Om Malmöpolisens "romregister"

Har sedan nyheten om Skånepolisens "romregister" briserade bekymrats inte bara av registret i sig utan även över hur polariserad debatten har varit. Anklagelser om grov rasism (även paralleller till Nazi-Tyskland) från stora delar av allmänheten och inställningen att allt har gått rätt till ifrån stora delar av poliskåren. Skrev därför en text, som nu har publicerats på DN Kultur, där jag försöker reda ut begreppen. Nedan finns den oavkortade originaltexten:

I början av hösten briserade nyheten att Skånepolisen hade register över tusentals romer. Totalt hade 4741 personer kartlagts, varav 1320 var barn och 220 var avlidna. De registrerade var bosatta i olika delar av landet. Avslöjandet ledde till starka reaktioner. Polisen anklagades för rasism, och så väl rikspolischef, justitieminister och integrationsminister tog kraftigt avstånd. Därefter kom en motreaktion ifrån delar av polisen, som kulminerade i att Skånepolisens chefsjurist i SVTs Agenda hävdade att registret absolut inte var etniskt baserat eller rasistiskt och anklagade Dagens Nyheter för att vara skyldiga till den ilska och oro nyheten om registret hade gett upphov till i den romska gruppen.

Jag har många gånger varit med om att verklighetsuppfattningen har skilt sig åt markant emellan stora delar av allmänheten och medierna samt många av mina kollegor. Det beror ofta på en blandning av okunskap angående polisarbete i kombination med en vana att polarisera hos de förstnämnda och en tendens att fastna i sitt eget perspektiv samt slå ifrån sig kritik hos de sistnämnda. Ofta så går det att ensa bilderna genom att mötas och prata. Vad gäller det så kallade romregistret var det dock svårare än någonsin. Min uppfattning, att den om registren redan publicerade informationen direkt räckte för att säga att något hade gått allvarligt fel och att en ursäkt var nödvändig, var mycket ovanlig i poliskåren. De allra flesta kollegorna ville avvakta resultatet av utredningarna innan eventuella ursäkter och många kom dessutom snabbt fram till att det verkade som att allt var i sin ordning och att de kritiserade registren bara var exempel på legitim kartläggning av kriminella nätverk, det vill säga vanligt polisarbete. Klyftan mellan det synsättet och den upprördhet som finns i stora delar av samhället var och är enorm, och splittrar kloka människor i två diametralt olika uppfattningar. De som främst drabbas av den splittringen är så klart den romska gruppen vars utsatthet ökar, men den är också skadlig för polisens förtroende generellt sett.

Innan jag går vidare så vill jag klargöra några saker angående de register saken gäller. Det har framkommit att det rör sig om ”SUR”, Särskilda utredningsregister. Det är alltså inte brottsregister, och de påverkar så klart inte en människas möjligheter att få jobb. Faktum är att om registreringen ej hade offentliggjorts så hade det sannolikt inte på något sätt påverkat en enskild persons liv om denne fanns med bland de registrerade eller ej. Att personer som inte är misstänkta för några brott registreras är fullt normalt, då det kan vara relevanta för att förstå och hålla koll på samband och sammanhang. Dock skall det i en SUR markeras om en registrerad person inte är misstänkt för brott. Att ett register innehåller människor av samma etnicitet är i sig inte heller nödvändigtvis konstigt, då många nätverk där brott begås har en etnisk prägel. Ett känt exempel är det grovt kriminella nätverket i Södertälje.

Skånepolisen har uppgett att registret utgick ifrån en kartläggning av en familjefejd där grova brott begicks, och jag ser ingen anledning att tvivla på det. Trots en historiskt omfattande antizigansim hos svenska myndigheter (inte minst polisen) så är tanken att kriminalunderrättelsetjänsten i Skåne under 2000-talet helt sonika skulle fått för sig att börja kartlägga länet och landets romer just för att de är romer väldigt främmande. Att beslut om och medverkan i en sådan kartläggning vore grovt rasistiskt är uppenbart för i prinicip alla, varför många poliser går i en kraftig försvarsställning då man i en extremt polariserad debatt uppfattar att detta är vad man anklagas för.

Det är här diskussionen kör fast, i antagandet att frågan är svartvit, att ett handlande, eller ett register, antingen är rasistiskt eller ej. Ja eller nej. Men det är en missuppfattning som bygger på en förenklad syn på rasism, ofta som en medveten värdering av människor i bättre och sämre baserat på ”ras”. Den sortens rasbiologiska föreställningar finns hos exempelvis nazistiska Svenska Motståndsrörelsen, men är en ytterst liten del av den rasism som bland annat romer drabbas av i Sverige idag. Rasism handlar även, och kanske främst, om stereotypa negativa föreställningar om människor som tillhör en viss grupp. Det gör att gränsen emellan vad som är rasism och vad som är erfarenhet av eller kunskap om kulturella skillnader ibland kan vara minst sagt luddig. Ett tydligt exempel rör så kallad ”hederskultur”. Att, speciellt som polis eller annan tjänsteman, vara mer vaksam på att barn och unga i en viss kulturell kontext kan vara utsatta för ett hedersförtryck är en nödvändighet, medan att tro att en person förtrycker sina barn bara för att denne har bakgrund i ett visst land är rasistiskt. Alla bär vi på föreställningar som är mer eller mindre rasistiska, vilket absolut inte innebär att alla människor är rasister. Det ordet sparar jag gärna till Svenska Motståndsrörelsen och deras gelikar.

Effekterna av negativa stereotyper om vissa grupper blir oftast inte tydlig förrän man betraktar dem på strukturell nivå. Nyligen spreds nyheten om att en blond flicka hade ”hittats” hos ett romskt par i Grekland som inte såg ut som att de kunde ha varit flickans biologiska föräldrar. Snabbt berättades det över hela Europa, även av seriösa tidningar, att flickan hade blivit kidnappad. Det visade sig senare att paret hade tagit sig an flickan då hennes biologiska föräldrar hade lämnar bort henne för att de inte kunde ta hand om henne. Att enstaka personer drar förhastade slutsatser är normalt, så att en enskild journalist har rapporterat om den påstådda kidnappningen behöver inte innebära rasism. Men om man ser till helheten kring rapporteringen så är rasismen uppenbar. Att den falska berättelsen om den bortrövade flickan svaldes så okritiskt och blev så spridd beror på att det i hela Europa finns rasistiska föreställningar om romer som kidnappar barn.

Vad gäller den ifrågasatta registreringen i Skåne så skiljer sig på samma sätt bilden man får om man bara tittar på detaljerna mot det som målas upp om man ser till helheten. Kartläggningen tog enligt Skånepolisen sin utgångspunkt i en konflikt där brott begicks och där släktskap var relevant, och växte sedan då en del av de registrerade personerna också i andra sammanhang var kriminellt aktiva. Man har nämnt organiserade bedrägerier, bostadsinbrott och åldringsbrott. Registrets omfattning försvaras med att man vid en stickprovskontroll kommit fram till att drygt hälften av de vuxna (nu levande) registrerade personerna ”varit misstänkta för brott, förekommit i belastningsregister eller både och”. Mängden registrerade barn försvaras bland annat med att de kan användas som redskap för andras kriminalitet. De enda fel som Skånepolisen medger rör att man inte har markerat vilka i registren som inte är misstänkta för brott samt att gallringen inte har skötts.

Att ungefär hälften av de vuxna registrerade har varit dömda eller är misstänkta för brott är (om man utgår ifrån att ordningsbotar som exempelvis hastighetsöverträdelser har räknats bort) en ovanligt hög siffra. Att de personer som i nutid är eller har varit dömda eller misstänkta för de nämnda organiserade bedrägerierna eller stöldturnéer, samt personer i deras närhet, kartläggs är inte bara naturligt utan önskvärt. Man kan dock ifrågasatta om det exempelvis är relevant om en registrerad person har dömts för snatteri några decennier tidigare, vilket ju gör att denne räknas in i den ”kriminella” hälften. Återigen är det inte detaljerna utan helheten som är problematisk. När det gäller organiserad tung kriminalitet som i fallet Södertälje så är omfattande registreringar absolut nödvändiga. Men enbart det faktum att en oproportionerligt stor andel i en socialt marginaliserad grupp någon gång har gjort sig skyldig till brott är knappast skäl för samma sorts, eller en ännu mer omfattande, strukturerad kartläggning.

Att döma av de uppgifter som Dagens Nyheter har publicerat så finns gott om helt vanliga familjer utan någon koppling till kriminalitet med i registren, till synes enbart för att de är romer eller är släkt med romer. Jag är övertygad om att de inte har registrerats för att Skånepolisen vill ha koll på så många romer som möjligt, utan för att det i kriminalunderrättelsearbetet framstod som rationellt med tanke på besläktade personers brottslighet. Det är också fullt möjligt att granskningen får svårt att belägga att någon enskild handling, något specifikt led i kartläggningen var rasistiskt eller på annat sätt allvarligt felaktigt. Men jag är nästan lika säker på att de avvägningar som har gjorts då man har lagt tid och resurser på att bygga upp de här enorma registren och låta dem växa med människor som synbarligen har en extremt avlägsen koppling till kriminalitet har påverkats av rasistiska stereotyper. Det är alltjämt svårt att inte se vad som framstår som ett enormt familjeträd över tusentals romer där det inte någonstans syns vilka som faktiskt är misstänkta för brott, som ett tecken på strukturell rasism. Och känslan av utsatthet hos de drabbade behöver inte bli mindre för att ingen har haft rasistiska avsikter eller ville dem illa, lika lite som de som utsätts för strukturell diskriminering på arbetsmarknaden är hjälpta av att ingen enskild person som undlåtit attt kalla till intervju eller erbjuda jobb behöver ha varit rasist.

Vad gäller utsatthet för och anklagelser om rasism så går det inte att bortse varken ifrån ett historiskt sammanhang eller ifrån hur maktrelationerna ser ut idag. Ingen annan grupp har under efterkrigstidens Europa blivit så förtryckt som den romska, inte minst av myndigheter som polisen. Den sociala marginalisering som följer leder också till ökad kriminalitet, och självklart skall polisen beivra och lagföra alla brott oavsett vem som begår dem. Men samtidigt måste man vara väldigt noga med att inte fortsätta att bidra till det utanförskap som delar av den romska gruppen befinner sig i, vilket riskerar att bli fallet om det upplevs att brottslighet bland romer överdrivs eller ägnas oproportionerligt stor uppmärksamhet. Samhället har ett speciellt ansvar att värna de mest utsatta, och det ansvaret gäller i ännu högre grad polisen.

