Om det destruktiva polishatet i vissa förortortsmiljöer

Jag kontaktade SVT Debatt med avsikt att få texten om "reva" och avhumanisering som finns nedan i bloggen publicerad där. Den ansågs inte passa, men jag fick istället frågan om jag ville skriva ett svar på Johannes Anyurus text på SVT Debatt. Eftersom jag redan hade funderat en del kring vad polishatet beror på och gör med förorten så accepterade jag. Resultatet finns här. Nedan finner ni en mindre redigerad, version, där en hel del som skalades bort för att få ned längden till vad som passar på SVT Debatt finns med. 

Jag var då jag började arbeta som polis medveten om att många människor ogillar polisen. Ett polisingripande kan innebära att någon känner sig kränkt. Då människor grips, rapporteras, kontrolleras, avvisas eller på annat sätt utsätts för polisens myndighetsutövning så kan det väcka irritation eller ilska, även om det ofta är lätt att se hur åtgärden värnar om någon annan, om samhället i sin helhet. Jag hade dock ingen aning om hur utbrett och starkt polishatet var i några av de segregerade förorterna, speciellt bland unga. Att en del barn i mellanstadieåldern redan hade lärt sig att skrika ”fuck aina” då man var i närheten. Att vi får våra bilar vandaliserade med jämna mellanrum om de lämnas ovaktade. Och att vi regelbundet utsätts för stenkastning, ibland lockas in i regelrätta bakhåll där någon ringer in ett falskt larm och man har laddat upp med stora stenar att kasta ifrån höjd. Det känns närmast surrealistiskt och djupt tragisk att vi, då vi faktiskt åker in i ett område för att hjälpa, för att människor är i nöd eller har utsatts för brott, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt. Det är endast en fråga om tur att ingen kollega ännu har skadats allvarlig eller dödats av en tung sten som träffar illa.

Vad beror hatet på? Polisens ingripanden i de här områdena? Då förekomsten av exempelvis inbrott och personrån är skyhögt över rikssnittet så görs det naturligtvis fler kontroller, både i samband med att ett brott precis har utförts och för att försöka förebygga brott. Att inte arbeta så hade varit att säga att människor i de segregerade förorterna inte har samma rätt att få de brott de utsätts för utredda och beivrade som alla andra. Polisen har dock anledning till självkritik. Det finns strukturella problem med ledning och styrning som gör att man fokuserar mer på ”resultat” än på uppdragets i grunden humanistiska natur. Då dåliga beslut fattas så försvåras också den interna diskussionen om t.ex. värdringsfrågor av att takhöjden lämnar en hel del att önska. ”Reva” och de kritiserade kontrollerna i lokaltrafiken är ett exempel på där ett beslut på ledningsnivå direkt har skadat förtroendet för polisen, speciellt hos människor med utländsk bakgrund. Sen gör poliser ibland misstag och/eller brister i bemötande, vilket alltid är djupt olyckligt. Då och då dyker det även upp exempel på poliser som uttrycker sig rasistiskt, som då en skånepolis under upploppsinsats refererade till någon som en ”apajävel”. Det rör sig dock om enstaka undantag, många poliser har själv utländsk bakgrund och rasism tolereras normalt varken av ledning eller kollegor.

Jag kan inte heller se hur några enstaka dåliga beslut eller mindre lyckade ingripande, eller ens rasistiska uttalanden, hur totalt oacceptabla de än är, kan förklara att hatet mot hela poliskåren är så pass utbrett bland ungdomar i förorten. Min erfarenhet är att de allra flesta poliser gör sitt bästa för att vara kommunikativa och ha ett bra bemötande, även då de möts av fientlighet och förolämpningar. Varför döms vi då alla ut efter vad några få har gjort? Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många förortsbor får sin uppfattning om polisen mer ifrån vad som sägs om oss och hur vi tolkas, än hur vi faktiskt beter oss. Det finns en föreställning av polisen som förtryckande, fascistisk och rasistisk. Vi avhumaniseras till ”snuten” eller ”aina” och allt vi gör tolkas utifrån nidbilden av oss, berättas om, förvrids, tills även helt korrekta ingripanden kan tas som bevis på fascism eller rasism. Det intressanta är att den här avhumaniserande kollektiviseringen, där poliser inte längre ses som individer, följder samma logik som rasismen. Både vad gäller hur fakta ofta vinklas och förvrids för att passa in i en existerande nidbild och hur alla, oavsett möjlighet att påverka, görs ansvariga för enskilda individers handlingar. Rent livsfarlig stenkastning mot enskilda poliser verkar försvaras eller ursäktas med en föreställning av att vi alla delar någon sorts kollektiv skuld, detta trots att de flesta poliser bara gör sitt bästa för att jobba för ett bättre samhälle.

Det är också viktigt att påpeka att det inte bara är polisen som attackeras. Även brandkåren och andra som ses som företrädare för samhället utsätts för stenkastning, och de attackerna kan ju knappast bero på kontroller. Naturligtvis skapar både det sociala utanförskapet i förorten och den strukturella diskriminering som människor med utländsk bakgrund utsätts för en frustration. Kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigt och kraftfullt stöd till familjer med problem och andra sociala insatser är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet. Diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden, är ett enormt samhällsproblem. Men inget av detta räcker dock som förklaring till stenkastning eller vandalism mot polis och brandkår. Det finns många områden i Sverige (inte minst på landsbygden) med socialt utanförskap, och det finns andra grupper än förortsbor som utsätts för strukturell diskriminering (kvinnor, samer, homosexuella, mm) utan att det leder till attacker mot brandbilar.

Det är uppenbart att det är samma strukturer som ligger bakom attackerna på polis och på andra samhällsföreträdare (som brandkåren), samt att det inte räcker med utanförskap som förklaringsmodell utan att det också handlar om värderingar och subkulturer. Värderingar som säger att samhällets representanter skall hålla sig borta ifrån förorten, att det är fult att berätta för polisen om brott (”gola”), att de enda maktstrukturer som räknas är förortens egna. Dessa värderingar, som kraftigt stärker kriminellas status och förenklar deras "arbete" och rekrytering, delas dock av många vanliga förortsungdomar, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar. Varför? För att de sprids av många av de ledare och förebilder som har starkast inflytande i förorterna.

Jag blev i höstas i egenskap av polis blivit inbjuden till ett samtal med några förortsungdomar, arrangerat av tidningen "Norra Sidan". Jag trodde att vi skulle prata om mötet mellan polis och ungdomar. Den mest militante av dem, Rami Al-khamisi ifrån organisationen "Megafonen", hade dock redan sin världsbild vad gäller det mötet så klar för sig att dialogen uteblev. Polisen borde helt lämna förorten, vi var inte välkomna där. Vi var fortfarande ansvariga för att lösa alla brott. Dock utan att få någon hjälp, då han själv aldrig skulle "gola". Han fortsatte att klargöra att polisens egentliga uppgift ifrån makthavarna var att förtrycka människorna i förorten, och att inga "vita", varken poliser, lärare, eller tjänstemän hade någon rätt att fatta beslut i förorten. Al-Khamisi har i förra veckan skrivit en artikel här på SVT Debatt. Den är välskriven och mer nyanserat formulerad, men budskapet att samhället har övergivit förorten och polisen befinner sig där för att förtrycka folk (och inte för att skydda, hjälpa och beivra brott) är tydligt.

En annan ledargestalt med stort inflytande i förortsmiljöer, organisationen Pantrarnas Johannes Anyuru, har också skrivit en artikel på SVT Debatt, där samma världsbild presenteras med ett mer poetiskt grepp. Anyuru tar i sin text upp exempel som jag har väldigt svårt att förhålla mig till. Att polisen skulle åka omkring och slänga in ungdomar i bussar, misshandla dem, och sedan dumpa dem i något skogsområde är helt enkelt så långt ifrån allt jag har sett, hört eller ens hört talas om i dagens Sverige att jag har svårt att tro att det är en objektiv berättelse av ett faktiskt händelseförlopp. Hur som helst så målar Anyuru upp en bild av en kraftigt rasistisk polis vars försök till nätverkande med förortsungdomar egentligen bara är nya sätt att utöva förtryck på. På Pantrarnas hemsida kan man för övrigt, i en dikt under taggen "Polisen/grisen", läsa hur politiker jämförs med råttor, hur man skall be poliser "suga av" en och att fältare skall "klä av sig nakna och va redo för o bli tagna". Al-khamisi och Anyuru är långt ifrån ensamma om sprida en berättelse där polisen är en förtryckare och samhället helt har vänt förorten ryggen. Många fritidsledare och lokala förebilder delar och sprider samma tankar och idéer. Även musiker, kulturpersonligheter, journalister, politiker, frivilligorganisationer och många andra återberättar ibland olika aspekter av den här världsbilden. Inte konstigt att det kastas sten.

Polishat är dock inte den enda konsekvensen. Denna berättelse om förorten gör att det blir lätt för förortsungdomar på glid att för sig själva eller andra bygga sin identitet på att definiera sig i motsatsförhållande till samhället och göra kriminella livsval. Om du som vilsen ungdom får lära dig att samhället håller på att utsätta dig för förtryck, då blir naturligtvis steget till att vända dess regler ryggen och börja ägna dig åt kriminalitet betydligt lättare att ta. Och om människor i din omgivning sedan signalerar att de poliser, lärare och socialsekreterare som försöker få dig att bryta upp ifrån en kriminell bana inte har någon legitimitet, så undergräver man även de processer som samhället har för att få unga kriminella att överge brottets bana.

Som det ser ut nu i de värst utsatta förorterna så räcker det inte med den, absolut nödvändiga, satsningen samhället behöver göra mot socialt utanförskap. Så länge tillräckligt många ungdomar i högstadieåldern redan har en kriminell identitet är det väldigt svårt att skapa en trygg och konstruktiv skolmiljö. Då fritidsgårdar ibland bränns ned och de fritidsledare som faktiskt gör sin samhällsplikt och talar med polisen angående pågående brottsutredningar riskerar att misshandlas är det inte brist på pengar som är det enda problemet. Så länge rån och stölder är allt för vanliga, så kommer det vara svårt att locka fler näringsidkare eller institutioner till lokalsamhället som kan skapa jobb och dynamik. Tvärtom har jag i jobbet träffat många boende som helt enkelt inte orkar längre, efter att lägenheten länsats för andra gången eller sonen har rånats på sin tredje mobiltelefon. Och det är ofta de som lämnar som skulle ha behövts mest för att vända utvecklingen.

Organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra och viktigt arbete i förorten genom att organisera människor, lyfta upp samhällsproblem, utbilda och bilda opinion. Därför är det för mig ironiskt att de ibland även sprider en världsbild av samhälls- och polishat, då den världbilden leder till ökade konflikter och mer kriminalitet, och därför starkt bidrar till att hindra förorten från att utvecklas. Och de som får betala priset är den stora majoriteten hederliga förortsbor som, förutom det sociala utanförskapet, dessutom lever med stor otrygghet och utsatthet.

