Israel-lobbyns olika ansikten

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Read more...

Twitter

Så har jag då bestämt mig för att göra ett nytt försök med Twitter... Tanken är att om man trycker på "Följ på Twitter" nedanför profilbilden så skall man kunna göra just det, följa mig på Twitter. Om allt har fungerat som det är tänkt så kommer inlägg i båda mina bloggar att automagiskt twittras ut ifrån mitt Twitterkonto, och sen är ju tanken även att jag då och då skall åstadkomma lite andra tweets också... Lämna gärna en kommentar om det är något som inte fungerar, om jag har tänkt fel någonstans, eller om ni har andra råd att ge i den här djungeln av sociala medier som jag inte riktigt hittar i ännu... Och rekommendera gärna egna eller andras twitteranvändare som jag kan tänkas vara intresserad av att följa :-)

Read more...

Gärna diskussion om invandring, men SD är alltjämt för rasistiska för att bidra konstruktivt

Nu när Sverigedemokraterna har haft sitt första landsmöte (deras kongress) sen de kom in i riksdagen så är det tydligt att partiet strävar efter att uppfattas som mer normalt, mer rumsrent, mjukare, och tydligt distanserat ifrån sitt öppet rasistiska förflutna (om detta förflutna ens erkänns). De försöker också att lyfta fler frågor än invandringskritiken, men det känns fortfarande som att alla andra ämnen som de tar upp kan kopplas till deras syn på invandrare och invandring. Är det fördomar ifrån min sida? Kanske, Sverigedemokraterna är ett parti som det är svårt att förhålla sig neutralt till och jag påverkas säkert av min djupa skepticism emot dem i alla mina tolkningar av deras utspel.

Debatten om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna har också nästan tagit mer kraft och mer plats än debatten om de frågor som Sverigedemokraterna lyfter. Det är synd, inte för att Sverigedemokraterna borde få sätta agendan vad gäller ämnen och ton i det politiska samtalet, utan för att jag tror att det sundaste svaret på olika former av politiska missnöjesyttringar, vilket jag uppfattar att Sverigedemokraternas framgång är ett exempel på, är att på ett nyktert och konstruktivt sätt diskutera de frågor som ger upphov till missnöje.

Så har invandringen orsakat problem? Visst har den det, det är bara att se till den kriminalitet och det utanförskap som finns i våra mest segregerade storstadsförorter för att få gott om exempel på problem som kan kopplas till invandring. Beror dessa problem enbart på invandringen? Naturligtvis inte, de orsakas av misslyckanden med integrationspolitik, arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik, och beror även på utbildningsfrågor, sociala frågor, etcetera. Det finns dessutom självklart otaliga exempel i Sverige och i andra länder på hur invandring har gett stora ekonomiska och kulturella vinster, och detta är för mig och de allra flesta den totalt dominerande bilden av av invandring. Men det finns inte heller något som säger att det per automatik är enkelt eller gynnsamt med alla fall eller former av invandring. T.ex. är det samhällsekonomiskt bra att få hit högutbildade, friska, unga, arbetsföra människor men dåligt att få hit gamla, sjuka, analfabeter. Men förutom ekonomiska och kulturella aspekter, så finns det självklart även moraliska hänsyn att ta i invandringsfrågor, och för mig är dessa de allra mest centrala. I slutänden så handlar det om ett antal komplexa och svåra frågor som ett samhälle behöver ta ställning till. Skall alla få komma in? I så fall, hur skall våra sociala skyddssystem tillämpas på personer som är nyanlända. Har vi t.ex. råd att öppna upp vår generösa allmänna sjukförsäkring med ett mycket lågt kostnadstak för alla som vill hit (man kan t.ex. leka med tanken på massinvandring av amerikaner med svåra kroniska sjukdomar som inte har rätt till privat försäkringsskydd i USA), eller är det en icke-fråga då "social turism" t.ex. vid östutvidgningen av EU visade sig vara en myt? Och om alla inte får komma in och få tillgång till våra skyddssystem hur som helst, hur skall vi då dra gränserna och hantera dem som kommer hit? De här frågorna måste få diskuteras, och även kritiska röster har rätten att yttra sig.

Även om ett land har mycket att vinna på invandring, och stängda gränser riskerar att leda till stagnation, så finns det också en aspekt av egoism, eller etnocentrism, att ta hänsyn till. Hur mycket vill vi ge av "vårt" till "de andra", hur mycket, hur snabb, och vilken sorts förändring av samhället är vi bekväma med, etcetera. Och även här måste det vara ok att ha olika åsikter. Jag är t.ex. väldigt obekväm med exempel på att religionen flyttar fram sina positioner i samhället, och är starkt skeptisk till muslimska friskolor. Å andra sidan är jag precis lika skeptisk mot kristna friskolor då jag tycker att utbildning av barn är ett samhälleligt ansvar som inte bör lejas ut åt organisationer med en egen agenda. Jag ser mig därför som ganska konsekvent i min skepticism, och det är också brist på konsekvens som gör att jag inte känner att Sverigedemokraterna trots nytt principprogram och ny benämning ("Socialkonservativa") är en röst som på ett sunt sätt kan lyfta en debatt om invandringsfrågor.

DN ger i en utmärkt ledare ett antal exempel på hur denna inkonsekvens alltid drabbar samma grupper, oftast numera muslimer. Men även en del gammaldags rasism slinker fortfarande igenom, i ett dråpligt replikskifte med nätnyhetssajten nyheter24 försöker Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen bortförklara en Sverigedemokratisk lokalpolitikers användande av det för många kränkande ordet "neger" med att "Traditionellt i Sverige så är neger en färg". Sådana yttranden, och allt som bubblar upp på de de websidor som är mer eller mindre löst knutna till partiet visar med all önskvärd tydlighet att Sverigdemokraterna inte bara handlar om att ge röst åt dem som vill ha en mer restriktiv migrationspolitik (vilket jag kan respektera även om jag inte delar deras åsikter), utan även om att verka för främlingsfientliga och rasistiska värderingar (vilket faller utanför det som jag kan acceptera och respektera). Och om nu det är ok att använda ordet "neger" om mörkhyade oavsett hur de själva uppfattar ordet, är det då också ok att använda ordet "nasse" om Sverigedemokrater även om de själva inte gillar det, "för traditionellt i Sverige så är nasse ett fint och nyttigt djur som tillhör den svenska landsbygdsidyllen"...

