Apropå hyckleri

Human Rights Watch är en av världens mest välrenommerade människorättsorganisationer. I en ny rapport kritiserar HRW EU för undfallenhet emot förtryck och diktaturer, och tar som dagsaktuellt exempel upp att EU-kommissionens ordförande Barroso i dag tar emot Uzbekistans president Islam Karimov, bland annat ansvarig för massakern i Andijan 2005. Jag tror själv att HRW sätter huvudet på spiken då de påpekar att "Stödet för 'dialog' och 'samarbete' med förtryckarregimer är alltför ofta en ursäkt för att inte göra något alls åt mänskliga rättigheter". Detta har naturligtvis även visats av det dagsaktuella exemplet Tunisien. Så frågan är då vad man kan göra för att påverka EUs utrikes- och handelspolitik i en riktning där ansvarstagande och respekt för mänskliga rättigheter blir mindre av fina ledord och mer av en realitet? Ett av de effektivaste sätten vore nog att pressa alla de banker och andra företag i rika demokratier som glatt tar emot och skyddar de pengar som diktatorer och deras regimer har roffat åt sig på folkens bekostnad så att deras egendom kan konfiskeras.

Read more...

Hyckleri på hög nivå

"Jasminerevolutionen" i Tunisien är kanske arabvärldens första fredliga revolution, och det folkliga upproret fortsätter med syfte att även övergångsregeringen skall avgå då den anses ha för starka kopplingar till den tidigare regimen. Det är naturligtvis väldigt glädjande att Tunisiens folk har lyckats göra sig av med en diktator som har kontrollerat och spionerat, förföljt all opposition och gjort sig och de sina rika på folkets arbete. Men för mig som betraktare kan jag konstatera att jag knappt kände till att landet var en diktatur innan Ben Ali störtades. Varför har det då talats så lite om förtryck i Tunisien, jämfört med andra diktaturer som Iran, Syrien, Norkorea, Kuba, med mera. Svaret är självklart, Tunisien har av USA och EU, med Frankrike i spetsen, setts som en viktig allierad. Man har haft goda handelsförbindelser och bra tillgång till marknaden, vilket gjort att amerikanska och franska företag har tjänat pengar. Man har haft en allierad i "kampen mot terrorismen". I det sammanhanget har demokrati och mänskliga rättigheter varit ointressant. Det gick till och med så långt att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie erbjöd den nu störtade presidenten Ben Ali med ”att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor”. Tidigare har Ben Ali omfamnats av ett antal franska presidenter, senast Sarkozy.

I P1s alltid lika intressanta program Konflikt drogs slutsatsen att demokrati av stater som USA och Frankrike inte används som något man vill ge till sina vänner, utan snarare något man hotar fiender som Irak innan Saddam Husseins fall med. Det är hyckleri på hög nivå, och det är realpolitik, speciellt i Paris och Washington där man annars är duktiga på att framhäva sig som exempel för en aningen underlägsen omvärld. Inte konstigt att fransmän och amerikaner tycker illa om varandra, de måste känna igen sig själva i den andres allra sämsta sidor...

Sverige har enligt min uppfattning en betydligt hederligare hållning i utrikespolitiska frågor, men jag kan ändå sakna de tydliga ställningstaganden emot stormakternas övergrepp och maktspel som landet var känt för under Olof Palmes tid.

Read more...

Fast i sin egen offerroll

Det blir med tiden tydligare och tydligare att det politiska etablissemanget i Israel har väldigt svårt att se kritiskt och nyanserat på den egna nationens handlingar. När den första israeliska rapporten ifrån stormningen av skeppet Mavi Marmara, en del i Ship to Gaza´s försök att bryta den av världssamfundet kritiserade blockaden, konstaterar att soldaterna agerade i självförsvar och att inga fel begicks, så är de mycket ensamma om den uppfattningen. Bland annat FNs råd för mänskliga rättigheter samt UNHCR har konstaterat att grovt övervåld användes. Men för Israel spelar det dessvärre ingen roll om alla bevis samt en enig omvärld pekar på att deras soldater har gjort sig skyldiga till brott, lika lite som det spelar någon roll att den illegala ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza fördöms världen över. De är nämligen, i sin egen världsbild, alltid offren. Detta illustrerades speciellt tydligt under anfallskriget mot Gaza, då tre israeliska dödsoffer på något sätt var värre än de över tusen döda palestinier som omkom när Gaza bombades sönder och samman. Och med Obamas feghet och passivitet så ser det sannerligen mörkt ut för fredsprocessen, för eftersom de judisk/israeliska krafter som arbetar för en rättvis fred tyvärr är allt för svaga, så hade det krävts ett starkt tryck ifrån USA för att överhuvudtaget komma framåt.