Som det ser ut idag är situationen i de segregerade storstadsförorterna ett av Sveriges absolut största samhällsproblem. Om vi istället kan vända utvecklingen ifrån dagens negativa spiral till en positiv sådan så skulle samma områden istället kunna bli framåtsträvande centrum för både kulturella aktiviteter och kreativt företagande. Men det kräver inte bara att staten och samhället satsar, utan också att en ny världsbild genomsyrar förorten, en världsbild byggd på värderingar av hopp, samarbete och delaktighet. Lokalt förankrade ledare som Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru har trovärdigheten att sprida den världsbilden och möjligheten att på så sätt göra en enorm insats för både förorten och samhället i stort.

Read more...

Om "reva" och avhumanisering

Jag har redan skrivit en text om "reva" ur mitt perspektiv som polis och människa som dels finns publicerad nedan på bloggen och dels i en förkortad variant på Aftonbladets debattsida, men jag känner att jag har mer som jag vill få sagt.

Det är lätt att förstå de senaste veckornas upprördhet kring det som har kommit att kallas "reva" men som egentligen handlar om så mycket mer, bland annat grunden i vår migrationspolitik och om vår gemensamma identitet som svenskar. Dels för att många av de människor som har fått utvisningsbeslut  får sina liv sönderslagna om beslutet verkställs. Men också för att det polisarbete som utförs i huvudsyfte att påträffa personer med utvisningsbeslut hängande över sig, även om det görs korrekt i samband med kontroll av t.ex. plankare, får många svenskar med "utländskt utseende" att känna att deras delaktighet i vårt samhälle är ifrågasatt ifrån myndighetshåll. En känsla som dessutom förstärks kraftigt då det sprids berättelser om hur kontroller felaktigt har gjorts enbart baserat på utseende. Men samtidigt grundar sig både polisens agerande och Migrationsverket samt migrationsdomstolarnas beslut på en politik som det fattats riksdagsbeslut på under såväl rödgröna som alliansregeringar.

Sverige har reglerad invandring. Det råder det mycket bred politisk enighet om. Det innebär att ansökan om uppehållstillstånd prövas enligt gällande lagstiftning. Vid avslag försöker migrationsverket få den sökande att återvända frivilligt, och om det inte lyckas lämnas ärendet om så kallad "verkställighet" (det vill säga att genomföra utvisningen) över till polisen. Skulle det inte vara fallet, så skulle invandringen i praktiken vara fri. Dessutom, i takt med att rörligheten inom EU har ökat så har även lagstödet för och kraven på "inre utlänningskontroller" ökat. Utlänningslagen togs fram och beslutades om under den förra rödgröna regeringen (läs gärna bloggaren Magnus Ernström samt miljöpartisten Jakop Dalundes texter om ämnet).

Dock har den nuvarande alliansregeringen lagt större fokus på frågan (läs gärna Fokus utmärkta artikel), vilket tillsammans med att myndigheter, inte minst polisen, allt mer styrs ifrån politisk nivå med statistikhets och krav på "resultat" lett till att främst Gränspolisen har fått hårda krav på att öka verkställigheterna. Som ett led i att producera de efterfrågade resultaten prövades projektet "Reva" i Malmö, såvitt jag har förstått främst för att effektivisera administrationen. Dessutom prövades där även mer offensiva arbetssätt vad gäller att genomföra inre utlänningskontroller. Sammantaget ledde det till fler verkställigheter, bättre siffror/statistik och nöjda allianspolitiker. Oavsett vem som fattade beslut om att börja med de riktade inre utlänningskontrollerna i Stockholms tunnelbana, så känns det tydligt att detta skedde med regeringens goda minne.

Egentligen så innebär inte "reva" eller kontrollerna i tunnelbanan någon radikal kursförändring i migrationspolitiken, de är snarare en konsekvens av ett ökat fokus och en resultathets kring den redan existerade politiken. Ändå så har just kontrollerna i tunnelbanan lett till så massiva protester att det nu (lyckligtvis) har beslutats att upphöra med dem. Varför? Jag tror att det delvis handlar om att den politik som för många har handlat om abstrakta fall långt bort har blivit mycket mer närvarande och påtaglig. Detta både för de svenskar som själva känner sig misstänkliggjorda av kontrollerna och för en grupp, Stockholms tunnelbaneåkande medelklass, som har väldigt stor tillgång till det offentliga samtalet (här en länk till satirikern Kent Wistis vassa teckning om detta).

Det är väldigt naturligt att känna att det är grymt, orättvist, och rent av omänskligt, att människor som förtvivlat gärna vill vara kvar i Sverige utvisas. Detta oavsett om det är för att de har byggt sina liv här eller för att de går en osäker tillvaro till mötes pga konflikter, förtryck eller fattigdom i sina ursprungsländer. Ofta gäller båda. Det är också lätt att känna att det är något fel på vårt migrationssystem då det dyker upp fall där det verkar som om vi skickar tillbaka människor till förföljelse och tortyr eller rycker loss barn ifrån den enda plats på jorden de känner till för att skicka dem till ett land de aldrig har varit i. Det behöver diskuteras. Min uppfattning är att lagstiftningen behöver ändras, t.ex. genom en betydligt generösare definition av "Synnerligen ömmande omständigheter" som en ventil i ett annars fyrkantigt system. För alla lagstiftningar är fyrkantiga, det är ofrånkomligt. Det är dock värt att igen påpeka att detta inte är något nytt, och inte har något med "reva" och polisen att göra. För den gömda flyktingen så är knappast den mest relevanta frågan om han eftersöks i tunnelbanan, på en arbetsplats eller i hemmet, utan om han får möjlighet att stanna eller inte. Däremot är det helt klart att ökade kontroller och ökat "letande" naturligtvis leder till ökad stress och utsatthet, och speciellt problematiskt med kontroller i kollektivtrafiken är att de kan leda till svårigheterna att uppsöka sjukvård.

Det "reva" och tunnelbanekontrollerna har gjort är att de har synliggjort hur det byråkratiska systemet på sätt och vis avhumaniserar individen. Inte heller detta är unikt för migrationspolitiken, detsamma gäller beslut hos t.ex. försäkringskassan (noterar t.ex. fadäsen där en handläggare krävde att en dödssjuk skulle rapportera sitt dödsdatum för att få fortsatt sjukpenning) och ett antal andra myndigheter. Det som är unikt är att tunnelbanekontrollerna innebär att systemet inför öppen ridå "jagar" människor som har drabbats av dess baksida. Att använda tvångsmedel mot människor är alltid provocerande och integritetskränkande, och det är för mig väldigt stor skillnad på att omhänderta och spärra in brottslingar (vilket jag gärna gör) och att göra detsamma med papperslösa (vilket känns helt fel). Dessutom, vilket kanske har fått större genomslag i debatten än de papperslösas utsatthet, så uppfattas den upplevda avhumaniseringen genom de riktade inre utlänningskontrollerna av många med utländsk härkomst som om den innefattar dem också. Kontrollerna uppfattas som ett ifrågasättande av vem som har rätt att vara eller uppfattas som svensk och som ett misstänkliggörande av en del av befolkningen (exemplifierad av t.ex. Jonas Hassen Khemiris starka skildring) Och det i en tid där medvetenheten kring normer och exkluderande strukturer baserat på utseende är större än någonsin förr. Motreaktionen har varit massiv.

Även om ansvaret för tunnelbanekontrollerna i grunden är politiskt, så innebär det inte att det aldrig finns fog för kritiken mot polisen. Polischefer fattar ibland dåliga beslut för att  leverera de "resultat" som överordnade, och i sista hand regeringen" kräver. Kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på ett sådant dåligt beslut. Det görs även misstag på individnivå på "golvet". Ett par exempel där poliser verkar ha kontrollerat personer helt utan annan anledning än p.g.a. deras utseenden cirkulerar på nätet. Dessutom verkar kollegor i enstaka fall ha brustit i bemötande i samband med kontrollerna. Till viss del beror det på att poliser också är människor och gör misstag. Men det motiverar knappast de nazijämförelser som har haglat i sociala medier på sistone (läs gärna Claes Cassels text om jämförelse med Eichmann). Visst finns det en lydnadskultur inom polisen. Och i grunden är det nödvändigt, ordningsmakten skall utföra det uppdrag den får av vår demokrati, inte bestå av frilansande sheriffer som kör sitt eget race. Samtidigt kan det också leda till en ökad svårighet att på ett lämpligt sätt reagera eller ifrågasätta då direktiv och regelverk verkar brista mot humanitet och sunt förnuft, vilket händer och alltid kommer att hända eftersom inga system är perfekta. Men det är knappast något som enskilda kollegor kan hållas ansvariga för. Speciellt inte om/när det skulle innebära att de själva skulle behöva överpröva både regeringsuppdrag och domstolsbeslut. Men det är dock just det som verkar krävas av dem, för om man inte gör det så riskerar man att stämplas som en hjärtlös fascist eller rasist.

Jag återkommer till avhumaniseringen. Liksom byråkratiska system tenderar att avhumanisera individer, så gör även polarisering och demonisering det. Inte bara de poliser som verkställer de kritiserade, men än dock demokratiskt fattade, besluten drabbas. Hela kåren avhumaniseras. Ett färskt och speciellt osmakligt exempel är då en kollegas mycket tragiska död hånats med indirekta hänvisningar till att denne bara genom att vara polis var ansvarig för allt lidande (reellt och uppfattat) som kan kopplas till migrationspolitiken. Oftast rör det sig dock om flytande och generaliserande formuleringar om hur "snuten" är eller beter sig, där vi alla dras över en kam. Ibland kommer även de generella sågningarna av polisen ifrån personer som jag själv respekterar och gillar, vilket känns ännu tråkigare. Och på samma sätt som det är helt naturligt att även personer som själva inte har drabbats av de kritiserade id-kontroller kopplade till "reva" ändå känner sig misstänkliggjorda för att de upplever sig tillhöra samma grupp som de som utsatts, så är det också naturligt att jag som polis känner mig träffad av den ilska och det förakt som riktas mot poliser i allmänhet. Det hela känns speciellt tråkigt då jag och många av mina kollegor faktiskt har valt ett hårt och dåligt betalt yrke just för att vi vill hjälpa människor utsatta människor och arbeta för ett bättre samhälle.

Ilskan över och kritiken mot "reva" föder och göder även ett redan existerande polishat som inte bara leder till att vi möts av förolämpningar, utan även vandalism och rent livsfarliga stenkastningar. Dessutom försvårar det kraftigt vårt brottsbekämpande och trygghetsskapande grunduppdrag och spelar kriminella gäng rakt i händerna. Avhumaniseringen är också rent kontraproduktiv om man vill påverka polisen i en mer humanistisk riktning, för ju mer överdriven och obefogad kritik kåren får, desto mer går vi i kollektiv försvarsställning och desto svårare är det att lära och utvecklas av den nyanserade och konstruktiva kritiken som också finns. Detta fenomen är allmänmänskligt och gäller självklart inte bara poliser. Och liksom främlingsfientlighet  kan bli en självuppfyllande profetia, då det bemötande man ger de utsatta grupperna riskerar att leda till precis det man anklagar gruppen för (tex arbetslöshet) så kan även polishat leda till att fördomar mot polisen besannas. De som hatar eller ogillar polisen visar ofta det på sätt som riskerar att ge precis den misstänksamhet som de hävdar är anledningen till motviljan mot polisen. Och så är man fast i ännu en negativ spiral...