Read more...

Utbredd frustration över allt sämre villkor för poliser

På onsdag hålls det en manifestation för att protestera mot de allt sämre anställningsvillkoren för poliser, och då speciellt i yttre tjänst. Med anledning av detta skriver ett antal kollegor ifrån Södermalm på SvDs Brännpunkt om det missnöje som breder ut sig ibland landets poliser, och specifikt då i Stockholm. Debattartikeln är välkommen, och tar upp ett antal av de faktorer som skapar frustration, t.ex. att timlönen under obekväm arbetstid för poliser väldigt låg, och att man jobbar ovanligt långa arbetsveckor för att vara skiftesarbetande. Och detta gäller i princip oavsett vilken yrkeskategori som man jämför med.

Jag har själv skrivit ett öppet brev till länspolismästaren som publicerades i två separata delar (del 1 och del 2) på Stockholmsfackets hemsida Blåljus. Även om jag fick en positiv respons på brevet ifrån myndigheten, och även om förhandlingarna emellan Rikspolisstyrelsen (RPS) och Polisfacket nationellt är avslutade och förhandlingarna emellan Polismyndigheten i Stockholms län och stockholmsfacket går framåt i vad jag uppfattar som en positiv anda, så kvarstår naturligtvis många av de frågor som jag lyfte i mitt brev. Några av dem, som hur medarbetare behandlas av arbetsgivaren i enskilda frågor inom t.ex. Polismyndigheten i Stockholms län kan hanteras lokalt, och där hoppas jag på en successivt ökad medvetenhet och en positiv utveckling. Men vad gäller de grundläggande löneavtalen så fastställs mycket av grundförutsättningarna på en nivå högt över våra huvuden. RPDS är naturligtvis en spelare, men en stor del av ramarna sätts ännu högre upp, av Arbetsgivarverket. Därför så tycker jag att det är ett alldeles utmärkt initiativ av kollegorna på Södermalm att lyfta fram frågan i den allmänna debatten för att skapa opinion. En eloge för det, och jag ser gärna fler artiklar, både ifrån enskilda poliser, ifrån facket, och (även om det troligtvis är politiskt omöjligt) ifrån arbetsgivaren.

Read more...

Fyrkantigt paragrafrytteri

Nu åtalas då till slut barnläkaren som misstänks medvetet ha berövat ett döende spädbarn livet med en för hög dos narkosläkemedel för dråp vid Solna Tingsrätt. Huvudförhandlingen inleds ungefär två år efter att förundersökningen inleddes, och närmare tre år efter den aktuella händelsen.

Om jag inte har missförstått åtalet, så anklagas barnläkaren för att genom att ha injicerat narkosläkemedlet tiopental i den döende flickan, efter att respiratorn hade kopplats ut och det var 100% säkert att barnet bara hade timar kvar att leva, påskyndat döden och därigenom ha dräpt barnet. Läkaren nekar till att ha injicerat en dödlig dos av läkemedlet, och under huvudförhandlingen så kommer det att prövas om det kan styrkas att hon har gjort det.

För min del, så känns den frågan faktiskt inte särskilt relevant. Om läkaren har injicerat den dödliga dosen, och det i så fall förkortade barnets liv någon eller några timmar, så är det uppenbarligen fråga om att lindra lidande i livets definitiva slutskeende. Jag har varken hört talas om eller kan föreställa mig några andra motiv. Och om det handlandet skall prövas, så borde det inte vara i en domstol utan av socialstyrelsen. Själv ser jag inget klandervärt i det. Nu nekar visserligen läkaren, men det är inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna bero på det faktum att hon står anklagad för ett brott som kan ge flera års fängelsestraff.

Att frågan överhuvudtaget har kommit till domstol, är för mig ett tecken på att åklagarkammaren i fråga har haft för stort fokus på exakt läsning av lagtext, och för lite fokus på medmänsklighet, konsekvenstänkande och sunt förnuft. Den rättsprocess som redan har tagit flera år, som har vänt livet upp och ned för en person som, om hon är "skyldig", bara har agerat av barmhärtighet vilket inte har orsakat skadliga konsekvenser för någon och som riskerar att skrämma en hel yrkeskår till att inte våga ge ordentlig smärtlindring i livets absoluta slutskede borde enligt mig ha avslutats sedan länge eller aldrig inletts.

Jag baserar mina slutsatser på en världsbild där juridiken inte borde få vara blind, utan måste sättas i ett sammanhang. Jag är medveten om att alla inte delar den uppfattningen. Men det finns även juridiska argument för att barnläkaren inte borde ha åtalats, i alla fall enligt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Att ärendet har drivits ända till domstol framstår för mig, med den begränsade kunskapen som jag har om åtalet, närmast som fyrkantigt paragrafrytteri...

Read more...

"Farbror Blå" får tillbaka jobbet

Efter ett beslut i Arbetsdomstolen fastställs att uppsägningen av den polisman som bloggade under psuedonymen "Farbror Blå" inte var korrekt, varför han skall återanställas och få skadestånd. Frågan har drivits av polisförbundet, som naturligtvis är nöjda med domen. Även på det lokala polisförbundet i Stockholms websida så uttrycks det glädje över domen och kritik mot arbetsgivaren. Däremot skriver DN en ledare där förbundet kritiseras för att ha drivit frågan och där det påpekas att domen kan få effekten att förtroendet för poliskåren skadas.

