Varför det var viktigt att skriva om dödsskjutningen i Husby

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Många har reagerat positivt på publiceringen, men jag har också av kollegor fått en hel del kritik angående det jag skrev och ärliga frågor om varför jag valde att gå ut så öppet med mina funderingar. Vad gäller den mer konkreta kritiken, så bemöter jag den i det här inlägget. Nedan skall jag försöka förklara varför jag tror att det är viktigt att öppet kunna rannsaka händelser där polisens agerande kan ifrågasättas.

Jag skrev i ingressen till inlägget att jag väljer att publicera texten "då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet". Jag är övertygad om att vi lär oss av att öppet diskutera vår verksamhet, både det som fungerar bra och det som fungerar dåligt. Det innebär självklart inte att jag tror att sociala medier eller nyhetsinslag på något sätt kan ersätta de interna processer som finns för att kontinuerligt utveckla polisen. Däremot kan en öppen diskussion fungera som ett komplement, då den kan sätta fokus på saker som inte fungerar tillräckligt bra och genskära den inneboende tröghet som det innebär att diskutera saker i en strikt hierarkisk organisation där takhöjden ibland brister. Ett välkänt exempel är ”pinnjakten” där de negativa effekterna har synts tydligt på golvet, men då dessa skall kommuniceras upp genom leden till dem som är beslutsmässiga så blir det lätt en variant av ”viskleken” där det som väl når fram har tappat både i innehåll och budskap.

Dessutom gör en öppen diskussion att de som har investerat prestige i en fråga, de som har i uppdrag att driva igenom dåligt utformade direktiv eller de som känner sig (på individ eller gruppnivå) ifrågasatta av att problem diskuteras får det svårare att lägga locket på och kväsa en konstruktiv lärandeprocess. Jag tror att min text bidrar till att öka förutsättningarna för att polisen som organisation lär sig något av tragedin i Husby.

Jag är också helt övertygad om att mer öppenhet, tillsammans med en ökad självkritik, starkt skulle bidra till att höja polisens förtroende hos allmänheten. Jag har efter att jag publicerade mitt blogginlägg ifrån bekymrade kollegor fått höra att jag riskerar att sänka polisens förtroende eftersom jag pekar på vad jag uppfattar som brister. Det skulle i sin tur kunna leda till att folk inte pratar med oss, ger tips, vittnar, och så vidare. I princip alla som inte är poliser som har hört av sig till mig har dock sagt precis tvärtom, att de i och med min text har fått ökat förtroende för polisen. Många har skrivit och tackat mig för att jag just har givit dem förtroendet för polisen åter. Det är stora ord som jag naturligtvis tar med en nypa salt, men reaktionen tyder på något jag redan har fått höra många gånger. De som har lågt förtroende för polisen (och nu menar jag vanliga människor, inte exempelvis yrkeskriminella eller andra som hatar polisen oavsett vad vi gör) baserar inte det främst på att poliser begår misstag eller beter sig illa ibland. Alla människor begår misstag. Det är det faktum att poliser ofta upplevs sluta leden och försvara ifrågasatta ageranden samt att polisen uppfattas vara dålig på att erkänna misstag och felaktigheter som oftast lyfts fram som det som mest skadar vårt förtroende, även bland dem som annars är positivt inställda.

Som polis så vet man att området emellan straffbara fel och ett schysst agerande är ganska stort för misstänkta brottslingar, men det gäller även för poliser, och för polisen som organisation. Om man ser att ett agerande ifrån polisen går riktigt illa, och den enda responsen man får är ”det har startats en internutredning”, och den utredningen sedan, korrekt, leder till att ingen döms, så innebär det att den signal polisen skickar var att man anser att allt gick rätt till. Den bristen på självkritik kan upplevas som en dubbel kränkning. Om man istället skulle konstatera att inga brottsliga fel begicks, men att insatsen eller ingripandet var misslyckat och att man kommer att lära av detta, så tror jag att det skulle innebära ett ökat förtroende. Om man dessutom skulle be dem som drabbats av misstagen om ursäkt så tror jag anseendet skulle bli ännu högre.

Det handlar inte heller bara om att eftersträva ett högt förtroende, det handlar på ett djupare plan om att de människor som drabbas då något går fel vid ett polisingripande måste få sina rättigheter och intressen tillvaratagna. Som polis är förståelsen för hur viktigt det är för människor som blir kränkta att få upprättelse helt grundläggande. En stor del av utredningsverksamheten handlar just om att ge människor som har utsatts för övergrepp upprättelse. Upprättelsen kan dock vara precis lika viktig när kränkningen inte innebär en juridiskt straffbar handling. För dem som har utsatts för kränkningar av polisen så skulle nog en ursäkt och ett konstaterande att man har brustit, samt att man kommer att lära sig av detta, bära långt. Och, för att återvända till fallet med dödsskjutningen i Husby, så är det svårt att föreställa sig en större kränkning en den som kvinnan i Husby utsattes för vid inbrytningen i hennes hem som slutade med att hennes man sköts till döds (även om allt skedde lagligt och utan onda intentioner). Jag anser att hon har rätt till den upprättelsen, även om jag förstår att det skulle kunna upplevas som att man brister i stöd till de kollegor som var inblandade i insatsen.

Någonstans här ligger problemets kärna, i att inte bara se till den egna gruppen, utan vidga perspektivet. Det är lätt att förstå tendensen att alltid försvara hur andra poliser agerar då de kritiseras. De som uttalar kritiken utmålas ibland som att de inte förstår något eller vet vad de pratar om. Granskningar skrivs om till ”häxjakter”. Ledning och kollegor förväntas att genom uttalanden och handling visa att man till 100% ställer upp bakom den utsatta eller misstänkliggjorda polisen. Detta då det självklart gör livet lättare för en kollega som genomgår en tuff period. På samma sätt avfärdas krav på att poliser, liksom alla andra, borde förhöras innan de riskerar att genom exempelvis ett debriefingsamtal ha fått sina minnesbilder ensade med att kollegans behov i det läget måste övertrumfa (det normala) utredningsförfarande. Men det man då glömmer bort är att det hela tiden finns en annan part, en part vars utsatthet och lidande kan förvärras av att man helhjärtat utåt hävdar att den kränkning som hon eller han har blivit utsatt för var ett legitimt och oklanderligt handlande.

Det är positivt att känna lojalitet med kollegor. Man delar ett utsatt yrke. Det är enormt viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Den positiva “kårandan” gör jobbet effektivare och roligare och hjälper kollegor att orka även när det är tufft. Men det får inte ske på andras bekostnad, för då blir ”kårandan” negativ. Alla har en tendens att försvara personer ur den egna “gruppen”, oavsett vilken grupp det handlar om. Men om det går så långt att man tvärsäkert alltid utgår ifrån att någon har agerat korrekt bara för att denne tillhör ens egen grupp , då hamnar man i ett ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen. Alla gör fel ibland, även poliser. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är mycket större. Objektiviteten som alltid skall iakttas kan och får inte sopas under mattan när kollegor är involverade utan är då snarare extra viktig.

Jag står fast vid att jag tror att Sverige har en av världens bästa poliskårer, inte minst vad gäller bemötandefrågor. Men jag är också övertygad om att vi kan bli mycket bättre om vi blir öppnare, och framför allt mer öppet självkritiska och ödmjuka. Och det gäller speciellt gentemot dem som drabbas eller kränks då polisen genomför insatser eller ingripanden där något på ett eller annat sätt går fel.

Read more...

Bemötande av kritiken mot min text om dödsskjutningen i Husby

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Inlägget har väckt starka reaktioner, inte minst ifrån en del av mina kollegor. Många har hävdat att jag inte borde ha publicerat texten alls, att jag har fel i den kritik jag tar upp och att eventuell kritik i så fall borde ha framförts internt. Jag har också fått ärliga och uppriktiga frågor om varför jag valde att publicera inlägget, vad jag hade för syfte med det. Jag respekterar och lyssnar på den kritik som är saklig och kommer nedan försöka ge ett sammanhang och bemöta kritiken. Jag har även skrivit ett separat inlägg där jag förklarar varför jag tyckte att det var viktigt att publicera texten.

När förundersökningen mot kollegan som hade skjutit hade lagts ned och jag då kände att det kunde vara aktuellt att skriva om och publicera texten som jag hade skrivit veckan efter skjutningen (men hållit på), så diskuterade jag först texten grundligt med två personer som jag har mycket stort förtroende för, min sektionschef och polisförbundets ordförande.

Cirka tio timmar efter att jag lade ut texten så började media ringa. Samtalen fortsatte långt in på natten, och började igen tidigt på söndagsmorgonen. Jag bollade igen med min chef, och kom fram till att det var lika bra att tacka ja till förfrågningarna om telefonintervjuer. Jag sa däremot nej till alla som ville skicka filmteam och alla inbjudningar till TV eller radio. På söndag förmiddag så toppade alla stora dagstidningarna sina websidor med "nyheten". Jag hade förstått att det skulle finnas ett visst intresse, men var helt oförberedd på att det skulle bli så massivt. Jag sökte alltså inte upp media, de sökte upp mig.

Nu till frågorna och kritiken. Många kollegor hävdar att jag inte borde ha uttalat mig överhuvudtaget om vad som hände i lägenheten, då jag inte var på plats och då jag inte verkar ha förstått hur farlig en knivbeväpnad psykiskt sjuk man är. Vad gäller att inte uttala sig om något när man inte har varit på plats, så skall man så klart vara försiktig med vad man säger när man har en begränsad bild av en händelse. Men den "regel" som säger att man aldrig skall uttala sig om ett ingripande när man inte har varit med verkar för mig egentligen mer handla om att man inte bör kritisera kollegor. Andra människors handlingar har vi poliser normalt inga problem med att ha åsikter om, och att bilda sig en uppfattning om något man själv inte har bevittnat är ju ganska grundläggande i polisarbete och i rättssystemet i stort. Jag håller dock absolut med om att man bör försöka undvika att hänga ut enskilda kollegor med sin kritik, vilket jag återkommer till nedan. Det jag har skrivit om vad som hände inne i lägenheten är för övrigt helt baserat på förhöret med kollegan mot vilken utredningen nu är nedlagd.