Så vad kan man då göra? Att sluta med tunnelbanekontrollerna löser ju som påpekats knappast alla problem. Som jag redan har nämnt så tror jag att en bra start vore en bättre migrationslagstiftning, och speciellt då angående vad som anses vara synnerligen ömmande omständigheter. Alla system behöver ventiler och flexibilitet för att hantera det faktum att det är människor som vi har att göra med. Det får visserligen inte bli tjänstemannamässigt godtycke som styr istället för de lagar och regler det fattats demokratiska beslut om, men jag tror ändå det är otroligt viktigt att även tjänstemän uppmuntras och tillåts att också vara medmänniskor i sin yrkesutövning. Sen vill jag igen markera hur viktigt det är att vi har ett bättre samtal om de här svåra frågorna. Ett samtal som är respektfullt istället för hatiskt och som söker förståelse och lösningar istället för polarisering och konflikt, ett samtal som kombinerar respekt för den demokratiska processen med insikten att varken demokratin eller våra lagar och system någonsin är perfekta. En fråga som man då skulle kunna diskutera är om man helt skulle kunna sluta att ägna sig åt tvångsavvisningar, vad det skulle innebära och få för konsekvenser, samt om det skulle gå att få ett demokratiskt stöd för en sådan linje. 

Read more...

Om "reva" och polisen

Jag är född i Sverige och uppväxt i en trygg medelklassfamilj. Jag har aldrig behövt vara rädd för att jag eller någon nära mig skall utsättas för förföljelse eller förtryck. Jag har alltid sett möjligheter att skapa mig en framtid där jag är, och när jag har rest så har det varit frivilligt och med avsikt och möjlighet att återvända till en stabil tillvaro. Därför är det svårt för mig att sätta mig till doms över en person som trots ett avvisnings- eller utvisningsbeslut väljer att stanna i Sverige. Speciellt då jag, liksom många andra, har hört, läst om, och även till viss mån träffat på fall där utvisningsbesluten verkar strida mot både sunt förnuft och tankar om humanitet och mänskliga rättigheter. Att jag dessutom har nära vänner som hela livet har varit engagerade för att hjälpa papperslösa har säkert också påverkat mitt synsätt.

Jag valde att bli polis för att hjälpa människor och för att bekämpa kriminalitet och våld. Få saker gör mig så arg som personer som för pengar, makt, status eller av andra anledningar kränker och förstör för andra, oavsett om det rör sig om relationsvåld, rån eller annan brottslighet. De flesta som blir poliser gör det valet för att de vill arbeta för ett bättre samhälle, väl medvetna om att de kommer att få jobba hårt, utsättas för mycket, och tjäna dåligt. Min lön är efter ett antal år i yrket mycket närmare tjugo än trettio tusen och knappt hälften av vad jag hade haft om jag hade stannat på mitt gamla jobb. Men vid de tillfällen som jag precis har räddat livet på en självmordskandidat eller lyckats lagföra en rånare och på så sätt ge brottsoffret upprättelse och göra samhället tryggare så är det definitivt värt det.

Som polis är jag även van vid att utsättas för allt ifrån hot och våld till förolämpningar och missaktning. Jag förväntas stå till svars för allt alla andra poliser någonsin gjort, ofta i versioner av händelsen som lämnat objektiviteten långt bakom sig, samt för alla orättvisor i samhället. En del av dem som kritiserar och hatar är kriminella eller delar deras värderingar, andra är bara människor med en polariserad världsbild som lever väldigt långt ifrån den verklighet jag och mina kollegor möter då vi jobbar. Det är lätt att i krönikor och på sociala medier raljera över och attackera polisen då den associeras till "makten", men i själva verket har många av de här kritikerna en mycket större maktposition i samhället en vad de enskilda poliser som kritiseras har.

Jag har själv inte haft något med varken "reva" eller biljettkontroller i tunnelbanan med (sido)avsikt att eftersöka papperslösa för verkställighet att göra, och det är jag glad för. Då jag jobbade på utryckningen så gjorde jag inre utlänningskontroller då personer var gripna för brott. Jag gjorde dock aldrig inre utlänningskontroller då jag hade att göra med exempelvis ett brottsoffer, även om det i vissa fall verkade väldigt sannolikt att denne inte hade rätt att vistas i landet. Det var så jag valde att jobba. Jag och många kollegor med mig vill att även papperslösa skall kunna anmäla brott utan att riskera utvisning, annars blir de i princip rättslösa.

Vad gäller kontrollerna i tunnelbanan, som så vitt jag har förstått i princip enbart utförs av gränspolisen, så tycker jag att de är olyckliga på flera olika sätt. Dels så skapar de ökad otrygghet och svårigheter för en redan utsatt grupp människor. Det kan exempelvis bli svårt för papperslösa att ta sig till sjukhus och söka vård. Dels så skapar de en stark känsla av diskriminering bland svenskar med utländsk bakgrund. Och dessutom så är det en väldigt tveksam användning av polisiära resurser som det finns skriande behov av i kärnverksamheten (som i många fall går på knäna på grund av resursbrist). Resultatet blir även en enorm negativ publicitet för polisen, som i högre grad än de flesta yrkeskårer är beroende av allmänhetens positiva inställning för att kunna göra ett bra jobb.

Jag vill dock klargöra att jag inte är kritisk mot de enskilda kollegor inom gränspolisen som utför kontrollerna. De har fått direktiv av sina chefer, i rakt nedstigande led ifrån regeringen att detta arbetet skall utföras och prioriteras. De genomför alltså en politik som är beslutad om i Sveriges riksdag, och där varje enskilt fall har prövats av det svenska rättssystemet. Att då kräva rakt av att de borde ordervägra, vilket både skulle innebära konsekvenser för polisens trovärdighet (man sätter egna värderingar över det demokratiska uppdraget) och för den enskilde (eventuellt avsked och definitivt noll karriärsmöjligheter) är aningen onyanserat.

Kollegorna på gränspolisen har naturligtvis, liksom jag och alla andra poliser, ansvar för sina egna handlingar. Och för i princip alla poliser så finns det säkert en gräns där man helt enkelt skulle vägra att utföra en given order, även om den gränsen ser olika ut för olika personer. Även jag själv, som troligtvis drar den gränsen tidigare än de flesta poliser, känner dock i grunden ett stort förtroende för Sverige som demokrati och rättsstat, vilket gör att det krävs extremfall för att jag skulle ordervägra. Jag har aldrig varit i en sådan situation att jag har övervägt det, och tror mig aldrig hamna där. Däremot kan jag och många med mig i situationer där regelbok eller direktiv står i motsatsförhållande till vad jag uppfattar som moral och sunt förnuft söka kompromisslösningar i "gråzonen". Många kollegor är dock så pass lojala det demokratiska uppdraget och har så stort förtroende för det svenska rättssystemet att tanken att själva överpröva beslut eller undvika ålagda uppgifter är främmande.

Vad gäller de uppgifter som olika delar av polisen åläggs att göra, så styrs de numera främst av statistiska mål, kring vilka det kopplas hårda krav på  "resultat" och "effektivitet". Det gynnar en ledarskapskultur där kvantitet blir viktigare än kvalitet. Den resultatfokuserade kulturen trycks sedan ner i en hierarkisk organisation där ifrågasättande knappast uppmuntras. Det leder enligt min uppfattning till att dåliga beslut fattas för att få bättre siffror, vilket kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på. Även detta fenomen kommer dock ifrån en politisk nivå, och eldas dessutom på kraftigt av en allmän mediabild om polisens ineffektivitet och krav på att man måste leverera bättre "resultat".

Som debatten ser ut idag, inte minst på sociala medier, så beskylls polisen, och ofta enskilda poliser, för det lidande som försöken att öka verkställigheten genom kontroller i tunnelbanan innebär. Det är säkert så att enskilda poliser har gjort enstaka misstag och övertramp, exempelvis genom att kontrollera personer enbart baserat på utseende utan koppling till exempelvis plankning. I grunden handlar dock problemet självklart om de politiska beslut som ligger bakom både migrationsdomstolarnas ibland uppseendeväckande hårda domar och regeringens krav på ökad verkställighet. Om man vill ha ett annat samhälle så är det betydligt mer konstruktivt att verka för att ändra besluten än att ösa galla över dem som har till uppgift att verkställa dem. Dessutom leder bara excesserna i polishat som flödar i cyberrymden just nu till att polarisera och fördumma debatten. En sidoeffekt är även att det blir svårare för oss poliser att genomföra vårt grunduppdrag, hjälpa människor, bekämpa kriminalitet och öka tryggheten, när det sprids hatisk propaganda mot oss. Det drabbar inte bara poliser, utan samhället i stort.

Även om jag tycker att det är viktigt att försöka nyansera kritiken mot polisen i samband med den här diskussion och uppmärksamma det vanliga polishat som alltid följer med, så  vill jag återvända till mina åsikter om de ökade kontrollerna i syfte att hitta papperslösa och öka verkställigheten på av-/utvisningarna. För mig, både som polis och som människa, är det här dålig politik och dåliga prioriteringar som i praktiken går ut över många olika grupper. Svenskar med utländsk bakgrund känner sig diskriminerade och misstänkliggjorda. Polisen får svårare att arbeta. Brottsoffer som kunde fått hjälp om resurserna hade använts annorlunda drabbas av konsekvenserna av polisens ständiga resursbrist. Och slutligen, för att återvända dit jag började, människor varav en del faktiskt är skräckslagna inför risken att deras utvisningsbeslut kommer att verkställas får en ännu mycket svårare tillvaro.

Read more...

Problemen med polisens ingripandeverksamhet

Texten nedan har nyligen publicerats på Stockholmsfackets mycket läsvärda sida Blåljus. Den handlar om vad jag uppfattar som problemen med polisens ingripandeverksamhet, det vill säga den verksamhet som 24/7 med patrullerande bilar och uniformerad personal svarar på alla larm som kommer in, över hela landet (även kallad "utryckningen").

Det pågår en kontinuerlig personalflykt ifrån IG. Trots att nästan alla nyutexaminerade poliser vill söka sig till utryckningen, så råder det ändå personalbrist eftersom än fler söker sig därifrån. Personalläget på utryckningen lär inte heller bli bättre de närmaste åren, då antalet nya poliser har minskat drastiskt medan den genomsnittliga tiden en polis numera stannar på utryckningen (ett par år) snarare verkar minska än öka. Det är dessutom väldigt få personer som väl lämnat en fast tjänst på utryckningen som söker sig tillbaka.

