sig att det var en vårdnadshavare som inte lämnat tillbaka barnet enligt överenskommelse. Det är det som är den lätta delen, ur en polisiär synpunt, att vi kan göra så lite. Om en förälder som redan har barnet "i sin besittning" förvägrar den andre föräldern och vårdnadshavaren det umgänge med barnet som han/hon har rätt till, även i de fall då detta sker genom att gå under jorden, så anses det inte brottsligt (om man inte lämnar landet). Och däri ligger också den svåra delen, att förklara för en förtvivlad förälder att det inte finns något som vi kan göra, utan att den enda legala möjligheten han/hon har att få träffa sitt barn är att vänta på en lång och segdragen rättsprocess, som dessutom bara kommer att stärka motpartens ställning i vårdnadstvisten... Det är inte konstigt att många föräldrar drar den självklara slutsatsen att det bästa de kan göra är att själva kidnappa sina barn. Michael Alonzo, som har skrivit en bok om pappors rätt till sina barn vid en skiljsmässa, påpekar att domstolarnas sätt att hantera saken har lett till "vilda västern", där man de facto belönar den förälder som förvägrar den andre rätten att träffa sitt barn.

Det är lätt att se att dagens system inte fungerar tillfredsställande. Men hur borde det då fungera? Barnkonventionen säger att barnets bästa måste komma först, och det är en bra riktlinje även om det perspektivet måste lyftas till att betyda mer än att den förälder som har tagit barnen får behålla dem. Dessutom är det inte bara barnens bästa som bör ha betydelse, utan även föräldrarnas rättigheter. När två personer bråkar om rättigheten till ett föremål, så är saken enkel för polisen. Man tar föremålet i beslag och låter utredningen avgöra vem som har störst rätt till det. Med barn kan man självklart inte göra på samma sätt, men om man kan ge myndigheter lite mer omedelbar rätt att ingripa skulle det i alla fall lösa de värsta fallen. Om socialtjänsten lättare och effektivare skulle kunna fatta akuta intermittenta beslut, som sedan verkställs av polisen så att man direkt kan återföra ett barn till den förfördelade vårdnadshavaren, så kommer man i alla fall ifrån laglösheten i att tvingas acceptera att den förälder som tagit sig rätten till barnen automatiskt får behålla dem. Det skulle också göra det lättare att snabbt kunna lösa de fall där man misstänker att en vårdnadshavare som undanhåller barnet ifrån dess andre vårdnadshavare är direkt olämplig och att barnet på så sätt riskerar att fara illa. Samhället har system för att agera mer kraftfullt och göra slut på laglösheten, men som det ser ut nu så gynnar alltså praxis förövaren på offrets bekostnad i vårdnadstvister.

6 kommentarer:

Tack 30 oktober 2010 17:02  

Väldigt bra, nyanserat & intressant inlägg, Tack !

Anonym,  30 oktober 2010 18:36  

Det skulle tyvärr inte lösa någonting. Då de med stor sannolikhet skulle fortsätta gå på mammans linje vilket är det i särklass vanligaste idag.

Det som behövs är att man slår fast att Gemensam vårdnad är norm. Ge alla föräldrar oavsett civilstånd gemensam vårdnad om sina barn. Sedan får den förälder som anser att den andre är olämplig gå till tingsrätten.

Sen bör man samtidigt dela alla föräldradagarna i två obligatoriska delar (240 var oöverlåtbart) Då försvinner en gigantiskt massa vårdnadskonflikter.

Sedan måste lagen som säger att den ena vårdnadshavaren (med barnet boende hos sig) inte kan flytta utan den andres tillåtelse upprätthållas, idag är den lagen helt tandlös och har ingen verkan om man har gemensamvårdnad. (skatteverket folkbokför där barnet sover)

Anonym,  30 oktober 2010 20:33  

Klarar ni inte att koppla det faktum att fäder (ja, för det är nästan uteslutande fäder) gjorts rättslösa till extremfeminismens uppgång i landet..?

När man lever i ett land påtvingat teorier om hur kvinnor alltid är offer och män alltid förövare skall man inte bli förvånad när dessa teorier börjar påverka mer än dom akademiska debatterna!

För några år sen var det andra toner, då satt man och klappade sig själv på ryggen över hur modern och tolerant och bra man var.. Alla var "feminister".. Och alla som påpekade absurditeterna i ideologin och beteendet blev kallade manschuvister, sexister och grisar.

Nu är det visst inte lika kul längre.. När de konsekvenser man blev varnad för men var för uppblåst i sitt självförhärligande för att lyssna på.. börjat inträffa.

Anonym,  31 oktober 2010 00:19  

Du skriver nyanserat utifrån dina erfarenheter av de här tragiska och emotionellt turbulenta ärendena, här har du verkligen en poäng tycker jag:
"Samhället har system för att agera mer kraftfullt och göra slut på laglösheten, men som det ser ut nu så gynnar alltså praxis förövaren på offrets bekostnad i vårdnadstvister."

Jag håller med om att det hade varit bra om det existerande systemet faktiskt kunde användas fullt ut.
Och om man kunde säga till de bråkande föräldrarna dessutom att "se vad ni gör. Se bortom er själva och se på de här ungarna som ni skadar med ert beteende. Tänk på att de är hälften av er var."

Men när bråken blir så infekterade av äganderätt, bitterhet, hot och hat så når man inte in med förnuft och reson.

Och mitt i allt detta står barnen. Som älskar båda sina föräldrar. Det är alltid barnen som hamnar i kläm.
/Pythia

Martin 31 oktober 2010 17:43  

Tack för kommentarerna! För det första är det alltid roligt att få positiv feedback, det värmer och motiverar. Sen, jag har inte någon djupare kunskap om hur domstolarna i slutändan dömer, men visst har jag också bilden av att männen ofta förfördelas. Och båda föräldrarna borde absolut automatiskt få vårdnaden om sina barn oavsett om de är gifta eller ej. Jag delar dock definitivt inte den andre anonyme kommentatorns bild av att Sverige har tagits över av extremfeminister... Slutligen vore det naturligtvis bra om föräldrarna även i uppslitande separationer kunde se till barnens bästa även när de inte klarar av att försöka behandla sitt ex på ett schysst sätt. Men staten måste kunna hantera de fall när det inte fungerar så...

Bo Sundbäck 14 januari 2011 18:34  

Du skriver klokt Martin.
Så ser det oftast ut som du beskriver det.

Skicka en kommentar