Vad gäller dödsskjutningen av mannen i Husby så var det egentligen inte detaljerna i lägenheten, utan själva resultatet som jag kritiserade. Jag tycker helt enkelt att svensk polis då man i ett läge som inte framstår som akut väljer att gå in måste kunna hantera en knivbeväpnad berusad och psykiskt labil 69-åring som befinner sig i sin egen lägenhet utan att det slutar med att han blir skjuten i huvudet. Man var trots allt innan inbrytningen fullt medveten om förutsättningarna för en eventuell konfrontation i lägenheten, och hade full kontroll över hur man valde att gå in. Och jag står fast vid att om man inte kände att man hade möjlighet att hantera den (med den använda taktiken) långt ifrån osannolika händelsen att mannen rör sig mot gruppen med kniven höjd utan att skjuta honom till döds, då borde man inte ha gått in alls. Det hade varit annorlunda om det hade rört sig om en klockren offersituation med starka indikationer på att kvinnan befann sig i akut fara, men hotet mot henne var aldrig mer än ytterst diffust (hennes make var psykiskt labil och visade vid flera tillfällen upp en kniv för andra), då mannen aldrig hade setts vara hotfull mot kvinnan. Tvärtom, då de båda sågs höll de om varandra. Det fanns högt kvalificerade kollegor på plats som föreslog att låta mannen sova ruset av sig och höra honom mot det olaga hotet dagen efter. Jag säger inte att det innebär att det nödvändigtvis var fel att gå in för att till 100% säkerställa att kvinnan var ok, jag förstår och respekterar det beslutet. Men om man skall agera på en så pass knapphändig hotbild (det visade ju sig sedan också att kvinnan aldrig var i fara ifrån sin man) så ställer det ännu högre krav på att man vet att man då man går in kan hantera situationen utan att göra mer skada än nytta. Det finns uppenbarligen många kollegor som anser att jag har fel i att anse att situationen i lägenheten borde ha kunnat hanterats utan att mannen skjuts ihjäl. Min åsikt har dock fått starkt stöd i flera samtal med kollegor som har mycket hög taktisk kompetens (bland den högsta som finns att tillgå i Sverige).

Det har också hävdats att det räckte med det olaga hotet för att motivera inbrytningen, och att skottet mot huvudet sedan bara var en konsekvens av det val mannen gjorde då han gick med höjd kniv mot kollegorna. Ett olaga hot med en identifierad gärningsman (han var lätt att identifiera) är dock i sig sällan särskilt brådskande att utreda. Vad gäller åsikten att agerandet ifrån polisens sida automatiskt blir klanderfritt för att mannen själv gör "val" som leder till konfrontationen, så var det uppenbart att han inte var kapabel att göra särskilt väl avvägda beslut, både på grund av berusning, psykisk ohälsa, och slutligen även säkert på grund av rädsla för sig själv och sin fru. För mig är det självklart att polisen, som företrädare för våldsmonopolet, har ett mycket stort ansvar för hur en sådan konfrontation utvecklar sig oavsett hur mannen agerar i sitt förvirrade tillstånd.

Vad gäller att hålla förhör med de kollegor som var på platsen, så har det hävdats att det inte är juridiskt möjligt eller personalmässigt försvarbart. Vad gäller juridiken, så torde inga hinder föreligga för att höra dem som inte kan misstänkas för något. Vad gäller den (eller dem) som man misstänker har agerat tvivelaktigt, så borde man kunna ta hand om och stötta personen samtidigt som man separerar denne ifrån de övriga. Han skall självklart ha rätt till advokat, men det borde gå att lösa även på jourtid. Det skulle ge ett mycket mer trovärdigt utredningsförfarande. Alternativet som troligtvis skulle ha varit aktuellt för alla icke-poliser, tvångsmedel genom hämtning till förhör eller gripande, känns varken rimligt eller önskvärt. Och vad gäller personalvårdsfrågan så är den självklart enormt viktig, men för inga andra yrkeskårer övertrumfar den utredningsförfarandet vid så pass allvarliga händelser. Så länge man inte hör poliser förrän efter de har haft möjlighet att prata ihop sig (medvetet eller omedvetet) vid en dödsskjutning, så ger man alla dem som säger att polisen har en gräddfil i rättssystemet rätt. Och även om jag har full respekt för dem som ser till personalens utsatthet, så anser jag helt enkelt att regeln att lagen skall vara lika för alla är viktigare.

Det har även hävdats att det inte heller är utredningsmässigt professionellt att höra folk direkt efter en traumatisk händelse, och att det som kollegorna då säger då de är i någon sorts chocktillstånd sedan kan användas emot dem eller någon av deras kollegor i en rättegång. Trots det är förhör något som vi utsätter alla andra människor som är med om en traumatisk händelse för. Den enda personen av dem inne i lägenheten som faktiskt blev förhörd samma natt var den kvinna som efter att ha blivit pepparsprayad fick sin make ihjälskjuten. Naturligtvis behöver fler förhör hållas då de inblandade har haft möjlighet att få distans till händelsen, men möjligheten att först få lugna ned sig (och i värsta fall även prata ihop sig med övriga inblandade) för att säkerställa att man inte säger något oöverlagt som kan framstå som ofördelaktigt för en själv eller en kollega är inget vi ger någon annan. Vi kräver att alla vi har att göra med helt enkelt skall lita till att rättssystemet fungerar, och då känns det orimligt att vi själva hävdar undantag just för att vi inte litar på systemet.

En central och förståelig oro är att min text skall leda till försämrat förtroende för polisen genom att offentligt peka på eller hävda brister. Jag tror tvärtom att den kan bidra till att på längre sikt öka förtroendet för polisen. Jag har sedan jag skrev inlägget fått mängder med meddelanden och kommentarer där personer påstår att de nu har fått tillbaka förtroendet för polisen. Hur som helst så är polisens förtroende inget egenvärde, utan något som bör förtjänas genom allt det bra jobb som görs,och genom att kontinuerligt utvecklas och bli bättre. Det är inte fasaden/vad vi presenterar, utan det vi faktiskt presterar som är det viktigaste.

En mer konkret oro är att mitt inlägg skulle riskera att leda till oroligheter i exempelvis Husby eller Södra Järva. Jag har full respekt för den oron, även om jag tror att risken är liten. Det har även påpekats att mitt publicerande skedde med dålig tajming, under skolstart och med ett resurskrävande Obama-besök på gång. Jag tar till mig den kritiken, och kunde så klart ha väntat till mitten av hösten med publiceringen. Däremot anser inte jag att risken för oroligheter kan användas för att generellt diskvalificera att man publicerar fakta eller funderingar som är kritiska mot polisen, i så fall så skulle ju polisen aldrig få kritiseras, vilket effektivt skulle stoppa möjligheten att lära sig och utvecklas av den kritiken.

En annan kritik, som jag även har fått av kollegor som jag respekterar högt, gäller att jag borde ha framfört min kritik internt först. Jag hade dock pratat med mina närmaste chefer, och har inte känt att det har funnits några andra kanaler som jag tror fungerar för kritik som är så pass generell. Stockholm/Västerort där jag arbetar har väldigt bra chefer, men de var inte ansvariga eller inblandade i det som jag anser gick fel. Och min poäng var heller inte att vända mig till någon enskild kollega och ifrågasätta dennes agerande, utan att vända mig till polisen som organisation och säga att det här gick riktigt dåligt på flera sätt, och det behöver vi lära oss något av.

Att överhuvudtaget kritisera polisen öppet/externt är kontroversiellt, och än mer så när det kan uppfattas att man riktar kritiken mot enskilda kollegor. Som jag har skrivit i inlägget var det verkligen aldrig mitt syfte att kritisera eller "hänga ut" någon enskild person, och jag har också försökt att undvika att formulera mig så att man kan få det intrycket. Jag har dock förståelse för att kollegor kan bli arga för att mitt inlägg kan upplevas som en indirekt uthängning av dem som var inblandade. Trots det så anser jag att det var så pass viktigt att just framföra mina kritiska funderingar öppet att det ändå var värt det, vilket jag skriver om här. Som det står i ingressen till blogginlägget, så ber jag om ursäkt om någon tar illa vid sig. Jag förstår och respekterar att hela händelsen har varit jobbig för de inblandade kollegorna, och speciellt för kollegan som sköt. Jag vill dock ändå påpeka att dem som har drabbat ojämförligt hårdast av den här tragedin inte är poliser, utan de äldre paret som man gjorde inbrytningen hos. Om jag inte hade trott att de, och andra personer som har varit eller i framtiden riskerar att hamna i liknande situationer, hade haft något att vinna på min publicering, så hade jag naturligtvis låtit bli.

För att sammanfatta kritiken, så har jag läst, lyssnat och tagit till mig. Jag är dock fortfarande precis lika övertygad, om inte mer, om att det var rätt av mig att publicera inlägget. Jag ger dock de kritiker som har sagt att jag borde ha väntat med publiceringen rätt, det fanns ingen brådska och jag kunde precis lika gärna ha väntat ut skolstart, Obama-kommendering och eventuella rättsliga efterspel (som jag inte förutsåg) av händelsen innan jag la ut min text. Det ber jag om ursäkt för.

Slutligen, för att få ett mer personligt perspektiv på hur tragedin kan se ut för de anhöriga, så tänker jag mig följande: En äldre släkting har blivit lite senil, något som han själv inte har insett. Han och hans fru har druckit en del, och han har sedan i ett infall varit ute och hotat grannen med kniv. Hustrun vet att han aldrig förr har gjort en fluga förnär och är inte så bekymrad. Sedan kommer polisen dit. De är båda berusade, förvirrade, rädda och trotsiga och vägrar att prata med dem. Efter ett tag bryter sig maskerade och tungt beväpnade poliser in. Hans fru ställer sig framför sin man för att skydda honom, och han har igen plockat upp kniven. Båda sprejas, hustrun separeras undan, och då han, än mer förvirrad, stressad, och desorienterad av distraktionsgranater rör sig emot personerna som i hans värld har attackerad honom i hans hem och har tagit hans fru så skjuts han i huvudet i nödvärn. Ungefär så här kan det ha sett ut ur mannen i Husbys anhörigas, perspektiv. Om det hade varit min släkting så hade jag inte nöjt mig med konstateranden om att inget kunde gjorts på ett annat sätt och att alla har agerat klanderfritt.

Read more...

Värderingar grundläggande i polisarbete

Polisen fick för ett par år sedan en "nationell värdegrund" bestående av orden "engagerade, effektiva & tillgängliga". Bra ord, alla tre, men de kanske inte säger så mycket? Just värdegrund, och värderingar tror jag dock är helt grundläggande för polisarbete.