Förhoppningsvis så kommer den nu pågående granskningen inte bara reda ut de legala aspekterna kring registreringen, utan också ge tydligare svar på vilka avvägningar som har gjorts emellan nyttan för brottsbekämpning och faran för integritetskränkningar under kartläggningen. Det är lätt att förstå viljan att invänta den informationen innan man yttrar sig, men då skickar man också signalen att man inte anser att den information som redan finns tillgänglig om registrens omfång och natur är tillräcklig för att meritera kritik. Hade exempelvis rikspolischefen eller justitieministern valt den linjen så hade det, med fog, setts som att man anser att det mycket väl kan vara rimligt och lämpligt att polisen har skapat de ovan nämnda ”familjeträden”. Det hade ytterligare ökat den romska gruppens misstro mot myndigheter och marginalisering i samhället. Personligen så tycker jag att det tidigt fanns tillräckligt med information för att göra någon sorts preliminärt ställningstagande absolut nödvändigt. Sen innebär det självklart inte att någon polis på förhand skall påstås ha gjort något olagligt eller rasistiskt. Men det är också stor skillnad på vad som är lagligt och vad som är lämpligt.

Skånepolisens egna svar på den initiala kritiken mot registren var ”Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle”. Det visar på en inställning där man helt fokuserar på hur man skall kommunicera, och inte verkar särskilt intresserade av att rannsaka om man behöver ompröva sitt arbetssätt, utvecklas eller lära sig något av kritiken. Den inställningen verkar man ha hållit fast vid trots den oro och upprördhet som registren har gett upphov till, och man har sannolikt en stor del av poliskåren med sig. Det räcker dock inte så länge man inte har lyckats förklara varken för allmänheten, lagstiftarna, eller än mindre den romska gruppen, att registreringen är lämpligt hanterad. För polisens legitimitet kommer ifrån folket, och är beroende av dess förtroende och förståelse.

Det finns dessutom ingen grupp där det är så viktigt att vi upplevs som legitima som i den romska, med dess historia av förtryck och dess fortsatta marginalisering. Det gör den ökade förtroendeklyftan som har orsakats av nyheten om ”romregistret” extremt olycklig. Och visst kan man upprepade gånger förklara att ett spaningsregister inte är ett brottsregister, samt försäkra att det aldrig har funnits någon intention att registrera romer bara för att de är romer. Men det räcker inte. Att förbanna medier för vinklad rapportering eller likt chefsjuristen Nebelius synbart hävda att de ökade problem den romska gruppen har förorsakats är Dagens Nyheters fel leder inte heller framåt, och bortser helt ifrån möjligheten att polisen behöver lära sig något. Ett första steg vore att, trots att man är hårt ansatt och att rasistanklagelser så klart är smärtsamma, ärligt och ödmjukt ägna sig åt självkritik och försöka förstå motparten, den romska gruppens, situation och utsatthet. Den viktigaste frågan är inte heller nödvändigtvis alltid vem som har ”rätt” eller ”fel”, utan kanske mer hur man kan skapa förtroende och hitta en väg framåt. Och i relationen emellan polisen och den romska gruppen så faller, med tanke på historia och maktrelationer, en överväldigande del av ansvaret på polisen. Sist, men inte minst, så tror jag att det vore bra om man vidgade sina vyer vad gäller vad rasism kan vara. Att man förstår att det inte bara handlar om medvetna kategoriseringar av människor i bättre och sämre sorter utan att rasism också kan bestå av små, synbart oskyldiga, beslut och handlingar av personer som inte alls behöver vara rasister. I det ljuset så behöver man ärligt och uppriktigt ifrågasätta om de kritiserade registren faktiskt hade ägnats så mycket tid, gallrats så slarvigt, om man hade underlåtit att markera ut icke misstänkta eller låtit dem växa så enormt mycket om det inte hade rörts sig om just romer. Och vara öppen för att svaret troligtvis är ”Nej”. Först då kan vi lära oss och utvecklas av historien, och först då finns det en realistisk chans att bygga upp ett verkligt förtroende hos den romska gruppen.

Read more...

Om "UMF" och behovet av etikarbete inom polisen

Det är fullt förståeligt att de artiklar med citat ifrån polis-Facebookgruppen ”UMF” som har publicerats av Expressen har gett upphov till starka reaktioner. Att vara polis innebär ett stort ansvar och polisarbete kräver förtroende ifrån allmänheten. Det förtroendet skadas självklart då poliser använder sig av kränkande språkbruk, går till personangrepp eller på andra sätt uttrycker sig olämpligt, även om det är på fritiden och inte i tjänsten. Detta är mitt försök att reda ut begreppen:

För att citera en av grundarna, ”UMF Sverige är skapat av åtta kollegor, med det gemensamma intresset att ena vår kår och dela kunskap! På forumet diskuteras frågor som rör jobbet och för att hjälpa till att utveckla svensk polis och sprida kunskap kollegor emellan.” Gruppen fick snabb spridning genom att kollegor lade till stora delar av sin polisiära bekantskapskrets, som då automatiskt också blev medlemmar. De allra flesta av de nu tusentals medlemmarna är dock passiva och har troligtvis dålig koll på vad som skrivs i gruppen.

Genom att medlemmar startade trådar om allt möjligt, så breddades gruppens innehåll. De flesta trådarna rörde fortfarande frågor som arbetsvillkor, utrustning eller lagar och gav poliser precis det stöd som skaparna hade avsett, men även trådar för att diskutera händelser eller mediainslag med polisiär koppling skapades och fick karaktären av någon sorts ”fikarumssamtal” där frustrationer över upplevda kränkningar av eller angrepp mot poliser/polisen ventilerades. Det är i dessa trådar som en del medlemmar har uttryckt sig väldigt olämpligt. Andra bemötte dock övertrampen, och administratörerna betonade behovet av god ton. Att koppla alla de drygt 5000 som är medlemmar i ”UMF” till ett antal kränkande kommentarer när de flesta inte ens läser, andra är där enbart för att diskutera jobbrelaterade frågor och flera går i svaromål är knappast rimligt. Att vara medlem i “UMF” är INTE ett ställningstagande för allt som skrivs där. Det förringar dock inte problemet med tonen i en del kommentarer i exempelvis tråden om Elizabeth Höglunds uttalande om att svenska poliser är fega. För egen del så ledde just den tråden till att jag skrev en kritisk text på Stockholms polisförbunds websida Blåljus.

De olämpliga kommentarerna på ”UMF” är uppenbara tecken på frustration. Polisyrket kan innebära stora psykiska påfrestningar. Dessutom påverkar säkert tuffa arbetsvillkor med ständiga sparkrav på en hårt pressad verksamhet, samt en känsla av att sällan räcka till för dem som behöver hjälp hur mycket man än sliter. Då polisen eller enskilda poliser sedan utsätts för kritik som dessutom ibland är både osaklig och okunnig är det lätt att många kollegor får känslan att få förstår polisarbete eller polisers villkor, och att än färre i den offentliga debatten ”står upp” för polisen. Sådana känslor stärker de tendenser som finns i vissa delar av poliskåren att tänka i termer av ”vi och dom”. Lojalitet med den egna gruppen blir för många allt viktigare ju mer man upplever sig vara utsatt för tryck utifrån. Detta gäller inte bara poliser, utan även exempelvis förortsrörelser eller elever på kritiserade internatskolor.

Poliser är i grunden naturligtvis helt vanliga människor som väljer ett ovanligt yrke. Många gör det valet baserat på en vilja att hjälpa människor och jobba för ett bättre samhälle, men samma fördomar och svagheter som finns i omgivningen finns också i poliskåren. Sedan påverkas poliser både av den, stundtals hårda, verklighet de möter på jobbet och de värderingar de möter bland kollegor. Det sägs att makt korrumperar, och polisens makt i tjänsteutövningen i kombination med ofta dåliga villkor gör att flera poliskårer i världen är genomkorrumperade och regelbundet gör sig skyldiga till grova kränkningar av den egna befolkningen. Så är det inte i Sverige. Vi har troligtvis bland världens hederligaste poliser, och även om övergrepp förekommer även här så har vi nog även bland de mer humanistiska poliskårerna i världen.

Så är då allt i sin ordning? Nej, de, om än få, kränkande kommentarerna på ”UMF” (och då menar jag absolut inte alla kommentarer som har publicerats av Expressen, jag har exempelvis svårt att se det problematiska med att man säger sig vilja ringa in och gripa folk som är inblandade i våldsamma upplopp) är för mig både oacceptabla i sig och tecken på ett större problem som vi behöver ta tag i. Vad gör att en del kollegor uttrycker sig så djupt olämpligt på en Facebookgrupp med mer än 5000 medlemmar? Det är allt för enkelt att göra det till en fråga om enskilda individer, för att komma framåt behöver man se och komma åt strukturerna bakom. Att vissa kollegor skriver som de gör lär ju betyda att de upplever att de åsikter eller uttryckssätt som de ”postar” är socialt accepterade i deras polisiära omgivning. För det ÄR skillnad på en enorm facebookgrupp och ett fikarum, det förstår även den mest obetänksamme. För mig, som alltid har haft professionella kollegor med schyssta värderingar, har övertrampen som ibland dyker upp i ”UMF” blivit en påminnelse om att det inte är lika bra överallt i polis-Sverige.

Den kanske främsta orsaken är det som slarvigt kan kallas negativ ”Kåranda” - då lojaliteten till den egna gruppen, i det här fallet ofta hela poliskåren, för vissa är så stark att den går ut över förmågan att förhålla sig sansat till situationer där polisen eller enskilda poliser är utsatta för kritik eller någon annan sorts attack. Lojalitet är positivt. Poliser delar ett utsatt yrke. Det är viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Men det får inte ske på andras bekostnad! Och det gör det när man fastnar i ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen och stämplar dem som är kritiska som idioter. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är ännu större. Det är visserligen viktigt att påpeka att de olämpliga kommentarerna på ”UMF” har skrivits av poliser på sin fritid, och där föreligger så klart ingen plikt att vara objektiv. Däremot borde man kunna ställa vissa minimikrav på hur poliser skall bete sig, även då de inte är i tjänst. Dessutom har jag svårt att se att den inställning som de värsta kommentarerna ger uttryck för inte skulle påverka hur dessa kollegor utför sitt arbete. Poliser är som sagt också människor.

