Om "rasbiologi" och "romskt utseende"

Den här texten föranleds av den storm i ankdammen Twitter (i vilken jag själv också plaskar omkring) som blåste upp efter en tweet ifrån det populära kontot "YB_Sodermalm" där en gärningsman av målsägaren beskrevs ha "romskt utseende". Termen "romskt utseende" gav upphov till allt ifrån anklagelser för "rasbiologi" till uppmaningar att "gå om dagis". Diskussionen om "#romgate" spreds även utanför Twitter, och poliserna bakom kontot "tvingas göra en pudel" enligt en artikel i DN.


Jag, som den senaste veckan har varit inblandad i omfattande diskussioner om just etnicitet (läs här) och signalement (läs här) anade direkt vilken uppmärksamheten och debatt tweeten skulle väcka. Men jag förundras ändå över hur mycket okunnighet, pajkastning och ideologiska låsningar som präglar all diskussion som har med just etnicitet och utseende att göra. Jag försöker i den här texten klargöra vad jag anser är de grundläggande problemen med diskussionen och med attackerna på "YB_Sodermalm" samt vad jag faktiskt tycker om termen "romskt utseende" och om huruvida det är lämpligt att använda den eller ej. Texten kommer att innehålla upprepningar ifrån de tidigare blogginläggen (länkade ovan) och säkert uppfattas som för lång, överpedagogisk, och kanske även polemiserande. Men förhoppningsvis kommer den också att öka förståelse och ge förutsättningar för bättre samtal, fokuserade på fakta, och verkliga istället för imaginära problem. 


Jag börjar där, med skillnaden mellan fakta och värderingar. För det finns så mycket ideologi, så mycket låsningar, så mycket historia, att dessa konstant blandas samman. Låt mig börja med begreppet "etnicitet". I Wikipedia står det: "Tillhörighet till en grupp av människor som själva anser sig ha gemensamt ursprung och egenskaper. En folkgrupp eller etnisk grupp är biologiskt självreproducerande genom högre eller lägre grad av endogami, det vill säga gifte inom gruppen. Etniska grupper skiljer sig främst genom olika kultur, men de kan även skilja sig genom olika fysiologi och genetisk bakgrund". Detta är självklart ingen exakt definition, en sådan finns naturligtvis inte då språket är dynamiskt. Men den lyfter upp de två mest använda meningarna av ordet, den som har att göra med en språklig och kulturell gemenskap och den som har att göra med fysiologi och genetisk bakgrund. Det är nämligen fakta, och ingen värdering, att det finns skillnader mellan grupper vad gäller språk, kultur, seder, med mera baserat på ursprung. Detta kan man sedan som individ välja att omfamna genom att känna stolthet för och tillhörighet till sin grupp, eller att ta avstånd ifrån genom att vägra att inordna sig i kategorier. Men att skillnaderna finns, och att ordet "etnicitet" därigenom bär på information som är användbar för att kommunicera mening, det är fakta, och ingen värdering (vilket även gäller ord som "klass"). Samma gäller för den fysiologiska meningen, och det är framför allt den jag kommer att diskutera i resten av texten. Det är fakta att det finns fysiska, genetiska, skillnader  mellan folkgrupper med olika ursprung, annars hade människor på gatorna i Osaka i Japan, Nairobi i Kenya, Dublin på Irland och La Paz i Bolivia sett likadana ut. Det är därmed också fakta att det finns utseenden som kan associeras till folkgrupper, till etniciteter/etniska ursprung. Och lika självklart som att det finns grupper, kategorier, lika självklart är det att de inte är fixa, tydliga, väldefinierade utan flytande och luddiga. Det gäller naturligtvis både biologiska och kulturella/konstruerade kategorier. Värderingarna kommer in i hur man hanterar detta, det att världen är full av människor som faktiskt på många sätt är olika, vad gäller etnicitet, kön, kultur, sexuell läggning, med mera. Att det finns biologiska skillnader mellan könen och att de flesta människor definierar sig som "man" eller "kvinna" är ett faktum. Det innebär dock självklart inte att alla gör det eller att en person skall behöva tvingas in i någon av de kategorierna. Även vad gäller "etnicitet" så finns det alltså självklart biologiska skillnader mellan olika folkgrupper, vilket visar sig på hur man ser ut. Men det skall och får naturligtvis inte begränsa varje människas möjlighet att forma sin egen identitet.