Read more...

Institutionaliserat varghat

Under de senaste dagarna har ett 20-tal vargar helt lagligt skjutits. Detta trots att den totala svenska vargstammen ligger kring 200 djur, långt under vad som krävs för en stabil population. Och trots att den ansvarige EU-kommissionären, miljökommissionär Janez Potocniks, har uttryckt oro och krävt svar på ett antal kritiska frågor. Regeringen med miljöminister Andreas Carlgren har alltså helt enkelt struntat i EU-kommissionären och kört på med vargjakten, vilket nu leder till att Potocnik anmäler Sverige för brott mot EU:s miljölagstiftning. Varför är då vargjakten så viktig att regeringen väljer att ignorera EU-lagstiftningen och den upprörde kommissionären? Ja, det kan ju knappast handla om att de nu döda 20 vargarna skulle utgjort ett särskilt stort hot mot rikets säkerhet om de fått leva ett tag till... Och även om en och annan jakthund dödas av vargarna, så är det väldigt många fler hundar som dör i trafiken. Men jag antar att det inte handlar särskilt mycket om logik, utan mer om känslor. Varghatet har närts länge och ligger djupt. Vargen är helt enkelt för många landsbygdsbor fienden, en ond varelse som skall bekämpas. Lite som kommunisterna var under McCarthy-eran i USA, eller judarna i 30-talets Tyskland. Den sortens oresonliga hat borde naturligtvis bekämpas, även om det inte rör människor, utan ett lägre stående däggdjur. I Sverige har hatet istället blivit lagstiftning, för att regeringen, i det här fallet med dess "gröna" röst Centerpartiet i spetsen, vill blidka en viss grupp väljare på landsbygden.

Read more...

Förbjud rökning!

Nya rön pekar på att rökning är ännu farligare än man trodde i ett tidigt skede. För mig är det obegripligt att samhället gör så lite för att bekämpa rökningen, och speciellt då hos unga. Undersökning på undersökning visar att rökning är mer beroendeframkallande än nästan alla narkotikaklassade droger, med vissa undantag (som heroin). Ändå görs förvånansvärt lite när 14/15-åriga tjejer och killar påbörjar vad som ofta blir ett livslångt beroende. Själv tycker jag att man bör överväga att förbjuda rökning helt och hållet för de som är under 18, och inte bara genom att de inte tillåts köpa cigaretter, utan genom att samma rättsliga och framför allt sociala åtgärder som vid användning av narkotikaklassade droger som cannabis sätts in då ungdomar upptäcks med att röka. När en sådan regel väl är på plats, så kan man gärna se till att höja åldern för när det är illegalt att röka med ett år varje år. Tills den legala rökningen är helt utfasad. Visst, rökning kommer fortfarande att finnas, men det är bevisligen fler personer idag som röker cigaretter än braj, så någon nytta borde det göra... Och förresten borde man överväga att göra samma sak med alkohol. Det finns absolut ingen anledning att barn skall vara drängfulla, och om man succesivt kan fasa ut suparkulturen så har man vunnit enormt mycket för hela samhället. Jag vet, detta blev ett irriterat och spydigt inlägg, men det kan vara rätt frustrerande att se med vilken dubbelmoral som samhället behandlar de legala drogerna jämfört med de illegala, trots att de förstnämnda kan vara nog så skadliga både för individen och för samhället.

Read more...

Skall vi döma oskyldiga?

