Polishat

Följande text publicerades den 16 december på SVT Opinion som ett svar på en Facebookstatus av poeten Athena Farrokhzad:

"Happy international ACAB day. Leve snuthatet som ideologisk kompass."

Så avslutade den hyllade poeten Athena Farrokzhad en Facebookstatus härom dagen.

Det "snuthat" som Farrokzhad värnar om är något som jag och många av mina kollegor möter regelbundet, och inte bara ifrån personer som begår brott utan även från människor som aldrig har haft med polisen att göra. Hatet leder ibland till attacker, en del av dem livsfarliga, mot kollegor som inte gjort annat än att svara på ett larm. Men det drabbar inte bara poliser, det kan även hindra oss från att nå fram till en person i nöd. Och framför allt leder det till att det blir svårare för oss att hjälpa, bygga relationer och skapa trygghet i en del av de områden där behovet är som störst.

Just hatet som "ideologisk kompass" är kanske det som jag har haft svårast att förstå. Jag kan greppa att personer som har egna dåliga erfarenheter av polisen kan hata, och det finns många som har det. Men att klumpa ihop en grupp människor och sen hata alla för vad några har gjort? Vi vet mycket väl hur farligt den sortens tänkande är.

Nu har dock Farrokzhad förklarat. "Snutens", d.v.s vår, enda funktion är att "skydda staten och kapitalets intressen", och det är därför vi skall hatas. Tydligt, men väldigt ihåligt och okunnigt. Hur skyddar jag "statens och kapitalets intressen" när jag hjälper en kvinna som blir slagen av sin man? När jag utreder en våldtäkt? När jag patrullerar i en förort och skapar relationer, samt förebygger brott? När jag åker på ett självmordsförsök, eller tvingas skära ner någon som ingen hann fram till i tid och sen möter den förtvivlade familjen? Att bygga sitt hat på ett så trasigt resonemang är rent antiintellektuellt.

Och vilket samhälle har de som inte vill ha några poliser tänkt sig? Resultatet utan ett demokratiskt underbyggt och av lagar styrt våldsmonopol blir ju att den starkes rätt råder oinskränkt. Har du vapen, vänner eller våldskapital, så går du säker, annars har du inget att sätta emot. Det blir ett klansamhälle där man får säkerhet genom tillhörighet till familj, företag eller "firma", och ett extremt machosamhälle där många kvinnor blir beroende av fäder och makar för beskydd eller upprättelse.

När man som polis möter offren för grov och kränkande brottslighet så är det lätt att förstå hatets lockelse. Men när man tar sig tid att prata med misstänkta förövare så är det svårt att inte märka att även bakom avskyvärda handlingar så finns det människor som också kan ha goda sidor. Och än mer hur vanskligt det är att se till uppfattade grupper istället för att möta varje individ som en ny människa. Det finns några kollegor som inte klarar det. Ett skräckexempel kom nyligen från Norrköping där (om videon är autentisk) en gruppchef ropar "Vi dödar dom jävlarna" vid ett ingripande. Ett sådant uttalande är fullständigt oförsvarligt som polis, och ger också en fingervisning av vad som händer om man släpper hatet fritt (i det här fallet mot kriminella) och slutar se människor. Även om kraven på polisers uppförande i tjänsten med all rätt är väldigt mycket högre än på gemene man, så är parallellerna till det kollektiva hat Farrokzhad förespråkar uppenbara.

Vad som behövs är snarare mindre hat och mer dialog. Athena Farrokzhad, eller vem som helst som tänker att "All Cops Are Bastards", är välkommen att komma ut till Husby och diskutera polisen med mig. Jag tror också att det finns tusentals kollegor i hela landet som gärna tar det samtalet med dem som kan tänkas behöva prata med oss. Det handlar inte bara om behovet av att förklara polisarbetet och slå hål på felaktiga föreställningar om vad det innebär, det är precis lika viktigt att de som har kränkande erfarenheter av polisen får berätta och att vi får lyssna och ta till oss. Det är i mötet som fördomar försvinner och kan ersättas av respekt. Men det kräver att man är beredd att lämna sitt hat bakom sig.

Read more...

Polisuppror

Jag skrev under hösten två debattartiklar om situationen inom svensk polis. Nedan följer originalversionen av en text jag publicerade på Dagens Samhälle den 13 november (då kortad och vässad). Den andra artikeln publicerades på Nyheter24 den 10 december och byggde på samma stomme av observationer och slutsatser, men fokuserade mer på den då kommande demonstrationen som Polisförbundet i Stockholm anordnade på Nobeldagen:

Den 2/11 skickade tusentals kollegor brev till rikspolischefen Dan Eliasson, inrikesministern Anders Ygeman samt till ett antal partiledare och medieföretag där de beskriver sin frustration över tillståndet för svensk polis. Som polis och fackligt förtroendevald har jag aldrig förr varit med om att det kokar så mycket i kåren som nu. Ilskan, som förr brukade fokuseras på ledning och politiker, spiller nu över även på närmaste chefen. Fler än någonsin förr slutar. Många av dem som är kvar mår dåligt eller sprider ilska och frustration omkring sig. Både arbetsmiljö och verksamhet påverkas.

Så vad är då fel? I grunden handlar det om tre saker, en usel personalpolitik, en politisk nivå vars högsta prioritet har varit att spara pengar och en ledarskapskultur där bilden av verksamheten verkar viktigare än vad man faktiskt uträttar.

Vad gäller personalpolitiken så är lönefrågan det som väcker mest bitterhet. Polisers löneutveckling fortsätter att vara negativ. Jag skulle med mina drygt sex tjänsteår 2008 ha tjänat 28000. Nu har jag drygt 25000. Jag kan leva på det, men flera kollegor tvingas att välja mellan möjligheten att köpa bostad och polisjobbet. Allt fler väljer det senare. De har helt enkelt inte råd att arbeta kvar som poliser, trots att det för många av dem är drömyrket.

Jag har jobbat flera år inom industrin. Där var det självklart att man såg till den enskilde medarbetarens behov, då man insåg att man fick igen det mångfalt över tid. Hos polisen ses man ofta som en utbytbar och utnyttjningsbar kugge i ett maskineri. Sent påkommet bröllop i familjen? Sjuk närstående? Du får bara ledigt om du själv fixar en ersättare. Det får inte kosta en krona. Visst finns det många bra chefer som försöker värna personalen så gott de kan, men de jobbar mot ett system där verksamheten alltid går först och medarbetarhänsyn ofta får ske under förutsättningen att det är gratis. Detta har exempelvis drabbat möjligheten att ge poliser i yttre tjänst extern yrkeshandledning för att kunna kontinuerligt bearbeta en hård yrkesvardag.

Lägg till det faktum att många poliser upplever att deras karriärmöjligheter dödas om de öppet uttalar kritik så blir det tydligt hur viktigt det är med ett aktivt fackförbund som för medarbetarnas talan. Polisförbundet motarbetas dock aktivt av Polismyndigheten. Jag har själv hört en mycket hög polischef säga rakt ut att de har fått direktiv uppifrån att trycka tillbaka facket. Det i sig borde vara häpnadsväckande, inte minst med tanke på att vi har en före detta fackbas, statsminster Stefan Löfven, som ytterst ansvarig för polisen.

Den del av polisens kris som har varit synligast för allmänheten är dock resursbristen. Larm om pågående brott som ingen kommer på. Våldtäktsutredningar i de "balanser" av tusentals ärenden som igen jobbar med. Ett förebyggande närpolisarbete som i alla fall i Stockholm hade dött sotdöden om det inte vore för Husbykravallerna. Fungerande specialenheter som läggs ner då kärnverksamheten annars hade kraschat totalt. Det handlar inte bara om att vi är för få, utan även om att sparkraven gör verksamheten dumsnål. Exempelvis har vi dyra och specialtränade polishästar som blir stående vissa dagar som de behövs för att deras lika specialutbildade polisryttare tvingas mocka stall. All civil personal har sparkats för att spara kostnader. Nyligen meddelande försäkringskassan att de inte längre anmäler lindrigare bedrägeribrott (mindre än 5000) då polisen ändå inte hinner hantera dem. Samma slutsats har flera handlare redan dragit angående stölder. Det är ett av många tecken på växande sprickor i rättsstatens fundament.