Nu till rasism och diskriminering. Det är inte rasistiskt att konstatera eller gissa att en person är mörkhyad, kvinna, homosexuell, eller dylikt. Det är då man särbehandlar personen baserat på dennes faktiska eller upplevda grupptillhörighet som vi skall börja tala om rasism eller diskriminering. Detta borde vara fullständigt självklart, men begreppen rörs som sagt ihop något enormt (även av skarpsynta människor) då den grundläggande värderingen om alla människors lika värde och rättigheter blir till en värdering om alla människors likhet. Ett av de kanske tydligaste exemplen på ideologisk renlärighet på gränsen till fanatism är de debattörer som med en dåres envishet hävdar att det faktiskt inte finns några skillnader, att allt är konstruerade "stereotyper". Det är inte "rasbiologi" (ett starkt rasistiskt begrepp kopplat till nazismen) att hävda att det finns fysiska/genetiska skillnader mellan människor baserat på t.ex. etniskt ursprung, det är fakta, vilket också i princip alla världens människor (förutom dem som har fastnat i sin egen av ideologi konstruerade värld) är medvetna om. Det är inte "rasbiologi" att hävda att en persons utseende beror på hur dennes föräldrar ser ut, så att om t.ex. båda föräldrarna har ett visst etniskt ursprung, så kommer barnets utseende med stor sannolikhet att vittna om det etniska ursprunget. Det är däremot "rasbiologi" då man kopplar dessa olikheter till frågor om människovärde, rättigheter, med mera. 


Vidare till polisens användning av signalementsuppgifter. Jag har redan försökt förklara att, tillsammans med alla de uppgifter man kan förnimma och verbalisera om t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, kön, hårfärg/frisyr, med mera så nämns etnicitet/ursprung som en parameter för igenkänning. Denna parameter är en gissning och beror på helhetsintryck. Detsamma gäller om man uppskattar ålder, kön, med mera. Personen som såg "gammal" eller "ca 55 år" ut, kanske var betydligt yngre, men hade drag som gjorde att denne uppfattades så. Vad gäller det som de mest renläriga tyckarna i sina elfenbenstorn hävdar, att man skall beskriva med detaljer och inte med inexakta kategorier, så tyder det på en närmast total okunnighet om hur igenkänningsprocesser fungerar. Ett vittne kan ange alla detaljer som denne kan erinra sig (och ombeds också alltid göra det vid vittnesförhör), men det brukar vara väldigt få, då detaljer är svåra att uppfatta. Och efter en sådan beskrivning kommer åhöraren antagligen inte ha någon aning om ens vilken ålder eller vilket kön personen som beskrivs hade då dessa uppskattningar beror på saker vi känner igen, men inte nödvändigtvis kan verbalisera och bryta ned i beståndsdelar. Samma gäller etniskt ursprung. Så ja, man använder redan alla detaljer man har tillgång till om utseenden, och nej, det kan inte på något sätt ersätta uppfattade kategorier vid signalement. Anklagelser om att vi skulle använda uppskattning om t.ex. etniskt ursprung istället för att ange detaljer beror på medvetna eller omedvetna missförstånd.

Nu till frågan om det finns ett "romskt utseende". Den borde självklart inte vara värderingsbaserad utan faktabaserad. Och ja, eftersom romer är en grupp (eller egentligen flera grupper) med relativt hög grad av "endogami" (läs definitionen om etnicitet ovan), så är det inte osannolikt att det finns drag som går att känna igen. Jag är också ganska så övertygad om att om man bryr sig om att fråga en rom, så kan hen relativt ofta känna igen andra romer på utseendet, även utan traditionell klädsel, och det hade varit omöjligt om det inte fanns ett "romskt utseende". Sen är den etniska gruppen romer så heterogen att det precis lika gärna kan vara så att det allt som oftast inte är möjligt (även bortsett ifrån det självklara faktum att alla etniska grupper är flytande och luddigt definierade). Problemet är inte huruvida det finns ett "romskt utseende" eller ej, utan vad man associerar till då man hör det begreppet. Föreställningen att ett "romskt utseende" skulle innebära något negativt är i sig rasistisk, i en ideal värld så borde begreppet vara okontroversiellt. Jag hade själv ändå inte använt ett signalement som innehåller "romskt utseende" på Twitter för att beskriva en flyende gärningsman. Om vi nu kan lämna skendiskussionerna ovan som baseras på okunnighet och missförstånd, och går vidare till det som för mig borde vara den egentliga, värderingsbaserade, diskussionen, så skall jag förklara varför.