Vad gäller kritiken emot polisförbundet, så är det för mig naturligt att förbundet, som ju faktiskt har i uppdrag att representera den enskilde polismannen i konflikter med arbetsgivaren, driver frågan. Sedan är det upp till domstolen att döma. Däremot kan jag hålla med om att man troligtvis hade tjänat på en låg profil vad gäller offentliga uttalanden i det här ärendet. Det som kritiken i så fall borde ha riktat in sig på är naturligtvis Arbetsdomstolens dom. Jag skriver ju själv en polisblogg, så jag anser naturligtvis att en polis i grunden har rätt att dela med sig av sina tankar och erfarenheter i skrift. Men för mig så gäller detta så länge man inte stör en pågående utredningen eller på annat sätt bryter mot någon sekretess samt så länge man inte på ett otillbörligt sätt kränker människor man har mött i sin yrkesroll. Jag har inte själv läst särskilt mycket av Farbror Blå´s blogg, den togs ju snabbt bort då det hela briserade i media, men efter vad jag har läst om den, så verkar det inte vara någon tvekan om att texterna har varit kränkande gentemot både kollegor och allmänhet. Och detta skadar naturligtvis förtroendet för polisen. Jag har ingen insyn i arbetsrätt, men jag är inte säker på att jag själv hade gjort en annan bedömning än vad Personalansvarsnämnden gjorde när de valde att avskeda mannen, för det finns inget som polisen är så starkt beroende av för att kunna utföra sitt jobb, som just allmänhetens förtroende.

Read more...

Den infekterade Palestinafrågan

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Read more...

Motbjudande centerhyckleri

Jag har länge tyckt att det har varit jobbigt att höra Sveriges centerpartistiske miljöminister Andreas Carlgren famla efter ord då han försöker förklara varför Sverige, i uppenbar trots mot EU:s lagstiftning om biologisk mångfald, skall skjuta av en utrotningshotad vargstam på några hundra djur. Speciellt tydligt har hyckleriet blivit när man har ondgjort sig över att "Bryssel" skall ha åsikter om den svenska rovdjurspolitiken. Den sortens argument är man van vid att höra ifrån andra sorters politiker. Mina associationer går osökt (och, visst, en aning överdrivet) till när t.ex. kinesiska ledare eller president Mugabe klargör att omvärlden inte har något att göra med hur landets inre angelägenheter sköts. Ja, det är en stor gradskillnad på kränkningar av mänskliga rättigheter och en oetisk rovdjurspolitik, men principen om att skylla ifrån sig och hävda självbestämmanderätt då omvärlden påpekar att något inte står rätt till är densamma. Och, olyckligtvis för Carlgren, så är Sverige i det här fallet bundet av EU-reglerna, så raljerandet om "Bryssel" som annars oftast används av EU-kritiska röster ifrån den yttersta vänsterkanten hjälper inte regeringen mot hotet att dras inför EU-domstolen. När nu Carlgren uppenbarligen tvingats till reträtt av hoten om en rättsprocess, så blir det ännu tydligare hur svårt det är för ministern att hålla en rak linje i sin argumentation. Det hela beskrivs på ett förträffligt sätt i den här utmärkta ledaren i DN, där det även berättas hur Carlgren än gång i tiden stod på andra sidan staketet och hårt kritiserade den isländska valjakten. Carlgrens diametralt olika ställningar i de parallella frågorna visar på ett hyckleri som rent ut sagt känns motbjudande! Om centerpartiet är så beroende av röster ifrån varghatare på landsbygden att de tar till sådana här krumbukter för att behaga dem, då känns det som om det, trots partiets många goda idéer, duktiga och engagerade politiker och starka sidor, lika gärna kunde ha åkt ur riksdagen med hedern i behåll. Och slutsatsen är också klockren, oavsett hur det går i nästa val, så kan man nog vara ganska säker på att miljöministern 2014 inte kommer att heta Andreas Carlgren...

Read more...

Pride mot inskränkthet

Stockholm Pride har precis tagit slut, och ett bevis på hur framgångsrikt och betydelsefullt evenemanget är torde vara att alla riksdagspartier förutom sverigedemokraterna nu deltar sedan även kristdemokraterna har anslutit sig. Sverige är också ett föregångsland vad gäller homosexuellas rättigheter, mycket tack vare den kamp av vilken Pride är en del.

När igår Tjeckiens pridefestival inleddes kom direkt en påminnelse om hur inskränkta även topp-politiker i andra europeiska, sekulära demokratier kan vara. En av president Klaus närmaste män gick ut och anklagade festivalen för att upphöja sexuella avvikelser till dygd, samt ifrågasatte Prags borgmästare för att han gett festivalen sitt stöd. Hade något liknande skett i Sverige, så hade personen i fråga snabbt tvingats till en pudel av en överordnad. Men president Klaus tog istället sin medarbetare i försvar och hävdade att han inte "kände någon stolthet" över arrangemanget. Klaus delade alltså medarbetarens åsikter, även om han säger att han hade "valt andra ord".

Det är alltså tydligt att åtminstone en del av den tjeckiska eliten, inklusive presidenten, uppfattar kampen för homosexuellas (och mer generellt hbtq-personers) rättigheter som något sorts förhärligande av vad som de ser som avvikelser som i bästa fall kan tolereras, men som definitivt borde veta sin plats i samhället. Man får gissa att de helst skulle se att den platsen var så pass undanskymd att de inte stör eller provocerar det heteronormativa majoritetssamhället.

Historien är en påminnelse om hur viktiga evenemang som Pridefestivaler faktiskt är för att fortsätta kampen för en värld där alla människor har samma rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, eftersom de både samlar stöd för och ger stolthet åt en utsatt grupp och tenderar att exponera inskränkthet och fördomar hos omgivningen. Tragiskt nog så är situationen värre än i Tjeckien i flera andra länder i vår omedelbara närhet, t.ex. Litauen. För att inte tala om hur hemskt illa det står till i många starkt religiösa länder, eller i stora delar av den afrikanska kontinenten där homosexuella även i föregångslandet Sydafrika regelbundet utsätts för fruktansvärda övergrepp (t.ex. de så kallade "corrective rapes" mot lesbiska kvinnor). Den globala Pride-rörelsen behöver alltså allt stöd den kan få, då den har ett enormt arbete framför sig.

Read more...

Tankar om rasism och extremism, samt om den fria debattens svåra gränsdragningar

Som för så många andra så har tankarna även för mig gång på gång under de senaste dagarna sökt sig till tragedin i Norge. Det finns många olika sätt att fundera kring Anders Breiviks terroristdåd. Det som jag själv främst reflekterar över är vad som har lett till det hat som Breivik uppenbarligen har känt under en lång tid, och vad man kan göra för att försöka minska risken att andra galningar fastnar i samma vansinneshat och begår nya terrorhandlingar.