Samtidigt har ansvariga polischefer oftast gjort sitt yttersta för att ge en så positiv bild av verksamheten som möjligt snarare än att lyfta problemen och öppet be om hjälp eller äska mer resurser. Allt annat verkar anses avspegla sig negativt på både överordnades och det egna ledarskapet. Polisforskaren Stefan Holgersson skriver insatt och intressant om det här fenomenet. Skall man vara elak kan man säga att Holgerssons slutsats är att man har skapat en ledarskapskultur där de chefer som bryr sig mer om den egna karriären än om att göra nytta för samhället premieras.

Inga av dessa problem har kommit med den gigantiska omorganisation som polisen nu genomgår. Men samtliga har nog förvärrats, och inte på grund av omorganisationen i sig som är både nödvändig och vars grundidé om "polisen närma medborgaren" är god. Men en redan svältfödd verksamhet fick ungefär två miljarder mindre än vad Thomas Rolén som ansvarade för att genomföra omorganisationen krävde. Löneförhandlingarna har sedan kraschat efter att Dan Eliasson bland annat har sänkt ingångslönerna (både minimi och medel). Många upplever dessutom att arbetsmiljön har förvärrats kraftigt. Dels för att förändringarna i sig skapar ett visst kaos och kan sätta högre press på personalen, men även för att omflyttning av personal ibland görs utan mänsklig hänsyn. Exemplet ifrån Halmstad.

Kraven på rättning i leden och att förmedla en positiv bild är fortsatt övertydliga. Omorganisationen har inneburit en chans att sortera bort chefer som anses vara för frispråkiga. En klok och ärlig högre chef har sagt rakt ut till mig att om han påtalade problem öppet så skulle han inte få någon tjänst i den nya organisationen. Jag blev själv avbruten av Dan Eliasson då jag under ett panelsamtal nämnde resursbristen. Eliasson har även angående att föra fram kritik externt yttrat "Jag tycker ju inte att högt i tak är när man går ut i media och sparkar på den egna myndigheten och tror att det ska bli något hurrarop. Det är liksom inte min definition av öppenhet" (Polistidningen).

Det har alltså gått ifrån illa till betydligt värre för svensk polis. Det är därför det kokar. Och ingen av orsakerna är okända för varken rikspolischefen eller inrikesministern, som båda är osedvanligt begåvade personer. Anledningen att Eliasson först när flyktingsituationen blev akut nämnde att polisen kanske skulle behöva ökade anslag, samtidigt som hans personal gör allt de kan för att hålla ner lönerna, är sannolikt att det är det hans uppdragsgivare, regeringen, vill. Anledningen att Ygeman, som gjort mycket för at förbättra styrningen av polisen, svarar på alla frågor om resurser med samma mantra som hans föregångare Beatrice Ask, "Polisen har aldrig haft mer resurser än nu", är sannolikt för att hans regeringen inte prioriterar polisen.

Då spelar det mindre roll att inte bara befolkningen utan även kraven på och utmaningarna för polisen ökar kraftigt. Att utredningar tar betydligt mer tid på grund av ökade beviskrav och högre ambitioner. Att nya brottstyper tillkommer, speciellt över nätet. Att den grova organiserade brottsligheten blir allt mer våldsam och tar enorma resurser. Att nästan varje polis i operativ tjänst vittnar om resursbristen. Det blir viktigare att sälja ett budskap om att pengarna till polisen egentligen räcker, så att man kan spendera där den politiska utväxlingen per krona andes vara som störst. Som på skola, försvar eller migration (alla nödvändiga satsningar).

Men jag tror att både Ygeman och Eliasson har gjort en missräkning. Nedprioriteringen av polisen kommer att bli politiskt dyrare än man hade räknat med. Dels för att de som drabbas av polisens brister, ofta människor med svag ställning i samhället, har börjat få allt fler företrädare i debatten. Men kanske främst för att poliskåren har fått nog, och håller på att samlas kring kampen för rimliga arbetsförhållanden på ett sätt som få yrkesgrupper skulle klara av och där breven den 2/11 bara är det första exemplet. "Kårandan" har sina baksidor, men ger en enorm sammanhållning i tuffa situationer. Nästa steg är en aviserad manifestation under nobelveckan. Och så kommer det att fortsätta.

Polisförbundet har aviserat att vi förbereder för strejk när det nuvarande avtalet går ut den 1/10 nästa år. Det beskedet möttes med glädje bland i princip alla kollegor som jag har talat med, och skulle innebära att en s-ledd regering lyckas med konststycket att dra på sig den största polisstrejken i modern svensk historia. Då börjar den politiska kostnaden bli ohanterlig. Jag är själv aktiv i regeringspartiet MP. Det spelar ingen roll, jag strejkar gärna. Det handlar inte bara om drägliga villkor för mig och mina kollegor, det handlar om alla de människor som behöver vår hjälp och aldrig får den. Det handlar om att börja laga sprickorna innan det rättsstatliga fundamentet krackelerar.

Nu räcker det.

Read more...

Volontärarbete på Lesbos i Grekland

Kopierat ifrån min Facebook:

Kom i tisdags hem efter en veckas volontärarbete på ön Lesbos i Grekland tillsammans med initiativet "Vi gör vad vi kan". Det kommer ungefär 2000-4000 nya flyktingar med båt ifrån Turkiet varje dag till Lesbos. De allra flesta av dem anländer till en sagolikt vacker, bergig, svårtillgänglig och glest befolkad kustremsa på den norra delen av ön. Många kommer med barn, en del med små bebisar, andra är äldre, halta eller sjuka. Många har legat i vattnet länge och är ordentligt nedkylda.

När de kommer iland har alla behov av mat och vatten. Många även av ordnade transporter vidare mot registrering, eller värme/kläder/sovplatser för natten. En del behöver även medicinsk vård. För att möta dessa behov gör samhället/myndigheterna (på lokal, statlig eller EU-nivå) i princip ingenting. FN/UNHCR står för några bussar som täcker en liten bråkdel av transportbehovet, för övrigt finns inte heller UNHCR på den norra delen av Lesbos dit flyktingarna anländer. Vad gäller de stora frivilligorganisationerna så är de nästan lika osynliga. MSF hjälper också till med några bussar och en del eldsjälar, samt sporadiskt närvarande medicinska team. Det är i princip allt.

Det som dock finns, är en närvaro av ett stort antal människor som är där på eget bevåg på sin fritid för att försöka hjälpa. Vissa kör helt egna insatser, som att transportera familjer som har svårt att gå ifrån stranden till det stället där bussarna till flyktinglägren går. Andra arbetar i löst sammansatta nätverk, som "Vi gör vad vi kan", och försöker möta alla de behov som upptäcks. Jobbet som görs är undermåligt organiserat, ibland oprofessionellt och samtidigt helt oumbärligt. För det finns ingen annan som gör det, och skulle flyktingarna inte få någon hjälp alls så skulle många av dem inte ens överleva fram till lägren på sydöstra sidan av ön, dit alla skulle behöva vandra till fots då inga bussar går om det inte finns volontärer som organiserar lastningen.

Så fram tills de som borde vara på plats dyker upp och tar ansvar så kan jag bara rekommendera alla att fortsätta att hjälpa som privatpersoner. Och kanske speciellt att försöka åka ner och volontärarbeta. Ni behövs.

Slutligen så måste vi så klart se till att människor inte känner sig tvingade att fly över Medelhavet. Fixa systemfelet som driver på den här tragedin. Misären bland många av dem som kommer är djupt tragisk, men det mest tragiska är att flera av dem som sätter sig i båtarna aldrig kommer i land alls.

PS Nu en mer personlig betraktelse: 
För kanske två veckor sedan hörde syster Malin Marmgren av sig och ville bolla säkerhetsfrågor. Malin hade blivit indragen i initiativet "Vi gör vad vi kan" (VGVVK) för att hjälpa flyktingar på Lesbos i Grekland och fått ansvar för bland annat säkerhet och slet nu som ett djur för att få ordning på allt. Det slutade med att jag blev tillfrågad om jag kunde åka ner tillsammans med ett "rekognosceringsteam" bestående av Kadidja Bedoui och Paula Stenström ifrån VGVVK, Anders Carlsson och Peter Norén som är logistikexperter, Johan Maelstrom som kan både bistånd och säkerhetsfrågor och mig. Jag hade skulle vandra i Karpaterna den veckan med Margareta Marmgren, vilket jag sett fram emot sedan vi planerade resan i april, men på grund av ett upplevt behov och tack vare en förstående mor blev vandringen uppskjuten och det blev Lesbos istället.