Grundproblemet är alltså varken att någon har ”läckt” till media, eller att Facebookgruppen ”UMF” startades och blev så pass spridd, utan helt enkelt att de negativa värderingar som uttrycks där (om än av en liten minoritet) finns inom kåren. Det behöver hanteras. Polisförbundet har under Lena Nitz ledning flera gånger försökt lyfta arbetet med etikfrågor inom polisen. Initiativet har bemötts med ointresse av ledningen (som, på politikernas uppdrag, mest har fokuserat på ”resultat”) och med irritation av de kollegor som anser att polisen inte behöver något värderingsarbete. Min uppfattning är att Polisförbundets initiativ är det kanske enskilt viktigaste och mest konstruktiva för att komma åt de inslag av negativ kåranda och andra problematiska värderingar som faktiskt finns inom polisen. Nyttan skulle dock vara mycket större än så. Följande förslag har lyfts fram:

Att inrätta en Polisombudsman

Att polisutbildningen blir en akademisk högskoleutbildning

Att en modell för Lex Maria utvecklas för polisen

Att handledning införs för poliser

Dessa åtgärder skulle även bidra till att ge bättre stöd för alla poliser i yrkesrollen och till att skifta fokus för polisen mot en mer värderingsbaserad verksamhet.

Det vore önskvärt att polisledningen och ansvariga politiker gick Polisförbundet till mötes vad gäller förslagen ovan. Det vore dessutom önskvärt om man såg till att göra något åt källan till en del av frustrationen, nämligen många polisers arbetssituation. Den tillförsel av resurser som skulle krävas för det skulle naturligtvis i slutändan allra främst komma brottsoffer och andra som är i behov av polisens hjälp till del. Istället drar man ner.

Vad gäller media, så kan man torrt konstatera att dålig, demoniserande journalistik, ett exempel är då en kvällstidningskrönikör beskrev stenkastning mot polis och brandkår som ”självförsvar”, bidrar till den polarisering som stärker den negativa ”kårandan” och ger dem som vill dela in i ”vi-och-dom” vatten på sina kvarnar. Än värre är det så klart med dem som tar varje enskilt reellt eller upplevt övertramp av en polis som en bekräftelse på sitt blinda polishat. Att några poliser använder kvinnofientliga förolämpningar används som ett belägg för att beskriva ALLA poliser som kvinnofientliga (alltså med samma generaliserande logik som är populär i rasistiska kretsar). Jag hade så klart gärna sett att en del skribenter, och inte minst publicister, sansade sig en aning. Men vi har (lyckligtvis) en stark yttrandefrihet i Sverige, vilket innebär att det enda konstruktiva vi poliser kan göra åt osakliga påhopp är att sakligt försöka bemöta dem.

I grunden så måste man som polis faktiskt kunna hantera att man själv, ens kollegor eller ens yrkeskår kritiseras. Poliser må vara mänskliga, men man måste också kunna ställa högre krav på poliser än på medborgare i allmänhet, och det gäller även hur vi beter oss på fritiden. Det innebär så klart att vi måste ha nolltolerans mot kvinnofientlighet, homofobi, rasism med mera även om dessa attityder finns i samhället, men det innebär också att man som polis måste vara så pass trygg som person att man inte blir så enormt kränkt varje gång någon skriver något dumt om polisen. Kan man inte hantera att polisen regelbundet utsätts för en blandning av kritik och smutskastning, så bör man helt enkelt välja ett annat yrke.

Dessutom behöver vi poliser generellt sätt bli bättre på att faktiskt lyssna på och ta till oss av kritik. Om stora delar av samhället, och dessutom många kollegor, upprörs av de kränkande kommentarerna på ”UMF”, kanske även de som alltid går i försvarsställning bör stanna upp och reflektera över att det kan finnas andra anledningar än att folk inte förstår och att media rapporterar vinklat och sensationslystet. Polisen arbetar som sagt på medborgarnas uppdrag, och om delar av poliskåren har värderingar som går på tvärs med samhället de verkar i så är det ett problem både vad gäller effektivitet och legitimitet. Och så tycker i alla fall inte jag att vi kan ha det.

Read more...

Om kritiken mot och debatten kring min text om gruppvåldtäkten i Tensta

I vintras blev en 15-årig flicka utsatt för ett grovt övergrepp av ett killgäng i en lägenhet. Händelsen utreddes av min sektion, och utredningen ledde så småningom till en fällande dom för grov våldtäkt mot fem av de inblandade killarna och försök till grov våldtäkt mot en av dem. I hovrätten friades samtliga.

Efter att hovrättsdomen föll så skrev jag en debattartikel på Aftonblandet samt ett blogginlägg om händelsen. Innan jag publicerade dessa så stämde jag av med min chef, handläggaren i ärendet, samt flickans familj. Mina texter hamnade mitt i en storm på sociala medier rörande händelsen och domen, och speciellt blogginlägget blev enormt uppmärksammat vilket bland annat ledde till en intervju i Radio P4 och medverkan i SVT Debatt. Jag fick otaliga mail och meddelanden med tacksamhet, men också en hel del kritik. En grupp som blev speciellt arga var vissa advokater och andra jurister (se exempelvis 22 minuter in i SVT Debatt). Även en del kollegor var dock kritiska (samtidigt som andra kollegor var mycket uppskattande). Jag kommer nedan att förklara hur jag har tänkt, samt rätta till en del felaktigheter i anklagelserna mot mig.

Den absolut mest relevanta kritiken gäller integritetsaspekten. Jag har som sagt stämt av med flickan själv och hennes familj innan jag publicerade, och de står helt bakom inlägget. Detta då de både känner att texten ger henne en upprättelse i den skuldbeläggning som hon utsätts för genom retoriken som omger den friande domen och dels då de känner att det är viktiga frågor som behöver lyftas. Det har hävdats att jag trots det har kränkt flickans integritet. Jag har dock svårt att se att inte flickan och hennes familj själva har bättre rätt till den avvägningen och det beslutet än personer som inte har något med dem eller händelsen att göra.

Jag anser alltså att kritik vad gäller att inlägget skulle ha skadat flickans integritet är obefogad. Däremot är kritik vad gäller att inlägget är kränkande för killarnas integritet absolut relevant. Även om i princip all information som finns i blogginlägget också finns i de nu offentliga domarna, så ger jag mina kritiker rätt då de säger att det är annorlunda då de sammanställs i en berättelse av en av de utredande poliserna. Detta dilemma var jag så klart medveten om då jag skrev. Jag gjorde dock bedömningen att nyttan med att skriva rättfärdigande den integritetskränkningen. Detta av samma anledningar som flickans familj står bakom publiceringen, alltså att det ger offret upprättelse, samt att det lyfter en relevant och svår diskussion. Vad gäller upprättelse, så är det tydligt på de meddelanden som jag har fått efter att blogginlägget publicerandes att även många flickor och kvinnor som tidigare har varit utsatta för sexuella övergrepp till viss del kände en upprättelse genom min text. Jag har full förståelse för dem som tycker att jag på grund av respekt för killarnas integritet borde ha avstått ifrån att publicera inlägget. Det innebär dock inte att jag ångrar beslutet att skriva om ärendet. Detta är och förblir en svår avvägning då man skriver om ärenden som berör identifierbara personer, och enda sättet att undvika den avvägningen är så klart att inte skriva. Jag är medveten om att det finns många som tycker precis det, alltså att jag inte borde skriva alls. Jag har respekt även för den åsikten, men tror att det finns en samhällsvinst med att röster inifrån både berättar och ger sig in i debatten kring svåra rättsfrågor då dessa berör hela samhället.

En annan sak jag har kritiserats för gäller att jag inte respekterar den så kallade ”oskuldspresumtionen”. Det har hävdats att jag gjort klart attjag ”anser att de friade är skyldiga”. Det stämmer inte. De är i juridisk mening oskyldiga, och jag har aldrig påstått motsatsen. Jag har dock sagt att jag föredrog tingsrättens dom och hoppades på en prövning i HD, men även advokater och åklagare har regelbundet åsikter om domar, så det borde inte vara särskilt kontroversiellt. Jag har även skrivit om en ”våldtäkt”, vilket har kritiserats hårt av en del advokater och andra jurister då de hävdat att efter en friande dom i hovrätten så bör man inte prata om en våldtäkt. Detta faller in i ett mönster där många tror att en friande dom innebär att det är bevisat att de misstänkta är oskyldiga, eller till och med att inget brott har begåtts, vilket vore att säga att målsäganden hela tiden har ljugit, missförstått, eller inbillat sig. De juridiskt mycket kunniga personer som kritiserade mig vet självklart att så inte är fallet och har heller aldrig hävdat det, men det de gör då de använder en retorik där de anser att hovrättsdomen gör att man inte längre kan/bör tala om en våldtäkt är att de stärker den föreställningen och kraftigt bidrar till stigmatisering av målsäganden. Domstolen har som sagt inte tagit ställning till om en våldtäkt har skett eller ej, men dessa juristers retorik ger de misstänktas version totalt tolkningsföreträde i det offentliga rummet på målsägandens bekostnad. Om detta har jag skrivit en separat artikel i Expressen (publicerad i längre format på Magasinet Paragraf). I artikeln beskriver jag vad jag menar genom att säga att de vill att man skall ”låtsas” att hovrättsdomen har fastställt att ingen våldtäkt har skett. Även det har kritiserats och lett till mycket starka reaktioner. Den ilska min formulering uppenbarligen gav upphov till verkar dock till stor del bygga på att de som känner sig kränkta av min formulering inte har läst särskilt noga. En känd kvällstidningskrönikör skriver att jag har påstått att ett antal jurister ”ska ha hävdat att hovrätten har fastställt att ingenvåldtäkt skedde i det uppmärksammade fallet i Tensta”, och anklagar mig sedan för ”hittepå”. Men jag har aldrig påstått det jag anklagas för, det är en grov feltolkning. Det jag påstod var som sagt att dess jurister ville att man skulle låtsas som att så var fallet, vilket alltså rör deras syn på vad som är en acceptabel retorik efter en friande dom, och inte vad domen faktiskt fastställer. Skillnaden är enorm, och det känns kontigt att bli anklagad för ”hittepå” baserat på något jag aldrig har hävdat, utan ett citat som den anklagande närmast själv har hittat på åt mig. Tyvärr verkar fler av dem som blev arga över artikeln ha utgått ifrån krönikörens falska citat än det jag faktiskt skrev. Min formulering var tydligen dåligt vald, eftersom så många missförstod den. Jag kunde uppenbarligen ha uttryckt mig lämpligare, till exempel genom att säga att dessa jurister vill att man efter en friande dom skall ”betrakta” det som att ingen våldtäkt har skett. För mig är dock meningarna synonyma, och poängen handlar om hur och om man talar om en våldtäkt efter en friande dom. Det juristerna lätt glömmer är att även om de har total koll på vad den friande domen innebär (och jag har alltså aldrig påstått motsatsen) så får deras retorik om att betrakta det som att ingen våldtäkt har skett (och attackera dem som talar om en våldtäkt) effekten att den stora mängd vanliga människor som faktiskt tror att den friande domen innebär att det är bevisat att inget brott har begåtts får vatten på sina kvarnar.