Varför lämnar så många så snabbt drömjobbet?
Så varför lämnar då så många så snabbt den tjänst som ofta ligger närmast de drömmar och visioner de hade när de sökte sig till polisyrket? Den främsta och viktigaste orsaken är naturligtvis arbetstidsavtalet. Folk lämnar för att det är så väldigt mycket mer slitsamt att jobba treskift än att jobba dagtid med lediga helger, eller ens tvåskift, när man ändå i stort sett utslaget över året gör ungefär lika många timmar. Speciellt kollegor som har familj orkar helt enkelt inte. Det blir för många dygnsomställningar, för lite sömn och för lite tid med familjen. Om man på allvar vill göra något åt personalflykten ifrån IG så måste arbetstidsavtalet förr eller senare diskuteras och förändras.

Men arbetstidsavtalet är långt ifrån det enda problemet. En hel del frustration beror även på bristfällig ledning och styrning. Några av de största problemen är:

• De kvantitativa målen/"Pinnjakten" kontra larm/"HR"
• Nedprioriteringen av personalen
• Den låga takhöjden
• "Ryggen fri"-tänkandet (viktigare inte göra fel än göra rätt)

Dessa faktorer utgör problem för i princip all verksamhet inom polisen i olika utsträckning, men jag fokuserar nu på vad jag upplever är effekterna på/för IG:

Fokus på rätt saker
Ingen väljer polisyrket på grund av lönen. De allra flesta som söker sig till polisen gör det för att de i någon mån är idealister och vill jobba för ett bättre samhälle, att de vill "skydda, hjälpa, ställa till rätta". Så länge man upplever att man som polis får göra det man brinner för så är det mycket lättare att leva med jobbiga tider och dålig lön. Och det dem som söker sig till IG brinner för är normalt att åka på larm/jobb (speciellt akuta jobb), hjälpa människor i nöd, gripa brottslingar och beivra kriminalitet, med mera. Även att genomföra långtgående förstahandsåtgärder då brott har begåtts, eller bara att ta sig tid för den mänskliga kontakten med de människor, som ofta är i kris, som man möter är en naturlig del av det de flesta IG-poliser upplever att de har sökt sig till polisyrket för att göra. Det är dock ingen av alla dessa saker som ledningen utvärderar, mäter eller följer upp. Det är antalet blås, rattfyllor och o-botar. Det blir lätt surrealistiskt då man kanske har räddat livet på någon, eller då kollegorna har gripit en liga med inbrottstjuvar, och det befälen främst fokuserar på (och även ibland belönar med tårtor och annat) är hur man ligger till med trafikmålen. Detta inte för att de vill, utan då det är det enda de i sin tur följs upp mot och utvärderas efter av sina chefer. Hade man på IG upplevt att organisationen fokuserar på rätt saker, uppskattar och uppmärksammar rätt saker, och således styrt verksamheten mot rätt saker, så hade de jobbiga arbetstiderna varit lättare att leva med.

Den destruktiva pinnjakten
Ett för mig absurt exempel på hur fel styrningen slår är att det finns många poliser som är motvilliga att lämna eller bryta ned en trafikkontroll för att åka på larm, t.ex. under ett tillfälle då man planerar "målarbete" (detta gäller naturligtvis inte akuta larm). Detta då de vet att trafikkontrollen innebär att de kan jobba med de kvantitativa mål de följs upp emot, medan ingen har koll på hur länge en medborgare som har haft inbrott får vänta då en viss tur jobbar eller hur länge en anmälare blir stående med den där upphittade vilsna åldringen innan patrullen kommer och tar över. Det där med att larm blir liggandes väldigt länge är också ett problem som är mycket större än de enstaka gånger det beror på trafikkontroller. Om man sitter och avrapporterar så ser man ofta högprioriterade larm (ibland även t.ex. lägenhetsbråk som är på gränsen till att vara omedelbara/akuta jobb) som blir liggande länge medan alla patruller är upptagna. Det borde vara ett större problem för arbetsledningen än om det blir för få blås, och något man borde fokusera på snarare än att bara tala om trafikmål. Och den låga bemanningen relativt arbetsbelastningen kan i sig naturligtvis även innebära en ännu större stress, en känsla av otillräcklighet och konkreta problem (som att man ibland inte hinner äta eller skriva) för en utryckningspolis.

Synen på medarbetarna
Det handlar dock inte bara om de destruktiva kvantitativa målen, utan även om synen på medarbetare i stort. På IG är man en fotsoldat. Det är självklart och accepterat att en hel del av de jobb man åker på är rutin, ja rent av tråkiga. Snattare, timade inbrott, mindre sammanstötningar i trafiken, med mera. Även om man i vissa fall kan tycka att metoder och arbetssätt borde kunna effektiviseras, så inser man att rutinjobben behöver göras. Men den tid då man inte är på jobb, eller "HR", skulle kunna organisera bättre utifrån medarbetarnas intressen och kunskaper. Det hade ökat både motivation och effektivitet. Som det är nu handlar det till stor del om att ställa upp blås- eller hastighetskontroller för att nå de kvantitativa målen. Men det finns en ovilja att släppa kontrollen och lita på att de enskilda arbetsgrupperna eller medarbetarna faktiskt gör ett bra jobb, levererar bra samhällsnytta, om man inte detaljstyr dem med nedtryckta pinnjaktsmål som skall genomsyra all verksamhet. Man har ersatt ledarskap med resultatstyrning. Resultatet blir det omvända, sämre effektivitet och mindre motiverade medarbetare.

Kortsiktig personalpolitik

Synen på IG-polisen som en kugge i produktionsleden istället för som en värdefull medarbetare genomsyrar även hur man hanterar personalfrågor. I de fall där det borde ha varit lätt att vara flexibel och mänsklig och se till en medarbetares behov, samt till vad som är rimligt, så väljer man ofta snålhet och personalfientlig politik. För IGs del är möjligheten till korttidsledigheter ett bra exempel, där man ofta rutinmässigt säger nej även då det finns vissa marginaler för att inte riskera övertid om det blir bortfall. Även vittnesmål på fridagar, där man helt nekas ersättning om det tar mindre än 15 minuter, är ett exempel på ett kortsiktigt och närmast snålt förhållningssätt gentemot personalen. Genomgående så verkar arbetsgivaren ofta leta sätt att vända paragrafer i avtal mot den enskilda medarbetaren om det går, vilket inte uppmuntrar till arbetsglädje och effektivitet.

Dåligt stöd från regelverket
Som IG-polis så hamnar man dessutom regelbundet i situationer som kräver att man bryter mot regler och föreskrifter för att kunna göra sitt jobb. Ett klassiskt exempel är blåljuskörningen. Enligt myndighetens regler får man bara köra trängande/blått då det råder fara för liv, hälsa eller större egendomsskada. Det innebär alltså att man inte får köra mot rött för att följa efter en flyende våldtäktsman som precis avslutat sitt brott (och därigenom inte är farlig just nu), och än mindre för att stoppa en vanlig rödljuskörare. Det gör man naturligtvis ändå, men skulle det hända något är det den enskilde polismannen som kommer att hållas ansvarig. Många regler är nämligen skrivna för att hålla ryggen fri hos dem som har författat dem, och inte för att vara användbara för dem som utför jobbet. Det finns otaliga exempel, allt ifrån användandet av spikmattor och förstärkningsvapen, till taktiska förhållningssätt och regler kring hur man eftersöker efterlysta (man får inte knacka på dörren för att se om någon är hemma, det anser polisen vara en husrannsakan, något de flesta åklagare är oförstående till). Förhållningssättet att ha ryggen fri går också ned igenom befälsleden, och i många fall är det tydligt att åtgärder görs trots att det är uppenbart att det inte ger någon samhälls- eller "kund"nytta, utan bara för att inga skall kunna kritiseras. Under tiden en helt onödig åtgärd genomförs av den sista lediga patrullen kan ett annat HR ligga orört och någon eventuellt vara i stort behov av hjälp.

Konstruktiv diskussion eller repressivt klimat?
Många av de problem som jag har nämnt skulle må bra av, och kanske försvinna eller åtminstone förbättras, om man fick till stånd en konstruktiv och öppen intern och extern diskussion. I vissa fall är det ju nämligen väldigt tydligt att alla förlorar, som till exempel vad gäller en pinnjakt som styr mot fel saker. Men tyvärr så är klimatet på många ställen sådant att en öppen diskussion kvävs genom att alla vet att dom som ifrågasätter för mycket, är för obekväma, sorteras bort ur många urvalsprocesser till till exempelvis befälstjänster eller utbildningar. Ett tydligt exempel är den mycket meriterade Stefan Holgersson. Därför så knyter de flesta näven i byxfickan och håller tyst. Och under tiden så sliter man vidare av lojalitet mot kollegor och den allmänhet man i slutändan tjänar. Ett tag, sedan lämnar de flesta IG.

Förändring och en ljusnande framtid för ingripandeverksamheten
Det finns uppmuntrande tecken på att en förändring eventuellt kan vara på väg. Dels i allmänhet i Stockholm, baserat på uttalanden av länspolismästaren, och specifikt i mitt distrikt, Västerort, där medvetenheten om problemen verkar ha ökat och chefer även talar öppet om att en förändring behövs. En minskning av blåsmålet och en nedtoning av trafikmålen är viktiga och uppmuntrande steg i rätt riktning som har tagits på sistone i Västerort. Men det kommer ta lång tid, och krävas en genomgående ledarskapskulturförändring, innan vi får en IG-verksamhet där fler kollegor frivilligt stannar i mer än ett par år.

Bra chefer med dålig ledarskapskultur

Denna text skrev jag på förfrågan ifrån en facklig kollega efter att vi hade haft tillfälle att diskutera situationen på IG. Den initierades alltså av ett slumpmässigt samtal och var ursprungligen inte ämnad för publicering. Nu publiceras den på blåljus, också det på förfrågan. Med anledning av det vill jag göra några klargöranden. Inlägget skall inte tolkas som kritik mot varken enskilda chefer eller chefskollektivet i stort. Det finns många bra chefer inom polisen, inte minst i Västerort som dessutom har en närvarande, prestigelös och omtyckt polismästare. Texten skall däremot tolkas som en skarp kritik mot den ledning och styrning som polisen tillämpar samt mot den ledarskapskultur, inklusive synen på personalen, som genomsyrar polisens verksamhet. Inte minst märks detta på de avtalsförhandlingar där villkoren i t.ex. arbetstidsavtalet pressas allt mer utan någon hänsyn till de effekter detta innebär för enskilda medarbetare. Man verkar inte heller bekymrad över de långsiktiga konsekvenser för polisen, exempelvis flykten ifrån IG, som den låga värderingen av personalens behov innebär.

