Om "Marken Brinner" och hur kultur kan legitimera polishat

En editerad och vässad version av den här bloggtexten har publicerats på Dagens Arena.

För ungefär två veckor sedan lade ”Ung Scen Öst” efter provspelning på Skäggetorpsskolan ner sin pjäs ”Marken Brinner”. Orsaken uppgavs vara ”hot från publiken”, som anklagades för att utsätta teatergruppen för rasism och förtryck. Den hotfulla stämningen förorsakades så vitt jag förstår av en kastad penna. Som exempel på förtryck tas i en debattartikel upp att eleverna i publiken vägrade att ta ”ställning för de boende i Husby eller apartheidregimens offer i Sydafrika”. Det ställningstagandet innebär dock att man tvingas acceptera teatergruppens världsbild där ”den vita polisen” i Husby utövar ett mordiskt rasförtryck mot förortsbor och där de som kastar sten för en kamp ”för demokrati så som medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen”.

Jag som polis är alltså fienden i Ung Scen Östs världsbild, det är mig man skall vända folk mot. Det är ofta lätt gjort. Många anser redan att jag och mina kollegor bara genom vårt yrkesval är legitima mål för våld, hot och hat. Den stenkastning som ung scen öst kallar ”demokratikamp” har varit nära att invalidisera eller döda kollegor var enda ”brott” varit att åka på ett larm om att någon behöver hjälp. Själv har jag inte varit särskilt utsatt för våld. Hatet kan dock ta olika uttryck, och det stör mig att mina föräldrar och syskon har hängts ut på en polishatarsajt med namn och adress. Sambandet mellan att i konst eller opinionsbildning på ett generaliserande sätt framställa poliser som klandervärd (rasistiska förtryckare) och hat/attacker mot poliser är inte mer komplicerat än samma samband för andra mer utsatta grupper som exempelvis etniska minoriteter. Det är dock ett sidospår, och inte det som jag upplever som olyckligast med ”Marken Brinner” Det är hur pjäsens budskap stjälper för dem man vill hjälpa.

Jag arbetar som närpolis i Husby. De boende i Husby som jag har träffat upplever visserligen ett förtryck, men inte av polisen utan ifrån lokala kriminella sombegår brott, kränker och tar sig rättigheter på andras bekostnad. Deras missnöje med polisen handlar om att vi finns där för lite och ingriper för tandlöst mot kriminaliteten. Det är så klart ingen heltäckande bild. Jag har lika liten rätt att göra mig till företrädare för Husbyborna som ”Ung scen öst”. Men den är grundad i mängder med samtal med Husbybor och är sannolikt mer representativ för majoriteten av de boende än ”Ung scen östs” revolutionsromantik.

Vad gäller stenkastning mot polis, så handlar det mycket mer om att kriminella vill skydda sin brottslighet och värna ett lokalt våldsmonopol (och gärna använder unga killar på glid i sina egna syften) än om tankar om en social revolution.

Visst kan polisingripanden (som exempelvis dödsskjutningen av 69-åringen i Husby som jag själv också har kritiserat) fungera som gnistor, men de tas tillvara av kriminella som vill stärka sin position i lokalsamhället. När ung scen öst vill få människor att ställa sig på stenkastarnas sida, så hjälper de inte Husbyborna, utan legitimerar snarare samma krafter som inte bara bränner deras bilar och skolor, utan också utsätter dem för ett dagligt förtyck i form av hot, kränkningar och kriminalitet.

Människor i förorter som Husby är kraftigt marginaliserade i samhället. De får uppleva klass-samhället och segregations baksidor. Många utsätts dessutom för strukturell rasism på arbetsmarknaden. För att vända utvecklingen behövs bland annat sociala satsningar, ökad inkludering i politiska processer, och mer fokus på att lyfta fram och synliggöra alla positiva exempel och förebilder som finns i lokalsamhället. Men det finns också ett stort behov av ökad trygghet, både för att minska den akuta utsattheten för kriminalitet och för att skapa förutsättningar för att minska det socioekonomiska utanförskapet.

Som närpolis är det mitt jobb att hjälpa och stötta Husbyborna, att vara med och skapa den trygghet de efterfrågar. Det arbetet kräver att jag och mina kollegor arbetar upp ett förtroende bland de boende och att vi samverkar med både andra myndigheter och det lokala civilsamhället. Allt detta försvåras av att vi framställs som rasister och ”kolonisatörer”, vilket också gäller andra samhällsföreträdare i området. För unga killar på glid så innebär den världsbild som Ung Scen Öst erbjuder att poliser, socialsekreterare eller lärare som försöker få dem bort ifrån droger eller personrån kan avfärdas som förtryckare medan de kriminella som vill ha dem som springpojkar framstår som förortens förkämpar då de leder och inspirerar till attacker mot polis och brandkår. Nader Ghaemi, stadsutvecklare i Skäggetorp, uttryckte att ”Pjäsen byggde en barriär mellan ungdomar och myndigheterna”. För att ge de här ungdomarna bästa möjliga hjälp att klara av skolan och hamna rätt i livet behöver de här barriärerna istället rivas ner. Det är därför snarare ett sundhetstecken än anledning till oro att flera skolelever reagerade negativt på ”Marken Brinner”.

Tråkigt nog har konstnärerna bakom pjäsen inte varit särskilt mottagliga för kritiken, som avfärdas som rasism eller ”vit blick”. Nader Ghaemi, som jobbat med rasism och diskriminering i flera år, tycker dock inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ner. ”Det är föreställningens innehåll”.

Det finns en enorm samhällsförbättrande kraft i både konst och i socialt engagemang. Och jag tvivlar inte på att Ung Scen Öst verkligen drivs av en vilja att bekämpa orättvisor och förbättra livet för utsatta människor. Det gör man dock inte genom att ensidigt och aggresivt polarisera mot polis eller andra samhällsföreträdare, tvärtom så leder det till ökade klyftor mellan människor, och kanske även ökade klyftor i samhället. Jag skulle önska att både människorna bakom ”Marken Brinner” och andra konstnärer och opinionsbildare tog med sig den insikten när de i sina verk framför den kritik av samhällets maktstrukturer (rasistiska och andra) i allmänhet och polisen i synnerhet som är ett helt nödvändigt inslag i ett friskt samhälle.  

Read more...

Mos Maiorum behöver granskas nyanserat

En förkortad variant av texten nedan har publicerats på Nyheter 24.

Mos Maiorum, eller "reva på steroider", har genererat spaltmeter av avsky och fördömanden. I ETC publiceras en teckning som träffsäkert illustrerar bilden av insatsen (och polisen): någon sorts polis-orch med "Mos Maiorum" på bröstet gör sig reda att slakta en flyktingkvinna och hennes barn. Människor uppmanas att göra motstånd, att störa och protestera. Historier dyker upp, exempelvis om hur polisen har delat upp passagerarna i en tunnelbanevagn i "vita" och "icke-vita". Många papperslösa är skärrade, och håller sig inne.

Reaktioner förvånar inte. Mos Maiorum associeras till två av de känsligaste ämnena i Sverige idag, migration och rasism. Papperslösa migranter är väldigt utsatta, även i Sverige. Ett verkställt avvisningsbeslut innebär en personlig tragedi för den berörda familjen, och en del beslut ter sig väldigt hårda. Även efter lagändringen där "synnerligen ömmande omständigheter" ändrades till "särskilt ömmande omständigheter" väntar exempelvis en familj med en apatisksjuåring på ett troligt besked om att en utvisning skallverkställas. Samtidigt finns det idag på grund av bland annat krigen i Syrien och Irak mängder med människor i vårt närområde i desperat behov av asyl, och för alla förutom en liten mängd kvotflyktingar saknas helt lagliga vägar in i Europa.

Många svenskar med utländsk bakgrund upplever dessutom i vardagen att de blir kontrollerade, bland annat av just polisen, bara på grund av sin mörkare hud- eller hårfärg. Författaren Sami Said beskrev nyligen en sådan situation på ettskarpt och målande sätt. Därför är det inte konstigt att de utökade inre utlänningskontroller i bland annat tunnelbanan som gränspolisen gjorde förra våren (det som felaktigt kallades "Reva") väckte så mycket ilska. Och därför är det föga förvånande att Mos Maiorum kritiseras kraftigt.

Mos Maiorum har dock inte inneburitnågon ökning av antalet inre utlänningskontroller, så det finns alltså ingen anledning för papperslösa att vara oroligare än vanligt. I Sverige handlar insatsen främst om att kartlägga rutter, och därigenom komma åt de nätverk som står för flyktingmugglingen. Lyckas man med det så blir det svårare att fly hit och söka asyl. Samtidigt så kommer troligtvis färre människor råka illa ut på vägen hit. En del nätverk visar väldigt lite hänsyn till dem de smugglar in i Europa, vilket inte minst de många fruktansvärda tragedier med drunknade flyktingar på Medelhavet visar.

Grunden både i insatser som Mos Maiorum och i Gränspolisens vanliga linjearbete med inre utlänningskontroller är de lagar vi har fattat beslut om i riksdagen och de avtal vi har anslutit oss till via EU. Dessa kan, och bör, ifrågasättas och kritiseras. Jag har även full respekt för att man kan välja att med icke-vålds aktioner försöka hjälpa enskilda människor som hamnar i kläm. Människor råkar alltid illa ut i stora byråkratiska system, det finns något avhumaniserande i att avkrävas att tillämpa ett stelt regelverk oavsett hur enskilda drabbas. Just i migrationsrätten är detta speciellt tydligt.