Jag har full respekt för viljan att undvika att stämpla de misstänkta. Men i den viljan får vi inte glömma bort att en retorik som avser att uppnå det väldigt lätt kan stämpla och kränka målsäganden. Detta är en balansgång, men jag tror att det är lättare att hamna rätt om man inte bara är medveten om, utan även tydlig med, vad en friande dom egentligen säger. Då jag torrt har konstaterat det, det vill säga att en friande dom innebär att det inte anses bevisat att de misstänkta är skyldiga, men att det inte heller är bevisat att man är oskyldig, så blev jag hårt kritiserad av en känd advokat (trots att denne så klart vet att det i sak är korrekt). Den attityden tror jag befäster den felaktiga föreställningen att en friande dom faktiskt är ett bevis på de misstänktas oskuld, vilket i sin tur ökar skuldbeläggningen av offren.

Om man dessutom vill krångla till det kring användandet av ordet ”våldtäkt” så kan man nämna att gärningen med dagens lagstiftning (ändrad sedan halvårsskiftet) med stor sannolikhet enligt domskälen hade föranlett en dom för just våldtäkt även i hovrätten, samt att ”våldtäkt” inte bara är en juridisk term, utan även ett beskrivande ord. Kan man exempelvis tala om en ”våldtäkt” då en kvinna våldtas i sitt hem i ett land där detta ej är straffbelagt? Jag vill påstå att man kan det.

En annan sak som jag har kritiserats för var att jag nämnde att jag tyckte att det var olyckligt att en misstänkt, som var ångerfull och ville berätta, efter samtal med sin advokat helt ändrade attityd och sedan inte ville säga något alls. Detta är definitivt inte en engångsföreteelse, och det finns mycket att diskutera angående hur advokater verkar för sakens rätta belysning och tar tillvara sina klienters intressen, liksom det finns mycket att diskutera kring hur exempelvis vi poliser arbetar. Att kritiskt reflektera över hur en yrkeskår utför sitt jobb är dock inte detsamma som att ifrågasätta behovet av den yrkeskårens enormt viktiga arbete. Vi poliser kritiseras jämt och ständigt. Även om en del av kritiken är onyanserad, så är det i grunden hälsosamt och nödvändigt. Vi jobbar på medborgarnas uppdrag. Det gör dock även advokater i rollen som offentliga försvarare, om än indirekt, vilket torde innebära att även de borde tåla att kritiseras. Men reaktionen på min reflektion blev att jag anklagades för ”chockerande okunnighet” av ovan nämnda advokat. Det handlar dock inte det minsta om kunskap, utan om synsätt. Och detta alltså om hur en del advokater utför sitt jobb, inte om vikten av att vi har advokater som företräder de misstänktas intressen. Där är vi nämligen rörande överens. Den passusen i texten upprörde även den krönikör som senare totalt feltolkade mig vad gäller texten om oskuldspresumtionen. Han gjorde samma sak här. Jag uttryckte bekymran över att en advokat eventuellt hade förmått en av de unga killarna som verkade vilja berätta att istället tiga, samt tvekan över om det faktiskt var i hans klients intresse i ett längre tidsperspektiv och skrev att  "det faktiskt kan vara bra för en ungdom som har gjort något som är fel att erkänna misstaget, ta ansvar för det, be om ursäkt och gå vidare." Det skrev krönikören helt sonika om till att jag hade sagt "att advokater ska strunta i att ta sina klienters intressen tillvara utan i stället försöka förmå dem att erkänna.", trots att jag i samma stycke skrivit att "Det är självklart jätteviktigt att det finns advokater som tar tillvara de misstänktas intressen". Två gånger har alltså den här krönikören belagt mig med åsikter som jag absolut inte gett uttryck för, och sedan hårt kritiserat mig för de av honom själv fabulerade åsikterna. Han hade gärna fått kritisera mig baserat på det som jag faktiskt hade sagt istället.

Jag har även anklagats för att inte vara objektiv. Det är en anklagelse som är svår att bemöta, eftersom oavsett hur objektiv man försöker vara så bildar man ju sig någonstans en subjektiv uppfattning. Jag strävar dock alltid efter att vara så objektiv som möjligt, vilket är en strävan som jag delar med i princip alla poliser. Utgångspunkten i ett ärende är ju normalt målsägarens berättelse, men sedan skall alla fakta, både de som talar för och de som talar emot denna, vägas in. Det kallas för objektivitetsprincipen. Den innebär dock inte att man inte kan eller får ha en uppfattning om vad som faktiskt har hänt, bara att den uppfattningen skall grundas på en objektiv utvärdering av fakta i målet. Det är precis så jag påstår att jag har skaffat mig den bild av vad som skedde i den där lägenheten som jag nu har, och som jag gav uttryck för i mitt blogginlägg. I detta fallet innebär det att jag tror att målsägarens berättelse ligger mycket nära den objektiva sanningen, men det finns även fall där jag har dragit den motsatta slutsatsen.

Det har också, på grund av mitt öppna kommentarsfält, förekommit anklagelser om att jag främjar rasism (dock mig veterligt bara ifrån en person). Detta trots att blogginlägget inte på något sätt berör eller handlar om etnicitetsfrågor då de helt enkelt inte är relevanta för det jag skrev om. Jag var naturligtvis helt oförberedd på att det snabbt skulle komma in ca 350 kommentarer på mitt blogginlägg. Mängden var så övermäktig att jag prioriterade bort att ens läsa dem då jag hade mängder med meddelanden att hantera och svara på. Då jag fick påpekanden om att det förekom rasistiska kommentarer på bloggen så satte jag mig så fort jag hann och försökte skumma igenom flödet och ta bort de som kunde vara olagliga samt de som var mest kränkande. Jag skrev även flera egna kommentarer där jag både svarade och tydligt tog avstånd ifrån de rasistiska kommetarerna. Dock rensade jag inte bort allt med främlingsfientliga undertoner. Detta då de redan hade bemötts av mängder med andra personer och jag tror att det är mer konstruktivt att bemöta än att totalt censurera allt som ens närmar sig osympatiska eller rasistiska åsikter. Väl medveten om att jag i mitt skummande kan ha missat att ta bort kommentarer så påpekade jag upprepade gånger i kommentarsfältet att man gärna fick maila mig och meddela om att en specifik kommentar borde raderas. Alternativet hade varit att sluta med kommentarer helt (jag har inte tid att förhandsgranska). Jag tror, igen, att debatten mår bättre av öppenhet, även om det innebär att avarter smyger sig in. Då får man, som sagt, radera det värsta och bemöta resten.

Slutligen så har min rätt att alls uttala mig av just den anledningen att jag är polis ifrågasatts. Det finns de som hävdar att myndighetsanställda inte kan uttala sig i ärendet som rör deras yrke. Den inställningen verkar dock ha klent stöd i lag, eftersom det har konstaterats att även Göran Lambertz som privatperson hade rätt att uttala sig i Thomas Quick-fallet. Yttrandefriheten är alltså stark även för myndighetsanställda. Vad gäller lämpligheten så anser jag helt enkelt att det jag har att tillföra diskussionen väl överväger nackdelarna med att det finns människor som inte ser att jag trots att jag är polis till yrket yttrar mig som enskild individ och inte som en myndighet. Och som privatperson har jag alltså, så vitt jag kan se och förstå, samma yttrandefrihet som alla andra, så länge jag inte kränker den sekretess som är kopplat till min yrkesroll. Vad gäller förundersökningssekretessen så är den inte aktuellt i detta ärendet då förundersökningen är avslutad. Integritetssekretessen är mycket mer komplicerad, vilket jag behandlar ovan. Det är som sagt här den mest relevanta kritiken mot mig återfinns, och jag försöker lyssna och ta till mig. Det kan inte uteslutas att jag har gjort övertramp, och då får jag helt enkelt be om ursäkt och lära mig av det.

För mig så handlar den här diskussionen i grund och botten om offers ökade utsatthet. Då jag skrev blogginlägget så trodde jag inte att det skulle bli särskilt uppmärksammat (till skillnad ifrån då jag bloggade om dödsskjutningen i Husby). Jag utgick ifrån att debattartikeln på Aftonbladet som jag skrev i ämnet var den som skulle bli läst av en bredare publik. Sen blev blogginlägget viralt. Jag är medveten om att det faktum att man skriver saker som uppmärksammas innebär att man kommer att få kritik. Speciellt om man, som jag, bryter normer genom att ifrån en yrkesroll skriva om känsliga frågor. Gott så, jag förtjänar att kritiseras. Det kan leda till en konstruktiv debatt. Det blir dock mer komplicerat då kritiken består av rena påhopp, indirekta anklagelser för rasism, direkta anklagelser för ”chockerande okunnighet”, falska påståenden om att jag sagt saker jag aldrig sagt och medvetna utelämnandet av klargörande saker som jag faktiskt har sagt. Då är det svårare att hålla samtalet konstruktivt. Speciellt med tanke på att min möjlighet att svara begränsas av det faktum att jag har ett heltidsjobb att sköta, ideella engagemang på kvällstid, med mera. Därför har det dröjt flera veckor innan det här inlägget kommer, jag har fortfarande inte läst igenom kommentarerna, och jag har fortfarande en stor mängd mail som jag inte har hunnit svara på. Jag prioriterade dock att skriva den ovan nämnda texten om ”oskuldspresumtionen”, just för att den inte rör mig och mitt behov att försvara mig, utan också direkt handlar om offers ökade utsatthet. Jag skrev alltså inte texten för att ”ge igen” utan för att lyfta vad jag uppfattar som en viktig fråga, en uppfattning som jag har haft i många år. Att sen ett citat i den texten där jag refererar till tre kända jurister men beskriver en inställning som jag vågar påstå är generell för en stor del av juristkåren i frågan, har gett upphov till en massa ilska, falska anklagelser (och grova vantolkningar) är enbart olyckligt. Jag kan konstatera att den meningen var dåligt formulerad av mig, eftersom så många totalt missförstod vad det faktiskt står, det vill säga att den handlar om en retorik, ett synsätt, som jag är kritisk till och inte om vad domstolen faktiskt säger. Det ledde tyvärr till ännu mer personrelaterade diskussioner utan särskilt mycket värde. För att förebygga mer ”pajkastning” har jag i det här inlägget helt undvikit att nämna några namn. Jag vet inte om det egentligen gör någon större skillnad eftersom jag ändå länkar till de påståenden som jag bemöter, men för mig är det ett sätt att markera att jag vill svara på oschyssta anklagelser utan att bli indragen i fler meningslösa konflikter.

