Någon annans ansvar?

61 av de 72 personer, varav två spädbarn, ombord på en båt med flyktingar på väg till den italienska ön Lampedusa dog av svält trots att ett antal länder och myndigheter på olika sätt fått vetskap om nödsituationen. När båten fick problem med motorn så informerades italienska myndigheter via en flyktingorganisation som blivit uppringda av båtflyktingarna, men italienarna nöjde sig med att informera Malta i vars övervakningszon skeppet var på väg in. Det framgår inte vad Malta gjorde. En militärhelikopter, fortfarande oklart av vilken nationalitet, firade ned mat och dryck till båten och lovade att de skulle bli undsatta, men ingen kom. Ett troligtvis franskt hangarfartyg skall ha upptäckt båten, men fortfarande kom ingen hjälp. När skeppet till slut spolades iland igen i Libyen så hade människorna ombord redan dött en efter en tills det bara var en handfull överlevare kvar.

Båtflyktingarnas öde är naturligtvis en skandal, men det lär krävas en noggrann utredning för att klargöra alla fel som begicks på vägen fram emot det katastrofala slutresultatet. Ansvaret kommer troligtvis att vila tungt på många, allt ifrån de flyktingsmugglare som skickade ut människorna på den osäkra båtfärden till de myndighetspersoner som fått vetskap om situationen men inte gjort tillräckligt för att hjälpa de nödställda. Jag är inte så cynisk att jag tror att varken italienare, malteser, fransmän eller andra medvetet lämnat flyktingarna att dö. Min känsla är att många befattningshavare helt enkelt tänkt att flyktingarna är någon annans problem, någon annans ansvar. Och den sortens tänkande kan vara ödesdigert.