Behövs ny syn på lojalitet

I slutändan handlar en väldigt stor del av problemen om lojalitet. En chef inom polisen verkar få lära sig att den lojalitet som förväntas av honom eller henne till närmast 100% handlar om lojalitet med ledningen, sina chefer och “fattade beslut”. Lojalitet med de egna medarbetarna, eller ens med “slutkunden”, samhället och allmännyttan, verkar inte anses på långa vägar lika viktigt, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Därför känner sig många bra chefer troligtvis tvingade att fatta för verksamheten (eller deras medarbetare) mindre bra beslut, för att inte känna sig eller anses vara illojala. Och resultatet blir en polisverksamhet som både är mindre effektiv och mindre långsiktigt hållbar än vad den skulle kunna vara.

Read more...

Grön rättspolitik?

Med anledning av att miljöpartiet håller på att ta fram ett nytt partiprogram och att det första utkastet till nytt program endast innehöll ett stycke om rättspolitik (i jämförelse har till exempel utbildningspolitiken 20 stycken) så har jag författat ett antal stycken som jag anser skulle vara bra grundpelare för en grön rättspolitik. Texterna tar sin utgångspunkt i det som jag har sett, upplevt och lärt mig om rättspolitiska frågor genom att arbeta som polis. Mitt fokus har främst varit på den utsatthet som brottsoffer, missbrukare, psykiskt sjuka och andra människor jag har mött i arbetet lever med. Förslaget följer nedan:

Alla människor i Sverige har rätt att känna sig trygga och säkra. Det kräver ett starkt rättsväsende där alla led i rättskedjan fungerar väl och ges tillräckliga resurser för att fullgöra sin uppgift. Det kräver även en polis som ges förutsättningar att arbeta såväl hjälpande/stödjande, ordningshållande, brottsutredande och brottsförebyggande. Rättspolitiken skall sätta brottsoffret och dennes utsatthet i centrum och samhället skall erbjuda den brottsutsatte all stöd och hjälp denne kan behöva.

Lagstiftningen på rättsområdet skall vara funktionell och relevant. Rättssäkerheten skall tryggas samtidigt som de rättsvårdande myndigheterna ges de verktyg som krävs för att bekämpa kriminaliteten och öka tryggheten i samhället. Administration och byråkrati skall förenklas så att rättsväsendets resurser bättre kan fokuseras på samhällsnytta och medborgarnas behov. Allt för långa ledtider i rättsprocessen måste undvikas. Intäkter ifrån kriminell verksamhet skall smidigt kunna förverkas.

Polisen är en grundläggande garant för ett samhälle byggt på lagar och rättigheter och den bör ges de ekonomiska resurser samt de juridiska och tekniska hjälpmedel som behövs för att på bästa sätt kunna tjäna medborgarna. Polisen skall präglas av öppenhet och insyn, och verksamheten skall granskas och utvärderas baserat på dess grundläggande kvalitativa mål. Poliskåren skall vara bred och representativ för hela folket. Polisutbildningen bör vara en högskoleutbildning. Specialister inom områden som IT, miljö och ekonomi/administration samt andra civilanställda är nödvändiga för att verksamheten skall fungera på bästa sätt.

Det brottsförebyggande arbetet är grunden för ett tryggt samhälle med låg kriminalitet. Det viktigaste  brottsförebyggande arbetet sker genom att minska marginaliseringen och utanförskapet i samhället. Barn med särskilda behov av stöd bör uppmärksammas och ges adekvat hjälp av bland annat skola, socialtjänst och sjukvård så tidigt som möjligt. Samverkan emellan olika aktörer som kommer i kontakt med barn och unga i riskzonen och som kan bidra till att relevanta åtgärder sätts in bör stärkas och hinder för denna samverkan bör undanarbetas. Det brottsförebyggande arbetet är speciellt viktigt i socioekonomiskt utsatta miljöer. Även det brottsförebyggande arbetet med samhällets fysiska och digitala infrastrukturer bör utvecklas med syftet att minska antalet möjliga brottstillfällen och försvåra hanteringen av gods och pengar som härrör ifrån brott.

Brottspåföljder bör kombinera strävan efter att återanpassa den dömde till ett laglydigt liv med ett tydligt brottsofferperspektiv och samhällets behov att värna sina medborgares trygghet och säkerhet. Kvaliteten på vård och rehabilitering vid frihetsberövande påföljder måste vara hög. I möjligaste mån bör det undvikas att en anstatsvistelse bidrar till att den dömdes kriminella identitet stärks. Stort fokus bör läggas på återanpassning till ett fungerande liv i frihet, t.ex. genom kvalitetssäkrad samverkan med ideella aktörer.

Alla former av frihetsberövande tvångsvård (t.ex. ungdomsvård och missbruksvård) måste bedrivas med mycket höga krav på kvalitet, noggrann kontroll, och med största respekt för den vårdades integritet och behov. Människor i behov av institutionell ungdomsvård, missbruksvård eller psykiatrisk vård är ofta sköra och bör vårdas av högt kvalificerad personal i miljöer och gruppsammansättningar som främjar trygghet, återhämtning, samt fysisk och psykisk hälsa.

Alkohol och andra droger orsakar samhället enorma kostnader och drabbade individer stort mänskligt lidande. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle och all handel med narkotika bör beivras och lagföras. Missbrukare bör erbjudas bästa möjliga hjälp och stöd, både att komma ur sitt beroende och att ha ett drägligt liv till dess det lyckas genom t.ex. sprututbytesprogram och successiv avvänjning med hjälp av medicinering. Alkoholpolitiken bör vara restriktiv och sträva efter att minska alkoholens alla negativa effekter på samhället, som missbruk, våld och social misär.

Read more...

Fördomar, hat och attacker mot poliser enormt problem i de segregerade förorterna

Texten nedan har redan publicerats på Newsmill, men läggs nu även upp här på min blogg:

Jag skriver det här i ilska. En ilska som utlöstes av att två kollegor i mitt arbetslag fick en 11,7 kg tung gatsten kastad ifrån flera meters höjd på den bil i vilken de satt för några dagar sedan. Stenen träffade det takräcke på vilket blåljusanordningen är fäst, studsade, och gick inte igenom plåten. Om den istället hade träffat vindrutan några decimeter bort hade den troligtvis gått igenom och totalt krossat alla kroppsdelar som kom i vägen. Dessutom hade glassplittret som i så fall hade exploderat igenom hela bilen riskerat att göra båda kollegorna som satt där blinda. Och varför? För att de satt utanför en adress i Tensta och väntade på den låssmed som var tillkallad för att hjälpa dem att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara avliden (vilket denne också var). De satt med ljusen på, så det fanns ingen tvekan om att dem som kastade stenen förstod att de befann sig i bilen. Det var ren tur att de klarade sig oskadda, stenkastarna hade antingen för avsikt att allvarligt skada dem, eller var helt likgiltiga inför risken.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer. Det är bara på grund av tillfälligheter och ren tur som inga allvarliga skador eller dödsfall har inträffat ännu. Om den här utvecklingen fortsätter så är det bara en tidsfråga tills någon skadas allvarligt eller i värsta fall dör, antingen en polis eller väktare som träffas illa av någon av alla tunga gatstenar som kastas ifrån höjd, eller en stenkastande ungdom som blir skjuten i nödvärn av en trängd polis. 

De regelrätta attackerna och våldet mot person är dessutom bara toppen på ett berg av illvilja och hat mot samhällets företrädare, och kanske allra främst polisen, som florerar bland stora ungdomsgrupper i flera av de segregerade förorterna. Parkerar man bilen utanför en lägenhet i centrala Tensta på väg upp för att få stopp på en hustrumisshandel så riskerar däcken att vara sönderskurna och rutorna krossade då man kommer tillbaka. Går man förbi ett ungdomsgäng i Rinkeby på jakt efter en bortsprungen treåring blir man ofta utsatt för glåpord och provokationer. Men det stannar inte där, även bland etablerade, laglydiga samhällsmedborgare sprids det regelbundet regelrätt hat och fördomsfull missaktning mot polisen.

Jag blev nyligen inbjuden att i egenskap av polis diskutera problemen mellan polis och ungdomar i de segregerade förorterna med några unga män som hade olika ledarroller i civilsamhället. Organisatören av mötet gick i god för att de alla var förebilder för lokala ungdomar och tog avstånd ifrån brott. Samtliga betonade att de sociala problemen med arbetslöshet, utanförskap och dåliga skolor var orsaken till problemen och att ”fler poliser” inte var lösningen. Jag förklarade att jag håller med helhjärtat om att det viktigaste är att lösa de sociala problemen som skapar grogrund för kriminalitet, men att man även måste upprätthålla ordning och bekämpa brott så att de boende kan känna sig trygga i sitt samhälle. Den mest militante av ungdomsledarna sa då att polisen egentligen inte vill bekämpa brott i förorterna, för brottsligheten hjälper dem med det deras egentliga syfte, att förtrycka medborgarna. Han hävdade också att förortsborna inte vill att några ”vita” skall komma in och styra över deras liv, varken poliser, tjänstemän eller lärare. Om man däremot frågade honom om ansvar vad gäller att tala med polisen då brott begås (”gola”), då var det inte aktuellt. Att lösa brott var polisens problem, inte hans.

Samtalet blev en aha-upplevelse för mig som gjorde att ett antal pusselbitar föll på plats. Jag var redan medveten om att en av de främsta anledningarna till attitydproblemen bland ungdomar i förorterna är den utbredda kriminaliteten och det faktum att kriminella fungerar som trendsättare och kulturbärare för en del av den lokala ungdomskulturen. Och kriminella har ett stort egenintresse i att sprida polis- och samhällshat, det gynnar deras status och deras affärer. Det har också genom åren blivit allt tydligare att en stor del av problemen har med makt och chauvinism att göra, vilket illustrerades solklart av ungdomsledaren som inte ville att några ”vita” skulle komma och bestämma i deras område. Vi avvisar, kontrollerar, visiterar och griper människor (ofta unga män) och utövar därigenom en auktoritet som är okänslig för lokala hierarkier. Det är en del av vårt jobb för att utreda och beivra brott samt upprätthålla ordning i samhället. Men enbart i de segregerade socioekonomiskt utsatta förorterna möts vi regelbundet av attityden att vi inte har rätt att vara där då det inte är ”vårt” (utan ”deras”) område.

Den sista pusselbiten som föll på plats tack vare samtalet handlar dock om hat och fördomar. Beskrivningen om att polisen skulle vilja upprätthålla kriminalitet i förorterna för att förtrycka medborgarna har ingen som helst verklighetsanknytning utan är en konspirationsteori som är ägnad att öka samhälls- och polishatet. Det är en ideologi som leder till stenkastningar i förorterna på samma sätt som den islamofobiska Eurabia-teorin leder till diskriminering av muslimer och den nazistiska ZOG-teorin leder till övergrepp mot judar. Och just det faktum att en del av problemet faktiskt inte beror på skolor och arbetslöshet, utan på oresonligt och omotiverat hat är ett faktum som är mycket viktigt att förstå. Om ett gäng ungdomar ger sig på och trakasserar somaliska familjer i småländska Forserum så räcker det inte att fundera på vad som är fel med skolsystemet, eller vad vi kan göra för att komma till bukt med arbetslösheten (även om de frågorna måste ställas). Rasism, hat och fördomar har sin egen logik, och de måste hanteras och konfronteras.