Paula och Kadidja, som satt på en massa kunskap och kontakter, hade fullt schema med möten och besök ifrån början. Jag fick förmånen att haka på Kadidja på bland annat besök på flyktinglägren i Kara Tepe (syrier, hyfsade förhållanden) och Moria (mest afghaner, hemska förhållanden). Vi hann dock bara med ungefär en dags förberedelser innan volontärgruppen, ledda av Samira Bouabana, Anna Tascha Larssonoch Em Fexeus, kom ned och vi installerade oss utanför Molyvos/Mithimna. I gruppen fanns ett ambulansgäng, Anna Björsson, Pia Losenborg- Cederlund och Ogge Lindberg, som redan första kvällen efterfrågades i byn Sikaminea då en man mådde dåligt. Efter att de hade hjälpt honom ombads vi att lokalisera en nyanländ båt och köra in flyktingarna till byn, vilket vi också hjälpte till med. Bland de anlända fanns en man som bar på sin cp-skadade bror. Jag frågade om jag fick hjälpa till ett tag under den svåra vägen över den steniga stranden i mörkret, men han avböjde vänligt men bestämt. Han satte sig bara ner och vilade lite emellanåt, och körde sen på. Det visade sig att han burit brodern under hela resan ifrån Irak. Vi var hemma igen vid 2-3 tiden på natten.

Nästa morgon började med att det kom in en flyktingbåt nedanför vårt hotell (vilket var relativt ovanligt då det låg en bit utanför den sträcka de brukade anlända). Vi hjälpte dem till "busshållplatsen" innan dagen påbörjades. Efter det har det, med undantag för en del logistikfix och lite svårigheter att få organiserat tidiga avfärder på morgonen, gått i ett. Vi tog över ansvaret för att organisera lastningen av bussarna vid Sikaminea och fick, mycket tack vare att stjärnan Gunnar Björklund drev igenom ett nytt lastningssystem, en väldigt bra ruljans. Anna, Pia och Oskar var helt ovärderliga, och både triagerade ut dem som behövde gå före busskön och gav vård till de behövande. Vid några tillfällen kom de fram till att någon behövde akut sjukhusvård, bland annat en man som hade promenerat upp med ett öppet infekterat och varigt sår huvudet som gjorde att man kunde se skallbenet. Då löste vi transport (tack vare Andy Prhat, David Håkansson, Lisa Grané och Malin Hübinette) med patient och familj till sjukhuset en timme bort i en av våra minibussar. Vi delade även ut mat och vatten, fixade med kläder till dem som var blöta (om de var barn eller det var kväll), satte upp nattläger, med mera. Ofta löste vi kommunikationsbehoven med engelsktalande flyktingar som tolkar, men vi hade även lyxen att ha språkkunniga stjärnorna Fazeela Selberg Zaiboch Sandra med oss.

Efter ett tag förenklades logistiken kraftigt av att suveräna Marianna Moberg bland annat fixade leveranser till hotellet av frukt och vatten (till väldigt bra priser). Första vattenleveransen var 10 000 flaskor. De gick åt.

Folk arbetade 12-16 timmar per dag, vissa förkylda (Anna), andra gravida (Lisa). Andy och Bo Svensson hann knappt fullgöra sina uppgifter som fotografer då de jobbade hela tiden. Etcetera. Ändå var i princip det enda det klagades på att vi tog för lång tid på oss med att komma iväg på morgonen. Folk tog i, hjälpte till där det behövdes oavsett hur tung eller tråkig arbetsuppgiften var, och stöttade och peppade varandra samt bemötte alla de hjälpbehövande flyktingarna fint och medmänskligt oavsett hur trött man var (exempelvis Jakop Dalundes leende och pepp till dem som vi delade ut frukt och vatten till samtidigt som vi tvingades skicka dem vidare på 15-timmars promenaden till registreringen). När det var dags för mig att åka hem i lördags och jag erbjöds möjligheten att stanna kvar ett par dagar till och fortsätta hjälpa tillsammans med det här gänget så var valet lätt (tack Stephan Kiernan för att du löste min missade arbetsdag). Nu är jag dock hemma igen sedan i tisdags och hinner för första gången på en dryg vecka sätta mig ner i hyfsad lugn och ro framför datorn.

Så ett enormt tack till alla er som var med på den här resan. Ni är suveräna!

Och till er som inte var med kan jag verkligen rekommendera att ge er väg om ni har chansen. Självklart främst för att behoven av hjälp är så stora, men även för att det ger den som hjälper mycket tillbaka.

Read more...

Svar på kritik angående blogginlägg om hatbrott mot romer

När jag läser My Vingrens svar på min bloggtext om hatbrott mot romer i Kista är det lite svårt att förstå vad hon egentligen är ute efter. Texten är så full av konstiga tolkningar, vinklingar och ren okunskap att det blir väldigt förvirrande att försöka följa. Jag skall hur som helst försöka bemöta hennes anklagelser en efter en.

Det första som My helt verkar ha missförstått är min och närpolisen i Kistas roll i utredningarna. Ingen av dem har legat hos oss, de handläggs alla på kriminalenheten i Solna. Jag har ingen som helst insyn i de olika förundersökningarna och vet alltså bara det jag själv har varit med om, det jag har fått berättat för mig, eller undantagsvis det jag har gått in i systemen och läst in/tagit reda på själv. Mitt blogginlägg handlar om mina egna möten med "Kistamannen", inte om de olika utredningarna. Sen nämner jag också att vi på närpolisen har varit väldigt angelägna om att få slut på hans brott och trakasserier mot fattiga romer i vårt område. Men det blir underligt när jag personligen (eller mina Kistakollegor) hålls ansvariga för eventuella misstag som har begåtts vid utredningsåtgärder som vi inte har haft något alls att göra med och inte heller känner till.

Därför blir det också svårt för mig att bemöta de detaljer Vingren tar upp om händelsen när det hälldes tändvätska på en kvinna. Som jag förstår det gäller det att polisen missade att få med det brottet då Kistamannen häktades första gången, och inte den gången jag nämnde i inlägget (se mitt PS)? Jag har som sagt inte koll på alla detaljer och kan säkert (vilket jag skriver i inlägget) ha blandat ihop kronologin för en del av händelserna. Det jag ville förmedla med den meningen var främst att det var välkänt hos oss på närpolisen att Kistamannens attacker på romer i vårt område var ett stort problem.

Det vi faktiskt har gjort på närpolisen är att driva nya ärenden mycket längre än vad som är brukligt när man hanterar ett nytt jobb, exempelvis jobbade vi fram ett anhållningsbeslut och en husrannsakan som vi även verkställde. Det är ovanligt att en yttre närpolisgrupp driver ett ärende så långt innan det lämnas över till den aktuella utredningsenheten. Men främst har vi försökt (och lyckats) arbeta upp en kontakt med den romska gruppen EU-migranter i Kista och därigenom fått dem att anmälan brott som troligtvis annars aldrig hade anmälts.

Vingren skriver att jag skall ha sagt att det är "på grund av uteblivna vittnesmål från omgivningen och romer som den så kallade Kistamannen inte har blivit åtalad ". Det stämmer inte. Jag har som sagt ingen insyn i utredningarna. Jag har dock noterat att mannen har släppts snabbt flera gånger efter att vi har gripit honom trots att vi då har fått tag på målsägare och förhört dessa (med tolk, så klart). Det har skapat en frustration hos mig (och flera av mina kollegor) då vi trodde att enbart våra förstahandsåtgärder (initiala förhör mm vid ett nytt brott innan utredningen lämnas över till krim/utredare) skulle vara tillräckliga för att få mannen anhållen och häktad med tanke på hur frekvent hans brottslighet var (recidivfara). Uppenbarligen har inte åklagaren (som beslutar om anhållande/frisläppande) delat den uppfattningen, och åklagaren har både bättre juridisk kunskap och koll på förundersökningarna.

Jag har inte heller recenserat varken åklagarens eller den polisiära handläggaren/utredarens arbete (vilket dessutom hade varit svårt eftersom jag som sagt inte har den insynen i utredningarna). Det jag har gjort är att spekulera i om att det är höga beviskrav (som leder till att ärenden där målsägarens ord står ensamt mot "Kistamannens" verkar läggas ner) och rättssystemets tafatthet när det gäller att beivra den här sortens brott som har lett till att hans brottslighet har kunnat fortsätta.