Som jag har uppfattat Breiviks motiv, så handlade det om att han kände att det norska samhället (och många andra europeiska länder) hade tagits över av mångkultur, och speciellt då islam. Invandrare och invandring var problemet, men Islam och muslimer var huvudfienden, och den norska staten med Arbeiderpartiet/socialdemokraterna i spetsen var en medlöpare, en "Quisling" som medvetet sålde ut landet till fienden. Det rör sig om en ny sorts rasistiska konspirationsteorier där fienden inte längre är judarna (tvärtom, Israel är en fanbärare i kampen mot islam), utan muslimerna. Han verkar ha attackerat just staten och Arbeiderpartiet för att de representerar motsvarigheten till antisemitismens "Zionist Ockupation Government", ZOG, i hans och hans gelikars världsbild där islam är fienden. Själv var han kristen och såg sig som en korsriddare i kamp mot ondskan.

Det är inte svårt att förstå att dagens psykfall med hat och våld i själen numera hamnar i muslimhat istället för det förut så väletablerade judehatet som utgör en stark del av de Europas dominerande högerextrema ideologi under 1900-talet, nazismen. I mainstrem media får man regelbundet läsa om grymheter och övergrepp som begås i islams namn, terrorhandlingar, självmordsbomber, steningar, med mera. I nätets undervegetation flödar muslimhatet i mängder av bloggar och kommentarsfält. Muslimer har dålig kvinnosyn, är fundamentalister, våldsbenägna, etcetera. Om man, som så många av dagens unga, lever en stor del av sitt liv på nätet, torde det vara väldigt lätt att sugas upp av allt det hat som lättvindigt sprids för vinden ifrån hundratusentals datorer. Och dessa åsikter finns numera även i det offentliga debatten, spridda av högerextrema partier som det norska Fremskrittspartiet och det svenska Sverigedemokraterna.

Har då exempelvis den sverigedemokratiske partiledaren Jimmie Åkesson något ansvar när han aggressivt går ut och hävdar att muslimerna är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget samt bygger sina valfilmer på skrämselpropaganda där kvinnor i burka jagar pensionärer med rullatorer, och någon dåre sedan köper den världsbilden rakt av och i sin egen sinnesförvirrade värld bestämmer sig för att genom ett blodigt korståg bekämpa den utpekade fienden? Juridiskt, nej (givet att utspelen klarar sig ifrån att bli klassificerade som "Hets mot Folkgrupp", en lag som är svåranvänd). Moraliskt, ja absolut! Här kan parallellen igen lämpligen dras till Nazismen och Hitlers Tyskland. De som deltog i att sprida hat och missaktning emot judar har, även om de själva inte lyft ett finger emot någon enskild person, gjort sig medskyldiga till den fruktansvärda Förintelsen som sedan skedde. Detsamma gäller de Hutuer som i Rwanda var med om att kalla Tutsierna för "kackerlackor" och skuldbelägga dem för allt ont som skedde i landet, de har alla ett ansvar för det kommande folkmordet även om de själva inte svingade några machetes. Det finns alltså gott om fruktansvärda exempel på vad hatpropaganda kan ställa till med.

Hittills har det varit enkelt att argumentera, svart och vitt, rätt och fel, och alla vet ju att rasism är fel och tolerans är rätt. Men verkligheten är dessvärre betydligt svårare än så. Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en öppen diskussion, om att inte demonisera åsiktsmotståndare genom att kalla dem för rasister utan att försöka ha en öppen debatt med högt i tak där även "politiskt inkorrekta" åsikter får uttalas och sedan bemötas. Och det tror jag fortfarande är essentiellt. Men här finns också ett svårt dilemma, en konflikt emellan å ena sidan yttrandefrihet och det konstruktiva med ett öppet och ocensurerat samtal och å andra sidan risken för hets och hatpropaganda som kan leda till missaktning, marginalisering, konflikter och i värsta fall vansinniga våldsdåd. Jag har i ett antal inlägg berört de här frågorna på temat invandring och kriminalitet, och min slutsats är att man måste få peka på de problem som finns. Sen är det lika viktigt att försöka se till att debatten förs på ett schysst sätt utan rasistiska generaliseringar, kollektiva skuldbeläggningar, lögner och halvsanningar, med mera. Men det är inte nödvändigtvis lätt att skilja på en åsikt som bör få komma fram för att bemötas i yttrandefrihetens och den öppna diskussionens namn och en åsikt som bör kväsas och tystas ner för att undvika hetspropaganda och hat. Gränsen kan vara svår och luddig.

När det gäller islam är det kanske ännu mer komplicerat. Det är naturligtvis både rasistiskt och absurt att människor pekas ut som ett problem eller ett hot bara för att de råkar komma ifrån länder där islam är den religion som har varit med och format kultur och sedvänjor. Men gruppen "muslimer" innehåller ju allt ifrån sekulariserade kulturella muslimer som mycket väl kan vara ateister till fundamentalistiska islamister som vill flytta fram islams roll i samhället med våld som ett verktyg. Och att den senare gruppen är ett problem även i ett nordiskt kontext torde vara uppenbart, efter ett antal försök till terrorhandlingar i islams namn, där den mest kända naturligtvis är bomberna i Stockholm i december förra året. Som alltid är det enkelt då man går till ytterligheter, men svårare i verkligheten mitt emellan. Hur är det med de ortodoxa muslimer som anser att guds lag borde genomsyra samhället i mycket högre utsträckning, men som tar avstånd ifrån våld? De kan mycket väl hysa åsikter som jag som vill ha ett sekulariserat och jämställt samhälle uppfattar som mycket problematiska både ur ett demokrati- och ett jämställdhetsperspektiv. Är det då ok att jag tycker att det är ett problem om dessa grupper ökar i inflytande i samhället, även om de är helt igenom pacifistiska? Eller gör jag mig till en del av den antiislamska rörelse som är på frammarsch över hela Europa?