Det är beundransvärt att människor engagerar sig mot orättvisor och för utsatta grupper eller individer. Men det finns bättre och sämre sätt att göra "motstånd" på. Historien om poliser som rasprofilerar på tunnelbanan visade sig helt sakna täckning i någon verklig händelse. Den sortens ryktesspridning ger upphov till rädsla och förtvivlan helt i onödan, samtidigt som man sprider nidbilder av samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. För en del verkar viljan att polarisera mot exempelvis polisen och få sin världsbild spridd och bekräftad vara en lika närvarande del i "motståndet" som viljan att stå upp för utsatta. Samma tendenser finns i både texter och bilder, exempelvis polis-orchen i ETC.

Att måla upp en bild av en fascistisk poliskår är inte bara felaktigt, det gör det också svårare för oss poliser att göra vårt jobb. Det drabbar både enskilda brottsoffer och rättssamhället i stort. På liknande sätt är bilden av vår stat som en förtryckande skendemokrati kontraproduktiv då den lika mycket avskräcker människor ifrån att engagera sig i de demokratiska processerna som manar till handling. Den parlamentariska demokratin må ha många fel och brister, men det är ändå det bästa systemet många av oss känner till. Och för att minska utsattheten för människor på flykt krävs också främst politiska beslut. Möjligheten för civilsamhälle och frivilligorganisationer att verka för en allt mer humanistisk migrationspolitik har nog heller aldrig varit bättre. Genom att fungera som en samtalspartner med och blåslampa på en s-mp regering som vill stärka det humanistiska perspektivet på migrationspolitiken kan man verkligen vara med och påverka.

Namnet "Mos Maiorum" är sällsynt illa valt, då det implicerar viljan att stänga ute dem som inte följer inhemska traditioner. Och det är bra att både insatsen och politiken den bygger på granskas. Liksom polisiära ingripande eller arbetssätt som synbart bygger på rasistisk profilering behöver granskas och diskuteras på ett nyanserat sätt. Men om bred och reflexmässig kritik blandas med påhitt och påhopp så leder det nog snarare till att det blir svårare att få de relevanta poängerna att nå fram. Om man tvärtom är konkret och nyanserad i den kritik som framförs, så förbättras möjligheten att hjälpa både myndigheter och politiker att se brister och vidta åtgärder. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet att få till långsiktiga förbättringar i både migrationspolitiken och hos polisen.  

Read more...

Minister med dold Agenda?

För ett antal år sedan, när jag var ganska ny som polis, så patrullerade jag och en kollega i Tensta. Där träffade vi på Nalin Pekgul, som ju bor i området. Jag minns inte hur det gick till, men vi började samtala och hon bjöd med oss in till den turkiska föreningen på te. Jag hade redan sedan tidigare ett mycket positivt intryck av Nalin, då jag upplevde att hon hade stått upp för de humanistiska och sekulära värderingar som för mig är helt grundläggande i ett samhällsbygge. Det var ett trevligt möte, och mitt positiva intryck befästes. En sak som jag dock reagerade en aning på var att hon nämnde miljöpartisten Mehmet Kaplan som ett hot, och sa att han blev invald bara för att han hade med sig ett  eget gäng av skäggiga (muslimska/religiösa) män som röstade in honom i olika sammanhang. Jag visste då inget om Mehmet även om jag var medlem i Miljöpartiet, och kunde inte säga emot.

När jag successivt blev mer aktiv i Miljöpartiet så träffade jag sedan på Mehmet Kaplan i flera olika sammanhang. Han var alltid ödmjuk, nyfiken och lyssnande. Vi har pratat om förortsfrågor, demokratifrågor, rättsfrågor och en hel del annat. Det blev snabbt tydligt för mig att Mehmet har ett starkt engagemang för att jobba för de grupper i samhället som själva har svårare att få sina röster hörda, och att han är en mycket övertygad antirasist. Varken religion i allmänhet eller islam specifikt tog någon större plats i diskussionerna, och jag har aldrig sett det där gänget med skäggprydda herrar som Pekgul hade nämnt... För mig framstår Mehmet som en klok person med en stor tilltro till det politiska/demokratiska systemet och en stark vilja att förändra inom dess ramar.

Jag är så klart inte objektiv. Jag gillar ju Mehmet Kaplan inte bara som politiker utan även som människa. Så kan jag då ha blivit lurad av den "dolda agenda" som Pekgul talar om? I så fall är jag inte ensam. Jag har vid flera tillfällen pratat med väl insatta miljöpartister som har berättat om att det även i vårt idealistiska parti förekommer en hel del taktiserande för att nå positioner, svikna ideal och andra sorters mindre vackert maktspel. När jag har bett om att få ett exempel på någon som är rakt igenom hederlig och inte håller på med den sortens manövrerande så har ett namn återkommit. Mehmet Kaplans. Han tas alltså upp som ett föredöme även i ett parti som faktiskt är känt för att vara öppet och idealistiskt vad gäller att INTE ha någon dold agenda.

De angrepp mot Mehmet Kaplan som har kommit sedan han blev minister, bland annat ifrån Pekgul, har gått bortom vad som är rimligt baserat på de misstag som han har gjort och bett om ursäkt för. De har att göra med hans tro och att han har varit en framstående medlem i det muslimska civilsamhället. Jag är själv närmast rabiat i min övertygelse att religion skall hållas borta ifrån alla samhällsbärande funktioner, och varken tillåtas påverka lagstiftning eller utbildning (vilket gör mig skeptiskt till både religiösa partier (ex KD) och religiösa friskolor). Men lika självklart skall maktpositioner i vårt sekulära samhälle vara lika öppna för religiösa människor som för alla andra. Har man en tro (eller annan ideologisk uppfattning) som inte rimmar med mänskliga rättigheter eller någon annan av de värderingar som ett sekulärt, humanistiskt upplysningsamhälle bygger på så är det naturligt att man ifrågasätts när man får ett politisk uppdrag. Det handlar om att värna demokratin. Men om alla människor som är religiösa, eller än värre, tillhör en viss religion (oftast islam), granskas hårdare än alla andra så blir samhället mindre demokratiskt, inte mer. Just möjligheten för människor ifrån olika grupper och bakgrunder att delta i styret av landet på alla nivåer är helt grundläggande.

Jag blev själv väldigt glad när Mehmet Kaplan utsågs till minister. Både för att han är väldigt kompetent och för att jag verkligen litar på att han har bra och sunda värderingar. Och jag vet att den glädjen delas av mängder med personer som har haft med honom att göra inom och utanför Miljöpartiet. Att han dessutom är muslim är ur ett demokratiskt perspektiv en fördel. Inte för att det skulle göra honom klokare, eller för att han därigenom skulle vara en "representant" för svenska muslimer. Men det visar att även den högsta makten i vår demokrati är tillgängliga för människor med olika sorters minoritetsbakgrund. På samma sätt är det en styrka att Alice Bah Kuncke är mörkhyad. De blir inte bara kompetenta ministrar, utan också symboler och en inspiration för en massa svenskar som har svårare att se sig själva i Stefan Löfven eller Åsa Romson. Sen skall de självklart granskas lika hårt som alla andra makthavare. Men inte hårdare, nedrigare eller aggressivare. Jag känner inte Alice, men vad gäller Mehmet är jag övertygad om att han klarar en sund och objektiv granskning, och ser fram emot att se vad han kan uträtta som Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister. Jag hoppas att han får fokusera mer på jobbet och mindre på att försvara sig ifrån påhopp framöver...

Read more...

Vad behöver svensk polis?

Jag deltog nyligen i Sveriges Radios P1 Debatt. Inför programmet så samlade jag mina tankar kring de åtgärder som jag tror skulle vara viktigast att vidta för att göra att polisen får och förtjänar högre förtroende, även i de grupper där det nu är som lägst. Det fanns väldigt lite utrymme att framföra de tankarna i programmet, så jag presenterar dem istället kortfattat nedan.

Strukturella förändringar:

Extern handledning för poliser för att ge möjlighet att bearbeta upplevelser och undvika att fastna i kategoriserande eller cyniskt tänkande.

En högskoleutbildning som är kopplad till forskning.

En ”Lex Maria” för polisen som skapar en struktur för hur man hanterar och lär sig av allvarliga misstag och som sätter fokus på organisationen och inte individen.

En extern och stark tillsynsmyndighet som utvärderar och granskar polisen kvalitativt samt påpekar brister och ger förbättringsförslag.

En polisombudsman dit allmänheten kan vända sig med synpunkter och klagomål. Kan placeras i tillsynsmyndigheten.

Att, likt Säpo, placera enheten för interna utredningar utanför Polismyndigheten (kanske i tillsynsmyndigheten). Det skulle troligtvis inte ge några större konkreta förändringar, men det skulle öka allmänhetens förtroende.

Ökad resurstillsättning och bättre arbetsvillkor så att poliserna inte är lika stressade och nedarbetade. Det skulle även ge bättre möjligheter till att fokusera på exempelvis kommunikation och bemötande.

Fortsätt att medvetet satsa på att öka mångfalden i poliskåren.

Attitydförändringar:

Vi behöver generellt bli bättre på att ta till oss av kritik och på att idka självkritik. Vi går lätt i försvarsställning och missar att lyssna och lära av den konstruktiva kritik som riktas mot oss, både inifrån och utanför vår organisation.