Vingren anklagar oss dessutom för att vi "varken häktar, omhändertar eller sätter in mer skydd för romerna i Kista" trots att vi känner till att han utgör en fortsatt risk för dem. Här kan jag bara konstatera att polisen inte häktar någon, det gör en domstol på begära av en åklagare (och det var det vi hoppades skulle ske). Än mindre kan vi "omhänderta" någon i förebyggande syfte för att vi anser att risken är stor för fortsatt brottslighet. Det hade varit praktiskt många gånger, men strider mot väldigt grundläggande värden i en rättsstat, vilket Vingren rimligtvis borde känna till. Slutligen så har vi försökt befinna oss på plats för att skydda mot/förebygga fler attacker i vårt område. Det kunde vi säkert ha gjort bättre. Men att sätta in specifik/fast bevakning på alla romer som rör sig i Kista, som Vingren verkar efterfråga, skulle dock kräva en extremt mycket större resurs till polisen. Om närpolisen i Kista skulle hantera det så hade det inte räckt att tiodubbla vårt antal.

Vingren anklagar mig för att "skryta" och "ägna mig åt polisens pr-arbete". Jag har helt enkelt berättat om mina möten med Kistamannen, samt reflekterat över den frustration som har funnits på min närpolisstation över att han har kunnat fortsätta sina attacker. Om det är skryt, så gäller det nog alla mina blogginlägg. Vad gäller att jag skulle vara pr-makare åt polisen så är det lite ironiskt att jag anklagas för det då jag är en av relativt få som faktiskt kritiserar polisen inifrån då jag tycker att det finns fog (exempelvis "romregistret" och dödsskjutningen i Husby).

Sammanfattningsvis så delar jag Vingrens frustration att vi inte har kunnat hjälpa den här utsatta gruppen genom att få ett stopp på Kistamannens attacker. Jag har dock svårare att förstå varför den frustrationen riktas mot mig.

PS*

Angående händelsen med tändvätsan, som jag som sagt inte känner till några detajer kring, så fick jag följande information ifrån närpolischefen, som var den person Vingren intervjuade och som vid det tillfället inte kände till det brottet:

"Hon ringde mig och höll en telefonintervju och jag berättade mycket om det fina samarbetet vi hade med gruppen ute i Kista. Svårigheterna med deras utanförskap, dåliga förtroende för myndigheter och deras försök att påbörja integrering i samhället i och med att de bildade sin förening och valde Geta som ordförande. Jag pratade hur vi arbetade med att förbättra deras förtroende för polisen genom att pusha dem att anmäla, att se till att det funnits poliser på plats på stationen i Solna för att ta hand om dem. Hur det hade varit förhörsledare ute i centrum och letat vittnen. Hur vi i en del ärenden jagat målsäganden osv. En bit in i intervjun upplevde jag att hon försökte överraska mig med uppgifter ifrån ett av förundersökningsprotokollen: "På sidan xx i protokollet står det i ett förhör att en kvinna ska ha fått tändvätska på sig"

Jag hade förstås inte en aning om vad som stod på den sidan, men det kanske var den effekten som hon var ute efter. Frågan hon borde grävt lite till i var varför det inte var polisanmält. Om hon brytt sig om att göra det hade hon fått reda på att vi på den lokala polisen tack vare min och din kontakt med gruppen tidigare hade hört talas om att något "kanske" hade hänt en kvinna. Jag hade bjudit upp dem och bokat tolk. Vår förundersökningsledare tog emot och förhörde henne med tolk. Bienvenido var också med. Dock var de jättetydliga med att det bara hänt något med den manlige besökaren. De ville då bara anmäla ett brott som ingick i de tidigare händelserna. Det som vi inte visste vid anmälningsupptagningen var att vi inte lyckades att få henne att trotsa hennes manlige bekant som sade åt henne att inte berätta. Vi lyckades inte få henne att berätta trots att förundersökningsledaren verkligen försökte. Detta hade sedan kommit till Bienvenidos kännedom varför han sedan bland annat mailade mig (och My) och beklagade. Det var inget My svarade på eller valde att göra ett reportage kring. I reportaget var även kommentarer ifrån Stefan Holgersson med flera och där hade de ju förstås rätt, men i det här fallet förstärkte de grunduppgifter som inte var så grundliga.

Både du och jag vet ju att det är klart att det alltid finns utrymme att lära och förbättra och med ännu fler poliser i yttre tjänst och ännu fler på krimjouren hade vi kanske lyckats höra alla målsäganden på plats den första natten, men de brotten lyckades vi styrka och dessutom få en fällande dom i."

Bienvenido Flores är talesperson för de romska EU-migranterna i Kista

Geta Iorgu är ordförande i deras förening

Read more...

Om hederskultur, kvinnoförtryck och rasism

Det började så klart inte med Zeliha Daglis text på Aftonbladet. Olika sorters patriarkalt förtryck där män utövar makt över kvinnors klädsel, uppträdande och sexualitet har förekommit i Sverige sedan urminnes tider. Även det som idag kallas "hedersförtryck", att kollektivet med våld och hot kontrollerar eller bestraffar kvinnors sexualitet för att bevara släktens "heder", har länge varit en del av svensk kultur. I takt med att samhället har moderniserats och sekulariserats, och i takt med att kvinnans ställning har stärkts genom ett målmedvetet och statligt sanktionerat jämställdhetsarbete, så har dock just den aspekten av patriarkalt förtryck pressats tillbaka och i princip försvunnit i vårt majoritetssamhälle. Dock har en ökad invandring ifrån områden med mer traditionella och konservativa värderingar fört tillbaka hederskulturen till delar av det svenska samhället.

Det Zeliha, och kanske främst Amineh Kakabaveh (grundare och ordförande för "Varken hora eller kuvad") har gjort är två saker. De har påmint om ett förtryck som är speciellt närvarande i våra segregerade förortsmiljöer och som är lätt att missa om man inte själv lever med det, och de har signalerat att utvecklingen går åt fel håll.

Zelihas och Aminehs berättelser är så klart inte hela bilden av hur kvinnor och flickor har det i marginaliserade förorter. Många upplever inget som helst förtryck, utan snarare en större känsla av tillhörighet och gemenskap än i övriga samhället. De har inte heller kommit med några nyheter för alla de goda krafter som arbetar med jämställdhetsfrågor i olika segregerade miljöer. Men de har lyckats lyfta frågan till att just nu uppmärksammas och debatteras nationellt. Gott så, vi behöver en diskussion om hur vi skall säkerställa att man åtnjuter samma frihet ifrån förtryck oavsett var i Sverige man bor eller vilken familj man föds in i.

Den efterföljande debatten har dock inte främst handlat om det, utan om vilket av två synsätt som skall ha tolkningsföreträde. Mot Kakabavehs och Daglis beskrivning av ett specifikt kvinnoförtryck i segregerade miljöer som beror på närvaron av kulturellt och religiöst konservativa krafter ställs ett relativistiskt perspektiv där kvinnoförtrycket är samma överallt. I den kontexten blir Kakabaveh och Dagli, trots att de har invandrarbakgrund och har bott och verkat årtionden i den "förort" de beskriver, till någon sorts nykoloniala rasister. Den linjen, som till mångas förskräckelse även har företrätts av Vänsterpartiets partiledning (om än på ett luddigt och insinuant sätt), fick dock en hårt bakslag då en stor del av Sveriges kvinnorörelse satte ned foten och konstaterade att "Förorten behöver en feministisk politik".

I en av de mest läsvärda texterna i det här hett debatterade ämnet, "Kvinnors rätt väger lätt mot brinnande bilar", beskriver Federico Moreno och Meli Petersson Ellafi, som intervjuat ett antal personer i bland annat Husby, hedersförtrycket och det självklara faktum att det inte är samma sak på Lidingö som i Husby. Moreno och Petersson Ellafi är dock medvetna om att ämnet är känsligt. De skriver:

"Det finns en irritation bland många invånare i miljonprogrammen, en trötthet på att ständigt bli utpekade för samhällets misslyckanden. Men det finns också en acceptans för att en del kvinnor lever under ett förtryck som man inte hade accepterat på andra håll. Kampen mot rasism och för miljonprogrammen får ofta gå före kvinnors liv och frihet.

Som journalist blir man ombedd att tänka på det rådande politiska klimatet, att inte ge rasisterna vatten på sin kvarn. På så sätt bildas en ohelig allians mellan antirasister, förortsaktivister och kvinnoförtryckare."

Dessa meningar sammanfattar väl varför ledningen för Vänsterpartiet och många andra i olika vänster- och förortsrörelser hamnar så fel. Man verkar inte ha lärt sig någonting av de misstag som har gjorts när hedersvåldet började uppmärksammas i Sverige. Ivern att inte stämpla vissa folkgrupper på ett negativt sätt ledde till att själva termen påstods vara rasistisk och problemen sopades under mattan. Det är misstag som har kostat mycket lidande, och kanske även liv.

