Samtyckesbaserat våldtäktslagstiftning

Igår var jag på ett litet seminarium som Amnesty hade anordnat för att skapa uppmärksamhet kring och diskutera problemet med våldtäkter och med svårigheten att lagföra förövare. De hade samlat ett antal mycket intressanta föredragshållare, och det var intressant att lyssna på olika perspektiv om vad som kan göras för att förbättra situationen. Det intressantaste förslaget enligt min uppfattning kom ifrån straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Hon presenterade ett förslag ifrån en utredning som hon hade gjort på miljöpartiets uppdrag om att sexualbrottslagstiftningen borde baseras på samtycke. Jag hade visserligen hört förslaget om en samtyckesbaserad lagstiftning förut, men snabbt förkastat det, bland annat på grund av att det antagligen skulle göra de redan extremt komplicerade bevisfrågorna ännu mer komplicerade. Leijonhufvud hade dock övertygande argument. Dels så nämnde hon ett exempel, det så kallade Jordbrofallet, där en ung flicka (dock över 15) som hade rymt ifrån ett behandlingshem och var väldigt utsatt och trasig psykiskt utnyttjades av ett antal män. Där konstaterade tingsrätten i domen att det inte gick att döma två av de tre för våldtäkt, men att om lagstiftningen hade varit samtyckesbaserad så hade gärningen varit straffbar. Detta då flickan inte gett samtycke och det torde ha varit uppenbart att passivitet i hennes tillstånd inte var att tolka som samtycke. Eftersom hon dock inte var i ett sådant hjälplöst tillstånd som avses med nuvarande lagstiftning så var gärningen inte straffbar. Fall där bevisningen är så klargörande som den verkar ha varit i Jordbrofallet är antagligen mycket ovanliga, varför de åklagare som yttrat sig i frågan verkar vara övervägande negativa. Men en tydlig lagstiftning största nytta skulle inte vara lagföring utan moralbildning. Om lagen säger tydligt att det aldrig är tillåtet att ha sex med någon som inte samtycker, så kan man tydligt säga att den sortens beteende som gärningsmännen i Jordbrofallet uppvisade är fel, moraliskt och lagligt. Självklart skall fortfarande uppsåt krävas för brott, så om mannen uppfattar det som om kvinnan samtycker till sex med honom så är gärningen inte brottslig, oavsett dialog och former (folk skall ju få ha sex precis som dom vill). Men om mannen inte uppfattar ett samtycke, och trots det har sex med kvinnan så bör det vara brottsligt även om varken hot eller våld har förekommit. Detta stämmer med den lagstiftning som ICC tillämpar, och verkar även stämma med Europadomstolens åsikt i frågan, baserat på domstolens utslag i ett uppmärksammat mål emot Bulgarien.

Angående seminariet så förde Amnesty även fram kravet på att alla nedlagda våldtäktsundersökningar skulle utvärderas av någon form av granskningskommission. Jag kan absolut se att polisen, och även åklagarmyndigheten, har ett behov av metodutveckling och förbättringsarbete. Det gäller ju alla organisationer. Och man skulle kanske genom t.ex. utbildningsåtgärder höja kvaliteten på utredningarna, och genom kontroll säkerställa en miniminivå, men det viktigaste är antagligen att utredarna ges tid och resurser att utreda. Många avdelningar är underbemannade, och det gör självklart att man inte har möjlighet att vända på alla stenar om man i praktiken är säker på att det inte kommer att ge något, då det hela tiden kommer in nya mål som man behöver handlägga. En utredning som undersöker hur polisen kan bli bättre på att utreda våldtäkter skulle vara utmärkt, men en granskningskommission som kollar igenom alla nedlagda fall skulle vara extremt dyrt och ineffektivt. Lägg då hellre de pengarna på att stärka upp utredningsavdelningarna resursmässigt.