Det är alltid svårt med gränsdragningar. Det är självklart ok att se problem med och vilja begränsa invandringen. Om man däremot glider in i främlingsfientliga resonemang och generaliseringar i sin argumentation så blir det problematiskt och osympatiskt. Om man fortsätter ut i rent rasistiska och kränkande åsikter, så bör ens ställningstaganden inte bara bemötas utan även bekämpas och undertryckas. Och om man löper hela linan ut åt höger till våldshandlingar så bör man som person bekämpas och spärras in. Men det finns inte nödvändigtvis några tydliga gränser emellan de olika kategorierna, och min tro är att de mer extrema hittar energi, stöd och näring för sitt hat hos grupper som visserligen själva är mer sansade och fredliga, men som med sina ställningstaganden och sin argumentation i mångt och mycket delar en gemensam världsbild med extremisterna. Människor som Anders Breiviks formas, påverkas och får näring av människor som Fremskrittpartiets Siv Jensen (eller vår egen Jimmie Åkesson) även om de sedan lämnar dem långt bakom sig i sin extremism.

Samma resonemang kan föras om fundamentalistisk islam, även om det där är ännu mycket känsligare. I princip alla muslimska samfund tar avstånd ifrån extrema, våldsbejakande fundamentaliser som begår terrordåd. Men likväl är inte den våldsbejakande fundamentalismen helt frikopplad ifrån resten av islam. Den föds och göds ofta i en om än fredlig men redan från början dogmatisk och strikt religiös miljö, som i sin tur kan få stöd och resurser ifrån en bredare cirkel av engagerat och ortodoxt troende. På samma sätt som invandringskritik kan hänga ihop med rasism. Och på samma sätt är det här otroligt svårt med gränsdragningar angående vilka åsikter som är "ok" och vilka som är problematiska, vilka som bör bemötas och vilka som har gått så långt att de snarare bör undertryckas och bekämpas.

Jag märker själv när jag skriver detta hur otroligt svårt jag tycker att det är att få klarhet, ta ställning, i de här frågorna. Jag har sedan länge sett att främlingsfientlighet och specifikt islamofobi är ett växande problem i Europa, i Norden, i Sverige. De fruktansvärda terrordåden i Norge är ett extremt och tragiskt uttryck för det problemet. Och samhällets svar måste naturligtvis vara att bekämpa främlingsfientlighet och islamofobi, identifiera och minska spridningen av rasism och hat, bekämpa de miljöer som skapar och ger näring till personer som Anders Breivik. Men den kampen får inte leda till att man lägger locket på och klassificerar alla åsiktsmotståndare som rasister och islamofober. Man måste till exempel även fortsättningsvis få peka på problemen med fundamentalistisk islam och bekämpa de miljöer i vilka personer som självmordsbombaren Taimour Abdulwahab formas och radikaliseras (även om det i hans fall främst lär ha varit Luton i Storbritannien). Man måste även i fortsättningen få diskutera alla sidor av invandringen och de förändringar som den har medfört för våra samhällen, bra som dåliga. Men det blir allt tydligare hur extremt viktigt det är att man lägger stor kraft och energi på att se till att de här diskussionerna förs inom ramarna för ett respektfullt samtal, utan rasistiska undertoner eller kollektiva skuldbelägganden, utan att släppa fram tomgångar som göder hat och extremism.

Och då är vi tillbaka till gränsdragningarna. Vad får man säga? Vilka åsikter bemöter man på ett respektfullt sätt och vilka bekämpar man? Vems åsikter är annorlunda men kan ändå respekteras, och vems är rasistiska? Det finns säkert tusentals svar på de här frågorna. För mig handlar det mycket om att inte generalisera utan att behandla och bemöta människor som individer och inte som delar av ett kollektiv. Men det räcker inte så långt när det gäller yttranden om islam generellt och angrepp på troende muslimer som grupp specifikt. Däremot är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt att då islam attackeras dra paralleller till kristendomen och testa vad som händer om man skulle översätta attacken till ett kristet kontext. Liksom inom islam finns det kristna strömningar som är våldsbejakande och extrema, som sprider hat och missaktning emot vissa grupper samtidigt som det liksom för islam finns en stor massa med helt eller delvis sekulariserade människor som känner en religiös/kulturell tillhörighet men som inte styrs av religiösa dogmer. Om man t.ex. hävdar att muslimska friskolor är ett problem, men inte är beredd att dra parallellen till kristna friskolor, eller om man hävdar att islam manar till diskriminering mot homosexuella men inte vill se att precis samma missaktning finns i kristendomen så lär det röra sig om islamofobi, rädsla för och hat mot det annorlunda för att det är annorlunda och egentligen inte om den enskilda sakfrågan. Men det är inte alltid lika enkelt att se när det rör sig om islamofobi eller annan rasism. Många gånger döljer det sig gissningsvis främlingsfientliga bevekelsegrunder bakom argument som i sig kan vara sakliga och inte uppvisar några tydliga tecken på rasism. Min tro, eller fördom, är att det ofta är fallet för det mesta som produceras av de invandringskritiska partierna på högerkanten som Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti och Fremskrittspartiet. Och många gånger kan det tvärtom vara så att åsikter och argument som i sig vare sig är främlingsfientliga eller förs fram med en främlingsfientlig agenda anklagas för att vara rasistiska bara för att de pekar på problem kopplade till invandring, integration, religiösa eller kulturella sedvänjor (t.ex. hedersmord) hos vissa invandrargrupper, etcetera.

Jag har inga svar på de här viktiga och svåra frågorna, mer än självklarheter som att man måste fortsätta att bekämpa rasism, islamofobi och extremism där man träffar på den, men samtidigt värna om ett öppet samtal med högt i tak och utan polarisering och demonisering av åsiktsmotståndare. Jag tror dock att medvetenheten om att det hela är svårt, om att det inte finns några självklara, tydliga, gränser för debatten, för vad som får sägas och vad som inte får sägas, kan vara nyttig. För det visar på hur viktigt det är att samtidigt som man är tydlig med att ta ställning och stå upp för det man tror på även klarar av att vara ödmjuk inför att det rör sig om svåra frågor och inte bara visa tolerans gentemot andras avvikande åsikter utan även ta sig tid att lyssna och försöka förstå människor som kanske har perspektiv som avviker ifrån ens eget.