Vi behöver fortsätta med att bli öppnare och mer transparenta. Det skapar förståelse och förtroende. All offentlig informationshantering måste så klart vara ärlig och sanningsenlig (råder sekretess så är det bättre att helt undvika att ge några kommentarer).

Vi behöver bli mycket bättre på bemötandefrågor, på att kommunicera och förklara varför vi agerar som vi gör. Det är speciellt viktigt vid kontroller, tvångsmedelsanvändning, etc. Alla som vi ingriper mot på för dem oklara grunder förtjänar en förklaring (dock självklart utan att vi röjer någon känslig information).

Vi behöver bli ödmjukare mot dem som drabbas då något går fel vid ett ingripande. Det får inte ligga någon prestige i att undvika att be om ursäkt.

Ledning och styrning:

Det kanske allra viktigaste är att ledarskapet inom polisen reformeras. Just nu fokuseras ledning och styrning väldigt mycket mot produktion av resultat och mot att hålla en (ofta väldigt snål) budget. Vi behöver ett paradigmskifte i ledarskapet där man fokuserar på samhällsnytta, och har ett humanistiskt och respektfullt förhållningssätt både i synen på medborgarna och personalen. Det behöver genomsyra tillsättningar av och uppföljning mot chefer och medarbetare i mycket högre grad än det gör idag. Det skulle skicka signalen till hela poliskåren att det är ett lika grundläggande ansvar som polis att bemöta och behandla människor väl som det är att exempelvis utreda brott. Det gör man inte genom dagens styrning, då det humanistiska inte syns i resultatredovisningen.

Det sagt, så vill jag tydliggöra att Sverige enligt vad jag själv har erfarit har en professionell poliskår som främst består av riktigt bra människor som genom ett krävande och svårt arbete gör sitt bästa för att bidra till ett bättre samhälle.

Read more...

Polis varnad och utfryst för deltagande i antirasistdemo

För ett tag sedan berättade en kollega för mig om vad som hände i samband med att han deltog i en antirasistisk fredlig manifestation mot Sverigedemokraterna i staden han bor. Jag tyckte att han berättelse var både upprörande och intressant. Jag frågade honom om jag fick publicera den (anonymiserad) på min blogg. Detta är hans historia:

Jag jobbar som polis i en vanlig svensk stad. Jag har jobbat några år och jag är aktiv inom facket och är skyddsombud på min arbetsplats. Jag har inga andra uppdrag eller ansvarsområden. För ett tag sedan besökte Sverigedemokraterna min stad och jag uppmärksammades på detta via Facebook där flera hundra personer hade gått samman för att anordna en protest. Man skulle vända ryggen mot Sverigedemokraterna. Jag brinner för den här frågan, så jag tog reda på vad det var för sorts arrangemang, hur det skulle vara uppstyrt och kom då fram till att jag ville delta.

Då en annan person i protestgruppen skrev något i stil med “vi ska visa svinen” så skrev jag snabbt tillbaka att jag gärna vill visa mitt missnöje men uppmanar alla att hålla god ton och att inte använda sig av uttryck som “svin” eller andra smädelser. Personen tog bort sitt inlägg kort därefter. Flera andra hakade på och gillade vad jag skrev. Jag utvecklade det hela och det blev några korta inlägg om varför jag tycker det är viktigt att protestera mot Sverigedemokraterna, men att jag också tycker det är viktigt att man gör det fredligt samt att om man inte gör det schysst så kan det lika gärna vara.

Några dagar före besöket från Åkesson så ringer min närmsta chef upp mig. Med en något beklämd och något osäker röst för hen fram att jag förmodligen vet varför hen ringer. Nej, det gjorde jag ju inte. Jag hade ingen aning. “Ja, det är ju för att vår underrättelseavdelning har uppmärksammat Operativa Chefen på att du ska vara delaktig i en protestmarsch mot Sverigedemokraterna.” Ja, det stämde ju. Det skulle jag väl vara, även om jag inte sett ordet “protestmarsch” i planen, men jag köpte konceptet ändå. Jag nekade inte. Därpå följde en förklaring att det kan vara problematiskt för mig som polis att delta i en sådan protest, för att det ofta blir våldsamt och att folk begår brottsliga handlingar i samband med sånt. Jag frågade chefen om hen själv sett mina inlägg på Facebook-sidan hen refererade till. Det hade hen inte. Det kom fram relativt snabbt att det inte var den här chefen som hade initierat det hela och hen egentligen inte ville ha samtalet alls. Det var på order från operativa chefen. Jag svarade att jag vill då prata med operativa chefen istället. Jag och den närmaste chefen samtalade lite mer efter det och chefen påpekade att jag kan stöta på problem i min roll som fackligt förtroendevald dessutom, om mina kollegor där ute på stan får se mig i en protestmarsch som de jobbar mot, så att säga. Mmm, svarade jag. Fast ändå inte. Det, precis som många många andra saker är lite sånt som man måste klara av att jobba kring som polis, hävdade jag. Nåväl, jag ville höra vad operativa chefen säger. Och så avslutades samtalet.

Inom en kvart hade jag operativa chefen i luren. Jag sa direkt att jag hade fått höra att det fanns frågetecken kring mitt deltagande i vända-ryggen-protesten mot Sverigedemokraterna. Operativa chefen svarade med en utläggning: “Ja, skriver man öppet på Facebook så kommer ju vi att få reda på det. Och det har vi fått. Jag blev uppmärksammad av underrättelseavdelningen att en av mina poliser skulle delta i motdemonstrationen och då måste jag ju reagera som chef och försäkra mig om att jag har koll på min arbetare…”

Ja, så här långt kommer jag ihåg men inombords så kokade jag av ilska. Jag försöker minnas vad operativa chefen sa under resten av samtalet och jag ångrar att jag inte behållit min funktion i mobiltelefonen som tillåter mig att spela in. Han sa något i stil med följande: “Det är ju så att vi har visserligen yttrandefrihet i det här landet och det gäller ju även poliser, helt klart. Men vi har ett ansvar också. Och det blir problematiskt eftersom du är polis och du vet om hur vi arbetar med säkerhet och sånt här. Jag vet ju inte, men du kan ju förmedla saker till dina kompisar som är och ska till torget där Åkesson ska prata och jag vill ju inte att du råkar ut för nånting dumt. Ja, eller gör nånting dumt.”

Jag blev stum. Vad säger operativa chefen egentligen? Att jag skulle använda våld mot manifestationen eller polisen? Eller möjligtvis hjälpa folk som skulle göra det? “Du som facklig och skyddsombud måste ju även tänka på ditt förtroende hos dina kollegor. Om de tänker att du är emot dem så blir det ju mycket märkligt…” Jag svarade att jag är mycket väl medveten om vad jag själv gör och vad jag ska på för ett slags evenemang. Jag hade dessutom gjort det klart och tydligt på Facebook att jag INTE vill vara med om några slagord på banderoller som är olämpliga, inga glåpord eller att någon, gud förbjude, skulle kasta något mot Sverigedemokraterna. Operativa Chefen svarade bara att han kan inte hindra mig på något sätt, men att han måste försäkra sig om att hans anställda tar väl avvägda beslut. Där slutade samtalet lika tvärt som det började.

Jag satt chockad ett bra tag. Jag blev faktiskt lite rädd nån bråkdel av en sekund. Kan det här innebära något negativt för mig i framtiden? Kan det innebära att jag inte får tjänster som jag skulle kunna ha fått? Blir jag “svartlistad”? Ilska tog över. Förtvivlan. Jag blev så besviken. På mig själv, att jag inte svarat bättre. Att jag inte läst lusen av chefen. Skulle jag vara arg på min närmaste chef? Nej, jag bestämde mig snabbt för att jag ska inte vara arg - i bästa buddhistiska anda, precis som många gånger förr i jobbet som polis. Ilska och frustruation måste vändas till något kreativt. Jag funderade på om jag faktiskt skulle undvika det politiska mötet, inte ställa mig med ryggen mot Sverigedemokraterna. Men självklart gjorde jag det. Jag stod där. Tittandes på massa husväggar och andra människors ryggar. För inte en enda människa stod med näsan mot Åkesson så långt jag kunde se.

Jag har funderat mycket på händelsen i efterhand. Det var inte rätt. Det var fel på så många sätt. Jag tänkte snälla tankar om polischeferna, hur de bara ville mig väl. Jag tänkte mer pessimistiska tankar, om hur de såg ett sätt att få mig ur spel, med tanke på att jag är fackligt aktiv och använder med arbetsmiljölagen som främsta verktyg när jag arbetar “mot” myndigheten. Det är ju bland annat jag som gång på gång slår cheferna på fingrarna när de inte lever upp till arbetsmiljömässiga krav. Jag är obekväm, helt enkelt. Jag blir inte klokare av spekulationerna, men det som hände, det hände, med reservation för att citaten är min minnesbild och inte exakta citat. Jag väljer att vara anonym och att inte namnge varken myndigheten eller cheferna för att det här är inte unikt. Det här är Sverige 2014. Vi kan aldrig sluta arbeta med demokratifrågor.

Kollegans text väcker många tankar. Som hen är inne på så är demokratifrågor grundläggande. Att misstänkliggöra någon för att denne är med på en fredlig antirasistisk demonstration, där personen i fråga dessutom på det aktuella forumet varit tydlig med att även ta avstånd ifrån smädelser, olämpligt språkbruk med mera är helt oacceptabelt.