Det finns alltjämt ett antal aspekter här som behöver diskuteras. Exempelvis sexualbrottslagstiftningen, bevisvärdering/rättspraxis, oskuldspresumtionen, integritetsfrågor, polisens roll, advokatens roll, yttrandefrihet, med mera. Jag hoppas att framtida samtal lyckas hålla sig till sakfrågorna, dels för att det blir en mycket mer konstruktiv debatt om svåra och viktiga frågor, och dels för att det blir bra mycket trevligare att delta i debatten då.

Tillägg:
Vad gäller myndighetsanställdas yttrandefrihet kontra "oskuldspresumtionen" så har det prövats juridiskt i fallet med Göran Lambertz och Quick-ärendet. Yttrandefriheten vann. 

Read more...

Media om mitt blogginlägg om dödsskjutningen i Husby

För ett par veckor sedan så publicerade jag ett blogginlägg om dödsskjutningen av en man i Husby under en polisinsats. Inlägget ledde till ett enormt intresse ifrån media, och resulterade i ett antal nyhetsartiklar samt TV och radioinslag (se nedan).

Förutom det intiala intresset ifrån olika nyhetsredaktioner så skrev även Dagens Nyheter en ledare där man tog upp texten och argumenterar för att även poliser borde förhöras initialt efter en så allvarlig händelse

Även Sakine Madon på Norran tog upp texten i en ledare om civilkurage.

Enligt en artikel i Expressen där frågor har ställts till Stockholmspolisens presstalesman om min text så nämns att polisen gör en egen utredning om dödsskjutningen

Jag tackade själv nej veckan efter publiceringen nej till ett antal förfrågningar om filmade intervjuer eller deltaganden i olika TV eller radioprogram, då jag tror att det skulle ha riskerat att flytta fokus ifrån mitt budskap till min person. Senare skrev jag dock två blogginlägg där jag förklarade min syn på publiceringen och besvarade ett antal kritiska frågor som jag har fått. Båda finns i den här bloggen, och ett av dem finns nu även som krönika på Magasinet Paragraf.

PS. Urval av nyhetsartiklar dagen efter att blogginlägget publicerades:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/polis-kritiserar-hur-dodsskott-hanterats_8432408.svd

http://www.svt.se/nyheter/sverige/polisens-egna-ord-om-husbyskotten

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17313411.ab

http://www.expressen.se/nyheter/polis-talar-ut-om-dodsskjutningen/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5620049

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5620249

Read more...

Om protesten mot Gaypolisernas deltagande i Pride

Jag hade det stora nöjet att gå med i Gaypolisernas del av Prideparaden i Stockholm för ett par veckor sedan, något som jag hjärtligt rekommenderar till alla poliser och civilanställda, oavsett sexuell läggning. Faktum är att jag blev förvånad över att det inte var fler heterosexuella som gick med.

Det enda som störde glädjen och kärleken man möttes av under tåget var en aktion mot Gaypolisernas sektion, som dock avbröts av kollegor i tjänst efter ett par minuter. Det föranledde mig att skriva en debattartikel, som sedan publicerades på Aftonbladet Debatt.

En person ur aktionsgruppen, Ani Reza, svarade sedan på min artikel. Svaret ter sig för mig aningen förvirrat. Bland annat underkänns jag ifrån att ha en åsikt baserat på ett antal kriterier (hudfärg, kön, sexuell läggning, utbildningsnivå, och inkomst). Det påstås att min inkomst är större än 72,9% av alla personer i Solna. Jag har ingen aning om sanningshalten i det påståendet, men jag har (efter att precis ha gått upp i lön) 24 500 kr/månad, och Solna är en av Sveriges rikaste kommuner....

Tack och lov har Hanna Einarsson ifrån Gaypoliserna skrivit ett klokt svar på Ani Rezas text.

Kontentan av debatten är tydlig för mig. Gaypoliserna gör verklig skillnad, både genom att påverka poliskåren i positiv riktning och genom sin dagliga arbetsinsats hos polisen, Deras deltagande i Pride är en viktig markering för lika rättigheter och har ett stort positivt symbolvärde. Aktivisternas protest, däremot, verkar mer handla om att försöka skapa mer motsättningar och problem, och kanske även om en vilja att få vädra sitt polishat.

Read more...

Varför det var viktigt att skriva om dödsskjutningen i Husby

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Många har reagerat positivt på publiceringen, men jag har också av kollegor fått en hel del kritik angående det jag skrev och ärliga frågor om varför jag valde att gå ut så öppet med mina funderingar. Vad gäller den mer konkreta kritiken, så bemöter jag den i det här inlägget. Nedan skall jag försöka förklara varför jag tror att det är viktigt att öppet kunna rannsaka händelser där polisens agerande kan ifrågasättas.

Jag skrev i ingressen till inlägget att jag väljer att publicera texten "då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet". Jag är övertygad om att vi lär oss av att öppet diskutera vår verksamhet, både det som fungerar bra och det som fungerar dåligt. Det innebär självklart inte att jag tror att sociala medier eller nyhetsinslag på något sätt kan ersätta de interna processer som finns för att kontinuerligt utveckla polisen. Däremot kan en öppen diskussion fungera som ett komplement, då den kan sätta fokus på saker som inte fungerar tillräckligt bra och genskära den inneboende tröghet som det innebär att diskutera saker i en strikt hierarkisk organisation där takhöjden ibland brister. Ett välkänt exempel är ”pinnjakten” där de negativa effekterna har synts tydligt på golvet, men då dessa skall kommuniceras upp genom leden till dem som är beslutsmässiga så blir det lätt en variant av ”viskleken” där det som väl når fram har tappat både i innehåll och budskap.

Dessutom gör en öppen diskussion att de som har investerat prestige i en fråga, de som har i uppdrag att driva igenom dåligt utformade direktiv eller de som känner sig (på individ eller gruppnivå) ifrågasatta av att problem diskuteras får det svårare att lägga locket på och kväsa en konstruktiv lärandeprocess. Jag tror att min text bidrar till att öka förutsättningarna för att polisen som organisation lär sig något av tragedin i Husby.

Jag är också helt övertygad om att mer öppenhet, tillsammans med en ökad självkritik, starkt skulle bidra till att höja polisens förtroende hos allmänheten. Jag har efter att jag publicerade mitt blogginlägg ifrån bekymrade kollegor fått höra att jag riskerar att sänka polisens förtroende eftersom jag pekar på vad jag uppfattar som brister. Det skulle i sin tur kunna leda till att folk inte pratar med oss, ger tips, vittnar, och så vidare. I princip alla som inte är poliser som har hört av sig till mig har dock sagt precis tvärtom, att de i och med min text har fått ökat förtroende för polisen. Många har skrivit och tackat mig för att jag just har givit dem förtroendet för polisen åter. Det är stora ord som jag naturligtvis tar med en nypa salt, men reaktionen tyder på något jag redan har fått höra många gånger. De som har lågt förtroende för polisen (och nu menar jag vanliga människor, inte exempelvis yrkeskriminella eller andra som hatar polisen oavsett vad vi gör) baserar inte det främst på att poliser begår misstag eller beter sig illa ibland. Alla människor begår misstag. Det är det faktum att poliser ofta upplevs sluta leden och försvara ifrågasatta ageranden samt att polisen uppfattas vara dålig på att erkänna misstag och felaktigheter som oftast lyfts fram som det som mest skadar vårt förtroende, även bland dem som annars är positivt inställda.

Som polis så vet man att området emellan straffbara fel och ett schysst agerande är ganska stort för misstänkta brottslingar, men det gäller även för poliser, och för polisen som organisation. Om man ser att ett agerande ifrån polisen går riktigt illa, och den enda responsen man får är ”det har startats en internutredning”, och den utredningen sedan, korrekt, leder till att ingen döms, så innebär det att den signal polisen skickar var att man anser att allt gick rätt till. Den bristen på självkritik kan upplevas som en dubbel kränkning. Om man istället skulle konstatera att inga brottsliga fel begicks, men att insatsen eller ingripandet var misslyckat och att man kommer att lära av detta, så tror jag att det skulle innebära ett ökat förtroende. Om man dessutom skulle be dem som drabbats av misstagen om ursäkt så tror jag anseendet skulle bli ännu högre.

Det handlar inte heller bara om att eftersträva ett högt förtroende, det handlar på ett djupare plan om att de människor som drabbas då något går fel vid ett polisingripande måste få sina rättigheter och intressen tillvaratagna. Som polis är förståelsen för hur viktigt det är för människor som blir kränkta att få upprättelse helt grundläggande. En stor del av utredningsverksamheten handlar just om att ge människor som har utsatts för övergrepp upprättelse. Upprättelsen kan dock vara precis lika viktig när kränkningen inte innebär en juridiskt straffbar handling. För dem som har utsatts för kränkningar av polisen så skulle nog en ursäkt och ett konstaterande att man har brustit, samt att man kommer att lära sig av detta, bära långt. Och, för att återvända till fallet med dödsskjutningen i Husby, så är det svårt att föreställa sig en större kränkning en den som kvinnan i Husby utsattes för vid inbrytningen i hennes hem som slutade med att hennes man sköts till döds (även om allt skedde lagligt och utan onda intentioner). Jag anser att hon har rätt till den upprättelsen, även om jag förstår att det skulle kunna upplevas som att man brister i stöd till de kollegor som var inblandade i insatsen.