Nej, jag drar inte likhetstecken mellan polishat och rasism. Det är skillnad på att hatas på grund av sitt ursprung eller sin tro och på grund av sitt yrke. Polisen har dessutom inte det underläge och den maktlöshet som en utsatt minoritet har. Det finns en anledning till att etnicitet och tro är lagstadgade diskrimineringsgrunder medan yrke inte är det. Men det finns också ett stort antal paralleller. Man kan argumentera att det finns anledning till att hata polisen på grund av de misstag eller övergrepp som ibland begås. Men det argumentet bygger på att alla poliser skall hållas ansvariga för vad några enskilda individer gör. När liknande argument appliceras på grupper som ”invandrare”, ”muslimer” eller ”romer” så protesteras det lyckligtvis ljudligt. Man påpekar det orimliga i att dra alla invandrare över en kam bara för att någon blev nedslagen av ett förortsgäng. Man poängterar att det faktum att två personer delar religion inte innebär att de har samma övertygelse eller människosyn. Och man är snabb med att inse att det mesta av hatet och anklagelserna mot den grupp hataren hyser agg mot är illa underbyggt och beror på fördomar och allmän missaktning. Man inser också att de attacker som sker mot den hatade gruppen beror på att det finns människor som upplever att de får ut eller vinner något av att ge sig på och kränka andra. Allt detta gäller även hatet och attackerna mot poliser.

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod. Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen. Men då jag nämnde stenkastningen på Twitter så kom reaktioner som ” Någon av er som försökt prata med "folksamlingen?” (hur det nu skulle ha gått till i det här fallet) och ” Om man inte provoceras av er, mindre jobbigt för alla” (ja, det brukar de som ”knackar bögar” också säga). När twittraren bakom det senaste uttalandet fick nyanserat mothugg så svarade han ” Jo, alltså ni verkar ju vettiga. Syftar mer på alla andra” (paralleller med rasism, någon?). Att överhuvudtaget börja prata om hur offren för en attack egentligen är skyldiga till den är för mig djupt provocerande, men tyvärr väldigt vanligt då det är polis som attackeras. Att sedan försöka stöpa om attackerna till någon sorts politiska protester mot sociala orättvisor är rena rama dumheterna. Stenen mot kollegorna var inte en protest mot någonting, den var ett uttryck för polis- och samhällshat och ett led i en chauvinistisk kamp om att få vara den som bestämmer, den som står över och utanför alla lagar och regler i sitt "eget" område.

Huvudsyftet med den här texten är att väcka tankar hos de människor som slentrianmässigt sprider hat och fördomar mot polis och andra samhällsföreträdare omkring sig. Ni har ett ansvar. Hatisk och onyanserad retorik får konsekvenser (och det gäller inte bara rasism). Det leder i värsta fall till grovt våld mot oskyldiga människor. Och polisen är inte de enda förlorarna i den här tragedin. Hatretoriken bidrar till utvecklingen med fler bränder i förorterna och djupare klyftor i samhället. De stadsdelar i vilka samhällshatet frodas blir lätt plantskolor för kriminalitet och hamnar i negativa spiraler där brott och otrygghet ökar, samhällsfunktioner och näringsliv flyr, arbetslöshet och utanförskap blir värre och det skapas ännu mer grogrund för hat och kriminalitet.

Jag påstår inte att man inte bör bekämpa sociala orättvisor. Det är tvärtom mycket viktigt, helt grundläggande, att det görs, men utan konspirationsteorier och mytbildning. Och om fokus läggs på att se de möjligheter som faktiskt finns för boende (speciellt ungdomar) och samtidigt demokratiskt jobba för att dessa skall kraftigt förbättras så kan man skapa en positiv spiral istället för den negativa spiral som blir konsekvensen av att hävda att eftersom samhället svikit så är det ingen idé att försöka och det finns inget ansvar gentemot omgivningen, allt är tillåtet. Och vad gäller polisen så får man gärna kritisera oss, både för individuella misstag som dåliga ingripanden och för strukturella fel. Men det bör ske nyanserat och konstruktivt, annars gör kritiken absolut ingen nytta utan spär bara på existerande fördomar. Och det är faktiskt enormt tröttsamt att som polis, då man valt ett yrke med dålig lön och hårda arbetsvillkor för att man vill hjälpa människor i behov och jobba för ett bättre samhälle, ideligen utsättas för skällsord och fördomar. Men det stora problemet är som sagt inte ord, utan stenar. Så jag slutar där jag började: om inte utvecklingen vänds så kommer någon snart att skadas allvarligt eller i värsta fall dö. Och ansvaret kommer att vila tungt över många, inte minst dem som piskar upp motsättningar med hatisk retorik. 

Read more...

Om "rasbiologi" och "romskt utseende"

Den här texten föranleds av den storm i ankdammen Twitter (i vilken jag själv också plaskar omkring) som blåste upp efter en tweet ifrån det populära kontot "YB_Sodermalm" där en gärningsman av målsägaren beskrevs ha "romskt utseende". Termen "romskt utseende" gav upphov till allt ifrån anklagelser för "rasbiologi" till uppmaningar att "gå om dagis". Diskussionen om "#romgate" spreds även utanför Twitter, och poliserna bakom kontot "tvingas göra en pudel" enligt en artikel i DN.


Jag, som den senaste veckan har varit inblandad i omfattande diskussioner om just etnicitet (läs här) och signalement (läs här) anade direkt vilken uppmärksamheten och debatt tweeten skulle väcka. Men jag förundras ändå över hur mycket okunnighet, pajkastning och ideologiska låsningar som präglar all diskussion som har med just etnicitet och utseende att göra. Jag försöker i den här texten klargöra vad jag anser är de grundläggande problemen med diskussionen och med attackerna på "YB_Sodermalm" samt vad jag faktiskt tycker om termen "romskt utseende" och om huruvida det är lämpligt att använda den eller ej. Texten kommer att innehålla upprepningar ifrån de tidigare blogginläggen (länkade ovan) och säkert uppfattas som för lång, överpedagogisk, och kanske även polemiserande. Men förhoppningsvis kommer den också att öka förståelse och ge förutsättningar för bättre samtal, fokuserade på fakta, och verkliga istället för imaginära problem. 


Jag börjar där, med skillnaden mellan fakta och värderingar. För det finns så mycket ideologi, så mycket låsningar, så mycket historia, att dessa konstant blandas samman. Låt mig börja med begreppet "etnicitet". I Wikipedia står det: "Tillhörighet till en grupp av människor som själva anser sig ha gemensamt ursprung och egenskaper. En folkgrupp eller etnisk grupp är biologiskt självreproducerande genom högre eller lägre grad av endogami, det vill säga gifte inom gruppen. Etniska grupper skiljer sig främst genom olika kultur, men de kan även skilja sig genom olika fysiologi och genetisk bakgrund". Detta är självklart ingen exakt definition, en sådan finns naturligtvis inte då språket är dynamiskt. Men den lyfter upp de två mest använda meningarna av ordet, den som har att göra med en språklig och kulturell gemenskap och den som har att göra med fysiologi och genetisk bakgrund. Det är nämligen fakta, och ingen värdering, att det finns skillnader mellan grupper vad gäller språk, kultur, seder, med mera baserat på ursprung. Detta kan man sedan som individ välja att omfamna genom att känna stolthet för och tillhörighet till sin grupp, eller att ta avstånd ifrån genom att vägra att inordna sig i kategorier. Men att skillnaderna finns, och att ordet "etnicitet" därigenom bär på information som är användbar för att kommunicera mening, det är fakta, och ingen värdering (vilket även gäller ord som "klass"). Samma gäller för den fysiologiska meningen, och det är framför allt den jag kommer att diskutera i resten av texten. Det är fakta att det finns fysiska, genetiska, skillnader  mellan folkgrupper med olika ursprung, annars hade människor på gatorna i Osaka i Japan, Nairobi i Kenya, Dublin på Irland och La Paz i Bolivia sett likadana ut. Det är därmed också fakta att det finns utseenden som kan associeras till folkgrupper, till etniciteter/etniska ursprung. Och lika självklart som att det finns grupper, kategorier, lika självklart är det att de inte är fixa, tydliga, väldefinierade utan flytande och luddiga. Det gäller naturligtvis både biologiska och kulturella/konstruerade kategorier. Värderingarna kommer in i hur man hanterar detta, det att världen är full av människor som faktiskt på många sätt är olika, vad gäller etnicitet, kön, kultur, sexuell läggning, med mera. Att det finns biologiska skillnader mellan könen och att de flesta människor definierar sig som "man" eller "kvinna" är ett faktum. Det innebär dock självklart inte att alla gör det eller att en person skall behöva tvingas in i någon av de kategorierna. Även vad gäller "etnicitet" så finns det alltså självklart biologiska skillnader mellan olika folkgrupper, vilket visar sig på hur man ser ut. Men det skall och får naturligtvis inte begränsa varje människas möjlighet att forma sin egen identitet.

Nu till rasism och diskriminering. Det är inte rasistiskt att konstatera eller gissa att en person är mörkhyad, kvinna, homosexuell, eller dylikt. Det är då man särbehandlar personen baserat på dennes faktiska eller upplevda grupptillhörighet som vi skall börja tala om rasism eller diskriminering. Detta borde vara fullständigt självklart, men begreppen rörs som sagt ihop något enormt (även av skarpsynta människor) då den grundläggande värderingen om alla människors lika värde och rättigheter blir till en värdering om alla människors likhet. Ett av de kanske tydligaste exemplen på ideologisk renlärighet på gränsen till fanatism är de debattörer som med en dåres envishet hävdar att det faktiskt inte finns några skillnader, att allt är konstruerade "stereotyper". Det är inte "rasbiologi" (ett starkt rasistiskt begrepp kopplat till nazismen) att hävda att det finns fysiska/genetiska skillnader mellan människor baserat på t.ex. etniskt ursprung, det är fakta, vilket också i princip alla världens människor (förutom dem som har fastnat i sin egen av ideologi konstruerade värld) är medvetna om. Det är inte "rasbiologi" att hävda att en persons utseende beror på hur dennes föräldrar ser ut, så att om t.ex. båda föräldrarna har ett visst etniskt ursprung, så kommer barnets utseende med stor sannolikhet att vittna om det etniska ursprunget. Det är däremot "rasbiologi" då man kopplar dessa olikheter till frågor om människovärde, rättigheter, med mera. 