Som det ser ut idag så styrs polisen av "resultat" (NPM, New Public Management). Det som fäller eller öppnar för befordringar och löneförhöjningar igenom hela hierarkin upp till rikspolischef är att leverera bra siffror. Siffrorna säger i sin tur relativt lite om vilken samhällsnytta man har gjort, och inte ett skvatt om hur man har hanterat de mjuka bitarna, hur man har bemött människor, etc. Statistiken bryr sig inte heller om huruvida man exempelvis räddar livet på ett relationsvåldsoffer eller en självmordskandidat. Det är väldigt tydligt att på de enheter där statistiken inte dominerar beslutsfattandet så fattas vid prioritering och ledning av arbetet i mycket högre grad beslut baserat på etiska avgöranden om samhällsnytta och enskildas behov.

Jag tror att man behöver lyfta fram hur viktig den "etiska kompassen" är i allt polisarbete. Det gäller så väl då utryckningspoliser åker på larm som då utredare hanterar brottsoffer, och det har inte enbart med att vara effektiv, engagerad och tillgänglig att göra. Hanteringen av de människor man möter i yrket är central, och den hamnar i skymundan i en verksamhet som blir allt för "resultatstyrd", speciellt eftersom man lider av en konstant resursbrist. En så enkel sak som att på ett förståeligt sätt förklara varför en brottsutredning blev nedlagd eller varför man tyvärr måste lägga angelägna ärenden på hög när ingen har tid att ta i dem skulle minska risken att ett brottsoffer känner sig kränkt även av polisen. Inte minst då chefer fattar beslut om inriktningar och prioriteringar (och även i behandlingen av den egna personalen) är den etiska kompassen viktig. Beslut enbart grundade på att producera av överordnade efterfrågade resultat/siffror gör att samhällsnytta och medborgarperspektiv kommer i skymundan.  Dessutom, om man har personal som arbetar för att de känner att det de gör är rätt och meningsfullt, så minskar behovet av att försöka mäta och kontrollera i detalj. Ett skräckexempel på hur det kan sluta då man kombinerar mät/resultathets och bristande etisk kompass finns i den här videon ifrån New York (med reservation för att jag inte har gjort någon källkontroll av filmen).

Polisförbundet har också, under Lena Nitz ledning, flera gånger tagit upp frågan om att etik och värderingar behöver lyftas fram i polisarbetet, senast här. Alla försök att få till stånd en diskussion med rikspolisstyrelsen om ämnet har dock mötts av kalla handen..

Visst behöver polisverksamhet granskas och följas upp. Statistik, rätt använd, kan ge kunskap som man kan nyttja för att utveckla verksamheten. Tyvärr saknas mognaden för att hantera statistiken på rätt sätt i dagens polis-Sverige.

Vad gäller granskning, så finns det mycket bättre sätt att utvärdera och utveckla polisverksamhet än med stapeldiagram. En sak som jag själv flera gånger har tagit upp som ett bra verktyg för att få en bättre polisverksamhet i Sverige, är en extern granskande myndighet (likt Skolinspektionen). En kunnig och professionell granskning som riktar in sig på hur och med vad polisen jobbar/strukturella frågor skulle kunna vara en utmärkt motpart för att komma åt avarter av "pinnjakt" eller arbetsmetoder som är onödigt kränkande. I det förslag för ny organisation av polisen som kom kom nyligen, så finns en sådan myndighet med (inrättas den förste januari 2015). Jag hoppas att den får ett brett mandat.

Read more...

Tips om hur polisen skall bli bättre

I kölvattnet efter Quetzalas krönika på Nyheter24 och mitt svar på Aftonbladet Debatt så har Quetzala lagt upp en lista skriven av Tomas Hemstad med tips till polisen på sin blogg. Hemstad börjar tyvärr med att på sedvanligt sätt polarisera genom att hävda att jag tror att polishat enbart beror på hatpropaganda och nidbilder. Det stämmer så klart inte, vad jag har sagt är att hatpropaganda bidrar till polishat, vilket är något helt annat. Vad gäller listan, så innehåller den visserligen inget nytt, men samlar dock flera punkter som är värda att diskutera, fundera över, och dra lärdomar ifrån. Jag går igenom min syn på dem nedan:

1. Bryt mot kårandan. Om fler poliser vågade uttala sig kritiskt mot kollegor som begått övertramp ökar också förtroendet för polisen. Om rötäggen är få, måste andra poliser visa att de inte stödjer deras agerande.

Jag håller i grunden helt med Hemstad om detta. Det finns en tendens hos många poliser att alltid slå ifrån sig och gå i försvarsställning då en kollega kritiseras. Det behöver vi göra upp med. Jag skrev själv en krönika på Stockholmsfackets websida Blåljus i precis det temat. Poliser i allmänhet behöver vara mer mottagliga/öppna för att en kollega som kritiseras faktiskt kan ha gjort fel. Att vi sedan skall gå ut och offentligt kritisera kollegan som för tillfället kölhalas i media är dock inte lika självklart för mig. I vissa fall, då det gäller tillräckligt stora övertramp, så må det vara motiverat. Jag tror i så fall att det generellt sätt är bättre att ta avstånd ifrån en handling än en person. Man måste dock också vara medveten om att kritiken ibland baseras på ett ensidigt eller vinklat perspektiv. Och det måste finnas utrymme för en viss förståelse och lojalitet emellan kollegor. Men absolut behöver vi bli bättre på att ta avstånd ifrån övertrampen!

2. Lär er kommunicera med massmedia. Sluta trivialisera ert agerande i pressen, sluta att vägra svara på frågor, sluta misstänkliggöra media när de gör sitt jobb, sluta med att försöka opinionsbilda via sociala medier.

Jag tror på öppenhet mer än på mediestrategier. Därför tror jag, tvärtom mot Hemstad, att sociala medier är bra för polisen. Polisen har länge haft en kultur av slutenhet, av att vara väldigt försiktiga med att dela med sig av information. Att enskilda poliser på det sätt som jag gör ger sin egen bild av händelser eller skeenden är något helt nytt. Självklart måste polisen (ledning, pressansvariga mm) svara på frågor. Men den här punkten känns mer relevant för en journalist än för allmänheten. Jag har svårt att förstå DNs vinkling om att det största problemet med händelsen med hundföraren och den berusade mannen var tiden de fick vänta på en intervju med länspolismästaren... Och media är också en aktör, som liksom polisen måste finna sig i att bli kritiserade då exempelvis en rapportering hamnar snett eller en ledare drar märkliga slutsatser.

3. Inför nolltolerans mot rasism. De två poliserna som kallade demonstranter i Rosengård “Apajävel” och “Blattajävlar” fick fem dagars löneavdrag. De borde självklart omedelbart fått sparken. Polisens ovilja att agera runt rasistiska kamrater gör hela samhället rättsosäkert och spär på polishatet.

Vi skall absolut ha nolltolerans mot rasism. Min upplevelse är att polisen arbetar aktivt med att motverka rasism i kåren. Det tveklöst viktigaste arbetet är att kåren de senaste decenniet har berikats med en stor mängd duktiga kollegor som själva har invandrarbakgrund. Det är det effektivaste motmedlet mot rasism, på samma sätt som att man tidigare satsade på att få in fler kvinnor effektivt minskade den väldigt utbredda sexismen (som på vissa ställen var rent vidrig under exempelvis 70- och 80-talen). Det är dock självklart allas ansvar att säga ifrån om någon uttalar sig rasistiskt. Sen tror jag inte att våra arbetsrättsliga lagar tillåter att man sparkar någon efter ett rasistiskt uttalande.

4. Möt människor med respekt och tålamod. Jag har bott i tre städer i tre olika länder. Den svenska polisen är den jag blivit otrevligast bemött av. På engelska säger man “kill them with kindness”, och om den svenska olisen började vara hemskt trevig och tillmötesgående i situationer som inte är akut våldsamma eller farliga så skulle säkert bilden av polisen förändras ganska snabbt.

Detta är en självklarhet. Naturligtvis skall vi alltid bemöta människor trevligt och respektfullt. Jag håller med om att vi absolut kan bli bättre även här, men jag har svårt att tro att svensk polis ligger långt ner vid en internationell jämförelse vad gäller bemötande. Tvärtom så får jag ofta höra motsatsen.

5. Sluta använda hålspetsammunition. Varför använder polisen en ammunition som så ofta dödar, istället för att hindra? Varför använder polisen en ammunition som är förbjuden i krig på grund av att den orsakar oförsvarligt lidande? Färre dödsskjutningar skulle också leda till ett minskat polishat.

Frågan om hålspetsammunition är inte så svartvit som Hemstad verkar tro. De främsta anledningarna till att man har valt hålspetsammunition är att helmantlad ammunition riskerar att gå rakt igenom, rikoschettera, och träffa andra personer, samt att man riskerar att få väldigt lite effekt i ett kritiskt läge. Angående att den är "förbjuden i krig" så gäller det en tolkning av ett fördrag ifrån 1899. Även pepparspray, som inte orsakar några skador, är troligtvis förbjuden i krig enligt gällande fördrag. Bloggaren "Morgonsur" har skrivit utförligt och insatt i ämnet.Vad gäller dödsskjutningar, så sker det så sällan att det är svårt att dra generella slutsatser. En del har varit oförvitliga, andra förtjänar att kritiseras.

6. Lyssna på forskning. Om forskning visar på att polisen har problem med bemötande av etniska minoriteter eller att svenska poliser skjuter oftare än sina norska kollegor, så borde reaktionen vara att bjuda in forskarna till diskussion. Att gå i försvarsställning mot forskning och vetenskap ger allmänheten en bild av att polisen helst skapar sina egna regler.

Det finns definitivt ett problem på ledningsnivå vad gäller hur man förhåller sig till forskning. Det finns förresten stora problem i allmänhet med ledningen av polisen, som har att göra med "New Public Managment", att man jagar "pinnar"/resultat istället för samhällsnytta. Problemet är i grunden politiskt, men media spelar med varje gång de kräver att se "resultat", det vill säga siffror, på vad polisen "producerar". Polisförbundet (där jag är aktiv) vill att polisutbildningen skall bli en högskoleutbildning och knytas till forskning. Regeringen sa dessvärre nej. Jag håller helhjärtat med om att polisen behöver mer öppenhet för forskningsresultat, och än mer ny insatt och relevant riktad forskning, för att utvecklas.