Det finns absolut anledning att vara vaksam mot rasistiska och muslimfientliga generaliseringar när frågor som hederskultur och kulturellt eller religiöst konservativt förtryck diskuteras. Dels för att det finns gott om fördomar mot de människor med utländsk bakgrund som bor i våra segregerade förorter, och dels för att just muslimer är måltavlan för en stor del av den breda främlingsfientliga och högerpopulistiska rörelse som sveper igenom Europa idag. Men det innebär inte att man kan blunda för problem med exempelvis kvinnoförtryckande inslag i religiösa eller kulturella sammanhang. Och att relativisera bort problemen genom att hävda att det är samma kvinnoförtryck på Lidingö som i Husby är att blunda för de specifika problem som finns i exempelvis Husby.

För att komma vidare i den här debatten så måste vi klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är när man fastnar i en statisk världsbild, där man har valt på vems "sida" man står, vem som är förtryckare och vem som är förtryckt, som det blir fel hela tiden. Ett exempel är när den feministiska gruppen "Femen" gjorde en aktion i Stockholmsmoskén. I en svensk kontext är muslimer "de utsatta", och aktionen väckte vrede för att den "sparkade neråt" och stämplades som rasistisk. Den ledande aktivisten, Aliaa Elmahdy, var dock egyptiska, och hade blivit utsatt för mängder av dödshot i hemlandet på grund av sin kamp mot religiöst förtryck. I hennes egyptiska kontext, där det Muslimska Brödraskapet styrde, var aktionen snarare riktad mot den absoluta makten. På liknande sätt gör kvinnor som protesterar mot konservativa religiösa värderingar i sin närmiljö motstånd mot strukturer som har makt lokalt (i släkten, närsamhället, med mera), även om dessa strukturer kan vara marginaliserade på nationell nivå.

Sen kan inte frågor om vilken grupp som anses vara i strukturellt underläge få företräde över frågor om exempelvis rätten till frihet ifrån förtryck eller rätten att bli behandlad lika oavsett kön eller sexuell läggning. Och det kräver mer än läpparnas bekännelse, det kräver också att man vågar påpeka och prata om missförhållanden och kränkningar på ett faktabaserat sätt. Även om den diskussionen riskerar att användas för att sprida fördomar mot utsatta grupper. Man kan till exempel inte underlåta att nämna folkrättsbrott som begås av staten Israel även om man vet att den diskussionen riskerar att leda till ökad antisemitism i vissa grupper. Och man kan inte undvika att diskutera kvinnofientliga attityder i vissa församlingar eller förorter även om det riskerar att spä på muslimfientlighet eller fördomar mot "förortsbor".

För den del av vänstern som har grävt ned hälarna i att försvara mot allt som kan anses kritisera eller försämra bilden av någon av de (för fördomar och diskriminering) utsatta grupper som de ser sig som representanter för (muslimer, "förortsbor", etc) så tror jag att det behövs både en mer dynamisk maktanalys och en återgång till att fokusera mer på faktiska förhållanden och förbättringar än på att kämpa om tolkningsföreträden eller bilder av verkligheten.

Det utförs så klart en massa viktigt demokrati- och jämställdhetsarbete av olika lokalt förankrade vänsterrörelser i våra segregerade förorter. Men den irritation och känsla av att vara kränkt av majoritetssamhället (och inte minst media) som Moreno och Petersson Ellafi beskriver gör att många utåt fokuserar mer på att förklara att det minsann inte finns några problem förutom bilden av förorten/muslimer/invandrare. Och gör det ändå det, så beror det enbart på samhällets brister/klass och aldrig på (sub)kulturella/religiösa faktorer. Kritik mot exempelvis konservativa kvinnoförtryckande värderingar blir i den polariserade världsbilden ett uttryck för rasism, hur välbelagda förekomsten av dylika normer i traditionella, och speciellt då religiösa, miljöer än är. Även när kritiken kommer ifrån debattörer med extremt stor trovärdighet som Kakabaveh och Dagli.

Så vad är vägen framåt? Visst behövs det sociala satsningar i våra mest utsatta och segregerade förorter. Social marginalisering och ett samhälle som drar sig undan ökar inflytandet och lockelsen hos alternativa auktoriteter, som exempelvis religiösa och kulturella sammanhang. Detta gäller så klart både de moderata och de mer extrema. Grunden till vårt sekulära samhälle med starka rättigheter för individen är just en stark stat som minskar behovet av att känna tillhörighet till en klan eller en församling. Vi behöver även bli bättre på att stödja lokalt demokratiarbete i de här förorterna, och inte minst då vad gäller kvinnorörelsen. Förtryckta kvinnor behöver få en egen röst och få äga sin egen problemformulering, och det kräver närvaro av starka, lokalt förankrade föreningar.

Vi behöver dock också ta tag direkt i värderingsfrågorna. Kvinnorörelsen med Kakabaveh i spetsen krävde en översyn av stödet till religiösa samfund så att inte staten är med och finansierar kvinnoförtryckande miljöer. Det är ett ytterst rimligt krav. Skall man få statligt stöd så bör det ställas samma minimikrav vad gäller syn på mänskliga rättigheter på religiösa samfund som på vilken annan förening som helst. Det inkluderar även nolltolerans för diskriminering av hbtq-personer.

Vi kan överhuvudtaget aldrig tillåta oss att ha dubbla måttstockar för vilka värderingar vi stöder, försvarar eller accepterar. Här behövs en mer öppen och kritisk diskussion fokuserad på specifika värderingar, inte på en viss religion (islam) eller på en viss folkgrupp. Kulturella traditioner eller religiösa skrifter kan aldrig någonsin motivera något sorts undantag för vad som anses vara ok. Att tillåta det är att sälja ut några människors, exempelvis kvinnors eller homosexuellas, rättigheter bara för att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Det i sig är rasistiskt.

Read more...

Lönerna och Framtidens Polis

Det finns en tydlig koppling mellan vilken sorts polis man vill ha och vad man är beredd att betala för den. Tyvärr är vår nya ledning, både den politiska och den polisiära, inte villiga att betala särskilt mycket. Kontrasten med synen på skolan och läraryrket kunde inte ha varit tydligare. 

En underfinansierad och undervärderad polis kommer inte bara att vara mindre "effektiv, tillgänglig och engagerad" (polisens officiella värdegrund). Den kommer också att vara mindre utbildad, reflekterande och värderingsorienterad. För att sätta saker på sin spets en aning så kan man säga att det handlar om ett val mellan en polis där det mest handlar om att få ut kängor på gatan och en där professionen värderas och utvecklas. Läs gärna min text i Nyheter24 på temat:

Just frågan om våra ingångslöner har aktualiserats på sistone. Detta då en överenskommelse mellan Polisförbundet och arbetsgivaren ifrån förra året om att ingen skulle tjäna under 24500 (25000 i år) sveks och de nya ingångslönerna sattes till 23000-26000. Till det hör att lönesättningen har hanterats otroligt godtyckligt och oprofessionellt.

Mängder med kollegor blev arga. Många blev dock arga på fel saker. Nu har jag skrivit en text på Blåljus där jag försöker red ut begreppen och rikta ilskan rätt:

Dessutom så verkar lönesättningen av de nya poliserna ha brustit ur jämställdhetsaspekten. Lena Nitz skriver på Aftonbladets debattsida om hur fel det har blivit.

Read more...

Om social oro och polisarbete i utsatta och segregerade förorter

I tisdags morse deltog jag i ett seminarium under Almedalsveckan om social oro, om vad vi lärt oss efter Husbykravallerna och om relationen mellan boende och polis i socioekonomiskt utsatta förorter. Jag hade förmånen att få vara med i en kunnig och klok panel beståendes av Camila Salazar Atias och Peppson Mandela ifrån Fryshuset, Polisförbundets ordförande Lena Nitz och Rikspolischef Dan Eliasson.

Vi hade en ganska stor samsyn i panelen om vägen framåt, om man undantar frågan om resurser till polisen (där Dan gick in och avbröt mig när jag påstod att vi hade resursbrist). Jag rekommenderar alla som är intresserade av både polis- och trygghetsfrågor, speciellt kopplade till utsatta områden, och förtroendet för polisen att se/lyssna på seminariet.