Någonstans här ligger problemets kärna, i att inte bara se till den egna gruppen, utan vidga perspektivet. Det är lätt att förstå tendensen att alltid försvara hur andra poliser agerar då de kritiseras. De som uttalar kritiken utmålas ibland som att de inte förstår något eller vet vad de pratar om. Granskningar skrivs om till ”häxjakter”. Ledning och kollegor förväntas att genom uttalanden och handling visa att man till 100% ställer upp bakom den utsatta eller misstänkliggjorda polisen. Detta då det självklart gör livet lättare för en kollega som genomgår en tuff period. På samma sätt avfärdas krav på att poliser, liksom alla andra, borde förhöras innan de riskerar att genom exempelvis ett debriefingsamtal ha fått sina minnesbilder ensade med att kollegans behov i det läget måste övertrumfa (det normala) utredningsförfarande. Men det man då glömmer bort är att det hela tiden finns en annan part, en part vars utsatthet och lidande kan förvärras av att man helhjärtat utåt hävdar att den kränkning som hon eller han har blivit utsatt för var ett legitimt och oklanderligt handlande.

Det är positivt att känna lojalitet med kollegor. Man delar ett utsatt yrke. Det är enormt viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Den positiva “kårandan” gör jobbet effektivare och roligare och hjälper kollegor att orka även när det är tufft. Men det får inte ske på andras bekostnad, för då blir ”kårandan” negativ. Alla har en tendens att försvara personer ur den egna “gruppen”, oavsett vilken grupp det handlar om. Men om det går så långt att man tvärsäkert alltid utgår ifrån att någon har agerat korrekt bara för att denne tillhör ens egen grupp , då hamnar man i ett ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen. Alla gör fel ibland, även poliser. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är mycket större. Objektiviteten som alltid skall iakttas kan och får inte sopas under mattan när kollegor är involverade utan är då snarare extra viktig.

Jag står fast vid att jag tror att Sverige har en av världens bästa poliskårer, inte minst vad gäller bemötandefrågor. Men jag är också övertygad om att vi kan bli mycket bättre om vi blir öppnare, och framför allt mer öppet självkritiska och ödmjuka. Och det gäller speciellt gentemot dem som drabbas eller kränks då polisen genomför insatser eller ingripanden där något på ett eller annat sätt går fel.

Read more...

Bemötande av kritiken mot min text om dödsskjutningen i Husby

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Inlägget har väckt starka reaktioner, inte minst ifrån en del av mina kollegor. Många har hävdat att jag inte borde ha publicerat texten alls, att jag har fel i den kritik jag tar upp och att eventuell kritik i så fall borde ha framförts internt. Jag har också fått ärliga och uppriktiga frågor om varför jag valde att publicera inlägget, vad jag hade för syfte med det. Jag respekterar och lyssnar på den kritik som är saklig och kommer nedan försöka ge ett sammanhang och bemöta kritiken. Jag har även skrivit ett separat inlägg där jag förklarar varför jag tyckte att det var viktigt att publicera texten.

När förundersökningen mot kollegan som hade skjutit hade lagts ned och jag då kände att det kunde vara aktuellt att skriva om och publicera texten som jag hade skrivit veckan efter skjutningen (men hållit på), så diskuterade jag först texten grundligt med två personer som jag har mycket stort förtroende för, min sektionschef och polisförbundets ordförande.

Cirka tio timmar efter att jag lade ut texten så började media ringa. Samtalen fortsatte långt in på natten, och började igen tidigt på söndagsmorgonen. Jag bollade igen med min chef, och kom fram till att det var lika bra att tacka ja till förfrågningarna om telefonintervjuer. Jag sa däremot nej till alla som ville skicka filmteam och alla inbjudningar till TV eller radio. På söndag förmiddag så toppade alla stora dagstidningarna sina websidor med "nyheten". Jag hade förstått att det skulle finnas ett visst intresse, men var helt oförberedd på att det skulle bli så massivt. Jag sökte alltså inte upp media, de sökte upp mig.

Nu till frågorna och kritiken. Många kollegor hävdar att jag inte borde ha uttalat mig överhuvudtaget om vad som hände i lägenheten, då jag inte var på plats och då jag inte verkar ha förstått hur farlig en knivbeväpnad psykiskt sjuk man är. Vad gäller att inte uttala sig om något när man inte har varit på plats, så skall man så klart vara försiktig med vad man säger när man har en begränsad bild av en händelse. Men den "regel" som säger att man aldrig skall uttala sig om ett ingripande när man inte har varit med verkar för mig egentligen mer handla om att man inte bör kritisera kollegor. Andra människors handlingar har vi poliser normalt inga problem med att ha åsikter om, och att bilda sig en uppfattning om något man själv inte har bevittnat är ju ganska grundläggande i polisarbete och i rättssystemet i stort. Jag håller dock absolut med om att man bör försöka undvika att hänga ut enskilda kollegor med sin kritik, vilket jag återkommer till nedan. Det jag har skrivit om vad som hände inne i lägenheten är för övrigt helt baserat på förhöret med kollegan mot vilken utredningen nu är nedlagd.

Vad gäller dödsskjutningen av mannen i Husby så var det egentligen inte detaljerna i lägenheten, utan själva resultatet som jag kritiserade. Jag tycker helt enkelt att svensk polis då man i ett läge som inte framstår som akut väljer att gå in måste kunna hantera en knivbeväpnad berusad och psykiskt labil 69-åring som befinner sig i sin egen lägenhet utan att det slutar med att han blir skjuten i huvudet. Man var trots allt innan inbrytningen fullt medveten om förutsättningarna för en eventuell konfrontation i lägenheten, och hade full kontroll över hur man valde att gå in. Och jag står fast vid att om man inte kände att man hade möjlighet att hantera den (med den använda taktiken) långt ifrån osannolika händelsen att mannen rör sig mot gruppen med kniven höjd utan att skjuta honom till döds, då borde man inte ha gått in alls. Det hade varit annorlunda om det hade rört sig om en klockren offersituation med starka indikationer på att kvinnan befann sig i akut fara, men hotet mot henne var aldrig mer än ytterst diffust (hennes make var psykiskt labil och visade vid flera tillfällen upp en kniv för andra), då mannen aldrig hade setts vara hotfull mot kvinnan. Tvärtom, då de båda sågs höll de om varandra. Det fanns högt kvalificerade kollegor på plats som föreslog att låta mannen sova ruset av sig och höra honom mot det olaga hotet dagen efter. Jag säger inte att det innebär att det nödvändigtvis var fel att gå in för att till 100% säkerställa att kvinnan var ok, jag förstår och respekterar det beslutet. Men om man skall agera på en så pass knapphändig hotbild (det visade ju sig sedan också att kvinnan aldrig var i fara ifrån sin man) så ställer det ännu högre krav på att man vet att man då man går in kan hantera situationen utan att göra mer skada än nytta. Det finns uppenbarligen många kollegor som anser att jag har fel i att anse att situationen i lägenheten borde ha kunnat hanterats utan att mannen skjuts ihjäl. Min åsikt har dock fått starkt stöd i flera samtal med kollegor som har mycket hög taktisk kompetens (bland den högsta som finns att tillgå i Sverige).

Det har också hävdats att det räckte med det olaga hotet för att motivera inbrytningen, och att skottet mot huvudet sedan bara var en konsekvens av det val mannen gjorde då han gick med höjd kniv mot kollegorna. Ett olaga hot med en identifierad gärningsman (han var lätt att identifiera) är dock i sig sällan särskilt brådskande att utreda. Vad gäller åsikten att agerandet ifrån polisens sida automatiskt blir klanderfritt för att mannen själv gör "val" som leder till konfrontationen, så var det uppenbart att han inte var kapabel att göra särskilt väl avvägda beslut, både på grund av berusning, psykisk ohälsa, och slutligen även säkert på grund av rädsla för sig själv och sin fru. För mig är det självklart att polisen, som företrädare för våldsmonopolet, har ett mycket stort ansvar för hur en sådan konfrontation utvecklar sig oavsett hur mannen agerar i sitt förvirrade tillstånd.

Vad gäller att hålla förhör med de kollegor som var på platsen, så har det hävdats att det inte är juridiskt möjligt eller personalmässigt försvarbart. Vad gäller juridiken, så torde inga hinder föreligga för att höra dem som inte kan misstänkas för något. Vad gäller den (eller dem) som man misstänker har agerat tvivelaktigt, så borde man kunna ta hand om och stötta personen samtidigt som man separerar denne ifrån de övriga. Han skall självklart ha rätt till advokat, men det borde gå att lösa även på jourtid. Det skulle ge ett mycket mer trovärdigt utredningsförfarande. Alternativet som troligtvis skulle ha varit aktuellt för alla icke-poliser, tvångsmedel genom hämtning till förhör eller gripande, känns varken rimligt eller önskvärt. Och vad gäller personalvårdsfrågan så är den självklart enormt viktig, men för inga andra yrkeskårer övertrumfar den utredningsförfarandet vid så pass allvarliga händelser. Så länge man inte hör poliser förrän efter de har haft möjlighet att prata ihop sig (medvetet eller omedvetet) vid en dödsskjutning, så ger man alla dem som säger att polisen har en gräddfil i rättssystemet rätt. Och även om jag har full respekt för dem som ser till personalens utsatthet, så anser jag helt enkelt att regeln att lagen skall vara lika för alla är viktigare.

Det har även hävdats att det inte heller är utredningsmässigt professionellt att höra folk direkt efter en traumatisk händelse, och att det som kollegorna då säger då de är i någon sorts chocktillstånd sedan kan användas emot dem eller någon av deras kollegor i en rättegång. Trots det är förhör något som vi utsätter alla andra människor som är med om en traumatisk händelse för. Den enda personen av dem inne i lägenheten som faktiskt blev förhörd samma natt var den kvinna som efter att ha blivit pepparsprayad fick sin make ihjälskjuten. Naturligtvis behöver fler förhör hållas då de inblandade har haft möjlighet att få distans till händelsen, men möjligheten att först få lugna ned sig (och i värsta fall även prata ihop sig med övriga inblandade) för att säkerställa att man inte säger något oöverlagt som kan framstå som ofördelaktigt för en själv eller en kollega är inget vi ger någon annan. Vi kräver att alla vi har att göra med helt enkelt skall lita till att rättssystemet fungerar, och då känns det orimligt att vi själva hävdar undantag just för att vi inte litar på systemet.

En central och förståelig oro är att min text skall leda till försämrat förtroende för polisen genom att offentligt peka på eller hävda brister. Jag tror tvärtom att den kan bidra till att på längre sikt öka förtroendet för polisen. Jag har sedan jag skrev inlägget fått mängder med meddelanden och kommentarer där personer påstår att de nu har fått tillbaka förtroendet för polisen. Hur som helst så är polisens förtroende inget egenvärde, utan något som bör förtjänas genom allt det bra jobb som görs,och genom att kontinuerligt utvecklas och bli bättre. Det är inte fasaden/vad vi presenterar, utan det vi faktiskt presterar som är det viktigaste.

