Våldet, straffen och politiken

En av de faktorer som gjorde att jag bestämde mig för att lämna ett bättre betalt yrke som ingenjör och istället bli polis var ilskan och vanmakten jag kände varje gång jag läste om ännu en person som hade blivit utsatt för våldsbrott av olika karaktärer, och medkänslan med de offer som ofta får sina liv förstörda genom de fysiska och psykiska men en grov misshandel lämnar. Det handlar om unga män som blivit brutalt nedslagna eller nedsparkade då de råkat möta "fel" persons blick på krogen, och som kanske aldrig kan gå obehindrat efteråt. Det handlar om familjefäder som inte klarar av att gå vidare efter att ha blivit överfallna då de varit ute och jobbat sent och som inte kan hantera känslorna av rädsla, sorg och hat som väckts till liv och därför får sina relationer, sin familj, söndertrasad och fastnar i missbruk. Det handlar om pensionärer som aldrig mer vågar gå ut efter att ha råkat ut för en hänsynslös brottsling på gatan. Det kan handla om en lärare som bara ber en elev att komma till lektionen och därför får ansiktet sönderslaget. Och allra mest handlar det om alla de kvinnor som gång på gång blir slagna och nedbrutna kroppsligt och själsligt av just de män som borde ta hand om dem, stötta och hjälpa.

Att hjälpa de kvinnor som utsätts för partnervåld är en av polisens viktigaste uppgifter. DN skriver idag om att kvinnor mördas trots flera polisanmälningar, och det är naturligtvis helt oacceptabelt. Självklart skall alla tillgängliga medel användas för att stötta och hjälpa de kvinnor som förföljs av sina män, både vad gäller psykosocialt stöd, juridiskt stöd och konkreta skyddspaket. I Västerort i Stockholm där jag jobbar använder vi riskbedömningssystemet SARA (Spousal Assault Risk Assessment Guide) för alla fall av relationsvåld för att försöka identifiera risker och kunna agera med skyddsåtgärder om risken är hög. Vi har också ett specifikt relationsvåldscentrum med specialister på att hjälpa kvinnor som utsätts för partnervåld. Det är möjligt att alla polismyndigheter inte har samma resurser vad gäller stöd till våldsutsatta kvinnor, men det är definitivt en fråga som lyfts inom polisen på sistone, och min känsla är att utvecklingen går åt rätt håll.

Sen får man inte glömma att polisens kärnverksamhet är att verka för ett tryggare samhälle genom att beivra och utreda brott. Självklart skall de utsatta kvinnorna ha stöd, men för det första så borde det inte vara den slagna kvinnan som tvingas fly och gömma sig, för det andra så går många misshandlade kvinnor tillbaka till sina slående män, om de ens anmäler i första läget. Det är därför enormt viktigt för möjligheten att hjälp offret att man lyckas gripa och lagföra gärningsmannen. Och för mig som polis är det få saker som är så tillfredsställande som att kunna gripa en våldsbrottsling och på så sätt ge brottsoffret chans till frid, återhämtning och upprättelse, och dessutom säkerställa att våldsverkaren inte har möjlighet att ge sig på någon annan, åtminstone inte medan han sitter inne.

Det är dock enormt frustrerande när våra domstolar konsekvent värderar straffvärdet för våldsbrott väldigt lågt, medelstraffet för grov misshandel har legat på 1,5 år trots en skala på 1-10 år. Alliansregeringen har dock gjort en ansats att försöka skärpa straffen för våldsbrotten, bland annat genom att införa en ny brottsrubricering (Synnerligen grov misshandel). Även minskningen av mängdrabatten som alliansen diskuterar vore ett steg i rätt riktning. Min uppfattning är dock att ytterligare straffskärpningar vore ett bra sätt att markera brottens allvarlighet och att skydda brottsoffren. Om man dessutom kunde utöka möjligheterna att använda sig av Besöksförbud, och att straffa överträdelser hårdare, så hade det varit ännu ett verktyg för att stärka brottsoffrets ställning även då gärningsmannen är på fri fot.

Med brottsoffrens situation i åtanke är det rent horribelt att höra att Lars Ohly, partiledare för vänsterpartiet, vill sänka straffet för grov misshandel till ett år, med möjlighet till frigivning efter halva tiden. Det känns som ett hån mot ett brottsoffer som kanske har fått sitt liv förstört att gärningsmannen kan komma ut efter sex månader. Dessutom innebär det för t.ex. en slagen kvinna att hon återigen behöver leva i skräck och på flyende fot, medan den misshandlade mannen kan ge sig på henne igen utan att riskera mer än några månader till i fängelse.

Det intressanta är dock att vänsterpartiet vill höja straffet för sexköp, vilket torde göra att det hamnar på samma nivå som straffet för grov misshandel (fängelse i ett år), vilket kan läsas om i denna intressanta artikel, samt på denna utmärkta blogg. Att en man betalar en vuxen kvinna för att få ha sex med henne, på helt frivillig basis och utan inslag av människohandel, hot eller våld, skall alltså straffas lika hårt som att t.ex. en man häller syra i ansiktet på en kvinna och lämnar henne permanent vanställd? Med tanke på att vänsterpartiet gillar mängdrabatten för brott så blir det dessutom knappast något högre straff om en torsk istället för att bara betala för sig och gå efter ett genomförd sexköp, efteråt struntar att betala (bedrägeri) och sedan slår den prostituerade sönder och samman (grov misshandel). Man undrar i vilken värld de lever?

Slutligen skulle jag gärna vilja veta vad miljöpartiet tycker om brott och straff. Justitieminister Ask skriver att även de förordar sänkta straff. Stämmer det?