Jag bukar normalt aldrig följa upp en diskussion i kommentarerna med ett separat inlägg, men jag gör ett undantag den här gången. Kanske för att frågan känns viktig, kanske för att jag känner ett behov att att förklara mig. Tycker jag verkligen att det är ok att det sitter oskyldiga i fängelse, dömda för grova brott?

Det enkla svaret på frågan är naturligtvis ett rungande "Nej!". Men det jag försökte förklara i mitt förra inlägg är att det enda sättet att vara absolut helt säker på att ingen oskyldig någonsin döms, är att aldrig döma någon. Detta gäller speciellt vad gäller sexualbrott. Och jag anser att det alternativet är ännu sämre.

Även om diskussionen som startades av en friande dom i HD och Madeleinde Leijonhufvuds debattartikel handlade om sexuella övergrepp emot barn, så skall jag för enkelhetens skull ta exemplet våldtäkt: En kvinna och en man går in i ett rum. Efteråt hävdar kvinnan att hon har blivit våldtagen. Hur skall vi veta det? Om det enbart rör sig om kvinnas berättelse, och det inte finns någon som helst stödbevisning, så kommer mannen med största sannolikhet att bli frikänd. Låt oss nu säga att kvinnan går direkt till en väninnan och säger att hon har blivit våldtagen. Väninnan ringer till polisen, som tar med kvinnan till en mottagning för våldtagna där hon undersöks. Mannen grips. Utredningen visar att de båda har haft sex, mannens sperma hittas i kvinnan. Kvinnans kläder, som är tagna i beslag, är sönderrivna. Märken på kvinnans handleder tyder på att hon har blivit fasthållen, och undersökningen av underlivet visar att hon har blivit våldsamt penetrerad. Mannen har rivmärken i ansiktet och kvinnan har hans hud under naglarna. Polisen hittar till och med vittnen som säger sig ha hört kvinnan skrika "Nej!" inifrån rummet. I det här fallet så kommer mannen med största sannolikhet att bli fälld för våldtäkt.

Det sista exemplet är konstruerat för att det skall vara utstuderat tydligt med mycket bra bevisning. I verkligheten är det långt ifrån alla våldtäktsoffer som vågar eller orkar kämpa emot eller som söker och får hjälp direkt. Men kan vi helt säkert veta vad som här hänt ens när bevisningen är så pass stark? Svaret är självklart nej. Det är teoretiskt möjligt att mannen och kvinnan har levt ut en gemensam våldtäktsfantasi, att kvinnan ångrar sig men att mannen inte förstår detta utan uppfattar det som en del i leken. Det är teoretiskt möjligt att kvinnan har lurat med mannen på sex för att sedan sätta dit honom. Med mera. Men är detta "rimliga tvivel"? Absolut inte! Om man väljer att döma mannen på bevisningen ovan, som är mycket starkare än vad man normalt kan räkna med i ett våldtäktsmål, så riskerar ändå någon enstaka man att bli oskyldigt dömd. Om man inte dömer baserat på en sådan bevisning, så kommer man heller aldrig att kunna döma någon för våldtäkt, vilket i praktiken skulle göra våldtäkt till lagligt i alla fall utom de rena överfallsvåldtäkterna i mörka parker. Vad är då att föredra?

Min poäng är att, även om alla är överens om att vi skall sträva efter så bra utredningar som möjligt som kommer sanningen så nära det bara går, så kan vi inte veta allt. Vi är inte gudomliga. I slutändan måste någon göra en bevisvärdering och dra en gräns, bedöma vad som är "rimliga tvivel". Om den gränsen dras för snävt, som Leijonhufvud hävdar att HD har gjort vad gäller sexuella övergrepp emot barn, så kommer allt fler gärningsmän gå fria, Leijonhufvud själv talade om att det närmast skulle leda till en avkriminalisering av dessa brott. Är det så vi vill ha det? Hur många skyldiga våldtäktsmän skall gå fria för att vi inte skall riskera att döma några oskyldiga? Skall vi vara helt säkra, så är svaret alla. Och då är det fritt fram att ta för sig... Annars så handlar det om avvägningar. Skall du döma en person om bevisningen ger att man är 99% säker på att han är skyldig? 99,9%? 99,99%? För helt säker blir man som sagt aldrig i den krassa verkligheten...