7. Stöd förslag om en oberoende myndighet för att utreda brott begångna av poliser. Om de poliser som bryter mot lagar och förordningar endast är några få rötägg, så ligger det ju i allas vårt intresse att dessa rensas ut. Då polisen gång på gång fallerat i sina internutredningar så torde det ju finnas ett intresse för en oberoende myndighet som kan utföra dessa. Det skulle också stävja polishatet då allmänheten skulle se att de få rötäggen rensas ut.

Jag är för en extern myndighet som utreder poliser. Jag ser det dock mer som en symbolfråga, eftersom den ändå kommer att bemannas av poliser, så skillnaden mot nuvarande organisation med en separat enhet inom polisen blir troligtvis inte så stor. Det är hur som helst grundläggande att utredningar mot poliser sköts objektivt och professionellt. Haverier som i fallet med Johan Liljeqvist (som jag själv har kritiserat) är oacceptabla (detta skedde dock innan den separata enheten under RPS skapades). Jag tror dock själv att den största bristen i våra internutredningar gäller förstahandsåtgärderna, och där spelar det ingen roll vem som sedan får utredningen (vilket jag har berört i ett blogginlägg)

8. Sluta använda gummiparagrafer för att trakassera människor som inte är misstänkta för brott. En person filmar polisen när de griper någon i tunnelbanan, blir genast anklagad för att vara “muntorr”, en syftan till lagen om narkotika-innehav genom brukande. Det är inte polisen som har stiftat den lagen men det är enskilda polisers skyldighet att inte använda den som svepskäl för att hindra en person från att utöva sina lagliga rättigheter.

Även detta är självklart. Naturligtvis får polisen aldrig använda lagar som svepskäl för att trakassera människor! Och självklart är det tillåtet att filma polisen, vi måste ändå alltid arbeta på ett sådant sätt att vi inte behöver vara rädda för att filmas. Just det exempel som Hemstad tar upp har jag själv kritiserat i ett blogginlägg, vilket kanske visar på att den sortens övertramp lyckligtvis inte är så vanliga som Hemstad får det att framstå som.

9. Lyssna på kritik. Efter husbykravallerna var det mängder av människor som tog bladet från munnen och berättade om hur de systematiskt felbehandlats av polisen, ofta under många år. Ändå skriver du i din artikel om att “Den stora majoriteten poliser är vanliga människor med en vilja att göra skillnad, som gärna även hjälper dem som ogillar oss” och sen vidare att du “hoppas att ni som hatar får och tar chansen att möta och prata med poliser som kan få er att ändra uppfattning”. Men Quetzalas upplevelser då? Jonas Hassen Khemiris? Varför är det så svårt för poliser att förstå att mycket av avogheten mot polisen kommer från empiri?

Jag håller med till fullo om att polisen behöver bli bättre på att lyssna på kritik. Jag har själv, flera gånger, lyft fram detta. I min text om Husbykravallerna så skrev jag "Vi behöver inte minst bli bättre på självkritik och på att lära oss av våra misstag", och den här texten på SVT Debatt betonar än mer behovet av självkritik. Det är dock något helt annat att hävda att alla poliser är rasistiska psykfall. Jag står till 100% för att de flesta poliser är "vanliga människor med en vilja att göra skillnad". Att Hemstad kan anse det motbevisat av några exempel på människor som har haft dåliga möten tyder på precis den sortens negativa generaliserande som började den här diskussionen. Jag vågar också påstå att jag kan mer och har sett mer av polisarbete än Hemstad, varför min uppfattning är mer grundad. Just människans förmåga att generalisera, och att göra det ifrån en selektiv uppfattningsförmåga som bekräftar det man redan tror sig veta, är grunden i hela det här problemet. Visst finns det människor som har dåliga erfarenheter av polisen, och det behöver vi ta till oss och lära oss av. Men varken Hemstads eller Blancos bilder är särskilt objektiva eller representativa.

10. Ljug inte. Om vi återvänder till husbykravallerna så inleddes dem med att polisen gick ut med påståendet att mannen man skjutit fördes med ambulans till sjukhuset, när verkligheten var att han förts ut med likbil flera timmar efter att skjutningen skett. Precis som du skriver i din artikel så är polisen “beroende av allmänhetens förtroende”. När ni ljuger, hamnar detta förtroende på noll, så det borde ligga i allas intresse att inte göra detta.”

Självklart skall polisen inte ljuga. Vad gäller att man gick ut med att den skjutne mannen hade förts med ambulans till sjukhus, då han låg död i lägenheten, så var det en katastrof. Jag blev själv bedrövad då jag hörde det (eftersom jag var där och visste hur det egentligen låg till). Presstalesmannen i fråga har sagt att det var ett missförstånd och bett om ursäkt. Jag har hur som helst full förståelse för att incidenten skadade polisens förtroende. När polisen går ut med information, så måste alla kunna lita på att den stämmer. Även detta är dock ett extremt exempel, och knappast en regel för hur polisen hanterar information.

För att sammanfatta, så finns det naturligtvis många sätt som svensk polis kan bli bättre på. Och vi tjänar på att få konstruktiv kritik, det hjälper oss att utvecklas. Ibland kan kritik i media även lyfta fram problem som vi vanliga poliser själva har försökt peka på utan framgång.Men hatiska generaliseringar gör däremot ingen nytta. Tvärtom, förutom att försvåra vårt arbete och öka risken för att vi attackeras, så försvåras även den nödvändiga utvecklingen av polisen. Detta då en kår eller en organisation som hatas och smutskastas har en tendens att sluta leden och gå i försvarsställning. Det är allmänmänskligt. Därigenom blir det svårare för alla oss, både inom och utanför polisen, som vill jobba för en förbättring att få gehör för vår kritik.

Read more...

Om Nyheter24 och polishat på nätet

För någon vecka sedan publicerade Nyheter24 en krönika av Quetzala Blanco där hon gav uttryck för ett djupt hat mot poliser. Krönikan följdes sedan upp av ett antal blogginlägg i samma ämne. Efter att ha blivit varse krönikan så nämnde jag den i en egen krönika på Blåljus. Temat i min krönika var att polisen måste acceptera att bli kritiserad, och jag kritiserade i min tur de kollegor som alltid går i försvarsställning. Som en bisats nämnde jag dock att det är skillnad på kritik och hat, och refererade till Quetzalas krönika. 

Jag hade dock svårt att helt släppa hatet i Quetzalas text, så en vecka senare blev det ett svar. När jag skickade det till en fd chefredaktör på Nyheter24 blev resultatet att jag fick erbjudandet att istället publicera på Aftonbladet Debatt. En omskriven och nedkortad version finns alltså nu som debatt-text på Aftonbladet.

Jag tog sedan kontakt med Nyheter24 angående den ursprungliga texten. De ville av förståeliga skäl inte publicera den eftersom en variant redan fanns ute. Dessutom försvarade chefredaktören den hatiska krönikan och den världsbild den gav uttryck för. Därför lägger jag nedan upp mitt ursprungliga svar:

"Är du rasist? Älskar våld? Hatar att åka dit? Sök till Polishögskolan. Det är ingressen till en veckogammal krönika av Nyheter24s nöjeschef Quetzala Blanco. I krönikan beskriver hon några möten med rasistiska och elaka poliser, och drar därifrån slutsatsen att alla poliser är våldsälskande rasistiska psykfall. De som hävdar att de har mött en bra polis jämförs med rasister och möts av ett ”fuck you”.

Hatet i krönikan riktades inte mot ”polisen” utan mot poliser som människor. ”När du blir stor får du bli ihop med precis vem som helst, men inte en skinnskalle eller en gris. För att söka till polishögskolan måste man vara psykisk sjuk, det måste du förstå.” Det ingår i jobbet att hantera att folk hatar mig enbart på grund av ett yrkesval som jag har gjort för att jag vill försöka hjälpa. Men de av kollegornas barn som råkar gå in på Nyheter24, har inte valt att behöva läsa att mamma eller pappa är rasister eller psykfall.

Texten gav naturligtvis upphov till en hel del kritik. Quetzala bemötte kritiken genom att hävda att det hon skrev var en krönika, och att den var subjektiv. Andemeningen blir att grova generaliseringar eller faktafel egentligen inte spelar någon roll, eftersom hon bara ger uttryck för sina egna känslor. Flera debattörer försvarade också Quetzalas rätt till att skriva med utgångspunkt i sin egen subjektiva verklighetsuppfattning.

Det är uppenbart att Quetzala har haft väldigt dåliga erfarenheter av polisen, vilket jag verkligen beklagar. Det är också tydligt att de erfarenheterna har landat i en världsbild där polisen av omgivningen redan beskrevs som djävulen själv, och att det har påverkat hennes tolkning av dem. Dessutom verkar det för mig som om en stor del av vad som gör Quetzala så framgångsrik och populär som krönikör är just hennes subjektiva och självutlämnande sätt att skriva på. Efter att hon med självdistans hänvisar till ett antal diagnoser i sitt tredje inlägg i ämnet blir det svårt att förbli arg på henne. Däremot är jag hjärtligt trött på de dubbla måttstockar, som gör att hennes krönika för det första publiceras, och för det andra hyllas av diverse tyckare. För att citera en av kommentarerna på krönikan:

Gillar du att generalisera?

Hatar du när andra generaliserar?

Har du fördomar?

Hatar du när andra har fördomar?

Jag mötte nyligen i jobbet en person som flera gånger hade blivit utsatt för brott av unga män med förortsbakgrund. Han var upprörd, och generaliserade grovt om en viss invandrargrupp (han var själv invandrare). Många som blir utsatta för eller ser kränkningar utförda i olika religioners namn generaliserar också. Har de som ogillar muslimer eller vissa invandrargrupper för att de själva har negativa upplevelser rätt till sin subjektiva uppfattning? Behöver de inte resonera om eller ta ansvar för det hat de sprider?

Nej, jag jämställer inte polishat med rasism. Jag är medveten om att det finns anledning till att ”hets mot folkgrupp” skyddar etnicitet och religion, men inte yrken. Jag vet att hat är som farligast då det drabbar grupper som redan är i underläge (vilket exempelvis gör att hat mot muslimer är mycket farligare i Sverige än hat mot kristna, och att hat mot kvinnor i princip alltid är värre än hat mot män). Men det innebär inte att allt hat som påstår sig ”sparka uppåt” är ofarligt. Att generaliserande nidbilder kan leda till attacker gäller inte bara för rasism.

Quetzala skriver drömmande om hur ett kylskåp kastas ifrån hög höjd på en polisbil.

