Migrantarbetare i Sverige

I Sverige är vi med rätta stolta över att vi har ett samhälle som värnar om alla och en arbetsmarknad där arbetstagarens intressen företrädes av avtal och lagar, fackföreningar och staten. Även om det i den politiska debatten så här inför valet ifrån vänsterhåll talas om ökande klyftor (vilket på vissa sätt kan stämma) och klasskampsretoriken används flitigt, så har vi i internationella jämförelser fortfarande ett samhälle som värnar om de svaga och skyddar dem ifrån de starka, vilket jag är mycket glad över. Tyvärr så verkar det bara gälla svenska medborgare, vilket för mig däremot är en stor skam. Jag skall inte gräva ned mig i hur vi behandlar papperslösa flyktingar i det här inlägget, utan nu fokusera på migrantarbetare.

Ingen har väl lyckats missa sommarens dramer som har utspelats i norrländska skogar där bärplockare ifrån Kina, Vietnam och Thailand konstaterat att de villkor under vilka de rest hit kommer att göra att de efter att ha slitit som djur under omänskligt långa arbetsdagar ändå skulle åka tillbaka till en livslång skuldsättning för att de mål av kvantiteter av bär som krävdes för att gå jämt upp var omöjliga att nå. SRs utmärkta program Konflikt, som nu tack och lov har startat igen efter sommaruppehållet, tog upp problemet i dagens sändning.

Den situation som många av migrantarbetarna har hamnat i efter att av lokala bemanningsföretag i t.ex. Kina, Thailand och Vietnam lockats att skriva på avtal om bärplockning i Sverige, efter att dessa företag har skrivit avtal med svenska bäruppköpare, är helt fruktansvärd. Nästan alla har tagit lån för att finansiera resan och uppehället, och lånen är av en storlek som gör det i princip omöjligt att betala tillbaka dem med deras minimala löner i hemlandet, så då löftena ifrån bemanningsföretagen om hur mycket bär man kan plocka på en dag visade sig vara falska kommer de flesta att återvända till akut fattigdom och stigmatisering. De kommer att tvingas lämna sina hem som pantsatts, de kommer att utsättas för skammen att inte kunna betala tillbaka de vänner och släktingar som skrapat ihop pengar till resan, i stort så får de på många sätt sina liv förstörda för att de ville åla till Sverige och arbeta hårt några månader för att spara till en bättre framtid.

Visst kan man säga att huvudansvaret för bärplockarnas situation vilar tungt på bemanningsföretagen, men det stannar inte där. Även de svenska bäruppköparna som är de som har tagit hit bemanningsföretagen har ett tungt ansvar, och jag själv har inte hört särskilt mycket om att de haft ambitionen att ta det ansvaret. Likaså har Sverige som stat ett givet ansvar att se till att ingen utnyttjas på vår mark. Här finns uppenbarligen väldigt mycket att göra. Det finns säkert lokala myndigheter som gör sitt bästa för att hjälpa de utsatta bärplockarna, men staten borde ta ett helhetsgrepp, och i diplomatisk kommunikation med de stater ifrån vilka bärplockarna kommer säkerställa att de inte kommer tillbaka till skuldsättning och misär. Sen borde staten se över den lagstiftning som reglerar villkoren för migrantarbetare, och även gärna signera och ratificera den FN-konvention som rör migrantarbetares rättigheter. Dessutom kan det, som justitieminister Beatrice Ask nämnt i en kommentar, vara aktuellt att inleda förundersökningar om människohandel, där då migrantarbetarna skall behandlas som målsägare och ges tillhörande rättigheter.

Sen skulle jag vilja säga ett par ord om facket. Vi har alla fackföreningsrörelsen att tacka för väldigt mycket, då det är facket som har kämpat för arbetares rättigheter och mot exploaterande företag, och facket gör globalt fortfarande underverk för att föra de svagas kamp mot de starka, men tyvärr så har jag blivit relativt skeptisk till vilka drivkrafter som den svenska fackföreningsrörelsens drivs av idag. Det blev en enorm uppslutning för att sätta ett bygge i Vaxholm i blockad med motivationen att arbetarna inte betalades avtalsenliga löner, men detta var ändå arbetare som enligt deras egen uppfattning tjänade bra och var mycket nöjda med sin situation, och som skulle ha återvänt till Litauen med mycket mer pengar undansparade än vad de skulle kunna ha gjort om de arbetade hemma. Bärplockarna däremot, lever i misär och tvingas återvända till livslånga skulder, men det finns inte en bråkdel av den mobilisering och det engagemang för att kämpa för deras rättigheter, som det fanns vid Vaxholmsbygget. Facket kunde till exempel satt bäruppköparna i blockad tills de tog ett grundligt ansvar för den situation som de ända har initierat genom sina kontrakt med bemanningsföretagen, men icke... Kan det vara så att blockaderna och kamperna, även den som genomfördes mot en salladsbar i Saluhallen i Göteborg, har väldigt lite att göra med att skydda arbetare ifrån exploatering, och väldigt mycket att göra med att värna om medlemmarnas jobb och priviligier... En sådan fackföreningsrörelse har för mig i princip spelat ut sin roll.

Slutligen, migrantarbetares situation är ett globalt problem som bara kommer att växa om det inte lyfts upp och adresseras både på nationell och internationell nivå.