Länkar:
Breivik häktas
Polsk företagare förhörd
Dödssiffran kan komma att sjunka
Säpo granskar terrormanifestet
Svensk nazistretorik liknar Breiviks
Polisman bland de döda
Använde dumdumkulor
Mördarens manifest
Planering av attentatet
Vittnesberättelser
DNs sammanfattning

Read more...

Klargörande

Inlägget nedan publicerades precis på min polisblogg, men läggs även upp här för tydligenhetens skull:

Normalt sett så använder jag bara polisbloggen till att berätta om och reflektera över saker som händer på jobbet, men den här gången gör jag ett undantag, eftersom jag känner att jag behöver komma med ett snabbt uttalande som svar på alla de kommentarer som har kommit under de senaste dygnen, och det lättaste sättet att göra det är genom att skriva ett nytt, separat, inlägg. Jag kommer dock mest att göra lite klargöranden om min syn på migrations- och integrationsfrågor, Sverigedemokraterna, en "öppen diskussion", med mera. Detta då jag just nu helt enkelt inte har tid att skriva något merdjuplodande, och då tankarna för närvarande har en tendens att dra sig till Norge, som just har blivit utsatt för två fruktansvärda terrordåd.

Jag inser att anledningen till att jag har fått så mycket trafik, och så mycket kommentarer, på mina båda bloggar de senaste dagarna är ett inlägg och en länk ifrån sajten "Politiskt Inkorrekt". Jag skriver för att bli läst, så i grunden är jag naturligtvis glad att så många har hittat in till och kommenterat mina bloggar. Det faktum att anledningen är en länkning ifrån en sajt som är "invandringskritisk" och som jag uppfattar har kopplingar till Sverigedemokraterna gör det hela dock mer kluvet för mig. Jag tror nämligen att jag har diametralt motsatta åsikter med Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna i nästan alla frågor som rör migration- och integrationspolitik. Jag är för en generös migrationspolitik. Jag är för vård till papperslösa. Jag är emot alla förslag som diskriminerar vissa religioner (läs islam) på bekostnad av andra (kristendom), då jag vill ha en helt igenom sekulär stat som står för religionsfrihet men som håller religiösa ceremonier och preferenser långt borta ifrån all offentlig verksamhet, speciellt då skolan. Jag är en stark motståndare till alla former av diskriminering. Listan kan göras lång, och den som är intresserad kan t.ex. klicka på länken "Migration och Integration" eller söka på ord som "rasism" eller "diskriminering" på denna blogg. Det finns även inlägg på polisbloggen som torde visa på mina personliga ställningstagande.

Dessa åsikter gör mig dock inte blind för de problem som finns, speciellt i vissa segregerade förorter till våra storstäder. När jag säger att jag ser en kraftig överrepresentation av yrkeskriminella med invandrarbakgrund, ifrån just dessa förorter, samt att det enbart är i sådana områden som polis och brandkår blir utsatt för stenkastning, så är det egna observationer som för mig är lika tydlig som att jag ser en kraftig överrepresentation av unga män som begår brott (jämfört med kvinnor, äldre, etc). Och det är ett problem som behöver diskuteras. Sen har jag även i olika inlägg klargjort att det är just lokal ungdomskultur i de segregerade förorterna, och inte etniskt eller kulturellt ursprung för en persons släkt som jag ser som den främsta orsaken till problemen. Sen lär det i samtliga fall finnas andra, individuella, orsaker till varför människor hamnar snett.

Däremot delar jag Politiskt Inkorrekts uppfattning att man måste få ha en öppen diskussion om de problem som är kopplade till invandringen, på samma sätt som man måste få ha en öppen diskussion om alla samhällsproblem. Och detta utan att bli kallad rasist eller nazist. En öppen diskussion är närmast en förutsättning för att komma vidare ifrån att identifiera problemen till att hitta lösningarna. Sen är det, som alltid, viktigt att diskussionen håller sig inom ramarna för ett konstruktivt samtal, utan övertramp i form av rasistiska generaliseringar och hets/angrepp mot vissa grupper, vilseledande lögner, med mera.

Slutligen, angående min egen inställning till Sverigedemokraterna. Som framgår av ett antal ilägg på min blogg är jag starkt kritisk till Sverigedemokraterna som parti. Det är möjligt, som några kommentarer hävdar, att min bild av Sverigdemokraterna är färgad av media och av mina egna politiska ställningstaganden som som sagt totalt skiljer sig ifrån deras. Det är därför möjligt att den är orättvis. Men för mig är inte det centrala i min motvilja mot Sverigedemokraterna att de vill ha minskad invandring, vilket jag motsätter mig men kan respektera som åsikt. Det är att jag fortfarande ser tecken på partiets rasistiska rötter i deras retorik och politik. Och nu menar jag inte bara de lokalpolitiker eller gräsrötter som med jämna mellanrum gör skogstokiga uttalanden om t.ex. genetiskt våldtäktsbenägna negrer (vilket partiledningen sedan tar avstånd ifrån), utan även partiets officiella utspel (som t.ex. den kända valfilmen med pensionären som jagades av niqabklädda kvinnor). Jag tycker mig alltså fortfarande i mångt och mycket se en syn på "de andra" i SDs retorik och politik som har främlingsfientliga drag. Sen är ingen någonsin helt objektiv, och jag är medveten om att min negativa inställning till SD kan påverka hur jag tolkar deras utspel och förslag.

Bland de kommentarer jag har fått under de senaste dygnen så har jag både anklagats för att vara "nazze" och andra saker av folk som uppenbarligen inte gillar mina observationer av problemen i de segregerade förorterna och blivit kallad korkad på olika sätt av invandringskritiska kommentatörer. Det förvånar inte, detta är ett känsligt ämne och en del personer på nätet håller alltid en låg debattnivå. Det jag hoppas själv är att både mina tankar i den politiska bloggen och mina upplevelser och reflektioner i polisbloggen skall uppmuntra till en konstruktiv diskussion där man öppnar upp sinnet och försöker se en fråga ifrån flera olika håll, där man kan lyssna på en åsikt som går emot den egna världsbilden utan att ha som första reflex att demonisera personen som har framfört den. Då kanske diskussionen kan komma framåt istället för att fastna i skyttegravarna, och det tror jag att alla skulle vinna på.