”Era ögon brann och de tjutande sirenerna hann aldrig uppfatta vad som hände, och inte heller de två polismännen i bilen. Luften antog formen av eld, rök, sot, blod som ångade upp, kaktusar, damm, skam, svedda blåa ljus, smält plast och hår, hud, tänder. ”

Den sorts attack som Quetzala verkar efterfråga sker dock redan, om än med mindre föremål och mindre dramatiskt resultat. Redan nu kastas regelbundet drygt 10-kilos gatsenar på polisbilar efter att de lockats in i bakhåll genom falska larmsamtal eller eldade bilar. Det är ren tur att ingen dödats eller skadats allvarligt ännu. Att därför dra slutsatsen att Quetzalas tankar, om än aldrig så subjektiva, kan inspirera till fler eller värre attacker är knappast långsökt. De som står bakom attackerna har kanske inte Quetzalas poetiska sätt att uttrycka sig, men drivs delvis av samma världsbild som den hon bekräftar, sprider och ger uttryck för i sin krönika. Och för dem som attackeras är det inte särskilt relevant att polisen på samhällsnivå är en maktsymbol, de kan fortfarande dö av en sten i huvudet.

Förutom att hat ökar risken för attacker, så försvårar det också vårt arbete. Polisen är helt beroende av allmänhetens förtroende för att kunna göra ett bra jobb. Uppdragets kärna handlar om att hjälpa folk i nöd och att beivra brott. Om folk inte litar på, vänder sig till, eller ens pratar med polisen så blir det uppdraget väldigt mycket svårare. De lidande blir de svagaste i samhället, de som utsätts för kränkande brott som förblir outredda. Quetzala nämner att hon själv hellre går till andra ”instanser” om hon behöver hjälp. Om man bortser ifrån risken att oskyldiga kommer i kläm med Quetzalas metod, så är det inte heller en möjlighet som alla har. Ett samhälle utan förtroende för polisen blir ett samhälle där den starkes rätt råder. Självklart ligger ansvaret för att bygga upp förtroendet för polisen även där det är lågt främst på oss poliser. När vi gör ett bra jobb med de förutsättningar vi har och bemöter alla människor vi möter humant och proffessionellt så ökar vårt förtroende. Men lika självklart så påverkar hat och nidbilder vårt förtroende negativt, speciellt då det sprids via medier med stort genomslag.

Man får och bör självklart kritisera polisen. Vi arbetar på medborgarnas uppdrag. Men det är en annan sak att avhumanisera alla poliser. Effekten av den sortens attityd märktes även när en polismans tragiska död hånades på Twitter. Han hade också barn. Det kommer dock alltid finnas folk som hatar, och som uttrycker sig ”subjektivt”. Att den sortens hat släpps igenom av en ansvarig utgivare är en helt annan sak.

Vad gäller Quetzala, så hoppas jag att hon får chansen att möta och prata med en eller flera poliser som kan få henne att ändra uppfattning. Det är tragiskt att hon och andra har negativa upplevelser av polisen. Självklart begås misstag, och ibland rena övergrepp, av poliser. Vi måste konstant arbeta för att bli bättre. Samtidigt görs en otrolig massa bra polisarbete, och den stora majoriteten poliser är vanliga människor med en vilja att göra skillnad. Även om vår effektivitet begränsas av att vi har lagar att följa och rättssäkerhet att ta hänsyn till (samt av bristande resurser), så hoppas jag att Quetzala vänder sig till polisen nästa gång hon blir hotad eller utsatt för andra brott. Vi hjälper självklart även gärna personer som inte gillar oss.  

Read more...

Husby och Alby, kravaller eller protestlistor som politisk metod?

Kampanjen #AlbyÄrInteTillSalu har arbetat med demokratiska medel för att stoppa försäljningen av ett större antal lägenheter i Botkyrka till privata ägare. I samband med att de nyligen fick den lista med 6500 namn som de hade samlat in för att kräva en folkomröstning om utförsäljning underkänd av valnämnden har en del debattörer med hänvisning till Husby lyft frågan om det inte är bättre att kravalla och förstöra för att driva igenom sin vilja. Det verkar ju fungera?

Om man bortser ifrån det faktum att de flesta som brände bilar och skolor samt kastade sten på polis och brandkår i Husby knappast främst drevs av en politisk vilja att jobba för ett bättre samhälle, så blir alltså frågan om det är ok att låta ändamålen helga medlen då man med våld mot person och egendom protesterar mot missförhållanden för att tvinga samhället att agera.

För ett par år sedan attackerades två unga kvinnor helt oprovocerat av en psykiskt sjuk och för dem helt okänd knivbeväpnad man i Hässelby. Båda blev knivskurna, en var mycket nära att dö. Efter attacken satte sig mannen ned för att vänta på polis, och gav sig direkt. Han hade innan attacken mått väldigt dåligt, men hade inte fått den hjälp av psykvården som han behövde. Därför bestämde sig mannen för att ge sig ut och knivskära någon, väl medveten om att det skulle leda till tvångsomhändertagande och psykvård. Förutom att ge honom den hjälp han tidigare hade nekats, så belyste även attacken de enorma resursbrister som psykvården dras med. Attacken fick alltså önskad effekt.

Parallellen till en "idealiserad" bild av husbykravallerna, där våldet enbart ses som en begäran om sociala åtgärder, är omedelbar. Våld mot oskyldiga, som i många fall riskerade att vara dödligt (samt omfattande våld mot egendom) belyser behovet av åtgärder. På det sättet kan kravallerna absolut "fungera". Ett rimligt svar av samhället då medvetenheten ökar om hur stora problemen är i de mest segregerade förorterna är självklart att satsa på att lösa problemen. Och lösningen innebär bland annat sociala satsningar. Motiverar eller ursäktar det då kravallerna?

De som svarar ja på den frågan, eller som svävar på målet vad gäller att fördöma våldet, borde se sig själva i spegeln och fundera på vad för samhälle de egentligen förespråkar. Är våld mot oskyldiga en acceptabel opinionsyttring eller politisk metod för att nå ett mål, bara för att våldsverkaren kan hävda ett strukturellt underläge? I ett samhälle där svaret är "ja", så är det inte bara poliser och brandmän som offras, utan även exempelvis de knivskurna kvinnorna i Hässelby som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. 

Oavsett behovet av att belysa missförhållanden, så kan aldrig våld mot oskyldiga tolereras eller försvaras som metod. Men oavsett hur kännedomen om missförhållandena har nått samhället och politikerna, så vore det oförsvarligt att inte agera för att lösa och förebygga problem. Och behovet av att satsa på både psykvården och på segregerade förortsmiljöer kvarstår.

Slutligen, oavsett exakt hur många underskrifter #AlbyÄrInteTillSalu fick ihop, så vore det rimliga politiska svaret på den sortens engagemang att faktiskt genomföra en folkomröstning och att i samband med det ta en öppen debatt  om varför man förordar en försäljning. Det är väl den sortens levande lokaldemokrati som både miljöpartiet och socialdemokraterna eftersträvar? Kan man inte, trots stöd ifrån alla partier i kommunfullmäktige förutom vänsterpartiet, vinna den diskussionen, så kanske man borde tänka om...

Read more...

Polisens akuta resursbrist

Jag skrev för några månader sedan en krönika på "Blåljus" om polisens akuta resursbrist. Den fick förvånandsvärt lite genomslag, med tanke på den mycket allvarliga situation som den beskriver. I samband med att närpolisens kraftigt minskade resurser diskuterades efter Husbykravallerna så skrev dock DNs Ulrika By en läsvärd krönika på samma ämne, som hänvisar till min text. Det var speciellt trevligt att en DN-journalist lyfter frågan om polisens resursbrist, men tanke på att DNs ledarsida hårt har drivit linjen att polisen inte bör få mer resurser.

Sedan jag skrev krönikan har situationen i Västerort där jag jobbar inte förbättrats, utan snarare blivit mer akut. Och detta trots chefer som känner ansvar för både verksamheten och medarbetarna. Nyligen konstaterades att Västerort var långsammast i Stockholm vad gäller att svara på prio 2-larm. Detta beror självklart på att utryckningsstyrkan är underbemannad jämfört med mängden larm som kommer in, vilket också får effekter på arbetsmiljön.  Värst är situationen dock fortfarande på krim. Kvinnor som tagit mod till sig och anmält en våldtäkt osynliggörs genom att deras anmälan hamnar i balans under en lång väntan på att en handläggare skall ha möjlighet att ta tag i ärendet. Det går inte att nå förundersökningsledaren på telefon på grund den enorma arbetsbelastningen. Och för de poliser som har sökt sig till krim för att de vill kunna hjälpa utsatta brottsoffer, är det naturligtvisen enorm psykosocial stress att konstant tvingas prioritera undan människor i stort behov av hjälp.

Så här kan vi inte ha det. Jag undrar vad som krävs för att frågan skall få den uppmärksamhet den förtjänar? Att ett av de brottsoffer som "offras" trots att de inblandade poliserna sliter så hårt de bara kan råkar ha en stark röst i media eller inom politiken?

Naturligtvis är en lösning att tvångskommendera in poliser till krim, och att lägga ned enheter som t.ex. jobbar uppsökande och proaktivt med narkotika, inbrott, grov organiserad brottslighet, med mera. Eller kanske att upphöra med hela närpolisverksamheten? Men då ger man också helt och hållet upp en massa väldigt viktiga mål, och måste vara beredd att stå upp och förklara för allmänheten att det exempelvis i praktiken är fritt fram att begå inbrott i Sverige, eller att vi inte har några ambitioner vad gäller lokal förankring eller brottsförebyggande arbete inom svensk polis...I annat fall måste man skjuta till mera pengar.

För dem som hävdar att det är bättre att satsa pengarna på förebygganden arbete, så stämmer det naturligtvis. En studie har visat att förskolelärare kan bedöma med över 90% säkerhet vilka av deras dagisbarn som kommer att bli kriminella. Samhället skulle kunna ösa resurser över dessa barn, via förskolan/skolan, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin, mm och ändå gå miljoner i vinst rent ekonomiskt, för att inte tala om humanitärt. Men det görs inte, då det rör sig om olika pengapåsar och de personer som sitter på möjligheten att satsa främst bedöms efter förmågan att hålla budget. Att en annan myndighet 15 år senare får ta enorma kostnader påverkar inte de ansvariga cheferna eller politikernas CV...

Så visst tjänar man på att satsa förebyggande, men problemet är bara att det tar några decennier för satsningen att ge effekt, och man kan knappast överge rån- och våldtäktsoffer eller låta huliganer löpa amok fram tills dess... Polisen måste dimensioneras efter det samhälle vi har idag, och inte det vi förhoppningsvis strävar mot i framtiden.