Read more...

Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Read more...

Välj väl, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag har idag skrivit och publicerat en artikel på DN Debatt där han betonar hur viktigt det är att bekämpa islamofobi och diskriminering av muslimer, vilken riskerar att ifrån en redan hög nivå öka som effekt av självmordsbomben i Stockholm. Ullenhag säger också att samhället måste stå upp emot och bekämpa islamistisk fundamentalism, men poängterar att det är en mycket liten del av landets muslimer som tillhör den gruppen extremister som utgör en fara för det öppna samhället. Jag håller med Ullenhag om i stort sett allt han skriver, och har själv tidigare skrivit om behovet av att både bekämpa islamistisk terror och islamofobi. Sen kommer självklart Ullenhag att kritiserar ifrån alla håll och kanter för sin balanserade artikel, med tanke på hur debattklimatet ser ut... Det som jag själv är mest intresserad av är hur han har valt de "företrädare för det muslimska Sverige" som han skall ha träffat idag, och hur han fortsätter att välja att föra en dialog med den heterogena och brokiga grupp människor i Sverige som själva eller av andra definieras som "muslimer". Historiskt har den debatten förts med företrädare för olika muslimska grupperingar som t.ex. Muslimska rådet (med den högaktuella ordföranden Helena Benaouda). Dessa grupperingar har organiserat sig kring sin religiositet och deras ledare har troligtvis valts på grund av en ännu större renlärighet än de vanliga medlemmarna, så de är knappast representativa för gruppen "muslimer" i Sverige, till vilken även moderat troende eller helt sekulära personer tillhör. T.ex. definierar sig den progressiva politikern Nalin Pekgul som muslim, men jag tror inte att hon har särskilt mycket gemensamt med de som normalt utses att representera "Sveriges muslimer". Om Erik Ullenhag som så många andra regeringsföreträdare förr, har sammankallat ett råd bestående av relativt radikala muslimska krafter, så riskerar det att styra diskussionen emot mer religiöst betonade "rättigheter" istället för att handla om den vardagsdiskriminering, speciellt då på arbetsmarknaden, som är ett oändligt mycket mer påtagligt problem för alla som råkar ha namn som Muhammed, Ahmed eller Fatima. Det är för mig eftersträvansvärt, och definitivt inte diskriminering, att religionens inflytande på människors liv begränsas, bara det gäller lika för alla religioner, inklusive kristendomen. Däremot är det alltid diskriminering när människor behandlas olika, och det är en realitet idag i Sverige för mängder med personer som har namn eller utseende som kan associeras till islam.

Read more...

Radikalisering och mer om ansvar

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...

Read more...

Den toleranta förorten?

Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, besökte under sin tid i Sverige Stockholmsförorten Rinkeby. Efter besöket lovordade han stadsdelen, och speciellt då Rinkebyskolan för dess språkrikedom, mångfald och tolerans. Jag håller med om att det finns en kulturell och språklig rikedom i Rinkeby, som på många sätt är en resurs för de enskilda Rinkebyborna och för samhället i stort. Men jag är betydligt mer skeptisk vad gäller toleransen. Förutom de för oss utomstående ofta osynliga etniska konflikter och den rasism som kan förekomma emellan olika grupperinger, t.ex. somalier och turkar, så frodas dessutom speciellt i vissa ungdomsgrupperingar en subkultur som är allt annat en tolerant. Bland annat visas denna brist på tolerans i en fientlig inställning till samhällets företrädare. För många ungdomar så är det i detta sammanhang "politiskt korrekt" att "hata poliser". Polisen utsätts också för attacker, och inte bara i Rinkeby, utan även i andra segregerade förorter som Rosengård. Också räddningstjänsten attackeras med gillrade fällor och stenkastning. Det hade varit enkelt att säga att sådana händelser beror på enskilda rötägg, men även om de antagligen leds och anstiftas av unga kriminella, så är det för många som deltar för att vifta bort det som ett problem i marginalen. Lika fel vore det självklart att generalisera och hävda att problemen gäller hela Rinkebys befolkning. Men även om jag faktiskt gillar Rinkeby (vilket kanske inte är så vanligt bland poliser, just med tanke på att man så ofta bemöts negativt) har jag ändå svårt att skriva under på Vargas Llosas tal om att det skulle vara en speciellt tolerant stadsdel. Därmed absolut inte sagt att stadsdelar som Höglandet på Brommas gräddhylla skulle vara tolerantare...