PS. Jag uppskattar verkligen att ha fått så många kommentarer, och jag kommer senare då jag får tid att besvara de som behöver besvaras.

Read more...

Inkonsekvent syn på missbruk

Dagens stora nyhet verkar vara att den folkpartistiske riksdagsmannen och medlemmen i Systemblagets styrelse Carl B Hamilton på DN Debatt argumenterar för att Systembolaget skall börja med med hemleveranser av alkohol. Förslaget fick direkt stöd av talespersoner ifrån folkpartiet och moderaterna, som liksom Hamilton själv lyfter fram serviceaspekten och hur viktigt det är att folk är nöjda med Systembolaget så att inte monopolet hotas.

Systembolagets presschef Lennart Agén säger att frågan inte är ny och ser både fördelarna med en bättre service till kunderna och nackdelarna med en ökad tillgänglighet. IOGT-NTO fokuserar däremot naturligtvis på riskerna att alkoholismen ökar. De poängterar även att Systembolaget redan idag har stort stöd bland svenskarna, varför argumenten om att hemleveranser skulle behövas för att skydda monopolet ter sig aningen ihåliga.

Bara någon dag tidigare så handlade det politiska utspelet ifrån alliansregeringen om en ny ansträngning för att bekämpa den ökande cannabisanvändningen bland unga. Jag har som polis stött på många unga cannabismissbrukare, och jag känner väl igen bilden av att missbruket påverkar den kognitiva förmågan negativt som målas upp i artikeln om Jim som publicerades tillsammans med nyheten. Dessutom är det väl känt att cnnabisanvändning riskerar att leda in i tyngre missbruk. Så jag stöder helhjärtat folkhälosminister Maria Larssons satsning mot cannabismissbruket. Hasch och marihuanarökning hos unga är ett stort och växande samhällsproblem som måste tas på allvar och hanteras.

Om man dock slår ihop de båda nyheterna, så kan jag inte låta bli att känna att alliansen, och för all del hela det svenska samhällets, syn på droganvändning är kraftigt inkonsekvent. Cannabismissbruk ÄR ett stort problem, men i jämförelse med alkoholmissbruk så är det försvinnande litet. Man riskerar att bli "dum" av att missbruka cannabis, men jag kan lova att de människovrak som vi poliser gång på gång tar hand om då de druckit för mycket alkohol inte är ett dugg smartare, snarare tvärt om. Hjärnan förstörs nämligen även av alkoholmissbruk, även om det må vara hänt att cannabis skadar hjärnan vid ett tidigare stadium då det konsumeras och på ett mer oberäkneligt sätt, medan många kan bruka alkohol utan att ta någon skada. Dessutom finns det som bekant en mycket stark koppling emellan våldsbrott och alkoholkonsumtion, i en granskning som P1s Kaliber gjorde av misshandelsdomar var häpnadsväckande åtta av tio gärningsmän påverkade av alkohol. Så alkoholen som samhällsproblem är mångdubbelt mycket större och värre än cannabisen.

Hade droglagstiftningen varit konsekvent så hade tveklöst alkohol varit totalförbjudet, liksom droger som cannabis och kat. Det är dock varken politiskt eller praktiskt möjligt för tillfället. Men man skulle i alla fall kunna önska sig att politikerna fokuserade mer på att belysa och bekämpa de enorma problem som alkoholen skapar än att försöka öka tillgängligheten och förbättra möjligheten för privata aktörer att komma in på marknaden och tjäna pengar på bruk och missbruk. Om man tillåter sig att spekulera lite så kan man också se Hamiltons referenser i inlägget till gårdsförsäljning som en varning att hemleveranserna också kan användas till att öka möjligheterna för andra aktörer att sälja alkohol i Sverige, något som redan konstaterats av JK skulle luckra upp och riskera att stjälpa alkoholmonopolet, vilket torde vara marknadsliberalernas slutmål...

Se även artikeln som jag skrev på Newsmill om cannabis och alkoholmissbruk och ett tidigare inlägg om kat och alkohol.

Read more...

A-kassan misslyckad mischmasch som behöver göras om och göras rätt

En av de bästa sakerna med Sverige är att alla har råd med sjukvård. Ok, redan när jag skriver den här meningen så inser jag att det är ett grovt förenklat påstående. Papperslösa har fortfarande inte tillgång till sjukvård på samma villkor som alla andra, vilket förhoppningsvis kommer att förändras efter uppgörelsen emellan regeringen och miljöpartiet i mars i år (även om migrationsministern stretar emot). Och visst kan vården ofta vara långsam och otillgänglig, men månaders kötider och misstag beroende på stressad personal. Och tandvården ingår inte. Men grundprincipen gäller i alla fall. Vi har låga egenavgifter och ett högkostnadsskydd på årlig basis som i princip alla kan hantera, därefter är vården gratis. Och detta beror på den statliga allmänna sjukförsäkringen. Som täcker alla på samma sätt och till samma proportionerliga (skattefinansierade) kostnad oavsett hur sjuklig man är.

Tänk er en annan variant, där sjukförsäkringen är frivillig och där kostnaden baseras på hur sannolikt det är att du blir sjuk. Personer med skador, ärftliga sjukdomar, med mera löper högre risk att bli sjuka och betalar därför en högre premie. Dessa grupper är kanske dessutom ofta ekonomiskt svagare och riskerar därför att chansa om de väl är friska för tillfället och strunta i att betala sin premie. Sen står det utanför försäkringen om det väl händer något och får klara sig på socialbidraget. Låter det absurt? Det är ungefär så som arbetslöshetsförsäkringen fungerar.