Read more...

Media i samband med Husbykravallerna

Jag har sedan jag började skriva flera gånger, främst på min polisblogg, berört problemen med kriminalitet och utanförskap i de mest segregerade förorterna.

I höstas skrev jag dessutom en uppmärksammad text på Newsmill om det polishat som florerar i främst vissa grupper av ungdomar med förortsbakgrund. Med anledning av det så blev jag då kravallerna och upploppen startade i Husby kontaktad av flera medier som ville höra mina tankar om det som hände.

Mitt första bidrag till diskussionen var en text på SVT Debatt som rubriksattes "De enda som tjänar på upploppen är rasister och gangsters". Nästa dag blev jag inbjuden till Studio Ett, där jag fick frågor om vad som ligger bakom oroligheterna och vad polisen gör för att försöka hantera situationen. Senare intervjuades jag även av Expressens web-TV. Jag blev också intervjuad av DNs Ulrika By, samt av SVT ABC (3:40 in på inslaget). En kort sekvens ifrån ABC-intervjun hamnade sedan på Aktuellt. De flesta av dessa framträdanden sammanfattades av polisförbundet i Stockholms sida "Blåljus" genom den här texten.

Flera dagar senare märkte jag att min text på SVT Debatt även hade citerats av folkpartiets Gulan Avci i en Brännpunktartikel (sist i texten), samt att Metro hade gjort en nyhetsartikel av innehållet i debattartikeln.

Efter att situationen i Husby hade lugnat ned sig, så skrev jag en ny text för SVT Debatt, som främst berörde mediehanteringen av upploppen, och hur de hade omtolkats till en legitim revolutionär kamp.

För den intresserade, så rekommenderarjag främst den första artikeln på SVT Debatt, DN-intervjun samt Studio Ett (där jag talar sist i inslaget).

Read more...

Blåljuskrönikor

Sedan några månader tillbaka skriver jag då och då krönikor för polisförbundet i Stockholms utmärkta sida Blåljus.nu. En del av dem har jag även tidigare lagt upp här på bloggen. Då jag slutat med det så kommer här en lista med länkar till krönikor för den intresserade, med de senast publicerade högst upp:

Om polisens behov av nya icke-dödliga vapen, som exempelvis el-pistoler
Krönikan tar avstamp i att dödsskjutningen i Husby troligtvis hade undvikits om man hade haft tillgång till elpistol, men berör även behovet av bättre verktyg att hantera de upploppssituationer och bakhåll som polisen utsattes för i Husby och som närmast är vardag i Rinkeby och Tensta.

Om DN och polisen
Krönikan behandlar det faktum att DNs ledarsida länge drivit linjen "inte en skattekrona mer" angående polisen, och istället skyller alla problem som egentligen mest beror på resursbrist på inkompetens. Detta gör att man närmast slår knut på sig själv när man kritiserar den neddragning på närpolisorganisationen som man tidigare har argumenterat för (då närpolisarbetet inte är mätbart).

Angående den polisiära bastaktikens brister
Kröikan tar upp det faktum att all taktisk träning för vanliga poliser i yttre tjänst går ut på att agera defensivt, och att man aldrig får lära sig offensiva taktiker. Detta trots de offensiva metoderna är totalt nödvändiga för att vi skall kunna gripa brottslingar och rädda liv.

Om individuell lön
Krönikan går igenom hur den tillämpning av individuell lönesättning som finns med i det senaste löneavtalet för stockholmspolisen varken skapar effektivare arbetsgrupper eller blir leder till lön efter prestation. Tvärtom så skapas onödig administration och sämre arbeetsklimat ui gruppen då dem som hjälper andra att lyfta sig i sitt arbete straffas lönemässigt.

Den verkliga kostnaden för PUST Sibel
Kröikan tar upp hur mycket det verkligen kostar verksamheten att implementera ett datasystem som är minder användarvänligt i alla led, utslaget över systemets livstid, och landar på den höftade siffran 10 miljarder. Efter krönikan tog flera medier kontakt med mig för att göra intervjuer om PUST Sibel. Jag har dock slussat vidare samtliga till kollegor som har använt systemet mer än jag. Problemen med PUST Sibel skapar dock fortfarande regelbundet medieintresse.

Read more...

Om att tala om förortsproblemen

Jag har precis publicerat ett polisblogginlägg där jag berättar om problem, polishat och kriminalitet i vissa segregerade förorter. I inledingen till texten skriver jag att jag inte hade någon lust att publicera inlägget då det skrevs färdigt för någon månad sedan. En anledning till det är att jag i samband med att jag skrev polisblogginlägget fick en text i samma ämne publicerad på SVT Debatts websida. Den texten kom till genom att jag då jag tog kontakt med SVT Debatt för att försöka få en reva-kritisk text publicerad blev frågad om jag ville skriva ett svar på två där publicerade texter. Mitt svar ledde till reaktioner som föranledde mig att skriva ytterligare ett blogginlägg och en artikel till för att bemöta, förklara, nyansera och tydliggöra det jag försökte få fram med den första texten. I slutet av den diskussionen kände jag mig både tjatig och (tillfälligt) trött på ämnet.

Det är dock inte den enda anledningen till att jag har tvekat med publiceringen av detta polisbloggsinlägg. Diskussionerna som följde på min första artikel på SVT Debatt visade hur lätt det är att man oavsiktligt fördjupar de uppfattade konfliktlinjer mellan polis och förortsbor/ungdomar som jag tror är essentiella att minska. Jag blev också påmind om att bara det att berätta om verkliga problem i vissa miljöer kan uppfattas som en smutskastning, speciellt då det handlar om grupper som redan är marginaliserade.

Jag har genom blogginlägget beskrivit en situation i de aktuella förortsmiljöerna som jag uppfattar som extremt allvarlig. Med reservation för att man aldrig är helt objektiv, så har jag i berättelsen återgivit fakta precis som jag ser dem, och därefter reflekterat kring dessa fakta. Är det alltid oproblematiskt? Nej, jag tycker inte det. Genom min berättelse så riskerar jag även att bidra till att misstänkliggöra förortsbor i allmänhet och att stigmatisera förorten som miljö. Innebär det att jag inte borde ha skrivit blogginlägget? Nej, det tycker jag inte heller. Man måste ändå kunna beskriva, peka på och prata om problem, annars blir det väldigt svårt att göra något åt dem.

Jag är dock medveten om att för dem som känner sig utpekade av redogörelsen så blir det som för mig är så nära fakta jag lyckas komma istället en vinklad och missvisande bild som måste bemötas och förkastas. Ett tydligt exempel på den sortens reaktion är då debattörerna Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah reagerade på den artikel jag skrev om polishat jag nämner ovan genom att bland annat likställa livsfarliga och regelbundna bakhåll och attacker mot polis i förorter med att ungdomar sitter vid landsvägen och kastar sten på lastbilar. Ett annat är då författaren Johanna Langhorst hävdar att Tensta inte är farligare än centrum (trots att hon tvingats flytta därifrån efter upprepade rån mot sonen) genom att hänvisa till att fler brott begås i city. Det må vara sant, men de brotten är främst snatterier, och vad gäller våld är det mesta alkohol/krogrelaterat. För personrån, inbrott och annan brottslighet som direkt påverkar de boendes dagliga trygghet ligger Tensta väldigt mycket sämre till. En undersökning av föreningen ”Tryggare Sverige” implicerar att just Tensta är landets mest otrygga stadsdel.

Vi människor är tyvärr väldigt benägna i att tänka i grupper, i mönster av ”vi och dom”. Och när ”vi” attackeras reagerar man, ofta dessutom osakligt. Jag kan själv se samma tendenser i hur jag själv har reagerat mot den ständigt förekommande kritiken mot polisen och enskilda poliser. Jag ser ett mönster av överdrivna generaliseringar och ibland rent hatiska nidbilder, och går då i försvarsställning. Tyvärr gör det att jag nog vid flera tillfällen har förminskat de problem med övergrepp, rasism och kränkande ingripanden som också finns. Jag har utgått ifrån min närmaste omgivning där kollegorna jag jobbar med är proffessionella och har ett bra bemötande, och drar sedan på väl lösa grunder slutsatser om hur det fungerar i hela Sverige. Men jag försöker bättra mig och tänka på att vara mer objektiv.

Att personer som Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Johanna Langhorst reagerar med mindre genomtänkta jämförelser då de upplever att förorten misstänkliggörs är inte särskilt konstigt. De upplever inte bara att de försvarar ett ”vi”, utan även en grupp som de facto är i ett strukturellt underläge i samhället. Problemet är dock att om ”försvaret” gör att det blir svårare att prata om och ta tag i faktiska problem i förortsmiljöer, som exempelvis den mycket höga kriminaliteten, så riskerar det trots all uppriktig välvilja att bli en björntjänst gentemot de boende som dagligen lever med problemen.

Min egen slutsats är att man måste få berätta om problem, oavsett om det är en väldigt hög kriminalitet i vissa förorter eller om det är övergrepp eller bristande proffessionalitet hos polisen. Men då man gör det så måste man vara väldigt noga med hur man uttrycker sig och fundera över vilka konsekvenser en text eller ett yttrande får. Kollektiv skuldbeläggning måste alltid undvikas. Generaliseringar bör man vara väldigt försiktig med. Att måla upp bilder baserat på enskilda händelser kan exempelvis leda till att missvisande och destruktiva föreställningar får spridning. Naturligtvis väger detta ansvar tyngre på dem som har officiella uppdrag, och på dem som befinner sig i ett överläge eller en maktposition. Ifrån polisens sida så innebär det enligt mig att man både på ledningsnivå och i varje individuellt möte måste vara noga med hur man uttrycker sig och hur man ser på människor, så att inte generaliseringar om stökiga och brottsbenägna förortsungdomar innebär att man uttalar sig nedlåtande eller att man missar att möta varje individ som just en ny individ. Vi måste sträva efter att kunna tala om den allvarliga situationen i vissa förorter utan att en enda oskyldig förortsbo känner sig utpekad eller skuldbelagd. Det är ju främst för deras skull vi måste lösa problemen.

Read more...