För den som vill läsa istället för att lyssna så har Tommy Hansson skrivit en sammanfattning av diskussionen på Polisförbundet i Stockholms webbsida Blåljus.

Read more...

Om EuroPride Riga och en polis för alla

Idag deltog jag och ett par kollegor ifrån Gaypolisföreningen, en förening för polisanställda som vill ta ställning för HBTQ-rättigheter, i paraden på EuroPride i Riga.

Vi poliser har ett stort ansvar vad gäller att försvara och upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Det är vi som skall skydda och hjälpa dem som kränks på grund av dem de är. Därför är det speciellt viktigt att vi visar att vi står upp för ett människovärde som är oberoende av etnicitet, sexuell läggning eller dylikt. Det är det en Prideparad handlar om.

Behovet av det ställningstagandet är större i ett land som Lettland, där det fortfarande är betydligt mer socialt stigmatiserat att vara HBTQ-person. Vi får dock inte tro att vi är färdiga med kampen mot homofobi i Sverige. I många delar av landet känner sig människor fortfarande inte fria att vara öppna med sin sexuella läggning. Det gäller även delar av vår egen poliskår.

Som polis så vill jag bidra till att alla känner sig fria att vara dem de är. Jag inser att det kräver mer än deltagandet i parader. Vi inom polisen kan säkert både göra mer för att bidra till en grundtrygghet i samhället för minoritetsgrupper, och bli bättre på att hjälpa dem som utsätts för trakasserier eller hatbrott. Men vi kommer också att behöva hjälp av alla er andra, exempelvis genom att anmäla brott ni blir utsatta för och vittna om någon annan utsätts. Än viktigare är dock att ta ställning, våga säga ifrån, stå upp för dem som trakasseras och bemöta dem som uttrycker sig diskriminerande eller kränkande. Det är ett effektivare sätt att få till en förändring än alla parader och domar i världen.

Read more...

Om att ta ansvar för sitt eget drickande

Följande text publicerades igår på Expressen:

Midsommarafton är en av mina favorithögtider. Delvis för att Sverige är så bedårande vackert på sommaren, men också på grund av de traditioner som jag har byggt upp tillsammans med vänner och familj.

För många svenskar innebär midsommartraditionerna att man intar ansenliga mängder alkohol. Drickandet kan bidra till trevliga fester och roliga minnen, men det kan också sluta i spyor, minnesluckor och misär.

I värsta fall så innebär dock supandet att folk utsätts för grova vålds- och sexualbrott. Drygt 7 av 10 män som misshandlar och ungefär 6 av 10 som begår sexualbrott är alkoholpåverkade*. Även risken att bli utsatt för brott ökar markant då man har druckit. Troligtvis är kopplingen mellan alkohol och brott ännu starkare just midsommarnatten. Många, främst män, misshandlas. En del mycket grovt. Många, främst kvinnor, utsätts för sexualbrott. Flera våldtas. Och väldigt många barn far illa både genom att utsättas för eller bevittna brott. För en del offer blir livet aldrig sig likt igen.

Jag vill därför, som polis och medmänniska, komma med en uppmaning till alla er som skall fira midsommar. Försök göra en ärlig och självkritisk bedömning av hur du brukar påverkas av alkohol. Om du vet med dig att du kan bli aggressiv när du blir full, om alkoholen gör att du har svårt att läsa andras signaler, att du tappar empati och tenderar att kränka folk fysiskt eller sexuellt, drick då inte! I värsta fall riskerar du att slå sönder eller våldta någon. Om du tycker att nykterhet är en för stor uppoffring, se åtminstone till att akta dig för platser eller situationer där du riskerar att begå brott.

Om du festar med en vän som inte kan hantera alkoholen, ta då ansvar för honom. Sup honom inte stupfull, utan försök istället stoppa hans drickande i tid. Hjälp till att avstyra potentiella bråk, och lämna honom inte ensam med personer han riskerar att utsätta för sexualbrott.

Det är egentligen inte särskilt komplicerat. Att vara full är inte en ursäkt. Alkohol är visserligen lagligt, men likväl en på många sätt farlig drog. Så tänk efter före, innan du börjar supa på midsommarafton. Om din midsommartradition innebär en fylla som gör att du riskerar att begå brott så är det dags att ändra planen. Det fina med traditioner är ju att man kan skapa sina egna. Om du däremot klarar av att dricka med måtta och/eller vet med dig att du aldrig gör en fluga förnär när du blir påverkad, så drick för all del. Tänk bara på att barn kan uppleva berusning, speciellt bland sina föräldrar, som otryggt och förvirrande.

Slutligen, det finns en anledning till att vi har åldersgräns på Systemet. Ungdomar är ännu sårbarare än vuxna. Så köp inte ut åt underåriga. Och tipsa polisen om ni får information om att det säljs illegal sprit till ungdomar. Det är inte bara farligt på grund av drickandet i sig, langningsspriten kan vara giftig och exempelvis ge ögonskador. Det händer dessutom att ungdomar som åker till obekanta platser för att köpa alkohol av okända personer blir utsatta för brott. Rån är vanligast men även våldtäkt har förekommit.

Ju mer gemensamt ansvar vi tar, desto färre kommer att falla offer för baksidan av vår alkoholkultur. Dessvärre riskerar många att råka illa ut även denna midsommarafton, så jag vill avsluta med att skicka en tacksam tanke till alla er inom sjukvård, polis, räddningstjänst, socialtjänst, civilsamhälle, med mera som spenderar midsommarnatten i allmänhetens tjänst istället för att vara med nära och kära.

Trevlig midsommar!

* Enligt statistik ifrån BRÅ: https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/nyheter/2015-02-24-7-av-10-man-berusade-vid-misshandel.html

https://www.bra.se/download/18.779f51ff14b839896444f1/1424700908919/2015_Kortanalys_Alkohol_och_drogp%C3%A5verkan.pdf

Read more...

Samtal kring civilkurage, filmande/fotande och polisens förtroende

För två veckor sedan blev jag (till min stora förvåning) inbjuden till TV4 för att prata om civilkurage och det faktum att så många fotar/filmar istället för att hjälpa till när någon är  nöd. Inslaget finns här. Nedan har jag lagt in lite tankar och funderingar på ämnet som jag samlade ihop innan inslaget:

Många i vårt individualiserade samhälle verkar leva lite i sina egna bubblor och bryr sig relativt lite om dem som inte tillhör deras egen bekantskapskrets (familj, vänner, kollegor, etc). När någon har behov av hjälp är det lätt att se det som "någon annans problem". Första steget till att få ett samhälle där vi hjälper utsatta istället för att bara gå förbi, eller filma och lägga upp på Facebook, är att sträva efter mer medmänsklighet och en större känsla av gemensamt ansvar för varandra.  Att vi tar tid att stanna upp och undersöka om någon verkar behöva hjälp och att man agerar själv, och inte räknar med att någon annan skall göra det.

Till vis del kan nog passiviteten när folk är i behov av hjälp bero på ovana, man är så van vid att det är samhället eller den där "någon annan" som skall gripa in. Till viss del kan det finnas en rädsla för att "lägga sig i". Ibland kan det bero på rädsla för att själv drabbas (exempelvis av våld). Men vi behöver en diskussion om vilka reflexer som går igång när någon behöver hjälp, om att det för vissa verkar vara att ta fram kameran/mobilen istället för att fundera över hur man kan hjälpa till. 

När man ser en medmänniska i behov av hjälp borde första frågan vara just "Hur kan jag hjälpa?" Ibland kan bästa sättet vara att helt enkelt flytta på sig och låta proffsen (polis, ambulans, brandkår, etc) jobba, ibland kan det vara att skrika, att ge HLR, att larma, etcetera. Är man först på plats - larma först (om ingen annan gör det), hjälp sedan till. Om ett brott har skett, stanna och ge vittnesuppgifter till polisen.

Vid våld - ingrip om du kan/vågar, annars skrik. Våld/kränkningar kan ofta pågå för att ingen reagerar. Om folk tillsammans reste sig på tunnelbanan och sa stopp när en kvinna trakasseras av en man, när någon kränker en fattig/utsatt eller dylikt så finns det en stor kraft. Men så länge ingen gör något kan kränkningar fortsätta. 