Visst finns det extremistiska grupperingar i den antirasistiska rörelsen som brukar attackera polisen och begå brott. Att den sortens grupper är med, och ibland öppet välkomnas, i en del antirasistiska demonstrationer, gör att många poliser (däribland jag själv) tvekar vad gäller att delta i en del arrangemang. Men det handlar om personliga beslut och överväganden. Även i de stora demonstrationer som har urartat i kravaller är den stora majoriteten av deltagarna vanliga människor som vill manifestera mot rasismen, och det torde inte vara något problem heller för en polis att vara med utan att beblanda sig med våldsverkarna. Och i kollegans fall var det alltså en helt transparent och 100% fredlig manifestation.

Något som gör det hela etter värre är att kollegan ifråga också har berättat för mig hur några av hens lokala kollegor efter deltagandet i manifestationen har anklagat denne för att vara ”odemokratisk” och ”kommunist” samt att hen har blivit utfryst ifrån en del sociala sammanhang. Det är så klart både helt oacceptabelt och djupt oroväckande. De aktuella poliserna tycker alltså att fredligt avståndstagande ifrån SD/rasism är ”odemokratiskt” samt att man per automatik är ”kommunist” om man deltar i en antirasistisk manifestation. Att man dessutom använder sina skruvade slutsatser som en anledning till utfrysning gör det hela inte bättre.

Inom delar av polisen ses det som allmänt suspekt att öppet ta ställning mot rasism. Jag startade i våras upp en Facebooksida med namnet”Poliser mot Rasism” med syftet att samla poliser i ett ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. Det bemöttes av en del kollegor (även kloka sådana med bra värderingar) med reaktionen att sådana sidor skulle implicera att alla som inte ”gillade” skulle vara rasister, och därför vara skadliga för synen på kåren. Många poliser är försiktiga med och skeptiska mot alla sorters öppna ställningstaganden, man tror att yrket innebär krav på någon sorts ”neutralitet”. Det är helt fel, att vara objektiv i sin yrkesutövning hindras självklart inte av att man som privatperson kan ta ställning i olika frågor. Vi behöver göra upp med den myten.

Det är centralt att även poliser kan ge uttryck för sina politiska åsikter. Och ännu viktigare att poliser kan visa att vi också tar avstånd ifrån rasism. Det är helt grundläggande att vi får, och förtjänar, förtroende vad gäller att inte värdera människor olika baserat på etnicitet, tro, sexuell läggning med mera. Därför är det bara positivt om några av oss hittar sammanhang där det går att visa öppet utåt att vi står upp mot rasismen. Det borde uppmuntras, inte misstänkliggöras.

Sen är det överlägset viktigaste så klart att poliser i allmänhet varje dag agerar antirasistiskt genom hur vi gör vårt jobb och hur vi bemöter människor i yrket. Att deltagande i en manifestation mot SD gör att en kollega ”varnas” av ledningen och fryses ut samt kallas ”odemokratisk” eller ”kommunist” av en del kollegor är inte bara ett oacceptabelt beteende i allmänhet, det är också ett tydligt tecken på att vi har långt kvar i det antirasistiska arbetet inom kåren och myndigheten. Här krävs det ledarskap både ifrån chefsnivåer och ifrån oss vanliga poliser, för så kan vi faktiskt inte ha det på en enda polisstation, eller i en enda arbetsgrupp inom svensk polis.

Read more...

Miljöpartiet i Solna

Ni som bor i Solna, besök gärna Miljöpartiet de gröna i Solna på Facebook. Här kan man läsa om hotet mot Råstasjön och dess unika biologiska mångfald, behovet av att rusta upp skolgårdarna i Solna och mycket annat.

Om man är nyfiken på miljöpartiets politik i Solna, så kan man även gå in direkt på vår hemsida eller på vår blogg eller följa på Twitter eller Instagram.

Alliansen/moderaterna har styrt Solna länge nu. De senaste åren har det duggat tätt med korruptionsskandaler och man har plöjt ner pengar och prestige i bland annat Friends Arena och projektet att bygga på strandskyddat områden kring Råstasjön. Samtidigt har skolgårdar förfallit och barngrupper vuxit (det senaste genom en medveten strategi). Jag hoppas att vi i mp Solna, med Susanne Nordling i spetsen, får chansen att vara med och göra Solna mänskligare och grönare efter valet.

Read more...

Valrörelse och kandidaturer

Nu är det valrörelse. Det viktigaste för mig är att vi får en ny regering där man tar miljöfrågorna, som jag ser som ödesfrågor, på mycket större allvar och där man satsar mycket mer på välfärden.

Mina erfarenheter ifrån polisjobbet är att alla delar av det gemensamma är underfinansierade. Vård (speciellt psykvård), socialtjänst, skola/barnomsorg, fritidsverksamhet, äldrevård och polis. Det är inte värdigt, och i många fall är det även oekonomiskt. Man sparar enorma summor på att satsa tillräckligt för att kunna hantera både akuta problem och arbeta förebyggande, speciellt när det gäller barn och unga. Men med konstant resursbrist måste man prioritera att hålla näsan över vattenytan och släcka bränder. Dessutom verkar pengarna aldrig räcka till drägliga löner för dem som jobbar med att hjälpa människor.

Jag har valt att engagera mig i Miljöpartiet de gröna för att jag tror att det är den politiska kraft som bäst klarar av att ta ansvar på både kort och framför allt lång sikt. De "tre solidariteterna" är den vackraste politiska filosofi jag känner till:

solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
solidaritet med kommande generationer
solidaritet med världens alla människor

Jag delar långt ifrån alla partiets ståndpunkter, men det finns en massa klokskap och ärlig idealism hos de miljöpartister jag har träffat på. Jag är stolt över att nu vara en del av den gröna rörelsen.

För egen del innebär valet att jag kandiderar på två listor. Dels till riksdagen på plats 19 i Stockholms Läns valkrets. Det är långt ner på listan, och absolut inte en valbar plats. Jag kommer inte att personvalskampanja något och räknar självklart med att jag inte kommer att komma in, men om några av er vill kryssa mig så skulle det så klart ändå vara väldigt trevligt och uppskattat. Jag har numera (liksom tusentals andra) en kandidatprofil på SVT valpejl där man kan ta reda på lite mer om vad jag tycker. Eller så kan man läsa några av alla de texter jag har skrivit på bloggarna eller olika debattsidor, de ger nog en mycket bredare och djupare bild av mig.

Sen kandiderar jag även till kommunfullmäktige i Solna, där på plats sex på listan och med en hyfsat stor chans att komma in. Jag tror verkligen att Miljöpartiet de gröna i Solna skulle kunna göra Solna till en öppnare/hederligare, miljövänligare, mänskligare och bättre kommun att leva och verka i. Jag hoppas kunna dra mitt strå till stacken för att göra att det blir så. 

Read more...

Om de romska tiggarna ifrån Rumänien

Då jag var i Bukarest med Gaypolisföreningen för att delta i Prideparaden där och för att prata med den rumänska polisen om hbtq-rättigheter så tog jag även chansen att försöka få till samtal med rumänska romer, och gärna företrädare för någon organisation som arbetar med romska frågor. Jag fick kontakt med Florin Botonogu och Valeriu Nicolae,  både rumänska romer som arbetar för Center for Roma and Minority Issues i Bukarest.

Efter mötena och samtalen med Florin och Valeriu så kände jag behovet att få ordning på mina tankar kring det här med de tiggande rumänerna i våra städer. Det ledde till att jag skrev två texter. En av dem, den som fokuserade på hur vi bäst kan hjälpa de romska tiggarna, har publicerats på SVT Opinion för några dagar sedan i samband med att en moderat riksdagsledamot på DN Debatt hade argumenterat för ett förbud för tiggeri.  

Självklart behöver vi göra vad vi kan för att de fattiga rumäner som är här och tigger får det så drägligt som möjligt, exempelvis genom olika sorters "tak över huvudet" garantier. Men det allra viktigaste är att komma åt de strukturella problem med rasism/diskriminering och fattigdom/utanförskap som ligger bakom problemen. De är betydligt större i Rumänien än i Sverige, men de finns även här.

Den andra, som handlade om våra reaktioner på tiggeriet och hur de påverkar vårt samhälle, skrev jag efter en kontakt med DN Debatt om ett svar på Magnussons text om att förbjuda tiggeri. Detta då hon specifikt nämnde att tiggarna var "provocerande". DN ändrade sig dock när de såg att jag hade publicerat den första texten på SVT, så det blev Nyheter24 istället.

Den andra texten kortades ner ifrån en lite spretigare och längre text om hur vi påverkas av att ha fattiga EU-migranter som tigger i vårt samhälle. Den oredigerade versionen följer nedan:

Vi är vana vid att se Sverige som ett land där ingen lever i extrem fattigdom. Visst, det finns ensamstående mammor som inte har råd att skicka sina barn med på skolresor eller idrottsdagar om dessa innebär utgifter, pensionärer för vilka rabattkuponger är närmast nödvändiga för att få ihop inköpen och arbetslösa som har svårt att ta sig till den där arbetsmarknadspolitiska åtgärden för att kollektivtrafiken är för dyr. Men de har tak över huvudet, och mat att äta. Och jo, vi vet att inte alla har det heller, att det alltid har funnits hemlösa som sover på gatan även i vårt folkhem, men vi utgår ändå ifrån att de får sitt socialbidrag eller sin förtidspension, att den uppenbara misären mer är en konsekvens av missbruk och psykisk ohälsa än av brist på pengar. Deras sporadiska närvaro i gatubilden ställer inga krav på oss, de är myndigheternas ansvar och problem.