En mer konkret oro är att mitt inlägg skulle riskera att leda till oroligheter i exempelvis Husby eller Södra Järva. Jag har full respekt för den oron, även om jag tror att risken är liten. Det har även påpekats att mitt publicerande skedde med dålig tajming, under skolstart och med ett resurskrävande Obama-besök på gång. Jag tar till mig den kritiken, och kunde så klart ha väntat till mitten av hösten med publiceringen. Däremot anser inte jag att risken för oroligheter kan användas för att generellt diskvalificera att man publicerar fakta eller funderingar som är kritiska mot polisen, i så fall så skulle ju polisen aldrig få kritiseras, vilket effektivt skulle stoppa möjligheten att lära sig och utvecklas av den kritiken.

En annan kritik, som jag även har fått av kollegor som jag respekterar högt, gäller att jag borde ha framfört min kritik internt först. Jag hade dock pratat med mina närmaste chefer, och har inte känt att det har funnits några andra kanaler som jag tror fungerar för kritik som är så pass generell. Stockholm/Västerort där jag arbetar har väldigt bra chefer, men de var inte ansvariga eller inblandade i det som jag anser gick fel. Och min poäng var heller inte att vända mig till någon enskild kollega och ifrågasätta dennes agerande, utan att vända mig till polisen som organisation och säga att det här gick riktigt dåligt på flera sätt, och det behöver vi lära oss något av.

Att överhuvudtaget kritisera polisen öppet/externt är kontroversiellt, och än mer så när det kan uppfattas att man riktar kritiken mot enskilda kollegor. Som jag har skrivit i inlägget var det verkligen aldrig mitt syfte att kritisera eller "hänga ut" någon enskild person, och jag har också försökt att undvika att formulera mig så att man kan få det intrycket. Jag har dock förståelse för att kollegor kan bli arga för att mitt inlägg kan upplevas som en indirekt uthängning av dem som var inblandade. Trots det så anser jag att det var så pass viktigt att just framföra mina kritiska funderingar öppet att det ändå var värt det, vilket jag skriver om här. Som det står i ingressen till blogginlägget, så ber jag om ursäkt om någon tar illa vid sig. Jag förstår och respekterar att hela händelsen har varit jobbig för de inblandade kollegorna, och speciellt för kollegan som sköt. Jag vill dock ändå påpeka att dem som har drabbat ojämförligt hårdast av den här tragedin inte är poliser, utan de äldre paret som man gjorde inbrytningen hos. Om jag inte hade trott att de, och andra personer som har varit eller i framtiden riskerar att hamna i liknande situationer, hade haft något att vinna på min publicering, så hade jag naturligtvis låtit bli.

För att sammanfatta kritiken, så har jag läst, lyssnat och tagit till mig. Jag är dock fortfarande precis lika övertygad, om inte mer, om att det var rätt av mig att publicera inlägget. Jag ger dock de kritiker som har sagt att jag borde ha väntat med publiceringen rätt, det fanns ingen brådska och jag kunde precis lika gärna ha väntat ut skolstart, Obama-kommendering och eventuella rättsliga efterspel (som jag inte förutsåg) av händelsen innan jag la ut min text. Det ber jag om ursäkt för.

Slutligen, för att få ett mer personligt perspektiv på hur tragedin kan se ut för de anhöriga, så tänker jag mig följande: En äldre släkting har blivit lite senil, något som han själv inte har insett. Han och hans fru har druckit en del, och han har sedan i ett infall varit ute och hotat grannen med kniv. Hustrun vet att han aldrig förr har gjort en fluga förnär och är inte så bekymrad. Sedan kommer polisen dit. De är båda berusade, förvirrade, rädda och trotsiga och vägrar att prata med dem. Efter ett tag bryter sig maskerade och tungt beväpnade poliser in. Hans fru ställer sig framför sin man för att skydda honom, och han har igen plockat upp kniven. Båda sprejas, hustrun separeras undan, och då han, än mer förvirrad, stressad, och desorienterad av distraktionsgranater rör sig emot personerna som i hans värld har attackerad honom i hans hem och har tagit hans fru så skjuts han i huvudet i nödvärn. Ungefär så här kan det ha sett ut ur mannen i Husbys anhörigas, perspektiv. Om det hade varit min släkting så hade jag inte nöjt mig med konstateranden om att inget kunde gjorts på ett annat sätt och att alla har agerat klanderfritt.

Read more...

Värderingar grundläggande i polisarbete

Polisen fick för ett par år sedan en "nationell värdegrund" bestående av orden "engagerade, effektiva & tillgängliga". Bra ord, alla tre, men de kanske inte säger så mycket? Just värdegrund, och värderingar tror jag dock är helt grundläggande för polisarbete.

Som det ser ut idag så styrs polisen av "resultat" (NPM, New Public Management). Det som fäller eller öppnar för befordringar och löneförhöjningar igenom hela hierarkin upp till rikspolischef är att leverera bra siffror. Siffrorna säger i sin tur relativt lite om vilken samhällsnytta man har gjort, och inte ett skvatt om hur man har hanterat de mjuka bitarna, hur man har bemött människor, etc. Statistiken bryr sig inte heller om huruvida man exempelvis räddar livet på ett relationsvåldsoffer eller en självmordskandidat. Det är väldigt tydligt att på de enheter där statistiken inte dominerar beslutsfattandet så fattas vid prioritering och ledning av arbetet i mycket högre grad beslut baserat på etiska avgöranden om samhällsnytta och enskildas behov.

Jag tror att man behöver lyfta fram hur viktig den "etiska kompassen" är i allt polisarbete. Det gäller så väl då utryckningspoliser åker på larm som då utredare hanterar brottsoffer, och det har inte enbart med att vara effektiv, engagerad och tillgänglig att göra. Hanteringen av de människor man möter i yrket är central, och den hamnar i skymundan i en verksamhet som blir allt för "resultatstyrd", speciellt eftersom man lider av en konstant resursbrist. En så enkel sak som att på ett förståeligt sätt förklara varför en brottsutredning blev nedlagd eller varför man tyvärr måste lägga angelägna ärenden på hög när ingen har tid att ta i dem skulle minska risken att ett brottsoffer känner sig kränkt även av polisen. Inte minst då chefer fattar beslut om inriktningar och prioriteringar (och även i behandlingen av den egna personalen) är den etiska kompassen viktig. Beslut enbart grundade på att producera av överordnade efterfrågade resultat/siffror gör att samhällsnytta och medborgarperspektiv kommer i skymundan.  Dessutom, om man har personal som arbetar för att de känner att det de gör är rätt och meningsfullt, så minskar behovet av att försöka mäta och kontrollera i detalj. Ett skräckexempel på hur det kan sluta då man kombinerar mät/resultathets och bristande etisk kompass finns i den här videon ifrån New York (med reservation för att jag inte har gjort någon källkontroll av filmen).

Polisförbundet har också, under Lena Nitz ledning, flera gånger tagit upp frågan om att etik och värderingar behöver lyftas fram i polisarbetet, senast här. Alla försök att få till stånd en diskussion med rikspolisstyrelsen om ämnet har dock mötts av kalla handen..

Visst behöver polisverksamhet granskas och följas upp. Statistik, rätt använd, kan ge kunskap som man kan nyttja för att utveckla verksamheten. Tyvärr saknas mognaden för att hantera statistiken på rätt sätt i dagens polis-Sverige.

Vad gäller granskning, så finns det mycket bättre sätt att utvärdera och utveckla polisverksamhet än med stapeldiagram. En sak som jag själv flera gånger har tagit upp som ett bra verktyg för att få en bättre polisverksamhet i Sverige, är en extern granskande myndighet (likt Skolinspektionen). En kunnig och professionell granskning som riktar in sig på hur och med vad polisen jobbar/strukturella frågor skulle kunna vara en utmärkt motpart för att komma åt avarter av "pinnjakt" eller arbetsmetoder som är onödigt kränkande. I det förslag för ny organisation av polisen som kom kom nyligen, så finns en sådan myndighet med (inrättas den förste januari 2015). Jag hoppas att den får ett brett mandat.

Read more...

Tips om hur polisen skall bli bättre

I kölvattnet efter Quetzalas krönika på Nyheter24 och mitt svar på Aftonbladet Debatt så har Quetzala lagt upp en lista skriven av Tomas Hemstad med tips till polisen på sin blogg. Hemstad börjar tyvärr med att på sedvanligt sätt polarisera genom att hävda att jag tror att polishat enbart beror på hatpropaganda och nidbilder. Det stämmer så klart inte, vad jag har sagt är att hatpropaganda bidrar till polishat, vilket är något helt annat. Vad gäller listan, så innehåller den visserligen inget nytt, men samlar dock flera punkter som är värda att diskutera, fundera över, och dra lärdomar ifrån. Jag går igenom min syn på dem nedan:

1. Bryt mot kårandan. Om fler poliser vågade uttala sig kritiskt mot kollegor som begått övertramp ökar också förtroendet för polisen. Om rötäggen är få, måste andra poliser visa att de inte stödjer deras agerande.

Jag håller i grunden helt med Hemstad om detta. Det finns en tendens hos många poliser att alltid slå ifrån sig och gå i försvarsställning då en kollega kritiseras. Det behöver vi göra upp med. Jag skrev själv en krönika på Stockholmsfackets websida Blåljus i precis det temat. Poliser i allmänhet behöver vara mer mottagliga/öppna för att en kollega som kritiseras faktiskt kan ha gjort fel. Att vi sedan skall gå ut och offentligt kritisera kollegan som för tillfället kölhalas i media är dock inte lika självklart för mig. I vissa fall, då det gäller tillräckligt stora övertramp, så må det vara motiverat. Jag tror i så fall att det generellt sätt är bättre att ta avstånd ifrån en handling än en person. Man måste dock också vara medveten om att kritiken ibland baseras på ett ensidigt eller vinklat perspektiv. Och det måste finnas utrymme för en viss förståelse och lojalitet emellan kollegor. Men absolut behöver vi bli bättre på att ta avstånd ifrån övertrampen!

2. Lär er kommunicera med massmedia. Sluta trivialisera ert agerande i pressen, sluta att vägra svara på frågor, sluta misstänkliggöra media när de gör sitt jobb, sluta med att försöka opinionsbilda via sociala medier.