Vad gäller att just filma, så finns det ett antal problem med det:

Man hjälper inte till, man är (ibland) i vägen för dem som skall hjälpa och det kan vara kränkande för en utsatt person att bli filmad. En kollega berättade till exempel om hur en kvinna som efter att ha överlevt ett självmordsförsök genom att hoppa framför tunnelbanan låg svårt skadad och naken på överkroppen (kläderna slets av för att kunna använda hjärtstartaren) på perrongen blev filmad av förbipasserande. Poliserna fick fokusera på att täcka henne och ambulanspersonalen med filtar för filmarna istället för att hjälpa till med annat.

Till stor del handlar det om att metvetandegöra kring de här frågorna. Att förändra folks spontana reaktioner till att hjälpa i stället för att filma. Att öka ansvarstagandet. Att ingripa tillsammans. Och så klart om att vara mer empatiska och ansvarstagande i allmänhet.

Slutligen ett citat ifrån Martin Luther King Jr: "Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

---

Ett par dagar efter TV4-samtalet så var jag med i SR P5 och pratade om polisens förtroende. Det var ett kort samtal som rörde mycket av det jag har pratat om många gånger förut, exempelvis förmåga till självkritik, behovet av att se vad man kan lära av misstag istället för att fokusera på att hänga/straffa enskilda, etcetera. En liten del av samtalet finns här.

Read more...

Slutord i debatten om "Marken Brinner" och polishatande konst

Följande text publicerades i början av maj på "Dagens Arena" sm ett svar på ett angrepp på mig som följde på en text jag skrev om förställningen "Marken Brinner". Texten tar också avstamp i en Facebook-status jag skrev för Närpolisen i Kistas sida angående ett uppträdande på en ungdomsfestival där poliser kallades "horungar".

Jag har sedan jag blev polis störts och bekymrats av den enorma polarisering som finns kring polisen. Många kollegor försvarar allt vi gör, oavsett hur illa det ser ut. Många belackare, ofta på den politiska vänsterkanten och inte sällan inom konsten, gör allt de kan för att framställa oss som fienden och legitima mål för hat och våld. Ofta uteblir det konstruktiva och nyanserade samtalet.

Jag jobbade kväll i mitt närpolisområde, Kista, under valborgsmässoafton. Medan jag och mina kollegor under en ungdomsfestival försökte avstyra bråk, hjälpa misshandelsoffer, ta hand om en avsvimmad flicka och på andra sätt se till att barn och unga inte råkade illa ut så sjöngs det ifrån scenen om hur poliser är "horungar". Händelsen (som jag skrev om i ett blogginlägg) fick mig att tänka på teaterföreställningen "Marken Brinner" och den efterföljande debatten. Även då var det frågan om en kulturyttring som utmålade polisen (som kollektiv) som fiende och förövare. Även då reagerade jag med en text. Eftersom den texten, att döma av svaret av Björn Karlsson ifrån teatergruppen, mer gav upphov till ilska än förståelse så gör jag ett försök till att förklara min syn på kulturyttringar med udden mot polisen (samt bemöta den kritik jag har fått).

Självklart skall konsten vara fri. Men när den används i offentligt sanktionerade arrangemang riktade mot ungdomar så borde man reflektera över vad det är för budskap man sprider. I den debatt-text som gruppen bakom "Marken Brinner" skrev angående förställningen är det tydligt att deras ambition var att ställa de boende i Husby mot polisen, som framställs som rasistiska mördare. Den tankefiguren stämmer inte bara väldigt dåligt med verkligheten (där det snarare handlar om Husbybor mot kriminalitet, även om det också är en grov förenkling), utan är också direkt skadlig. Dels för polisen, men främst för Husbyborna, som är de som förlorar mest på polariseringen.

Björn Karlsson tyckte inte att jag borde ha yttrat mig alls eftersom jag inte "var där" och såg föreställningen. Detta trots att min text nästan uteslutande bygger på vad man själva har skrivit i debattartikeln (och vittnesmål ifrån personer som var på plats). Precis samma kritik fick jag av många kollegor när jag offentligt kritiserade dödsskjutningen av en 69-åring man i Husby. Att bara de som var där under ett ingripande har rätt att ha en åsikt är en vanligt förekommande tanke bland poliser. Det gör att nästan all kritik kan avfärdas med att ingen av kritikerna vet vad de pratar om. Det tankesättet är ett effektivt sätt att skydda sig ifrån granskning och utveckling, oavsett om man är polis eller konstnär.

Jag inser dock att jag banaliserade jag den utsatthet skådespelarna kände på scenen, och det ber jag om ursäkt för. Det var dumt, och helt onödigt för att få fram min huvudpoäng, nämligen att man inte hjälper boende i marginaliserade områden genom att bygga på barriärer mellan ungdomar och myndigheter.

Min kritik mot att polisen i låttexter eller teaterföreställningar riktade till unga framställs som "horungar" eller förtryckande rasister innebär självklart inte att jag inte tycker att man bör kritisera polisen. Man kan och bör kritisera både individuella ingripanden och strukturella företeelser. Jag har själv gjort det, både internt och externt. Kritik av polisen är essentiellt för ett demokratiskt samhälle. Men för att kritiken skall bli konstruktiv så krävs det både viss nyansering och en trovärdighet hos avsändaren. En sverigedemokrat som går till storms mot hedersvåld kommer inte att göra särskilt mycket nytta, ens för hedersvåldets offer, då hen saknar trovärdighet i frågan. Om man utgår ifrån en polariserande och generaliserande nidbild av det/dem man kritiserar är risken uppenbar att kritiken bara kommer att vara ägnad att öka polariseringen.

Vi poliser begår ofta misstag, och ibland övergrepp, och vi brister konstant i självkritik. Hos oss existerar dessutom samma strukturella rasism som i resten av samhället. Vi behöver ta till oss och lära av kritiken. Men kritiserar man genom att, om än indirekt, utmåla alla oss poliser som legitima mål för livsfarlig stenkastning, så får man också räkna med att själv bli kritiserad. Vår yttrandefrihet ger dessutom lyckligtvis även en polis rätt att kritisera en artikel, en låttext, eller en teaterföreställning.

Read more...

Lite har förändrats två år efter Husbykravallerna

Följande inlägg publicerades för ett par veckor sedan på Nyheter24. Dessvärre aktualiserades det bara några dagar efter att det hade publicerats av massiva attacker mot polis i Tensta, där bland annat molotovcocktails hade förberetts för att användas mot polisen. Det var för en dryg vecka sedan. 

Två år har gått sedan kravallerna i Husby. Efter händelserna skrevs och talades det mycket om situationen i de marginaliserade förorterna, men intresset har sedan dess minskat. Detta trots att lite har förändrats och risken för nya upplopp kvarstår. Det sker fortfarande attackerna mot polis och brandkår. Bilar bränns alltjämt upp.

Beredskapen för att hantera kravaller har förbättrats. Men vad gäller de bakomliggande problem som skapar grogrunden för upploppen, så har mindre hänt. Dessa problem påverkar människors liv negativt även när inga stenar kastas och inga bilar brinner, när TV-kamerorna är riktade någon annanstans. Det är här det viktigaste och största arbetet måste ske.

Det mest grundläggande är att minska det socioekonomiska utanförskapet och luckra upp segregationen. Detta är ingen nyhet, men det räcker inte med vetskapen att det behöver göras, det behövs också mer resurser. Speciellt viktigt är att det inte sparas på pengar till de minsta. Ju tidigare man kan hjälpa ett barn i riskzonen, desto större vinst både mänskligt och ekonomiskt (vilket bland annat visas av Ingvar Nilssons forskning). Det krävs större satsningar på förskolor, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar så att varje barn kan ges uppmärksamhet, bekräftelse och stöd. Samtidigt måste man även hjälpa de vuxna. Här är tillgång till arbetsmarknaden grundläggande. Den här sortens satsningar kostar pengar, och kräver mycket mer resurser per capita än i rikare områden, men i ett längre och bredare perspektiv överskrider vinsterna kostnaderna med bred marginal.

En annan faktor som skapar frustration är känslan av att inte vara delaktig, att inte ha makt över sin egen situation eller sitt eget lokalsamhälle. Det finns ett väldigt starkt civilsamhälle i flera förorter, men många upplever ändå en svårighet att påverka beslut. Det behövs mer satsningar på närdemokratin för att skapa bättre förutsättningar för de boende att ha inflytande över sin livssituation. Det skulle också göra det mer motiverat för folk att vårda sin närmiljö och stärka de krafter i lokalsamhället som står upp mot våld och kriminalitet. Husbyborna själva var exempelvis avgörande för att få slut på upploppen för två år sedan. Det som krävs är dock inte främst punktinsatser utan genomgripande åtgärder på politisk nivå för att förbättra de boendes möjligheter till inflytande i lokala beslutsprocesser. Civilsamhället är ett viktigt komplement, men kan inte bära huvudansvaret för en förändring.