Men sedan några år tillbaka har situationen förändrats. Plötsligt kan man knappt röra sig på gator och torg utan att träffa på tiggare. Och deras närvaro vädjar till oss, ibland på ett direkt och påträngande sätt, men oftast indirekt, passivt, genom en nedsänkt blick och en höjd skylt som vi upplever håller oss ansvariga för att ett sjukt barn inte får mat att äta eller medicinen det behöver om vi inte ger en slant. Vi ser fattigdomen, men kan inte skjuta ifrån oss de uppenbara behoven genom att mentalt hänvisa till sociala myndigheter. Det blir besvärligt.

Vi vet så klart att den utsatthet som tiggarna lever med är utbredd och vanlig i stora delar av världen, men den insikten är lätt att hålla borta så länge vi bara varseblir misären på TV-program och i nyhetsartiklar. Det är nog därför som många av oss så starkt ogillar att behöva möta dem i vår vardag. De blir en påminnelse om en annan verklighet utanför vår relativt välmående bubbla, en verklighet som vi gärna vill förtränga och absolut inte ta ansvar för.

Att lägga några mynt eller en sedel i en tiggares utsträckta bössa är att göra något. Visst kan pengar, främst till väl fungerande frivilligorganisationer, vara ett bra sätt att hjälpa på, men den största påverkan på andra människors livsvillkor har vi normalt inte genom det vi skänker utan genom det liv vi lever. Det vi bidrar till, i det lilla och i det stora, varje dag vi går till jobbet, de eventuella ideella engagemang vi tar oss tid för, hur och vad vi konsumerar, vad vi röstar på etcetera. Om företaget man arbetar för tillverkar trampminor, om man köper kläder som producerats under slavliknande villkor och mat vars produktion inneburit förstörelse av värdefulla ekosystem, om man röstar fram partier som bidrar till att upprätthålla en världsordning där de priviligierades rikedom blir på bekostnad av att andra hålls kvar i fattigdom, eller som pekar ut vissa grupper som oönskade baserat på exempelvis etnicitet eller sexuell läggning, så gör den där sedeln i bössan ganska liten skillnad.

Det viktigaste i mötet med tiggaren är egentligen inte om man ger eller inte ger, utan hur man ser på människan som tigger. Vi har redan aldeles för lätt att, oftast omedvetet, avhumanisera de människor som har det svårt i andra länder, och än mer på andra kontinenter. Ju längre ifrån och ju mindre lika ”oss” de är, desto lättare blir det. Det är en av de faktorer som gör att vi genom arbete och konsumtion kan fortsätta att bidra till att människor råkar illa ut. Men när vi vänjer oss vid att även avhumanisera människor mitt ibland oss, människor som vi möter på gatan, så riskerar något av det som ändå fortfarande till stor del håller ihop vårt samhälle att gå sönder.

Människor mår sämre i ojämlika samhällen. Förutom att sträva efter att hjälpa dem som har det dåligt och på så sätt minska klyftorna, så behöver vi också lära oss att hantera möten med fattiga människor utan att medvetet eller omedvetet distansera oss ifrån deras fattigdom eller utsatthet genom att nedvärdera deras människovärde. När vi börjar hantera obehaget som tiggarna väcker hos oss genom att prata om kriminalisering, titta bort, irriterat skuldbelägga de utsatta genom att ta fasta på varje gång vi hört om tiggare som varit friskare eller rikare än de gav sken av, som har lurats eller stulit, och sedan stämpla ut hela gruppen, så är vi inne på en farlig väg. Hur drabbar det dem som redan är utsatta? Vad gör det med oss som individer, med vårt samhälle, när vi har börjat kategorisera människor som själva inte har gjort någon illa i dem som förtjänar vår empati och dem som inte gör det? Vilken blir nästa grupp att drabbas?

Utmaningen att i en globaliserad värld ta ansvar för hur anonyma människor långt bort påverkas av hur vi lever är en av de viktigaste och svåraste vi har. För empati fungerar så mycket lättare och naturligare på nära håll, inför människor man har framför sig. Men när den inte ens fungerar där är vi inne på en farlig väg. Om vi när vi möter tiggare istället för att se människor värda respekt tittar bort, rynkar på näsan, och misstänkliggör utsattheten, så påverkar det inte bara dem, utan även oss. Det finns något sorts vägskäl i det där mötet som egentligen inte handlar om huruvida man ger eller ej, utan mer om hur ens människosyn påverkas. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi gör vad vi kan för att påverkan skall ske mot mer empati och ett större gemensamt ansvarstagande för dem som har det svårt i världen och inte mot ett samhälle där vi vänjer oss vid att tänka att vissa sorters människor inte ens förtjänar vår omtanke när de finns mitt ibland oss.  

Read more...

Kamp för rimliga polislöner

Jag har under det senaste året på olika sätt försökt lyfta frågan om de på tok för låga polislönerna. De är inte bara ett problem för oss som jobbar som poliser, utan i förlängningen för hela rättssystemet. 21300 är inte bara en usel ingångslön, med tanke på hur vårt lönesystem ser ut så blir det även en tvångströja som trycker ner både individen och kollektivets löner genom hela karriären.

Jag har fått bra stöd för mina åsikter här på Facebook. Nu finns möjligheten att också stötta oss ute i det verkliga livet . Den 24e augusti, mellan 14 och 16, så arrangerar Polisförbundet en manifestation i Kungsträdgården för drägliga polislöner. Alla är välkomna! Ni som håller med oss i sak och befinner er i Stockholm på söndag nästa vecka, kom förbi Kungsan och slut upp med oss. Ert stöd är värdefullt!

Som bakgrund till manifestationen länkar jag nedan ett antal texter som jag har skrivit på temat:

I Expressen om att polisens löner kan bli en fara för rättsstaten

På Polisförbundet i Stockholms sida Blåljus om vad vi kan göra för att försöka få upp polislönerna

På Blåljus om frustrationen i bland annat Västerort och vad både facket och medarbetarna behöver tänka på för att inte ilskan skall riktas åt fel håll

Jag har även deltagit i ett samtal i P1-morgon om de låga polislönerna och frustrationen hos kåren

Förutom skrivandet så har jag i samarbete med Facebooksidan "Ingen polis under 25000" tagit fram en namninsamling där man som polis kan skriva upp sig för att markera att man överväger att sluta på grund av de usla lönerna. Den har bland annat uppmärksammats av Aftonbladet.

Nedan följer en text som är publicerad på den aktuella Facebooksidan:

Vid årsskiftet satte två nyheter polisens löneutveckling i perspektiv. Dels kom en undersökning som konstaterade att poliser har haft den sämsta löneutvecklingen av alla yrkeskårer (förutom militärer) under det senaste decenniet. Dels fick fackförbundet Tull-Kust igenom ett nytt avtal där en utbildad tjänsteman efter ett år är garanterad en lön på 25 000 kronor, en miniminivå som dessutom kommer att indexuppräknas. Det har sällan varit så tydligt hur uselt betalt Sveriges poliser får, och detta samtidigt som yrket blir allt mer komplext och poliskåren allt mer välutbildad.

Polisförbundet driver lönefrågan hårt, men trots det halkar våra löner efter allt mer för varje avtalsrörelse. Det beror inte på brist på kompetens hos våra förtroendevalda eller förhandlare, utan på att de i mångt och mycket för en ojämn kamp där man saknar verktyg att driva igenom sina krav, speciellt då vi är bundna till fredsplikt av avtal på högre nivå. Nyligen strandade förhandlingarna slutgiltigt efter att motparten vägrat att gå med på de ytterst rimliga krav som Polisförbundet ställde. En motpart där pressen uppifrån på Rikspolisstyrelsen (RPS) att hålla ned polislönerna har blivit allt tydligare. Om vi inte kämpar emot så kommer även denna lönerörelse att bli ett led i att befästa polis som ett låglöneyrke, vilket baserat på en del yttranden ifrån justitieministern verkar vara helt i linje med vad Regeringen önskar.

Det allra viktigast är tveklöst att få till en lägstalön som knuffar upp resten av löneskalan och frigör medel för att alla skall få bättre löneutveckling. Det är också det krav som Polisförbundet har drivit hårdast i förhandlingarna, att ingen polis skall tjäna under 25 000. Tack vare kampanjen ”Vad är det värt” och att enskilda kollegor har bildat opinion i lönefrågan, exempelvis Sophia Willanders strålande text ”Jag förtjänar bättre” i Aftonbladet, så lyckades Polisförbundet sätta press på RPS. Det ledde till att man gick ifrån ett skambud till ett erbjudande som skulle innebära att minimilönen under avtalsperioden faktiskt skulle nå 25 000. Att Arbetsgivarverket sedan gick in och stoppade överenskommelsen visar bara att vi behöver driva våra krav ännu hårdare. Inte bara RPS, utan även våra politiker, behöver hållas ansvariga för att våra löner hålls kvar på en nivå som hotar att helt urholka statusen på polisyrket och därigenom även hela rättsväsendet.