Angående den destruktiva förtroendeklyftan mellan ungdomar och polis i en del marginaliserade förorter

Jag skrev för ett par veckor sedan en text för SVT Debatt om polishatet i en del marginaliserade förorter. Den texten ledde till en hel del kritik, bland annat den här artikeln om bristande maktanalys. Jag har nu svarat på den artikeln, och dessutom tagit chansen att försöka nyansera min första text. Resultatet finns här, och publiceras även i bloggen nedan:

I mitt svar här på SVT Debatt på Rami Al-khamisi och Johannes Anyurus artiklar skrev jag att polisen har anledning till självkritik. Nu är det jag personligen som har behov av självkritik. Jag borde antingen ha skrivit min text annorlunda eller inte alls, då effekterna av den mest verkar ha blivit att öka på den förtroendeklyfta mellan förortsungdomar och polis som är så viktig att överbrygga. Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver i ett svar till mig att jag inte har någon maktanalys. Uppenbarligen brast min maktanalys då jag skrev artiklen. Jag borde till exempel ha funderat mer över symbolvärdet av att jag som ”vit” man med medelklassbakgrund skriver om problemet med polishat i förorten. Mitt budskap hade blivit väldigt mycket tydligare om någon av alla de kollegor som själva har förortsbakgrund och som delar mina erfarenheter av och tankar kring hur destruktivt polishatet är hade stått som avsändare för budskapet.

Dessutom var det dumt av mig att skriva på ett sätt som uppenbarligen kunde uppfattas som ett påhopp på Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru som personer och Megafonen och Pantrarna som organisationer. Det ber jag om ursäkt för. Jag tycker att det är utmärkt att förortsorganisationer som Megafonen och Pantrarna utbildar ungdomar (vilket stod i min oredigerade artikel). Att marginaliserade människor organiserar sig för att på ett demokratiskt sätt förbättra sin levnadssituation är jättebra och värt all respekt. Det jag kritiserade var enbart den aspekt av en ofta förekommande verklighetsbeskrivning där poliser, och ibland även andra samhällsföreträdare som socialsekreterare och fältassistenter, framställs som ockupanter/fienden. Det tror jag är skadligt och kontraproduktivt. Jag har dock aldrig, som Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah skriver, hävdat att förortsorganisationer ”bär det yttersta ansvaret”, varken för problemen eller lösningen.

Jag har heller aldrig glömt att polisen är till för alla medborgare, och speciellt för de medborgare som är mest utsatta för våld, för kränkningar, för missbruk och psykisk ohälsa. Det var för dem jag valde yrket. Och många av de mest utsatta bor i förortsmiljöer. Därför har jag svårt att förstå Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattahs resonemang då de hävdar att lagen är skriven för ”någon annan”, att den bara skulle vara till för dem som är ”normen”. Då jag åker på ett lägenhetsbråk i en förort, på vilket sätt är lagen om grov kvinnofridskränkning skriven för ”någon annan”? Då polisen jobbar mot alla de personrån eller inbrott som drabbar förortsbor hårdast av alla, vem är ”någon annan” där? Skall man inte ha samma rättigheter till skydd och hjälp som brottsoffer i en förort bara för att det finns många, och speciellt då de yrkeskriminella, som inte gillar polisen? Visst finns det brister i lagstiftning och tillämpning som är klassrelaterade, men det handlar främst om de saker som inte lagförs på ett tillfredsställande sätt (t.ex. korruption, insidehandel och svindlerier inom finanssektorn). Ett rån eller en misshandel skall alltid beivras oavsett var det sker. Det är en grovt felaktig bild att polisen är i förorten för någon annans skull. 99% av alla jobb där handlar om att hjälpa utsatta förortsbor. Sen finns det enstaka undantag, som t.ex. de tillfälliga ”reva” kontroller som jag själv också har kritiserat.

Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah hävdar också att den stenkastning som förekommer i vissa förorter ”inte skiljer sig från den hos ungdomar på landsbygden som hänger vid vägen och kastar sten på långtradare”. Det visar på stor brist på kunskap om delar av problematiken i de värst utsatta förortsmiljöerna. Där är attacker eller planerade bakhåll, flera av dem livsfarliga, närmast vardag. Attacker som ofta leds eller initieras av yrkeskriminella för att skrämma, skada och driva bort polisen ifrån ”deras” områden. Faktum är att kollegor ifrån närliggande distrikt ofta blir chockade första gången de utsätts, då problemet är så pass stort och unikt för den här miljön. Jag må brista i min maktanalys, men här visar Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah att även de brister i sin analys. Det faktum att de enbart ser till det sociala utanförskapet för att förklara problemen gör att de hamnar fel i verklighetsbeskrivningen. Jag delar uppfattningen att socialt utanförskap är roten till de flesta problemen, men det leder INTE till samma sorts polishat och attacker på landsbygden som i de värst utsatta förorterna.

När ungdomar i socialt utanförskap fångas upp av en berättelse som pekar ut en fiende att skylla på och/eller känna sig hotad av och då det finns äldre som utnyttjar frustrationen och hatet ökar risken markant att det leder till våld och kriminalitet. I en del miljöer med socialt utanförskap finns det en världsbild där ”invandraren” pekas ut som fienden och hotet, samt rasistiska organisationer som fångar upp frustrerade unga och gör dem till hatbrottslingar. I en del storstadsförorter finns en världsbild där polisen målas upp som fienden och hotet. Dessa berättelser är självklart inte likvärdiga. Rasism är avskyvärt, och drabbar oftast människor som redan befinner sig i underläge baserat på egenskaper de varken har ansvar för eller möjlighet att påverka. Förekomsten av kränkande/dåliga ingripanden av polis och strukturell rasism i samhället kan också ge förståeliga anledningar till hat. Berättelserna har dock det gemensamt att de starkt bidrar till att omvandla en allmän frustration till hat, och ofta även våld och brottslighet. I de marginaliserade förorterna är det nätverk av yrkeskriminella som är de stora vinnarna, då polis- och samhällshat både ökar deras legitimitet/status och förenklar deras ”arbete” och rekrytering, så det är fullt logiskt att de gör vad de kan för att förstärka den här berättelsen. Dem som drabbas är alla de som blir utsatta för och kränkta av den utbredda kriminaliteten, vilket oftast är andra förortsbor. Och det är främst för deras skull som den här diskussionen är så viktig.

Jag delar Foujan Rouzbehs och Nabila Abdul Fattahs uppfattningar på flera plan. Vi vill alla se större sociala satsningar i förorten. Vi vill alla att den strukturella rasismen bekämpas. Vi vill alla se en bättre relation mellan ungdomar och polis. Jag håller också med om att polisen måste granskas och rannsakas. Det finns stor potential för förbättring. Den granskningen, och den interna diskussionen kring exempelvis värderingsfrågor som polisfacket har lyft upp, försvåras dock av alla hatiska och onyanserade påhopp som ger dem som vill avfärda all kritik som okunnig luft under vingarna. Vi måste dock oavsett detta kämpa för att ta till oss och lära oss av saklig kritik. Personligen så tycker jag det är värt att fundera över om det inte vore bra med en kvalitetsgranskande extern myndighet som kan utvärdera polisens arbete på samma sätt som skolinspektionen utvärderar skolan. Där skulle i så fall även finnas utrymme för att ta upp fall av dåligt bemötande som inte är brottsliga men likväl kontraproduktiva för polisens uppdrag.

Det var aldrig min avsikt att dela ut skuld. Avsikten var att belysa ett problem och försöka peka på en väg framåt. Oavsett vem som är skyldig till hur det ser ut idag, så är misstänksamheten och hatet mot polisen (och andra samhällsföreträdare) bland förortsungdomar ett stort problem, speciellt för dem som bor i förorten. Både polisen som organisation och mängder med enskilda poliser är medvetna om detta och gör sitt bästa för att försöka hitta sätt att överbrygga den klyftan. Det räcker inte. Vi måste självklart bli bättre, inte minst på självkritik och på att lyssna på människors upplevelser. Men det är också självklart att den processen försvåras av att det sprids hatiska nidbilder om polisen. Man behöver inte ens diskutera om dem som gör det har ett ansvar eller ej. Många har själva upplevt utsatthet och kränkningar. Det räcker med att konstatera att effekterna av den världsbild som då förmedlas, och de motsättningar den leder till, är starkt negativa för alla som bor eller verkar i förorten, utom dem som livnär sig på brott. Det borde vara en tillräcklig motivation för att fundera över ordval och formuleringar. För ord påverkar. Både poliser/samhällsföreträdare och förebilder i förorten har en utmaning i att beskriva verkliga problem utan att sprida missaktning och nidbilder. Men i slutändan vill vi nå samma mål, ett samhälle där alla känner sig trygga och delaktiga. Vi kommer dock bara dit genom dialog, genom att sträva efter att förstå och respektera varandra.

Read more...

Brev till Jonas Hassen Khemiri

Det här brevet skrevs helgen efter att Khemiris brev till Beatrice Ask publicerades i DN. Här finns ett förord som förklarar sammanhanget till att jag nu lägger upp brevet på bloggen. Läs gärna det först.

Bästa Jonas,

Jag har liksom halva svenska folket läst ditt öppna brev till Beatrice Ask. Och jag stämmer in i hyllingskören vad gäller ditt skarpa och illustrativa sätt att beskriva vad man som svensk kan utsattas för bara för att man inte passar in i den mall som fortfarande existerar kring vad som anses vara ett svensk utseende. Frågorna är på intet sätt nya, men även om jag tror mig ha tänkt, tror mig ha insikter, så påminner du mig om att jag aldrig helt kommer att förstå. Jag har inte din hårfärg och jag saknar dina erfarenheter av att bli misstänkliggjord enbart på grund av mitt utseende. Jag tackar dig för att du i alla fall hjälper mig att öka min förståelse, att peka på och tydliggöra problemen, för jag tror att frågan om att alla känner sig delaktiga, inkluderade, välkomna i samhället oavsett bakgrund eller utseende är en av vår tids stora ödesfrågor. Vi behöver hålla ihop, hjälpa varandra, och det blir så mycket svårare då många inte ens känner att det finns något ”vi”.

Det handlar om strukturer. Strukturer och berättelser. Strukturer som gör att människor drar slutsatser om andra människor baserat på deras uppfattade grupptillhörighet och berättelser om ”den andre” som kollektiviseras och avhumaniseras. Fakta som tolkas efter förutfattade meningar och blir till något annat, en historia, en berättelse, en myt. Det gäller ofta marginaliserade grupper, men inte alltid. Du har på grund av din hårfärg drabbats av dem, sett dem, förstått dem (medan jag som blond har gått fri). Därför gör det mig ledsen att du i ditt briljanta brev också faller in i en liknande kollektivisering av den andre som du själv har blivit utsatt för. Jag tror inte att du har tänkt på det, att särskilt många har märkt det. Ibland måste man kanske tillhöra den grupp som kollektivt döms ut för att lägga märke till då det sker. Och det gör jag. Jag är polis och för dig, i din text, är polisen ”den andre”.