Vidare till polisens användning av signalementsuppgifter. Jag har redan försökt förklara att, tillsammans med alla de uppgifter man kan förnimma och verbalisera om t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, kön, hårfärg/frisyr, med mera så nämns etnicitet/ursprung som en parameter för igenkänning. Denna parameter är en gissning och beror på helhetsintryck. Detsamma gäller om man uppskattar ålder, kön, med mera. Personen som såg "gammal" eller "ca 55 år" ut, kanske var betydligt yngre, men hade drag som gjorde att denne uppfattades så. Vad gäller det som de mest renläriga tyckarna i sina elfenbenstorn hävdar, att man skall beskriva med detaljer och inte med inexakta kategorier, så tyder det på en närmast total okunnighet om hur igenkänningsprocesser fungerar. Ett vittne kan ange alla detaljer som denne kan erinra sig (och ombeds också alltid göra det vid vittnesförhör), men det brukar vara väldigt få, då detaljer är svåra att uppfatta. Och efter en sådan beskrivning kommer åhöraren antagligen inte ha någon aning om ens vilken ålder eller vilket kön personen som beskrivs hade då dessa uppskattningar beror på saker vi känner igen, men inte nödvändigtvis kan verbalisera och bryta ned i beståndsdelar. Samma gäller etniskt ursprung. Så ja, man använder redan alla detaljer man har tillgång till om utseenden, och nej, det kan inte på något sätt ersätta uppfattade kategorier vid signalement. Anklagelser om att vi skulle använda uppskattning om t.ex. etniskt ursprung istället för att ange detaljer beror på medvetna eller omedvetna missförstånd.

Nu till frågan om det finns ett "romskt utseende". Den borde självklart inte vara värderingsbaserad utan faktabaserad. Och ja, eftersom romer är en grupp (eller egentligen flera grupper) med relativt hög grad av "endogami" (läs definitionen om etnicitet ovan), så är det inte osannolikt att det finns drag som går att känna igen. Jag är också ganska så övertygad om att om man bryr sig om att fråga en rom, så kan hen relativt ofta känna igen andra romer på utseendet, även utan traditionell klädsel, och det hade varit omöjligt om det inte fanns ett "romskt utseende". Sen är den etniska gruppen romer så heterogen att det precis lika gärna kan vara så att det allt som oftast inte är möjligt (även bortsett ifrån det självklara faktum att alla etniska grupper är flytande och luddigt definierade). Problemet är inte huruvida det finns ett "romskt utseende" eller ej, utan vad man associerar till då man hör det begreppet. Föreställningen att ett "romskt utseende" skulle innebära något negativt är i sig rasistisk, i en ideal värld så borde begreppet vara okontroversiellt. Jag hade själv ändå inte använt ett signalement som innehåller "romskt utseende" på Twitter för att beskriva en flyende gärningsman. Om vi nu kan lämna skendiskussionerna ovan som baseras på okunnighet och missförstånd, och går vidare till det som för mig borde vara den egentliga, värderingsbaserade, diskussionen, så skall jag förklara varför.

Romerna är både historiskt och idag en av de absolut mest diskriminerade grupperna i Europa. De har förföljts i mer än ett halvt årtusende. De utsattes för nazi-Tysklands förintelse, vilket det än idag knappt talas om. Även i efterkrigstidens Sverige har förföljelsen och antiziganismen varit hård, och de har bland annat utsatts för tvångssteriliseringar. Det påtvingade utanförskapet och den sociala marginaliseringen har varit, och är fortfarande, enorm. Majoritetssamhällets sätt att förhålla sig till romer har både berott på och lett till föreställningar som kopplar romer till kriminalitet. Det skapas bilder som associerar romer och "romskt utseende" till brottslighet. Därför finns det all anledning till att vara extra varsam om någon hävdar att en tjuv har ett "romskt utseende". Beror det på egentliga fysiska drag, eller på en föreställning hos offret/vittnet som baseras på händelsen och inte på utseendet? Om man dessutom har för avsikt att gå ut med signalementet till allmänheten, och inte bara över den krypterade polisradion, så finns det fler anledningar till att vara restriktiv och eftertänksam. Även om det skulle finnas belägg för att hävda att en gärningsman som man letar efter har ett "romskt utseende" i ett visst fall, så måste man väga nyttan av att gå ut med signalementet mot risken för att man genom att göra det spär på redan existerande fördomar och föreställningar som kopplar ihop romer med kriminalitet. Det är här värderingsfrågorna kommer in. Och det är på grund av dessa avvägningarna som  jag inte hade gått ut med ett sådant signalement på Twitter.

Om man drar parallellen med t.ex. mörkhyade människor rent generellt, så finns det historiskt mängder med exempel på fruktansvärd diskriminering (t.ex. slavhandel) och rasistiska föreställningar baserade på hudfärg. Innebär det att det är rasistiskt eller "rasbiologi" att konstatera att det finns människor som har ljusare och mörkare hy? Självklart inte! Det är inte det faktum att det finns genetiska/utseendemässiga skillnader som är rasism, utan då vi kopplar dessa (och tillhörande kategoriseringar) till missaktning och negativa egenskaper. Detsamma gäller romer. Så nej, begreppet "romskt utseende" är i sig inte rasistiskt. Om man däremot, medvetet eller omedvetet, anser att ett "romskt utseende" per automatik innebär att en person är kriminell, lat, eller någon annan nedvärderande egenskap, då är man rasist.

Tillbaka till där vi började, med tweeten ifrån "YB_Sodermalm". Syftet var helt uppenbart att försöka få tag på en brottsling. Det finns ingen som helst anledning att misstänka att polisen bakom tweetet har rasistiska föreställningar gentemot romer för att han återger en målsägares signalement. Om man dessutom har följt kontot så ser man genomgående exempel på sunda värderingar och perspektiv och en vilja att använda twittrandet till att förbättra polisarbetet och ge medborgarna nyttig information. Jag tror ingen kan ge några exempel på tweets ifrån "YB_Sodermalm" som indikerar en osund människosyn eller missaktning mot vissa grupper. Men ändå blev kontoinnehavarna anklagad för "rasbiologi" och uppmanade att "gå om dagis". Det är för mig ett mycket tydligt exempel på hur en viktigt debatt istället för att handla om sakfrågor som verkligen behöver diskuteras direkt halkar över i personangrepp och skyttegravskrig. Föga konstruktivt.

Jag tycker att det var ett mindre bra beslut att skriva "romskt utseende" i en tweet där man eftersöker en gärningsman med tanke på de föreställningar om och den diskriminering som finns mot den romska gruppen. Jag tycker att det är sunt att det blir en debatt om hur polisen skall använda Twitter, vad man skall gå ut med, och om riskerna med att direkt återge etnicitetsuppgifter i signalement ifrån vittnen till en större allmänhet. Men en sådan diskussion måste föras på ett respektfullt sätt, med åtminstone ambitionen att förstå meningsmotståndarnas perspektiv, för att vara konstruktiv. "YB_Sodermalm" fattade ett minutoperativt beslut då de gick ut med signalementet, och det (helt nya) faktum att det gick att föra ut det på Twitter gjorde att formuleringen även spreds till allmänheten. Det fanns ingen illvilja bakom det beslutet, bara en ovana att hantera ett för polisen nytt medium där "YB_Sodermalm" är en av de absolut främsta pionjärerna. Polisen bakom tweeten, Viktor Adolphson, har också sagt att han "hamnade snett" och tar åt sig av kritiken. Det vore välkommet om även de som har kölhalat "YB_Sodermalm" på nätet kunde reflektera över sitt eget sätt att hantera den här diskussionen. Det vore olyckligt om slutsatsen ifrån "YB_Sodermalm" eller andra delar av polisen blir att man backar tillbaka ifrån sociala medier, eftersom närvaron där faktiskt bidrar till att göra polisen öppnare och mer medborgarvänlig.

Vad gäller diskussionsklimatet så är det även min förhoppning att om man lyckas komma förbi de ideologiska låsningar som gör att det knappt går att prata om saker som etnicitet, så kan man komma vidare till att hantera alla de verkliga problem som är kopplade till etniskt tillhörighet. Att sluta fastna i begreppen och istället prata om verkligheten. Den grova diskriminering som romer utsätts för och den sociala marginalisering som stora delar av den romska gruppen i Sverige lever i är ytterst reella problem, och kräver lösningsfokus och åtgärder. Detsamma gäller diskriminering baserat på andra kategorier, som t.ex. sexuell läggning eller könsidentitet. Bara det faktum att man idag i Sverige fortfarande tvingas till sterilisering vid könsbyte (tills den nya lagen träder i kraft) gör att man blir mörkrädd. Sverige må ligga i framkant i många frågor relaterade till mänskliga rättigheter, men det finns fortfarande otaliga exempel på öppen eller dold diskriminering som vi måste ta tag i. Det är det vi borde fokusera på, inte att försöka censurera ut stora delar av det språk vi faktiskt behöver bland annat för att diskutera de här frågorna.

Slutligen, det kan kännas lite ironiskt att många av de personer som är snabbast att kalla alla begrepp som delar in människor i grupper baserat på etnicitet för rasistiska ofta är väldigt benägna att inte bara dela in människor i kategorier baserat på "klass" utan även plädera för att det är legitimt att hata någon enbart på grund av dennes klasstillhörighet. Mer om det här. Detsamma gäller vissa yrken, där min och "YB_Sodermalm"s yrkestillhörighet ibland kan vara tillräcklig för att man skall anses förtjäna att bli hatat, oavsett ens personliga värderingar och hur man sköter sitt jobb. Det är alltså skillnad på kategoriseringar och kategoriseringar, stereotyper och stereotyper...

Tillägg 2012-08-04:
Någon vecka senare så skriver flera stora medier återigen om polisens användning av etniska signalement. På polisens hemsida skrevs det om ett rånförsök som enligt målsägaren skall ha begåtts av "pakistanier". Efter kritik ändrades texten, och medier rapporterar om ännu en "pudel". Som det verkar har alltså en informatör publicerat en uppgift på polisens officiella hemsida innehållande en etnicitets/nationalitetsuppgift tagen ifrån målsägaren. Först, vad gäller målsägarens uppgift om att det har rört sig om "pakistanier", så är det för mig omöjligt att säga om denne hade belägg för att säga det eller ej. Därför hänvisar jag bara till mina tankar ovan och lämnar det utan fler kommentarer. Däremot är det två saker som skiljer sig ifrån exemplet med "romskt utseende" som texten behandlar. Det första är att få grupper, som jag nämnde, är så utsatta för missaktning, stereotypisering och diskriminering som romer. Ur den aspekten är signalementet "pakistanier" mindre problematiskt. Men en kanske ännu viktigare skillnad är sammanhanget och syftet med publiceringen. Vad gäller signalementet med "romskt utseende" som publicerades på twitter av "YB_Sodermalm", så var det ett operativt beslut i en pågående insats där syftet var att få tag på en flyende gärningsman. Det fanns alltså både en tidspress i beslutsfattandet och en specifik anledning till publiceringen. Vad gäller publiceringen på hemsidan så gjordes den troligtvis utan någon operativ tidspress, och syftet var rimligtvis inte främst att få tag på gärningsmannen utan att ge generell information till allmänheten. Därför fanns det alltså väldigt mycket mindre att vinna på publiceringen. Och i slutändan så handlar ju den här typen av besluts, som med all rätta kan kallas värderingsmässiga, om att väga nyttan av en publicering mot riskerna. Och risken för negativa generaliseringar (både mot specifika etniska grupper och mot "invandrare") finns ju dessvärre alltid.