Den förste januari 2015 kommer alla poliser att anställas i den nybildade (sammanslagna) polismyndigheten. Eftersom det innebär en ny arbetsgivare så kommer alla poliser att få ett brev hemskickat som man kan skriva på om man inte vill följa med över till den nya myndigheten. Om tillräckligt många av oss samlas kring möjligheten att använda det brevet som ett verktyg, så skulle det kunna bli ett kraftfullt vapen i förhandlingarna. Tack vare den här sidan finns det nu ett upprop där man som polis kan kräva att ingen av oss skall tjäna under 25 000 kronor. Uppropet innebär också en markering att vi som skriver under överväger möjligheten att använda övergången till en ny myndighet som ett påtryckningsmedel mot våra motparter i förhandlingen. Jag hoppas att så många av oss som möjligt skriver under detta upprop. Når vi en kritisk massa och är tillräckligt arga så skulle uppropet kunna användas för att koordinerat ”hota” med att gemensamt skriva på det brev som innnebär att vi inte följer med in i den nya myndigheten. Om många tusen poliser enade skulle säga att vi lämnar om vi inte får den minimilön på 25000 som vi kräver, så skulle polisledningen i praktiken tvingas att acceptera de krav vi ställer, eller behöva ta ansvar för att polisverksamheten i Sverige raseras vilket inte är ett alternativ. Blir vi för få, vilket som det ser ut på sidan nu verkar bli fallet, så har det inte kostat oss något, och varje underskrift visar att många poliser överväger att lämna på grund av de usla lönerna. På så sätt kan vi också bidra till en opinionsbildning som Polisförbundet har nytta av i förhandlingarna.

Vi har allmänheten med oss vad gäller våra krav på skäliga löner, och de flesta som är insatta i polisfrågor förstår att en underbetald polis på sikt riskerar att försvaga hela rättssystemet. Vi måste dock driva frågan på ett rakt, hederligt och korrekt sätt, både för att det är rätt och för att allmänhetens förtroende är vårt starkaste vapen i kampen för drägliga villkor.

Det är nu, när vi alla är förbannade, när vi fortfarande har tid och möjlighet att stå upp för vårt yrkes status och framtid, som vi måste agera. I höst kan tåget till viss del ha gått. Polisförbundet gör allt de kan, och utan våra fackliga ledare och förhandlare så har vi ingen möjlighet att nå bättre villkor. Men vi behöver visa att de har kampvilliga och orädda medlemmar både bakom sig och i vissa lägen även framför sig, annars är de chanslösa. 25 000 från start!

Martin Marmgren.

Read more...

Bukarest Pride

Jag deltog i helgen i Bukarest Pride i Rumänien. Texten nedan, tagen ifrån en FB status, skrevs på kvällen efter paraden:

Idag är jag speciellt stolt. Efter att tillsammans med Göran Stanton (på arrangörernas begäran) ha gått främst i Bukarest Prideparad så känns det som att det finns mycket att vara stolt över. Jag är stolt över Sverige, vars ambassadör gick med i tåget (och har gjort så sedan han tillträdde) samt var en av tre talare i slutet av paraden. Vi tar ställning och gör nytta på arenor där svensk media och allmänhet aldrig ser det. Jag är stolt över svensk polis, som faktiskt lät mig och Göran gå i paraden i ett annat land i svensk uniform. Men främst är jag stolt över den rörelse av fantastiska människor som vågar vara dem de är trots omgivningens fördomar och förtryck, som spränger gränser med kärlek och glädje.

När George Michaels "Freedom" dundrade ut i högtalarna så kändes det som att det där och då för de dryga tusen deltagarna i Pride-tåget inte spelade någon roll att de marscherade på en närmast tom gata, där det fanns fler vaktande poliser än åskådare. Det kändes som att trots att det rumänska parlamentets talmans popularitet gick upp efter att han uttalade sig grovt homofobiskt, trots att det i en annan del av staden pågick en "normalitetsparad" för att protestera mot just den kärlek som manifesterades i Prideparaden, så strålade hela tåget av kraft och lycka. Och jag blev nästan hög på den positiva energin.

I think there's something you should know
I think it's time I told you so
There's something deep inside of me
There's someone else I've got to be
Take back your picture in a frame
Take back your singing in the rain
I just hope you understand
Sometimes the clothes do not make the man

Rumänien: "I think there´s something you sholud know"... Det gäller i ännu högre grad Ryssland, vars ambassad vi stannade till vid och där det hölls tal. Det gäller så klart också resten av världen, även vårt jämförelsevis mer liberala och mindre fördomsfulla Sverige. Vi är långt ifrån framme.

Och det verkar som om Rumänien fick veta idag. Jag har själv aldrig fotats och filmats så mycket förr. Inslaget med oss har redan visats på flera rumänska TV-kanaler. Jag har intervjuats, och flera gånger frågats om jag är riktig polis (ja), om jag är homosexuell (nej), och varför jag då är här. Har försökt svara kort och kärnfullt "Eftersom hbtq-rättigheter är mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter berör alla, är allas ansvar. Och speciellt om man jobbar som polis".

Deltagandet i paraden ledde även till en debattartikel på Nyheter24 om att homofobi även finns i vårt samhälle, och att vi alla behöver ta ställning, och vara vaksamma mot våra fördomar.

Read more...

Om ett möte med en rasist och om de romska tiggarnas utsatthet

Följande text är en Facebookstatus jag skrev om en händelse på väg hem igår natt:

På väg hem ifrån stan igår natt. På väg mot T-centralens tunnelbanenedgång på Vasagatan ser jag hur en man står vid en romsk kvinna som sitter passivt och tigger. Det är något fel på hans kroppsspråk, det är närmast aggressivt. Då jag kommer nära hör jag hur han kallar henne för "jävla fucking rom", säger "jag har mitt eget folk" och skäller på henne på olika sätt. Jag sätter en hand i bröstet på honom och trycker upp honom mot en lyktstolpe och frågar vad i helvete han håller på med.

Därefter följer en närmast surrealistisk diskussion. Jag försöker förklara för honom att hans beteende är rasistiskt och oacceptabelt, och hans enda svar är saker som "Men hon är ju rom!" och "Du vet att jag har rätt!". Jag brukar kunna prata bra även med knäppskallar och psykfall, men kommer här absolut ingenstans. Jag tror förresten att jag hade kvar min hand i bröstet på honom under hela samtalet, vilket kanske inte förenklade kommunikationen. Han backar hur som helst inte en tum ifrån sina djupt rasistiska uttalanden.

Parallellt med diskussionen så funderar jag på vad jag kan göra åt honom och händelsen. Jag övervägde om jag skulle/kunde anmäla mannen för något brott, men antog att "förolämpning" skulle bli svårt då kvinnan sannolikt inte förstått något av det han sa. Möjligen kunde det vara frågan om ett ofredande, även om han aldrig rörde vid kvinnan. Jag funderade även på att försöka få honom LOBad, men insåg att det nog mer var för att det skulle kännas bra att hans handlande fick någon konsekvens än att jag tyckte att han var så berusad att han inte skulle kunna ta sig hem själv. I slutändan bestämde jag mig för att handgripligen se till att han gick vidare, och sedan låta honom vara. Efter att jag hade knuffat iväg honom gick jag tillbaka till kvinnan. Jag gav lite pengar, men vi hade inget gemensamt språk så jag kunde inte fråga henne hur hon hade upplevt händelsen. Jag vände tillbaka till tunnelbanan igen.

I efterhand tycker jag (som vanligt) att det fanns bättre alternativ. En LOB motiverad med att mannen genom sitt beteende (som ju till viss del berodde på berusning) utgjorde en fara för både andra och sig själv hade inte varit fel. Men då skall det ju också vara därför, och inte för att jag ville "straffa" honom för hans beteende. Vad gäller kvinnan, så tror jag nog fortfarande att en eventuell anmälan med henne som målsägare inte hade lett någonstans (men däremot skapat en hel del jobb för citykollegorna en fredagsnatt). Men jag tvekar även här på om man ändå inte borde ha försökt.

Hur som helst, händelsen blev främst en påminnelse om hur ren och naken rasism inte bara finns hos män med rakade huvuden och spetsiga fanor, utan kan dyka upp precis var som helst. Och hur stark just antiziganismen är. Vad gäller de romska tiggarna, så blir det uppenbart hur deras utsatthet för rasism ökar på grund av den sociala misär de lever i, då de själva beskylls för sin situation och då tiggandet väcker agg och anstöt hos folk som inte gärna ger till "sitt eget folk" och än mindre till någon "jävla fucking rom" för att citera rasisten jag träffade på. Romernas utsatta situation i Europa är ett av våra allra mest akuta problem. Jag hade gärna sett att den frågan hade lyfts mer i den nu pågående valrörelsen till EU-parlamentsvalet.

Read more...

Debattartikel om "Poliser mot rasism"

Följande text skrev jag för att lyfta hur viktigt det är att även poliser tar ställning mot rasism, både i ord och handling. En kortad version av texten har publicerats på Aftonbladets debattsida. I samband med det skapades en Facebooksida med syftet att göra det lättare att samlas kring och konkretisera ett sådant ställningstagande. Fullängdsversionen av artikeln finns nu här nedan, samt på "Diakonibloggen".

Idag på första maj marscherar nazistiska Svenskarnas Parti (SvP) mitt i Jönköping. Det är inte en isolerad företeelse. Högerextrema grupperingar som SvP och SMR (Svenska Motståndsrörelsen) har blivit allt aktivare. Parallellt med den våldsbejakande högerextremismen så växer också den kostymklädda främlingsfientligheten. Sverigedemokraterna har stöd av en knapp tiondel av väljarna. Det är inte konstigt att människor, och främst de som själva riskerar att drabbas av rasismen, känner sig arga, ledsna och rädda. Rasismens frammarsch skapar ett behov att ta ställning. Både för att minska känslan av utsatthet och för att åstadkomma faktiska förändringar.