Rasism märks i hur man uttrycker sig, syns i de små nyanserna. Det gäller även andra sorters missaktning och misstro mot grupper. När du skriver ”en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper”, inser du då att du med en liten bisats har fått det att framstå som att polisen är så rasistisk att den sitter och rullar tummarna medan människor skjuts, bara för att de skjutna var lite mörkare? Tror du att det gick till så? Du tror inte att de poliser som jobbade med fallet gjorde sitt yttersta för att hitta ”lasermannen” redan efter första skottet, men att attackernas slumpmässighet gjorde brotten svårutredda? Detta är bara ett exempel på när en beskrivning av något hemskt vinklas så att man som mottagare av budskapet förstår det som att det hemska beror på polisens rasism eller fascism. Den sortens vinklingar finns överallt, de är del av en berättelse om polisen som hatisk, kall, rasistisk. Förstår du konsekvenserna av den berättelsen, Jonas?

Jag förstår verkligen att du, Jonas, och alla andra som har känt sig kränkta eller misstänkliggjorda av poliser med dåligt bemötande och tveksamma eller rent felaktiga ingripanden blir skeptiska eller fientliga till polisen. Och jag tycker att varje sådant ingripande är djupt olyckligt. Polisen som organisation har anledning till självkritik, och vi som jobbar som poliser måste göra vårt yttersta för att vara humana och kommunikativa, att ha ett bra bemötande mot varje individ vi möter. Vi får aldrig glömma att vi genom vårt yrke representerar både demokratin och rättsstaten och att vi då vi agerar som tjänstemän har en maktposition som kräver proffessionalism och ödmjukhet. Men jag tror också att du förstår att väldigt många ingripanden som är korrekta och helt enkelt handlar om att utreda eller beivra brott också anklagas för att vara rasistiska enbart för att dem som det ingrips mot ser polisen som rasistisk och tolkar händelsen utifrån den bilden. Jag tror att du förstår detta, då du säkert har erfarenhet av att människor tolkar andra människors handlingar mer utifrån deras bild av dem än utifrån det de faktiskt gör. Och i de fall då man som polis av en grupp bemöts med misstänksamhet, aggressivitet eller hat så krävs det stor yrkesskicklighet för att inte reagera på något sätt som denna grupp sedan kommer att uppfatta som en bekräftelse av sina fördomar. Och så fortsätter vi ner i den negativa spiralen.

Jag kan inte byta skinn med dig, Jonas, och jag kommer aldrig att kunna dela dina erfarenheter av att ha blivit utsatt för rasism av polisen, av samhället, av någon. Men jag kan försöka förstå. Och jag skulle vilja att du försökte förstå. Låt mig dela med mig av erfarenheter som du inte har. Som erfarenheten av att välja ett hårt och dåligt betalt yrke i princip enbart för att man vill hjälpa människor, och mötas av hot, hån och hat. Eller att åka till en tunnelbanestation för att försöka rädda livet på en självmordskandidat, och då man kommer upp till bilen igen så är den sönderslagen för att den stod parkerad på fel torg. Att gå och bära på ett litet bortsprunget barn som man har hittat och på väg tillbaka till dess oroliga föräldrar höra hur glåporden haglar och se spottloskorna komma. Att en del barn vägrar hälsa på en, att andra barn skriker ”fuck aina” då du är i närheten. Att regelbundet bli kastad sten på när man åker in i vissa områden, att ibland bli träffad. Att veta att en del larm i dessa områden är rena bakhåll. Att höra att samma kollega blivit attackerad igen, träffad igen, att förstå hur utsatt hennes situation måste ha varit då stenarna haglade. Att inse att de kollegor som satt i bilen en sen natt och väntade på låssmed för att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara död hade kunnat invalidiseras av den stora gatsten som plötsligt kastades på deras bil ifrån hög höjd. Att inse att risken är stor att någon faktiskt dör snart i de här bakhållen och attackerna.

Och de är bara några av mina egna erfarenheter, Jonas. Men det kanske ändå inte är de här lösryckta incidenterna, och de tusentals fler som poliskollektivet delar, som är det största problemet, utan strukturerna bakom. Strukturerna som gör att vi poliser hatas, inte bara de som har betett sig dåligt mot dig eller andra, utan alla vi som faktiskt försöker göra vad vi kan för att arbeta för ett bättre samhälle, där de svaga skyddas ifrån våld och kränkningar. Strukturerna som gör att ungdomar som själva inte har några dåliga erfarenheter av polisen får lära sig att hata oss, får lära sig att samhället har övergivit dem, får lära sig att hata samhället, får lära sig värderingar som gör att steget in i stenkastning eller yrkeskriminalitet blir så mycket mindre, så mycket lättare att ta. Förstår du Jonas, att med ditt viktiga och på många sätt fantastiska brev så är du också, på grund av några oförsiktiga formuleringar, en del av de här strukturerna?

Vad skall vi göra, Jonas? Hur skall vi lyfta upp, se och bekämpa rasistiska strukturer utan att falla tillbaka på att döma andra grupper, dela ut kollektiv skuld, förenkla och polarisera? Hur skall vi bryta den negativa spiralen av fördomar och hat och få en positiv spiral av samarbete och förtroende? Det måste gå! Om vi istället för att generalisera möter och ser varandra som individer oavsett om man är polis eller författare, ljus eller mörk, man eller kvinna, så har vi kommit en bit på vägen. Om vi dessutom, utan att på något sätt förringa det enorma problem rasismen är, kommer ihåg att alla har en berättelse, en bakgrund till att man är där man är och gör det man gör, och slutar upp med att demonisera varandra så kanske vi kan uppnå verklig förändring! 

Read more...

Om Khemiri, Selimovic, strukturell rasism och ett eget brev

Jag berördes, som så många andra, av Jonas Hassen Khemiris starka text om strukturell rasism. Men jag reagerade personligen på vissa aspekter av texten, och det resulterade i en egen text, ett eget brev. Efter att ha gjort ett försök att få mitt brev publicerat blev det kvar i datorn. Nu, efter att ha läst Jasenko Selimovics uttrycksfulla svar, så har jag plockat fram brevet igen och publicerar det här på bloggen. Den här texten är både ett förord till det brevet och en egen fundering kring den aktuella debatten om strukturell rasism.

Först vill jag citera nobelpristagaren och fysikern Niels Bohr: ”The opposite of one profound truth may very well be another profound truth”. Med det citatet vill jag klargöra att det för mig är tydligt att både Khemiri och Selimovic har djupa och viktiga poänger. Khemiri beskriver på ett briljant sätt den strukturella rasism som de facto finns i Sverige (och som är ett stort samhällsproblem), och Selimovic beskriver att det perspektiv man väljer att ha påverkar hur man ser och tolkar sin omgivning, och därigenom omgivningen i sig. Det finns självklart många fall då "vanliga" människor agerar efter rasistiska föreställningar, men det finns också fall då handlingar som inte är rasistiska tolkas som rasistiska pga den tolkandes världsbild av motparten som rasistisk. Khemiri ger själv omedvetet exempel på det senare i sin text, vilket jag tar upp i mitt brev.

Mycket handlar just om tolkningar. En handling kan självklart vara rasistisk även om ”förövaren” inte uppfattar det så. Men det gäller även omvänt, det faktum att ett ”offer” uppfattar en handling som rasistisk innebär inte per automatik att den är det. Det finns inget generellt tolkningsföreträde, alla måste vara beredda att ifrågasätta sin världsbild och sina tolkningar (självklart även jag).

Ett symptom på hur känslig denna debatten är var att Selimovic omgående blev attackerad och misstänkliggjord. Kloka och vanligtvis balanserade Rakel Chukri beskriver Selimovics brev som ett enda stort misstänkliggörande av Khemiri, och avslutar med ”Borde vi inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt?”. Jag tänker att just det är problemet, att vi inte klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt i dagens allt mer polariserade debattklimat. Men för mig betyder det snarare att man måste kunna se och bekämpa den strukturella rasismen, men att man också måste kunna se att då strukturell rasism används som förklaringsmodell även vid tillfällen då det troligtvis handlar om andra problem, så riskerar man att förenkla och polarisera, och kanske även att segmentera upplevda motsättningar. Qaisar Mahmood och Ivar Arpi skriver båda klokt om det destruktiva i att överanvända kategoriseringar och tankemodeller ifrån rasismen (”vit”/”icke-vit”) även då syftet är gott.

Attackerna på Selimovic visar också på en intolerans och ett krav på likriktning i den antirasistiska kampen, som känns igen ifrån den feministiska kampen (väl beskrivet av Sakine Madon). Skarpa Adam Cwejman belyser mycket tydligt det kanske elakaste debattknepet, att stämpla ut personer som Selimovic som själva har invandrarbakgrund men inte delar ”rätt” analys som ”husblattar”. Även Erik Helmerson i DN och Heidi Avellan i Sydsvenskan beskriver träffsäkert det viktiga i att man tillåts problematisera, att det finns rum för pluralism och tolerans även i den antirasistiska debatten.

Styrkan i Khemiris text är att den så väl fångar och beskriver hur effekterna av existerande rasistiska föreställningar kan upplevas av den enskilda människan. Det kommer dock alltid att finnas olika tolkningar av världen, av enskilda situationer, olika uppfattningar om vad som är en rasistisk föreställning. Styrkan i Selimovic text är att den problematiserar kring detta, och att den även funderar kring vilka konsekvenserna av en viss världsbild blir. Båda texterna behövs. Den viktigaste av många viktiga frågor som berörs av den här diskussionen är hur vi bäst bekämpar rasism, och jag tror själv att den kampen mår bra av ett mer tillåtande debattklimat.

Min ingång i debatten var dock från början grundad i min ”grupptillhörighet” som polis, som gjorde att jag kände mig missaktad av Khemiris text på samma sätt som han så många gånger känt sig missaktad på grund av sin hårfärg. Det var baserat på den reaktionen som jag skrev ett eget brev. Det brevet blev, även för min del, mindre aktuellt av att jag ombads skriva en annan text på ett liknande tema på SVT Debatt, men publiceras nu (som sagt) i alla fall här på bloggen. Läs det gärna. 

Read more...