Romerna är både historiskt och idag en av de absolut mest diskriminerade grupperna i Europa. De har förföljts i mer än ett halvt årtusende. De utsattes för nazi-Tysklands förintelse, vilket det än idag knappt talas om. Även i efterkrigstidens Sverige har förföljelsen och antiziganismen varit hård, och de har bland annat utsatts för tvångssteriliseringar. Det påtvingade utanförskapet och den sociala marginaliseringen har varit, och är fortfarande, enorm. Majoritetssamhällets sätt att förhålla sig till romer har både berott på och lett till föreställningar som kopplar romer till kriminalitet. Det skapas bilder som associerar romer och "romskt utseende" till brottslighet. Därför finns det all anledning till att vara extra varsam om någon hävdar att en tjuv har ett "romskt utseende". Beror det på egentliga fysiska drag, eller på en föreställning hos offret/vittnet som baseras på händelsen och inte på utseendet? Om man dessutom har för avsikt att gå ut med signalementet till allmänheten, och inte bara över den krypterade polisradion, så finns det fler anledningar till att vara restriktiv och eftertänksam. Även om det skulle finnas belägg för att hävda att en gärningsman som man letar efter har ett "romskt utseende" i ett visst fall, så måste man väga nyttan av att gå ut med signalementet mot risken för att man genom att göra det spär på redan existerande fördomar och föreställningar som kopplar ihop romer med kriminalitet. Det är här värderingsfrågorna kommer in. Och det är på grund av dessa avvägningarna som  jag inte hade gått ut med ett sådant signalement på Twitter.

Om man drar parallellen med t.ex. mörkhyade människor rent generellt, så finns det historiskt mängder med exempel på fruktansvärd diskriminering (t.ex. slavhandel) och rasistiska föreställningar baserade på hudfärg. Innebär det att det är rasistiskt eller "rasbiologi" att konstatera att det finns människor som har ljusare och mörkare hy? Självklart inte! Det är inte det faktum att det finns genetiska/utseendemässiga skillnader som är rasism, utan då vi kopplar dessa (och tillhörande kategoriseringar) till missaktning och negativa egenskaper. Detsamma gäller romer. Så nej, begreppet "romskt utseende" är i sig inte rasistiskt. Om man däremot, medvetet eller omedvetet, anser att ett "romskt utseende" per automatik innebär att en person är kriminell, lat, eller någon annan nedvärderande egenskap, då är man rasist.

Tillbaka till där vi började, med tweeten ifrån "YB_Sodermalm". Syftet var helt uppenbart att försöka få tag på en brottsling. Det finns ingen som helst anledning att misstänka att polisen bakom tweetet har rasistiska föreställningar gentemot romer för att han återger en målsägares signalement. Om man dessutom har följt kontot så ser man genomgående exempel på sunda värderingar och perspektiv och en vilja att använda twittrandet till att förbättra polisarbetet och ge medborgarna nyttig information. Jag tror ingen kan ge några exempel på tweets ifrån "YB_Sodermalm" som indikerar en osund människosyn eller missaktning mot vissa grupper. Men ändå blev kontoinnehavarna anklagad för "rasbiologi" och uppmanade att "gå om dagis". Det är för mig ett mycket tydligt exempel på hur en viktigt debatt istället för att handla om sakfrågor som verkligen behöver diskuteras direkt halkar över i personangrepp och skyttegravskrig. Föga konstruktivt.