Read more...

Om ord och ansvar

För tillfället går debatten hög i USA (och därmed även i Sverige, eftersom vi svenskar verkar ha en omättlig fascination för vad som sker i världens enda supermakt) om huruvida aggressiva debattörer som Sarah Palin kan sägas ha något ansvar för vansinnesdådet i Tucson där en ensam gärningsman först sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet, och därefter avlossade skott vilt omkring sig som dödade fem personer och skadade många fler.

Ingen hävdar att Palin, radioprofilen Rush Limbaugh, m.fl. dårar på den extrema högerkanten har ett juridiskt ansvar, men jag sällar mig till dem som hävdar att de faktiskt har ett moraliskt ansvar. Om inflytelserika personer som Palin bedriver en extremt aggressiv, hatisk och närmast våldsromantisk hetskampanj gentemot sina motståndare, varav Gifford bl.a med ett kikarsikte inställt på sig på Palins Facebooksida blivit utpekad som en, så skapar hon en successiv förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. För hyfsat mentalt friska tea-party aktivister så innebär den förskjutningen kanske bara att de kampanjar hårdare och allt mer rabiat motarbetar allt som demokrater och liberala som Gifford står för, men de tar inte till våld. En redan psykiskt labil våldsverkare däremot, kan i ett samhällsklimat inspirerat av Palns hatiska demagogi knuffas över gränsen.

Det finns många exempel på hur hets och hat har framkallat våld. Här i Sverige har vi vid två tillfällen plågats av "Lasermän". John Ausonius härjade under Ny Demokratis era på 90-talet, och i intervjuerna med Gellert Tamas framkommer tydligt hur attackerna inspirerades av det rådande samhällsklimatet. Under förra året, parallellt med Sverigedemokraternas framgångar, greps ännu en person som skjutit emot människor med invandrarbakgrund. Andra färska svenska exempel på hur hatisk propaganda har lett till försök till grov våldsanvändning är självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och den grupp terrorister, bland annat Munir Awad, som greps på väg mot Danmark för att attackerar Jyllandsposten. Samtliga har uppenbart inspirerats av konfrontativ, aggressiv och hatisk retorik, i deras fall inom en islamistisk kontext.

Dessa är exempel på hur enstaka personer medvetet eller omedvetet har knuffats över den gräns där de begår våldsdåd på grund av hatisk propaganda. När det inte bara är enskilda individer, utan hela folkgrupper som träder över den ödesdigra gränsen blir konsekvenserna förödande. Det kanske värsta exemplet under efterkrigstiden är då bland annat just en aggressiv radioprofil, Georges Ruggiu, med ord som "gå ut och utrota kackerlackorna" hetsade emot den Tutsiska folkgruppen i Rwanda. Resultatet blev ett fruktansvärt folkmord med ca 800 000 döda.

Så nog kan ord vara farliga. Och nog har personer som Sarah Palin och Rush Limbaugh ett ansvar för den påverkan som de utövar på både enskilda, grupper och hela samhället genom sina bombastiska attacker på alla som står till vänster om Mussolini (om man tillåter sig att raljera lite...). Det innebär inte att de inte bör ha rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör hållas moraliskt ansvariga för det samhälle som de är med om att skapa.

Read more...

Hopp och förtvivlan

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.

Read more...