Som polis tillhör jag en kår som regelbundet anklagas för rasism. De flesta poliser har svårt att förlika sig med kritiken, då de aldrig skulle använda rasistiska tillmälen eller medvetet bemöta någon sämre baserat på dennes etnicitet. En del kritik är också onyanserad eller orättvis. Jag har själv varit med då kollegor som genomfört helt korrekta ingripanden har anklagats för rasism. Bilden av polisen som rasistisk gör att man ibland projicerar rasistiska motiv på legitimt polisarbete. Kategoriska anklagelser om att poliser är rasister gör att vi poliser har en tendens att avfärda kritik som skrönor och polishat.

Det är illa, då det gör det svårare att se och ta tag i de problem som faktiskt existerar. Det finns gott om trovärdiga förstahandsredogörelser för hur poliser har bemött människor rasistiskt. Varje sådant fall är ett för mycket. Även om de flesta poliser har valt yrket för att hjälpa människor, så är vi också bärare av samma strukturella rasism och fördomar som resten av vår omgivning. Hos oss kan fördomar dessutom förstärkas då de blandas med yrkesmässiga erfarenheter av brottslighet hos en del kraftigt marginaliserade grupper. Det tydligaste exemplet är synen på romer. Jag har en kollega med delvis romska rötter, som baserat på hur det pratas om romer bland kollegor har valt att inte nämna den delen av sitt ursprung för någon. Bara det är ett tecken på att vi har ett arbete att göra.

Polisförbundet har i strävan att verka för en polis som alltid står upp för alla människors lika värde nyligen gått ut med fyra konkreta förslag:

Satsa mer på att bredda rekryteringen
Inför obligatorisk handledning för poliser
Gör polisutbildningen till högskoleutbildning
Stärk upp kompetensen kring hatbrott

Genomförs de ovan föreslagna strukturella åtgärderna, så är jag övertygad om att det inte bara skulle leda till att motverka rasism, utan även till en bättre fungerande polisverksamhet och ett ökat förtroende för oss poliser. En ökad mångfald i kåren är dessutom det enskilt bästa sättet att minska förekomsten av fördomar inom polisen.

Polisförbundet har även nyligen konstaterat att förtroendeuppdrag hos oss inte är förenligt med att vara öppet aktiv i Sverigedemokraterna då deras människosyn inte är kompatibel med Polisförbundets grundläggande värderingar. Jag tror att det är ett enormt viktigt ställningstagande. Polisrollen är inte förenlig med aktivt medlemskap i partier eller organisationer med rasistiska eller främlingsfientliga inslag. Däremot är det vår självklara plikt att göra vårt yttersta att värna rätten att uttrycka och manifestera även de åsikter som vi inte delar (som ej innebär hets mot folkgrupp), samt rätten att vara trygg från hot och våld oavsett politisk tillhörighet. Jag skulle dock personligen gärna se att lagstiftarna gav polisen möjlighet och instruktioner att vara mer restriktiv med att ge utrymme för demonstrationer åt exempelvis öppet nazistiska organisationer som SvP och SMR.

Även om både strukturella åtgärder och formella ställningstagande är bra, så är det viktigaste nog ändå hur vi alla agerar i vardagen. Som poliser har vi rätt att använda våld och tvångsmedel i syfte att hjälpa människor och beivra brott. Med de befogenheterna följer ett stort ansvar. Därför är det viktigt att vi har nolltolerans mot rasism hos oss själva. Att vi alla säger ifrån om en kollega uttalar sig rasistiskt. Att vi om vi ser ett rasistiskt övergrepp stoppar det som pågår och är beredda att vid behov berätta om det vi har sett och stå upp för den drabbades rättigheter. Slutligen så tror jag att det är viktigt att även vi i den stora majoriteten som aldrig skulle använda rasistiska tillmälen är medvetna om att vi också bär på fördomar. Och att vi är vaksamma mot dessa och säkerställer att vi aldrig behandlar människor olika enbart baserat på etnicitet utan möter varje ny människa som en egen individ.

Jag tror att Polisförbundets tydliga ställningstagande skulle kunna kompletteras med ett någon sorts upprop mot rasism bland poliser. Varför inte ett ”Poliser mot Rasism”? Inte för att vi är mer rasistiska än folk är i allmänhet, men för att frågan är väldigt viktig och för att rasism hos polisen kan få förödande konsekvenser för både enskilda och samhället. Jag föreslår följande innehåll:

Vi tar ställning för alla människors lika värde och mot rasism och främlingsfientlighet
Vi tar ställning mot rasistiska och främlingsfientliga partier och organisationer
Vi kommer att bemöta rasism där vi träffar på den, även inom poliskåren
Vi kommer att sträva efter att motverka fördomar både hos andra och oss själva

Jag tror och hoppas att de flesta av mina kollegor kan ställa sig bakom punkterna ovan, givet att det sker på ett sätt som inte kompromissar med vårt uppdrag och vår professionalitet. Ett sådant öppet ställningstagande kan kanske skapa större trygghet hos allmänheten, och speciellt de som själva utsätts för rasism, angående var vi står.  Dessutom är vi förhoppningsvis även med om att förändra vår egen organisation till det bättre.

Länk till FB-sidan: https://www.facebook.com/Polisermotrasism

Read more...

Poliser mot rasism

För ungefär en vecka sedan publicerade jag en debattartikel på Aftonbladet om att även poliser behöver ta ställning mot rasism. Under tiden som jag skrev den texten så dök idén upp om att skapa en plattform i sociala medier för att samlas kring ett sådant ställningstagande, vilket efter lite bollande med människor som kan Facebook mycket bättre än jag ledde fram till att sidan Poliser mot rasism skapades. Ställningstagande på sidan är:

Vi tar ställning för alla människors lika värde och mot rasism och främlingsfientlighet.
Vi tar ställning mot rasistiska och främlingsfientliga partier och organisationer
Vi kommer att bemöta rasism där vi träffar på den, även inom poliskåren
Vi kommer att sträva efter att motverka fördomar både hos andra och oss själva
Ställningstagandet ovan gäller även homofobi, sexism och andra sätt kränka och nedvärdera människovärdet baserat på diskriminerande tankesystem

Självklart inser jag att mängder med kollegor på olika sätt, och främst där det är viktigast (dvs i verkligheten/arbetet och inte på nätet) dagligen tar ställning mot rasism, men jag hade inspirerats av Brandmän mot rasism FB-sida och kände inte till något liknande för poliser. Min tanke var att om man fick igång en så kunde man kanske samla poliser som är engagerade i frågan och tillsammans skapa något levande. Jag var, och är fortfarande, dock väldigt medveten om att jag famlar i mörkret både vad gäller aktivism och sociala medier. Samtidigt kändes det inte som att det fanns så mycket att förlora på att testa.

Sidan finns nu, och har fått några "likes". Vad gäller statusar och kommentarer så verkar den dock främst ha dragit till sig högerextrema. Hur som helst så bygger hela sidans idé och existensberättigande på att vi blir flera som driver den. Annars så kommer den nog att tyna bort ganska snabbt (och ingen större skada skedd). Allt sorts engagemang är välkommet. Främst tänker jag så klart på att lägga upp intressanta statusar (och då menar jag för sidans räkning, så att de kommer i huvudflödet), men om någon vill fixa med det grafiska eller det tekniska, eller kanske bara gå in i kommentarsfälten och härja lite så vore det också välkommet. Om någon kan tänka sig att lägga några minuter då och då, så hör av er så¨lägger jag in er.

Read more...

Om polisens låga förtroende i förorterna

Då jag samlade tankarna inför att skriva vad jag tänkte om Stockholmspolisens satsning "Fenix" i Södra Järva så dök det upp en hel del funderingar som mer generellt rörde polisens låga förtroende i de segregerade förorterna. I grunden så handlar det om ett socioekonomiskt utanförskap. Det i sin tur skapar en grogrund för ett "mentalt utanförskap", där man känner att man inte tillhör, och inte är välkommen in i, samhället. Detta stärks av alla skiljelinjer som man kan polarisera och skapa "vi och dom" känslor kring. I de segregerade förorterna blir etnicitet en fråga som stärker polariseringen markant, både då människor med utländsk bakgrund utsätts för diskriminering och då det blir ett sätt att skapa identiteter som bygger på ett motsatsförhållande till eller avståndstagande från samhället. Polisen utsätts mest tydligt för den här polariseringen, då man ses som samhällets mest repressiva representanter. Allt som stärker polariseringen fördjupar även utanförskapet. Det gäller både kränkningar och dåligt bemötande ifrån polisen och hetsande och smutskastning av polisen.

Eftersom jag tror att det är en ödesfråga att vi ses som legitima och får bättre möjligheter att utföra vårt brottsbekämpande och trygghetsskapande arbete i de områden som är som mest drabbade av kriminalitet och otrygghet, så skrev jag en separat text med syfte att försöka förklara varför polisens förtroende är så lågt och att peka på det som skulle kunna stärka förtroendet och överbrygga klyftorna. Självklart finns inga "quick-fixes". De socioekonomiska problem som är grunden för utanförskapet, som i sin tur ligger bakom det mesta av ilskan mot samhället i allmänhet och polisen i synnerhet, kräver komplexa och långsiktiga lösningar. Men det finns saker som jag tror att man kan göra relativt snabbt för att påverka hur polisen specifikt ses av förortbor i allmänhet och förortsungdomar i synnerhet. Det handlar både om hur polisen jobbar, beter sig, bemöter folk och hanterar kritik samt om hur folk med inflytande i förortsmiljöer väljer att se på och prata om polisen.