Jag tycker att det var ett mindre bra beslut att skriva "romskt utseende" i en tweet där man eftersöker en gärningsman med tanke på de föreställningar om och den diskriminering som finns mot den romska gruppen. Jag tycker att det är sunt att det blir en debatt om hur polisen skall använda Twitter, vad man skall gå ut med, och om riskerna med att direkt återge etnicitetsuppgifter i signalement ifrån vittnen till en större allmänhet. Men en sådan diskussion måste föras på ett respektfullt sätt, med åtminstone ambitionen att förstå meningsmotståndarnas perspektiv, för att vara konstruktiv. "YB_Sodermalm" fattade ett minutoperativt beslut då de gick ut med signalementet, och det (helt nya) faktum att det gick att föra ut det på Twitter gjorde att formuleringen även spreds till allmänheten. Det fanns ingen illvilja bakom det beslutet, bara en ovana att hantera ett för polisen nytt medium där "YB_Sodermalm" är en av de absolut främsta pionjärerna. Polisen bakom tweeten, Viktor Adolphson, har också sagt att han "hamnade snett" och tar åt sig av kritiken. Det vore välkommet om även de som har kölhalat "YB_Sodermalm" på nätet kunde reflektera över sitt eget sätt att hantera den här diskussionen. Det vore olyckligt om slutsatsen ifrån "YB_Sodermalm" eller andra delar av polisen blir att man backar tillbaka ifrån sociala medier, eftersom närvaron där faktiskt bidrar till att göra polisen öppnare och mer medborgarvänlig.

Vad gäller diskussionsklimatet så är det även min förhoppning att om man lyckas komma förbi de ideologiska låsningar som gör att det knappt går att prata om saker som etnicitet, så kan man komma vidare till att hantera alla de verkliga problem som är kopplade till etniskt tillhörighet. Att sluta fastna i begreppen och istället prata om verkligheten. Den grova diskriminering som romer utsätts för och den sociala marginalisering som stora delar av den romska gruppen i Sverige lever i är ytterst reella problem, och kräver lösningsfokus och åtgärder. Detsamma gäller diskriminering baserat på andra kategorier, som t.ex. sexuell läggning eller könsidentitet. Bara det faktum att man idag i Sverige fortfarande tvingas till sterilisering vid könsbyte (tills den nya lagen träder i kraft) gör att man blir mörkrädd. Sverige må ligga i framkant i många frågor relaterade till mänskliga rättigheter, men det finns fortfarande otaliga exempel på öppen eller dold diskriminering som vi måste ta tag i. Det är det vi borde fokusera på, inte att försöka censurera ut stora delar av det språk vi faktiskt behöver bland annat för att diskutera de här frågorna.

Slutligen, det kan kännas lite ironiskt att många av de personer som är snabbast att kalla alla begrepp som delar in människor i grupper baserat på etnicitet för rasistiska ofta är väldigt benägna att inte bara dela in människor i kategorier baserat på "klass" utan även plädera för att det är legitimt att hata någon enbart på grund av dennes klasstillhörighet. Mer om det här. Detsamma gäller vissa yrken, där min och "YB_Sodermalm"s yrkestillhörighet ibland kan vara tillräcklig för att man skall anses förtjäna att bli hatat, oavsett ens personliga värderingar och hur man sköter sitt jobb. Det är alltså skillnad på kategoriseringar och kategoriseringar, stereotyper och stereotyper...

Tillägg 2012-08-04:
Någon vecka senare så skriver flera stora medier återigen om polisens användning av etniska signalement. På polisens hemsida skrevs det om ett rånförsök som enligt målsägaren skall ha begåtts av "pakistanier". Efter kritik ändrades texten, och medier rapporterar om ännu en "pudel". Som det verkar har alltså en informatör publicerat en uppgift på polisens officiella hemsida innehållande en etnicitets/nationalitetsuppgift tagen ifrån målsägaren. Först, vad gäller målsägarens uppgift om att det har rört sig om "pakistanier", så är det för mig omöjligt att säga om denne hade belägg för att säga det eller ej. Därför hänvisar jag bara till mina tankar ovan och lämnar det utan fler kommentarer. Däremot är det två saker som skiljer sig ifrån exemplet med "romskt utseende" som texten behandlar. Det första är att få grupper, som jag nämnde, är så utsatta för missaktning, stereotypisering och diskriminering som romer. Ur den aspekten är signalementet "pakistanier" mindre problematiskt. Men en kanske ännu viktigare skillnad är sammanhanget och syftet med publiceringen. Vad gäller signalementet med "romskt utseende" som publicerades på twitter av "YB_Sodermalm", så var det ett operativt beslut i en pågående insats där syftet var att få tag på en flyende gärningsman. Det fanns alltså både en tidspress i beslutsfattandet och en specifik anledning till publiceringen. Vad gäller publiceringen på hemsidan så gjordes den troligtvis utan någon operativ tidspress, och syftet var rimligtvis inte främst att få tag på gärningsmannen utan att ge generell information till allmänheten. Därför fanns det alltså väldigt mycket mindre att vinna på publiceringen. Och i slutändan så handlar ju den här typen av besluts, som med all rätta kan kallas värderingsmässiga, om att väga nyttan av en publicering mot riskerna. Och risken för negativa generaliseringar (både mot specifika etniska grupper och mot "invandrare") finns ju dessvärre alltid.