Gift i maten

Även om det konstaterats röra sig om små mängder, så är det ändå lite obehagligt att giftet dioxin har påträffats i tysk mat. Kan det hända i Tyskland, så kan det troligtvis göra det i Sverige också. Det verkar som om dioxinet har kommit ifrån djurfoder, och just djurfoder verkar ofta vara en källa till problem (t.ex. var det djurfoder, då kadaver, som gav upphov till "galna kosjukan"). Antagligen kommer liknande problem att dyka upp med jämna mellanrum, speciellt så länge låga matpriserna och dålig kontroll/undermålig lagstiftning gör det lockande för bönder att mata sina djur med allsköns skräp. Visst kan man förstå att jordbruket måste effektiviseras och vara lönsamt, men man måste också se till att det hålls så naturligt och etiskt i alla led som möjligt. Delvis för djurens skull, naturligtvis, men också för att maten då blir hälsosammare och bättre.

Read more...

Fettskatt?

Med reservation för att jag inte vet vad centerns kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, ursprungligen har sagt eller skrivit, så tänkte jag ändå kommentera debatten om att beskatta feta. Självklart så skall man inte lägga en extra skatt på människor bara för att de är överviktiga, lika lite som man skall beskatta andra faktorer som ökar risken för sjukdom eller ohälsa, t.ex. att en person är rökare. Däremot tycker jag själv inte att det hade varit konstigt med en punktskatt på matvaror som kan vara skadliga för hälsan, t.ex. godis, chips, läsk, eller dylikt. På samma sätt som cigaretter och alkohol beskattas just för att de leder till ökade samhällskostnader (även om båda de produkterna är alldeles för billiga för att täcka alla utgifter de skapar), så skulle man kunna ha en mindre punktskatt på mat som ger upphov till hälsoproblem och därigenom samhällskostnader. Just vad gäller produkter med högt innehåll av raffinerat socker, så har det så vitt jag vet även visats att de kan skapa ett "sockerberoende", så om man genom beskattning kan styra föräldrar bort ifrån att vardagligen köpa läsk åt barnen, så vore det definitivt en välgärning.

Read more...

Dödliga naturkatastrofer manar till handling

Under 2010 har enligt försäkringsbolaget Munich Re 295 000 människor avlidit i naturkatastrofer, vilket är den högsta siffran sedan 1983 då svält i Etiopien skördade många offer. Siffran i sig, 295 000, säger inte särskilt mycket. Hela 223 000 av de 295 000 omkom i den fruktansvärda jordbävningen i Haiti. Men den väcker ändå tankar om hur närvarande naturkatastrofer har varit under den senaste tiden. Och inte bara jordbävningar, utan även mer väder- och klimatrelaterade katastrofer som översvämningar, torka, orkaner, med mera. Min känsla är att om man ser lite vidare på den effekt som naturkatastrofer har, och inkluderar det faktum att brist på resurser på grund av t.ex. torka eller översvämning kan leda till oroligheter och konflikter, sociala problem och brist på ekonomisk utveckling, och räknar med de dödsfall som är en indirekt följd av naturkatastrofer, så skulle siffran vara mångdubbelt mycket större. Allt har ju en tendens att hänga ihop, om en storm förstör skördar, resurser och infrastruktur, så riskerar det i svaga samhällen att få negativa effekter på ekonomi och utveckling, vilket i sin tur kan leda till sämre sjukvård, utbildning, med mera.

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 så var förväntningarna lågt ställda på klimatarbetet 2010. Och enbart detta, att få förväntningar fanns, har gjort att inte även 2010 kan ses som ett totalt misslyckat år. Det behövs ny beslutsamhet och ny energi efter att det visat sig att varken Köpenhamnsmötet eller den nya administrationen i USA har fört frågan framåt. Och för att öka engagemanget i klimatfrågor så behövs det påminnnas om alla de enorma kostnader som brist på handling medför. Väderrelaterade naturkatastrofer är bara en sådan, men det är i alla fall något konkret och påtagligt som sker redan nu (och även om det som så ofta sägs inte finns något säkert samband emellan en specifik händelse och växthuseffekten, så är det tydligt visat att klimatförändringarna leder till instabilare väder). Vi vet redan nu att det kommer att bli betydligt värre innan det blir bättre, även om utsläppen skulle minska drastiskt imorgon. Och det innebär självklart att konsekvenserna av att inte agera är långt mycket allvarligare. Så det är bara att hoppas att gamla katastrofer kan väcka nya tankar och ny handlingskraft under detta nya år...

Read more...