Nedan om ärendet i fråga:
SR
DN
SvD

Read more...

Om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet

I mitt förra inlägg berörde jag begreppen "etnisk svensk" och "svenskt utseende". Jag hade hoppats att det inlägget skulle räcka för att jag skulle lyckas göra mig förstådd vad gäller diskussion på Twitter som jag halkade in i häromdagen om etnicitet, och den följande diskussionen om "svenskt utseende" och signalementsuppgifter. Så var inte fallet.

Vad gäller etnicitetsbegreppet så finns det personer som helt vill att det skall försvinna, vilket jag har svårt att förstå eftersom det bär på en mening som blir svår att ersätta rent kommunikationsmässigt. Det är helt självklart för de flesta människor att det finns kulturella, språkliga och historiska sammanhang i olika folkgrupper som betyder något och som det finns ett behov att ha benämningar för. Sen om man som enskild person vill omfamna etnicitetsbegreppet för sitt eget identitetsskapande eller ta avstånd ifrån det måste naturligtvis vara upp till var och en att välja. Nog om det

Vad gäller signalement, dvs den beskrivning av en persons utseende som ges för att denne skall kunna kännas igen (ofta av poliser som letar efter t.ex. en gärningsman eller en försvunnen person), så hävdade ett antal debattörer till min förvåning bestämt att etnicitetsuppgifter som "svenskt utseende" eller "latinamerikanskt utseende" inte var försvarbara och dessutom helt onödiga. Att de personer som dömde ut något som i princip varje polis kan gå i god för behovet av att använda själva inte har någon kunskap om eller erfarenhet av polisarbete hindrade inte de tvärsäkra yttrandena... Ok, jag brukar också yttra mig om saker jag inte har särskilt mycket kunskap om, men lite mer distans och ödmjukhet hade jag tyckt vore klädsamt...


Signalement används som sagt för att beskriva en person så att denne skall kunna kännas igen. Det handlar alltså inte över huvud taget om värderingar om vem som anses tillhöra en viss grupp eller kategori, eller om att behandla människor olika baserat på grupptillhörighet. Främst handlar det om en beskrivning av utseendet, men man kan även nämna t.ex. en dialekt, en gångstil med mera. Om man råkar veta fakta om personen som underlättar igenkännandet så nämns även detta, ett exempel kan vara nationalitet. Signalementet används under aktiv spaning t.ex. i direkt anslutning till ett brott eller då t.ex. en suicid person eftersöks för att föras till vård. Då går det ut på polisradion (som för övrigt är krypterad). Det skrivs även in i polisanmälan för att underlätta det vidare utredningsarbetet. Endast i undantagsfall når ett polisiärt signalement en bredare "publik" än poliser (t.ex. via program som "Efterlyst"), och då har man också möjlighet att vara mer genomtänkt vad gäller hur man formulerar sig, t.ex. vad gäller etnicitet, för att undvika missförstånd och oönskade generaliseringar. Sen så krävs det i princip att man har information som är ovanligt exakt och specifik för att det skall vara till nytta att gå ut med ett signalement till allmänheten, då den potentiella gruppen människor som signalementet "prövas" mot av mottagarna är så väldigt mycket större.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens "ursprung", d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v. Däremot är det extremt svårt för en person att beskriva en person med mer exakta termer som "krokig näsa, stora läppar, låg panna" (OBS kopierat ifrån ett ironiskt twitterinlägg riktat till mig) med mera då det främst är mycket svårt att uppfatta men även kan vara svårt att verbalisera. Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en "latinamerikan" och en "nordafrikan" även om de har exakt samma frisyr och hudfärg. Det är helt enkelt mycket lättare att uppfatta helheter, kategorier, speciellt om det finns en igenkänningsfaktor, än att uppfatta detaljer. Likaså är det lättare att kommunicera helheter än brottsstycken.

Det klagas på att etnicitetsuppgifterna i signalementen är inexakta eftersom människor naturligtvis kan se väldigt olika ut även om de har samma ursprung. Så är det självklart, men det handlar bara om en av många små byggstenar för att öka chansen för igenkänning. Även åldersuppgifterna, klädseln med mera är inexakt beskriven. Så länge den kan hjälpa utredningen eller letandet framåt så nämns det ändå. Allt är dessutom starkt beroende på sammanhang. Om jag hade begått ett rån i t.ex. Tarapoto i Peru, så hade det räckt att skriva "gringo" i signalementet, och alla som såg mig skulle veta att jag var den de letade efter. Hade man skrivit "östasiat" i ett signalement i Arvidsjaur så hade det antagligen varit en viktig pusselbit. Hade man gjort det i Peking så hade det varit till mindre hjälp, och de hade antagligen inte bara frågat om man menade kines, japan eller korean utan, vad gäller kineser, ifrån vilken provins personen kom.

Leder då signalementsuppgifter till ökad risk för att andra tillhörande en utpekad grupp blir kontrollerade. Absolut, i vissa fall. Hade det t.ex. befunnit sig en "gringo" till i Tarapoto då jag begick mitt hypotetiska rån lär sannolikheten att han blir kontrollerad vara nära 100%. Likaså, om en man som råkar bära exakt samma kläder som en rånare som precis har flytt påträffas lär denne också kontrolleras. Men detta handlar om få tillfällen och snäva tidsintervall i samband med grövre brott. De allra flesta kontroller görs i samband med det polisarbete som löper på dagligen för att beivra brottslighet och upprätthålla ordning, t.ex. av bilar som man vet brukas av kända kriminella. Och det arbetet baseras alltså varken på etnicitet/profilering eller på signalementet ifrån någon brottsanmälan. Däremot kan det finnas aktuella spaningstips som gör att man t.ex. fokuserar på en viss gruppering som är speciellt brottsaktiva. Sen kan det naturligtvis finnas enstaka fall där enskilda poliser eller arbetsgrupper faktiskt på ett felaktigt sätt använder etnisk profilering i polisarbetet, men det är inget som jag själv har sett exempel på då jag har jobbat.

Men visst kan de signalementsuppgifter som blir resultatet av brottsanmälningar leda till att uppmärksamheten riktas mot vissa folkgrupper? Ja, om t.ex. ett antal vittnen i samband med inbrott sett latinamerikaner i närheten av brottsplatsen vid brottstiden så kan det tyda på att det är en etniskt baserad liga som opererar, vilket lär påverka spaningsarbetet. Om en överväldigande majoritet av alla dödsfall där unga kvinnor faller ifrån balkonger sker hos en viss folkgrupp, så lär det påverka uppmärksamheten och vaksamheten mot yttringar av hederskultur då t.ex. ett larm om någon sorts familjevåld kommer ifrån en familj som delar det ursprunget. Det handlar om att kunna se sammanhang och använda den kunskapen till att hjälpa människor och beivra brott. Men att se och sträva efter att förstå sammanhang och strukturer skall naturligtvis inte hindra att varje ny människa man träffar på behandlas som en ny individ, och inte döms efter vad andra som synbart tillhör samma grupp har gjort utan ges samma respekt, samma rättigheter, samma bemötande som alla andra oavsett grupptillhörighet.

Slutligen så vill jag igen betona att jag ser den stora överkänslighet som finns kring begrepp som "etnicitet" som ett stort problem, speciellt i kretsar av människor som deltar i den offentliga debatten kring frågor som integration, migration, mänskliga rättigheter, med mera. Om man ger sig in i diskussionen utan att ha en handbok i vad som anses vara politiskt korrekta uttalande så kommer man för eller senare ofrånkomligen bli direkt eller indirekt anklagad för rasism, diskriminering, främlingsfientlighet eller dylikt oavsett hur väl förankrad man är i en tolerant och inkluderande världsbild. Detta innebär inte bara att man skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och att man hindrar ett konstruktivt samtal som har lösningsfokus och syftar till ökad förståelse (och på så sätt försvårar att komma framåt med svåra samhällsproblem). Det innebär även att enormt viktiga begrepp som "rasism" späds ut och devalveras tills de tappar delar av sitt värde.

I grunden handlar det om att diskussionen ofta fastnar på en "akademiskt" nivå och handlar om orden, begreppen, kampen om tolkningsföreträdet istället för att handla om verkligheten, de problem och behov som faktiskt finns och vad vi kan göra av dem. Världen blir inte nödvändigtvis bättre om man lyckas fasa ut alla ord som t.ex. har med någon form av grupptillhörighet att göra och ersätta dem med omskrivningar som är så omfattande att de aldrig någonsin kan tolkas som att de exkluderar någon. Det finns ytterst konkreta problem i samhället som har att göra med diskriminering, marginalisering, utanförskap, brist på förståelse, brist på integration med mera, och min fasta övertygelse är att vi alla skulle tjäna på en mer öppen och tolerant debatt som fokuserade mer på verkligheten än på orden. Mina tankar går osökt till hur katastrofalt frågan med hedersvåld har hanterats i Sverige. Även efter morden på Pela och Fadime så fanns det ett helt etablissemang av politiskt korrekta "tyckare" som sparkade bakut varje gång någon implicerade att det överhuvudtaget fanns kulturellt betingat våld och förtryck mot unga kvinnor (och män) då själva idén ansågs vara rasistisk. Jämförelsen är orättvis på det sättet att det inte finns några utsatta offer som överges och sviks i t.ex. ett samtal om signalement, men det finns paralleller i hur fokus hamnar på ord och definitioner istället för på verkliga problem. Och det är alltid olyckligt.

Det finns hur mycket som helst att säga om vad som verkar anses vara politiskt korrekt att säga. Innan jag avslutar det här redan allt för långa inlägget så skall jag ge ett litet skämtsamt exempel, en lek med ord: Jag skulle till exempel kunna hävda att "Jag gillar inte den svenska mentaliteten" anses vara ett acceptabelt uttalande, medan "Jag gillar den svenska mentaliteten" eller "Jag gillar inte den somaliska mentaliteten" båda skulle ha sågats av ett antal debattörer. Varför? Tja, att klaga på sin egna grupp, speciellt i ett sammanhang då det kan anses vara att sparka uppåt, är alltid ok, medan att hacka på andra grupper, speciellt då det kan anses vara att sparka nedåt inte är ok. Detta är förståeligt. Vad gäller "Jag gillar den svenska mentaliteten", så skulle ett sådant uttalande kunna anklagas för att implicera att det finns en homogen grupp av svenskar (etniska svenskar?) som har en gemensam mentalitet som är något positivt, vilket då kan tolkas som att de som inte anses tillhöra denna grupp inte är lika mycket "svenska" eller har sämre mentalitet. Båda tolkningarna kan av vissa anses vara rasistiska. Dessa associationsbanor klarar man sig dock troligtvis undan ifrån om den aktuella mentaliteten anses vara något negativt, eftersom grunden i rasismanklagelserna nästan alltid handlar om att framhäva det "svenska" på bekostnad av något annat. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun...

Read more...