Hur kan det då ha blivit så fel. Som vanligt så skyller de politiska blocken på varandra. Socialdemokraterna har länge varit motståndare till en statlig och obligatorisk a-kassa, trots att det borde vara vänsterpolitik att se till att trygghetssystemen är kollektiva och gäller alla. Varför? Det beror troligtvis på att socialdemokraterna i mångt och mycket är ett intresseparti för LO, och facken tror sig förlora medlemmar, pengar och makt om de förlorar kopplingen till a-kassan. Just kopplingen till LO är tveklöst ett av socialdemokratins största trovärdighetsproblem, i fråga efter fråga blir det tydligt att de i första hand representerar LO-medlemmarnas intressen och i bästa fall i andra hand svaga och marginaliserade grupper i samhället. Alliansen då? Jo, de reformerade a-kassan så att den innebar högre andel egenfinansiering och stora skillnader emellan olika grupper, vilket fick som konsekvens att ca 400 000 lämnade a-kassan bara 2007. Trots att a-kassan fortfarande var en kraftigt statligt subventionerad försäkring med relativt sett mycket gynnsamma villkor. Men arga och trängda människor är inta alltid rationella.

DN argumenterar idag för en obligatorisk a-kassa där alla som arbetar är med och betalar och alla får skydd vid arbetslöshet. Miljöpartiet vill gå ännu längre och slå ihop arbetslöshetsförsäkringen med sjukförsäkringen och låta det nya systemet vara enklare, enhetligt och skattefinansierat. Både varianterna skulle innebära ett stor förbättring jämfört med dagens misslyckade kompromiss med inslag av det sämsta ifrån både socialdemokrater och moderater.

Read more...

Alla fel

Det är illa nog att kvinnor våldtas i länder som Sverige med fungerande rättssystem, med stöd till brottsoffer och utan uttalad social stigmatisering av offren. Det är ändå ett obeskrivligt trauma, det är ändå mycket svårt att få upprättelse i en rättsprocess där rättssäkerheten och inte korruptionen gör att det är svårt att för förövare dömda och det är trots samhällets försök till stöd och hjälp för många en mycket svår väg tillbaka till ett väl fungerande liv. I länder som Kamerun där våldtäkterna är fruktansvärt mycket vanligare och offren ofta mycket yngre, där strafffriheten är närmast total medan de våldtagna stigmatiseras till en sådan grad att närmare hälften inte vågar berätta för någon vad som har hänt och där hjälpen som finns tillgänglig är närmast obefintlig är situationen rent ut sagt vedervärdig. Man förstår att mödrar blir oroliga för sina döttrar när en av fem av Kameruns kvinnor har blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök, och den genomsnittliga åldern för offren är 15 år. Men att under förevändningen att skydda sina döttrar utsätta dem för tortyrliknande bröststympning för att de skall bli mindre attraktiva som offer är så fel att det knappast går att klä i ord. Förutom det vidriga i att utsätta oskyldiga flickor för grymma övergrepp som både torde ge själsliga ärr och som definitivt riskerar att ge fysiska men för livet, så försöker man alltså att hantera den enorma våldtäktsproblematiken med att ge sig på de potentiella offren. Jag påstår mig inte ha några färdiga lösningar, men grunden måste självklart vara att man ger sig på gärningsmännen. Både genom kraftfull lagföring och repressiva åtgärder, och genom att arbeta hårt och medvetet med de kulturella faktorer som gör att män begår de här brotten. Offren skall ha skydd, stöd och hjälp, inte skuldbeläggas och utsättas för fler kränkningar och övergrepp!

PS. Det känns som ett grymt ödets ironi att dagen efter att jag skrev det här inlägget, så drabbas en 12-årig flicka av en överfallsvåldtäkt mitt i Stockholm. Man kan bara hoppas att flickan kommer att kunna hämta sig ifrån övergreppet så bra som det bara är möjligt och att kollegorna får tag på våldtäktsmannen innan han överfaller någon annan.

Read more...

Om vådan av att ljuga

Det är mycket möjligt att Dominique Strauss-Kahn (DSK) har våldtagit städerskan på lyxhotellet i New York. DSK verkar, om man får tro de uppgifter som har kommit fram i samband med målet, ha problem med att respektera kvinnors sexuell integritet. Det fanns tydligen tekniska bevis för att det har förekommit någon sorts sexuell akt emellan de två, och det verkar lite långsökt att en ung städerska mitt under ett arbetspass plötsligt fått för sig att ge en betydligt mycket äldre man oralsex. DSK kommer dock aldrig att bli dömd för den eventuella våldtäkten eftersom städerskan genom ett antal till synes onödiga lögner har sänkt sin egen trovärdighet så mycket att hennes vittnesmål (som ju är den centrala bevisningen) inte skulle kunna räcka till en fällande dom.

När jag för ett par år sedan jobbade på en utredningsgrupp, så fick vi in en anmälan om ett stort antal våldtäkter. En ung kvinna hade systematiskt och under flera dagar våldtagits av ett flertal män som tagit med henne runt till olika platser. Hon hade inte haft frivilligt sex med någon av dem, utan allt som skedde var mot hennes vilja. Det drogs igång en stor utredning och några av männen identifierades och greps. En av de gripna hade dock filmat tillfället då han hade fått oralsex av kvinnan, och ingen domstol hade kallat det som filmen visade för våldtäkt. Kvinnan var vid sina sinnens fulla bruk, verkade avslappnad och skämtade med mannen och männen som stod omkring och det förekom inga tecken på hot eller våld. Det är mycket möjligt att hon senare verkligen hade blivit våldtagen av en eller flera män, men målet lades ned, för kvinnans egen berättelse var inte längre tillräcklig för att kunna leda till en fällande dom eftersom hennes trovärdighet hade skadats.

Det kan tyckas grymt att en så stor kränkning som en våldtäkt skall falla på ett så litet och mänskligt misstag som att ljuga, men domstolarna har rättssäkerheten att ta hänsyn till, och om man skall spärra in någon flera år baserat till en mycket stor del på en människas vittnesmål, då måste man kunna vara ordentligt säker på att den personen också talar sanning.

PS.
Jag har precis skrivit ett inlägg på min andra blogg om alla lögner som man träffar på i polisarbetet, även ifrån målsägare.

Read more...