Jag tror på öppenhet mer än på mediestrategier. Därför tror jag, tvärtom mot Hemstad, att sociala medier är bra för polisen. Polisen har länge haft en kultur av slutenhet, av att vara väldigt försiktiga med att dela med sig av information. Att enskilda poliser på det sätt som jag gör ger sin egen bild av händelser eller skeenden är något helt nytt. Självklart måste polisen (ledning, pressansvariga mm) svara på frågor. Men den här punkten känns mer relevant för en journalist än för allmänheten. Jag har svårt att förstå DNs vinkling om att det största problemet med händelsen med hundföraren och den berusade mannen var tiden de fick vänta på en intervju med länspolismästaren... Och media är också en aktör, som liksom polisen måste finna sig i att bli kritiserade då exempelvis en rapportering hamnar snett eller en ledare drar märkliga slutsatser.

3. Inför nolltolerans mot rasism. De två poliserna som kallade demonstranter i Rosengård “Apajävel” och “Blattajävlar” fick fem dagars löneavdrag. De borde självklart omedelbart fått sparken. Polisens ovilja att agera runt rasistiska kamrater gör hela samhället rättsosäkert och spär på polishatet.

Vi skall absolut ha nolltolerans mot rasism. Min upplevelse är att polisen arbetar aktivt med att motverka rasism i kåren. Det tveklöst viktigaste arbetet är att kåren de senaste decenniet har berikats med en stor mängd duktiga kollegor som själva har invandrarbakgrund. Det är det effektivaste motmedlet mot rasism, på samma sätt som att man tidigare satsade på att få in fler kvinnor effektivt minskade den väldigt utbredda sexismen (som på vissa ställen var rent vidrig under exempelvis 70- och 80-talen). Det är dock självklart allas ansvar att säga ifrån om någon uttalar sig rasistiskt. Sen tror jag inte att våra arbetsrättsliga lagar tillåter att man sparkar någon efter ett rasistiskt uttalande.

4. Möt människor med respekt och tålamod. Jag har bott i tre städer i tre olika länder. Den svenska polisen är den jag blivit otrevligast bemött av. På engelska säger man “kill them with kindness”, och om den svenska olisen började vara hemskt trevig och tillmötesgående i situationer som inte är akut våldsamma eller farliga så skulle säkert bilden av polisen förändras ganska snabbt.

Detta är en självklarhet. Naturligtvis skall vi alltid bemöta människor trevligt och respektfullt. Jag håller med om att vi absolut kan bli bättre även här, men jag har svårt att tro att svensk polis ligger långt ner vid en internationell jämförelse vad gäller bemötande. Tvärtom så får jag ofta höra motsatsen.

5. Sluta använda hålspetsammunition. Varför använder polisen en ammunition som så ofta dödar, istället för att hindra? Varför använder polisen en ammunition som är förbjuden i krig på grund av att den orsakar oförsvarligt lidande? Färre dödsskjutningar skulle också leda till ett minskat polishat.

Frågan om hålspetsammunition är inte så svartvit som Hemstad verkar tro. De främsta anledningarna till att man har valt hålspetsammunition är att helmantlad ammunition riskerar att gå rakt igenom, rikoschettera, och träffa andra personer, samt att man riskerar att få väldigt lite effekt i ett kritiskt läge. Angående att den är "förbjuden i krig" så gäller det en tolkning av ett fördrag ifrån 1899. Även pepparspray, som inte orsakar några skador, är troligtvis förbjuden i krig enligt gällande fördrag. Bloggaren "Morgonsur" har skrivit utförligt och insatt i ämnet.Vad gäller dödsskjutningar, så sker det så sällan att det är svårt att dra generella slutsatser. En del har varit oförvitliga, andra förtjänar att kritiseras.

6. Lyssna på forskning. Om forskning visar på att polisen har problem med bemötande av etniska minoriteter eller att svenska poliser skjuter oftare än sina norska kollegor, så borde reaktionen vara att bjuda in forskarna till diskussion. Att gå i försvarsställning mot forskning och vetenskap ger allmänheten en bild av att polisen helst skapar sina egna regler.

Det finns definitivt ett problem på ledningsnivå vad gäller hur man förhåller sig till forskning. Det finns förresten stora problem i allmänhet med ledningen av polisen, som har att göra med "New Public Managment", att man jagar "pinnar"/resultat istället för samhällsnytta. Problemet är i grunden politiskt, men media spelar med varje gång de kräver att se "resultat", det vill säga siffror, på vad polisen "producerar". Polisförbundet (där jag är aktiv) vill att polisutbildningen skall bli en högskoleutbildning och knytas till forskning. Regeringen sa dessvärre nej. Jag håller helhjärtat med om att polisen behöver mer öppenhet för forskningsresultat, och än mer ny insatt och relevant riktad forskning, för att utvecklas.

7. Stöd förslag om en oberoende myndighet för att utreda brott begångna av poliser. Om de poliser som bryter mot lagar och förordningar endast är några få rötägg, så ligger det ju i allas vårt intresse att dessa rensas ut. Då polisen gång på gång fallerat i sina internutredningar så torde det ju finnas ett intresse för en oberoende myndighet som kan utföra dessa. Det skulle också stävja polishatet då allmänheten skulle se att de få rötäggen rensas ut.

Jag är för en extern myndighet som utreder poliser. Jag ser det dock mer som en symbolfråga, eftersom den ändå kommer att bemannas av poliser, så skillnaden mot nuvarande organisation med en separat enhet inom polisen blir troligtvis inte så stor. Det är hur som helst grundläggande att utredningar mot poliser sköts objektivt och professionellt. Haverier som i fallet med Johan Liljeqvist (som jag själv har kritiserat) är oacceptabla (detta skedde dock innan den separata enheten under RPS skapades). Jag tror dock själv att den största bristen i våra internutredningar gäller förstahandsåtgärderna, och där spelar det ingen roll vem som sedan får utredningen (vilket jag har berört i ett blogginlägg)

8. Sluta använda gummiparagrafer för att trakassera människor som inte är misstänkta för brott. En person filmar polisen när de griper någon i tunnelbanan, blir genast anklagad för att vara “muntorr”, en syftan till lagen om narkotika-innehav genom brukande. Det är inte polisen som har stiftat den lagen men det är enskilda polisers skyldighet att inte använda den som svepskäl för att hindra en person från att utöva sina lagliga rättigheter.

Även detta är självklart. Naturligtvis får polisen aldrig använda lagar som svepskäl för att trakassera människor! Och självklart är det tillåtet att filma polisen, vi måste ändå alltid arbeta på ett sådant sätt att vi inte behöver vara rädda för att filmas. Just det exempel som Hemstad tar upp har jag själv kritiserat i ett blogginlägg, vilket kanske visar på att den sortens övertramp lyckligtvis inte är så vanliga som Hemstad får det att framstå som.

9. Lyssna på kritik. Efter husbykravallerna var det mängder av människor som tog bladet från munnen och berättade om hur de systematiskt felbehandlats av polisen, ofta under många år. Ändå skriver du i din artikel om att “Den stora majoriteten poliser är vanliga människor med en vilja att göra skillnad, som gärna även hjälper dem som ogillar oss” och sen vidare att du “hoppas att ni som hatar får och tar chansen att möta och prata med poliser som kan få er att ändra uppfattning”. Men Quetzalas upplevelser då? Jonas Hassen Khemiris? Varför är det så svårt för poliser att förstå att mycket av avogheten mot polisen kommer från empiri?

Jag håller med till fullo om att polisen behöver bli bättre på att lyssna på kritik. Jag har själv, flera gånger, lyft fram detta. I min text om Husbykravallerna så skrev jag "Vi behöver inte minst bli bättre på självkritik och på att lära oss av våra misstag", och den här texten på SVT Debatt betonar än mer behovet av självkritik. Det är dock något helt annat att hävda att alla poliser är rasistiska psykfall. Jag står till 100% för att de flesta poliser är "vanliga människor med en vilja att göra skillnad". Att Hemstad kan anse det motbevisat av några exempel på människor som har haft dåliga möten tyder på precis den sortens negativa generaliserande som började den här diskussionen. Jag vågar också påstå att jag kan mer och har sett mer av polisarbete än Hemstad, varför min uppfattning är mer grundad. Just människans förmåga att generalisera, och att göra det ifrån en selektiv uppfattningsförmåga som bekräftar det man redan tror sig veta, är grunden i hela det här problemet. Visst finns det människor som har dåliga erfarenheter av polisen, och det behöver vi ta till oss och lära oss av. Men varken Hemstads eller Blancos bilder är särskilt objektiva eller representativa.

10. Ljug inte. Om vi återvänder till husbykravallerna så inleddes dem med att polisen gick ut med påståendet att mannen man skjutit fördes med ambulans till sjukhuset, när verkligheten var att han förts ut med likbil flera timmar efter att skjutningen skett. Precis som du skriver i din artikel så är polisen “beroende av allmänhetens förtroende”. När ni ljuger, hamnar detta förtroende på noll, så det borde ligga i allas intresse att inte göra detta.”

Självklart skall polisen inte ljuga. Vad gäller att man gick ut med att den skjutne mannen hade förts med ambulans till sjukhus, då han låg död i lägenheten, så var det en katastrof. Jag blev själv bedrövad då jag hörde det (eftersom jag var där och visste hur det egentligen låg till). Presstalesmannen i fråga har sagt att det var ett missförstånd och bett om ursäkt. Jag har hur som helst full förståelse för att incidenten skadade polisens förtroende. När polisen går ut med information, så måste alla kunna lita på att den stämmer. Även detta är dock ett extremt exempel, och knappast en regel för hur polisen hanterar information.

För att sammanfatta, så finns det naturligtvis många sätt som svensk polis kan bli bättre på. Och vi tjänar på att få konstruktiv kritik, det hjälper oss att utvecklas. Ibland kan kritik i media även lyfta fram problem som vi vanliga poliser själva har försökt peka på utan framgång.Men hatiska generaliseringar gör däremot ingen nytta. Tvärtom, förutom att försvåra vårt arbete och öka risken för att vi attackeras, så försvåras även den nödvändiga utvecklingen av polisen. Detta då en kår eller en organisation som hatas och smutskastas har en tendens att sluta leden och gå i försvarsställning. Det är allmänmänskligt. Därigenom blir det svårare för alla oss, både inom och utanför polisen, som vill jobba för en förbättring att få gehör för vår kritik.

Read more...