Slutligen så behövs en förändring i hur man tänker och talar om förorten. Det handlar delvis om den stigmatiserande bild byggt på ett utifrånperspektiv som många förortsbor möter och som för vissa blir en självuppfyllande profetia. Allt som förstärker föreställningen att det inte finns några förutsättningar att göra sig en framtid utan att begå brott, att samhället i allmänhet och polisen i synnerhet är för andra och mot förortsbor, allt som polariserar och fördjupar känslan av ”vi och dom” är destruktivt. Det är problematiskt att de förebilder som oftast lyfts fram har bakgrund i brottslighet, då det bekräftar bilden av förorten som manlig och kriminell. Killar som har lämnat den kriminella identiteten och världsbilden bakom sig och hjälper ungdomar i riskzonen kan göra ett extremt viktigt jobb, men det är också viktigt att lyfta fram alla de förebilder som visar på att det finns en väg framåt för unga som går direkt ifrån skolan till högskolestudier och jobb.

Den stereotypa bilden av unga förortskillar som (ex/)kriminella är en stor del av problemet. Dels leder den till diskriminering i både krogköer och på arbetsmarknaden. Men den gör också att kriminalitet och våldskapacitet i vissa kretsar kopplas till status på ett sätt som gör det lättare för kriminella att rekrytera unga. Brottslighet som främst drabbar andra förortsbor skrivs om till någon sorts motstånd mot samhället och tröskeln för att börja begå brott sänks. Starka kriminella strukturer skapar inte bara en akut otrygghet för de boende, utan försvårar också för sociala och jobbskapande satsningar. Därför behövs även riktade polisiära insatser. Detta sker nu i Järvaområdet (genom omprioriteringar av polisens egna resurser). Polisarbetet i förorterna behöver dock självklart ske med stor respekt för de boende. Både genom en kontinuerlig dialog med medborgarna och genom att vi blir bättre på att rannsaka vårt eget arbete och be om ursäkt när något går fel.

För att kunna lösa problem måste man vara beredd att se och tala om dem. Vi måste diskutera både det sociala utanförskapet och den utbredda kriminaliteten. Men om det är den enda bild som ges av förorten så riskerar det att förstärka stigmatiseringen. Därför är det väldigt viktigt att de motbilder som är minst lika verkliga uppmärksammas. Tjejer och killar som startar företag eller ideella organisationer, som arbetar för samhället eller i näringslivet, som trots svårare förutsättningar når framgång och hjälper andra att lyckas. För att komma åt det socioekonomiska utanförskapet och förebygga fler upplopp så krävs det inte bara att kommunen och polisen satsar. Förortsborna, och speciellt barnen och ungdomarna, behöver få känna framtidstro. Och där är rätt lokala förebilder ovärderliga. Samhället behöver ge dem mer utrymme, både på plats i närområdet, i mediebilden och i den offentliga debatten.

Read more...

Medborgartjänst

Har publicerat en text om varför "medborgartjänst" behövs på Metro Debatt. Nedan finns den lite längre originaltexten, där jag även specifikt skriver om nytta av att medborgartjänsten innehåller inslag av socialt arbete:

I höstas gick försvarsminister Peter Hultqvist ut och öppnade upp för att införa värnplikt. Han nämnde att man behövde säkra personalförsörjningen till och bredda den folkliga förankringen i försvaret, samt att det skulle ge mer kunskap bland svenska folket om hur man hanterar krissituationer oavsett om de är militära eller civila. I onsdags föreslog ett antal tunga företrädare för arbetarrörelsen på DN Debatt att Sverige borde införa ”medborgartjänst” (en likt värnplikten allmän och obligatorisk tid då ungdomar arbetar för och utbildas av staten, men inte nödvändigtvis inom det militära) . Även här nämns behovet av att kunna hantera krissituationer, men debattörerna tar också specifikt upp att det skulle kunna vända utvecklingen med minskande tillit och sammanhållning i samhället.

Som polis möter jag i arbetet dagligen ett samhälle som slits isär. Avståndet mellan Rinkeby och Ålsten är bara några kilometer. Inkomstskillnaderna är dock enorma, medelinkomsten är ca fem gånger högre i Ålsten, och skillnaden i förmögenhet är ännu mycket större.

I vårt moderna samhälle utan värnplikt och med en ökad skolsegregation baserad på klass kan barn växa upp utan att någonsin ha djupare gemenskaper med någon som inte delar deras närmaste omgivnings subkulturer och världsbild. Det drabbar inte bara förståelsen för andra människors livsvillkor, utan också känslan av samhörighet med och empatin för de grupper man aldrig möter.

En del ungdomar i förorterna upplever sig vara helt exkluderade och känner ingen tillhörighet alls till samhället. Det gör det lättare att vända sig mot dem som uppfattas som samhällets företrädare (polis, brandkår, socialtjänst, med mera) och att bygga identiteter kring utanförskapet som ibland kan ursäkta eller glorifiera kriminalitet.

Samtidigt lever andra ungdomar i rika enklaver där deras möten med den verklighet som exempelvis är vardag för invånarna i förorten i värsta fall begränsas till notiser i media när det har skett en skjutning eller bränts några bilar. Känslan av ett gemensamt socialt ansvar minskar i takt med de ökade mentala avstånden.

Förslaget om medborgartjänst mötte genast kritik ifrån höger, främst då det ses som en allvarlig frihetsinskränkning. Individuell frihet tycks ha blivit ett ideal som är överordnat gemensamt socialt ansvarstagande. Vi mår dock bättre i mer jämlika samhällen, och behöver minska skillnaderna i inkomst och ägande. Men oavsett det, så behöver vi också göra något åt det faktum att de band som behövs för att hålla ihop olika delar av ett land blir allt svagare. Vi behöver skapa fler mötesplatser för människor med olika bakgrund, och förbättra förutsättningarna för att uppleva att det finns ett gemensamt ”vi”.

Människor är som mest formbara när de är unga, identiteter skapas och livslånga vänskapsband knyts. En medborgartjänst skulle kunna bidra till att skapa de mötesplatser som har försvunnit. Att dessutom träffas långt hemifrån, fria ifrån de roller man har vant sig att spela i sin uppväxtmiljö, skulle förhoppningsvis göra det enklare att överbrygga de mentala avstånd som dagens samhälle tenderar att förstärka. Det skulle också öka känslan av att vara behövd i och ansvarig för något gemensamt. Den känslan kan visa sig vara ovärderlig.

Jag tror dessutom att det skulle finnas särskild vinster om en medborgartjänst kunde kopplas till socialt arbete. Behoven finns i äldreomsorgen, inom vården, bland människor med funktionshinder, i verksamheter för barn med särskilda behov, med mera. Självklart skulle det ske under ledning av professionell och utbildad personal, men i stora delar av välfärden finns det ett stort behov av ökad mänsklig närvaro. Personalen stressas och slits ut av både den psykiska pressen och fysiska moment som lyft av gamla, samtidigt som tiden för medmänskliga samtal blir allt mindre.

Närvaron av ungdomar i de här miljöerna skulle inte bara ge välbehövligt stöd till personal och hjälpbehövande gamla, unga, sjuka eller funktionshindrade, den skulle också ge dem ovärderliga erfarenheter. För unga som kommer ifrån rika områden skulle det direkta mötet med utsatta människor ge förutsättningar att få både ökade insikter och djupare empati för dem som är beroende av stöd ifrån samhället. Ungdomar ifrån socialt marginaliserade områden kan få erfarenheten och referenser som öppnar dörrar in till en arbetsmarknad som ibland är svårtillgänglig om man saknar rätt kontakter, speciellt för dem som tillhör grupper som utsätts för strukturell diskriminering. Dessutom tror jag att ett arbete där man vårdar och hjälper andra människor är utvecklande och lärorikt för alla, oavsett bakgrund.

En medborgartjänst skulle säkerligen bli dyr för samhället. Och den skulle otvivelaktigt innebära en inskränkning i de inkallade ungdomarnas frihet. Men om man lyckas förebygga en del av de kostnader som kommer ifrån det utanförskap som är en produkt av dagens enormt segregerade samhälle så är jag säker på att vinsterna överstiger kostnaderna, även rent ekonomiskt. Men framför allt så når man förhoppningsvis ett samhälle med mer gemenskap, sammanhållning, empati och förståelse för andra.

Read more...