Här finns en onödig motsättning. Som polis så stöter jag på mycket, som jag uppfattar det, obefogad polishat som inte har orsakats av hur de kollegor som jag arbetar med har skött sitt jobb eller bemött ungdomar. Därför ser jag lättare det destruktiva i att sprida överdrivna, och ibland direkt lögnaktiga, nidbilder om polisen som inte sällan kommer ifrån och sanktioneras av människor som livnär sig på att begå brott. De som själva har utsatts för kränkningar av poliser, varav en del har varit grova, har naturligtvis ett annat perspektiv. De ser polisens eget beteende som den överlägset största orsaken till det låga förtroendet, men inser kanske även att det trots allt spelar roll om man sprider ren hatpropaganda eller kriminella värderingar, exempelvis om att det värsta man kan göra är att "gola". Men grejen är att det spelar egentligen ganska liten roll hur viktiga man tror att dessa faktorer är för att omvandla utanförskapet till polisförakt relativt varandra. Båda existerar, och båda behöver hanteras. Den ena främst internt inom polisen: Vi behöver bemöta folk bättre, kanske förändra hur vi jobbar och definitivt vara ödmjukare och lyssna mer på kritik. Den andra i hur personer med inflytande pratar om polisen: Det kanske exemeplvis inte är nödvändigt att stärka motsättningarna genom att måla upp vanliga poliser som ockupanter och förtryckare? Och så vidare.

För att nå ut till de grupper som har störst påverkan på samverkan emellan polis och ungdomar i de segrgerade förorterna så frågade jag om jag kunde få publicera krönikan i Polistidningen och i Norra Sidan (den lokaltidning med bäst täckning i Husby, Tensta och Rinkeby). Det fick jag. Krönikan finns även publicerad på Magasinet Paragraf. Jag hoppas att den, om än så bara en aning, bidrar till att förbättra relationen emellan polis och förortsbor.

Read more...

Om "Fenix"

Jag skrev för ett par veckor sedan en text på SVT Debatt om Stockholmspolisens satsning "Fenix" i Södra Järva, det vill säga det område där Rinkeby och Tensta ligger. Denna veckan startade satsningen. Det var inte en dag för tidigt. Under de veckor som har gått sedan satsningen offentliggjordes har det kommit regelbundna påminnelser om varför den är så nödvändig. Förutom den varierande, men konstant höga, mängd med brott som personrån, butiksrån, inbrott med mera som skapar otrygghet bland de boende, så har det även kommit mer illustrativa exempel på hur allvarlig situationen faktiskt är. Ett var då en ronderande väktare nyligen överfölls och slogs medvetslös helt oprovocerat. Han hann larma sin kollega innan han blev nedslagen. Kollegan berättade sedan att han inte andades då han hittade honom, men att han fick liv i honom. Den misshandlade väktaren klarade sig tack och lov utan allvarliga skador, och berättade sedan att någon hade sagt något om att han var en "golare" innan attacken.

Ett annat exempel var då en bil för ett par veckor sedan skulle fraktas bort ifrån en vändzon. För att arbetet skulle kunna utföras utan att riskera att få ett stenregn på bärgarna så hade en polisbuss tagit position på gångvägarna ovanför. Den bussen attackerades sedan av en stor grupp med stenkastande ungdomar. Stenar krossade sidorutorna på bussen. Lyckligtvis skadades ingen allvarligt. En av dem i bussen var en poliselev ifrån skolan som var där på så kallad "SAO", det vill säga en sorts besök i verkligheten. Eleven behövde sedan avbryta passet på grund av den traumatiska upplevelsen (som för många av de kollegor som jobbar där närmast har normaliserats till någon sorts "vardag"). Jag antar att eleven inte i första hand kommer att söka sig till Västerort.

När satsningen "Fenix" annonserades så kom den vanliga reaktionen ifrån de människor och organisationer som är skeptiska till eller ogillar polisen. Dessvärre var även "Rädda Barnen" och en del andra seriösa organisationer med bland dem som hävdade sig veta att det inte behövdes mer poliser. En del tidningar skrev dock insatta krönikor. speciellt värd att nämnas är Norra Sidans text (som också hyllades på polisförbundets sida "Blåljus"). DN-journalisten Ulrika By gjorde dessutom ett långt, grundligt och mycket läsvärt reportage om satsningen, i vilket hon bland annat intervjuade mig.

Att frågan om problemen i de segregerade förorterna har kommit att handla mer om kampen om världsbilden, om begreppen, tror jag är djupt kontraproduktivt. Denna text i ETC som var ett svar på Bys text illustrerar väl det fenomenet. Bys svarar dock väldigt bra på attacken i detta inlägget.

"Fenix" och fler poliser är alltså självklart inte "lösningen" på problemen i de segregerade förorterna. Men den sortens satsning behövs, både för att hantera de akuta problemen med kriminalitet och för att skapa bättre förutsättningar för att lösa de långsiktiga sociala problemen. Det borde inte vara så svårt att enas om?

Vad gäller de mer allmäna problemen med utanförskapet i de segregerade förorterna och kopplingen till polisens låga förtroende, så hanterar jag det i ett separat inlägg.

Read more...

Föreläsning om öppenhet för lärare på polisskolan

Har igår och idag varit inbjuden till Växjö för att föreläsa (låter så pretentiöst...) för lärare och fjärdeterminare på polisskolan. Jag berättade om mitt bloggande, varför jag skriver och vad som driver mig. Budskapet handlade främst om nyttan/behovet av öppenhet, men också om förmågan att vara självkritiska (både på individuell och organisatorisk nivå). Jag tror att öppenhet och självkritik är nödvändigt både för att bli en genuint lärande organisation och för att få (och förtjäna) ett större förtroende, speciellt i de områden där det är lågt. Liksom ödmjukhet och respekt känns öppenhet och självkritik för mig som en naturlig del av en medvetenhet om att vi ju faktiskt arbetar på folkets uppdrag.

Föreläsningarna kändes uppskattade, även om jag nog hade förväntat mig fler frågor och mer mothugg (speciellt ifrån lärarna, som var den tystare,och betydligt mindre, gruppen), eftersom en del av det jag har gjort/skrivit av förståeliga skäl är kontroversiellt. Den första sessionen, den med lärarna, spelades in. Om någon mot förmodan är tillräckligt intresserad för att titta/lyssna på föreläsningen så finns den på YouTube. Jag såg de första tre minuterna, och det framgår ganska tydligt att jag inte är någon föreläsare, utan mer försöker söka någon sorts samtal med åhörarna... Och att jag kliar mig på hakan/näsan stup i kvarten... Hur som helst, för den nyfikne så finns länken här. Tittar ni, så får ni dock se till att hålla ut igenom de första struliga minuterna...

De texter som jag refererar till under föreläsningen har också lagts upp, de finns här:

Read more...

Om att inte titta bort

Texten nedan är en FB-status som jag skrev då jag kom hem i onsdags. Med tanke på uppmärksamheten den gav upphov till där så publicerar jag den även som ett blogginlägg.

Kliver på tunnelbanan på väg hem. Ser genast att en stor, påtagligt berusad och synbart hemlös man med en öppnad ölburk i ena handen har ställt sig väldigt nära en ensam tjej, som har blivit inträngd i ett hörn. Mannen försöker prata med tjejen, som ser väldigt obekväm ut. Hon svarar inte, utan tittar bort. Jag går fram till mannen, som istället börjar prata med mig och går bort en bit ifrån tjejen. Han berättar bland annat att han mår dåligt och att han skall in på placering. Av en slump så går vi alla av på samma hållplats. Mannen, som under färden flera gånger har sagt att han gillar mig, vill ge mig en kram. Jag tvekar en halvsekund på grund av att han har både öl och blod på händerna, men kramar honom, och fick en även puss på kinden på köpet. Då jag sedan går upp för rulltrappan så går jag förbi tjejen. Hon tackar mig, och säger att han hade satt sig bredvid henne på hållplatsen och sedan följt efter henne in på tunnelbanan. Och fast det var massor med människor runt omkring och det borde ha varit upppenbart att hon var obekväm så hade ingen ingripit.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, den missbrukande mannens öde , eller det faktum att ingen av alla medtrafikanter ingrep trots att hans sätt att närma sig tjejen helt uppenbart var obehagligt för henne. I det här fallet så var han ju dessutom helt harmlös, och det räckte med att bara prata lite för att både hjälpa tjejen och få honom att känna sig lite mindre utstött. Jag tänker att det på något sätt hänger ihop. Det finns något sjukt i hur så många av oss med en sådan lätthet kan titta bort ifrån utsatta människor, oavsett om utsattheten handlar om att som kvinna behöva vara rädd för en mans ovälkomna närmanden eller att som missbrukare (eller annan marginaliserad människa) bara vara i behov av att få bli lite vänligt bemött (vilket någon annan än den ofredade tjejen lätt kunde ha gjort). Det blir inte mindre tragiskt av att mannen (som först frågade om jag var polack) verkade känna ett behov av att upprepa flera gånger ifrån ingenstans att han var svensk och älskade Sverige. Gissningsvis hade hans rätt att känna sig svensk ifrågasatts på grund av hans utländska bakgrund och mörka hudfärg.

Kramen finns förresten eventuellt någon annan stans på Facebook vid det här laget. Flera av dem som var kvar i vagnen när vi klev av tyckte uppenbarligen att den var intressant nog att fota, då ett antal mobiler blixtrade till innan tåget rullade vidare.

Read more...