Nedan om ärendet i fråga:
SR
DN
SvD

Read more...

Om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet

I mitt förra inlägg berörde jag begreppen "etnisk svensk" och "svenskt utseende". Jag hade hoppats att det inlägget skulle räcka för att jag skulle lyckas göra mig förstådd vad gäller diskussion på Twitter som jag halkade in i häromdagen om etnicitet, och den följande diskussionen om "svenskt utseende" och signalementsuppgifter. Så var inte fallet.

Vad gäller etnicitetsbegreppet så finns det personer som helt vill att det skall försvinna, vilket jag har svårt att förstå eftersom det bär på en mening som blir svår att ersätta rent kommunikationsmässigt. Det är helt självklart för de flesta människor att det finns kulturella, språkliga och historiska sammanhang i olika folkgrupper som betyder något och som det finns ett behov att ha benämningar för. Sen om man som enskild person vill omfamna etnicitetsbegreppet för sitt eget identitetsskapande eller ta avstånd ifrån det måste naturligtvis vara upp till var och en att välja. Nog om det

Vad gäller signalement, dvs den beskrivning av en persons utseende som ges för att denne skall kunna kännas igen (ofta av poliser som letar efter t.ex. en gärningsman eller en försvunnen person), så hävdade ett antal debattörer till min förvåning bestämt att etnicitetsuppgifter som "svenskt utseende" eller "latinamerikanskt utseende" inte var försvarbara och dessutom helt onödiga. Att de personer som dömde ut något som i princip varje polis kan gå i god för behovet av att använda själva inte har någon kunskap om eller erfarenhet av polisarbete hindrade inte de tvärsäkra yttrandena... Ok, jag brukar också yttra mig om saker jag inte har särskilt mycket kunskap om, men lite mer distans och ödmjukhet hade jag tyckt vore klädsamt...


Signalement används som sagt för att beskriva en person så att denne skall kunna kännas igen. Det handlar alltså inte över huvud taget om värderingar om vem som anses tillhöra en viss grupp eller kategori, eller om att behandla människor olika baserat på grupptillhörighet. Främst handlar det om en beskrivning av utseendet, men man kan även nämna t.ex. en dialekt, en gångstil med mera. Om man råkar veta fakta om personen som underlättar igenkännandet så nämns även detta, ett exempel kan vara nationalitet. Signalementet används under aktiv spaning t.ex. i direkt anslutning till ett brott eller då t.ex. en suicid person eftersöks för att föras till vård. Då går det ut på polisradion (som för övrigt är krypterad). Det skrivs även in i polisanmälan för att underlätta det vidare utredningsarbetet. Endast i undantagsfall når ett polisiärt signalement en bredare "publik" än poliser (t.ex. via program som "Efterlyst"), och då har man också möjlighet att vara mer genomtänkt vad gäller hur man formulerar sig, t.ex. vad gäller etnicitet, för att undvika missförstånd och oönskade generaliseringar. Sen så krävs det i princip att man har information som är ovanligt exakt och specifik för att det skall vara till nytta att gå ut med ett signalement till allmänheten, då den potentiella gruppen människor som signalementet "prövas" mot av mottagarna är så väldigt mycket större.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens "ursprung", d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v. Däremot är det extremt svårt för en person att beskriva en person med mer exakta termer som "krokig näsa, stora läppar, låg panna" (OBS kopierat ifrån ett ironiskt twitterinlägg riktat till mig) med mera då det främst är mycket svårt att uppfatta men även kan vara svårt att verbalisera. Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en "latinamerikan" och en "nordafrikan" även om de har exakt samma frisyr och hudfärg. Det är helt enkelt mycket lättare att uppfatta helheter, kategorier, speciellt om det finns en igenkänningsfaktor, än att uppfatta detaljer. Likaså är det lättare att kommunicera helheter än brottsstycken.

Det klagas på att etnicitetsuppgifterna i signalementen är inexakta eftersom människor naturligtvis kan se väldigt olika ut även om de har samma ursprung. Så är det självklart, men det handlar bara om en av många små byggstenar för att öka chansen för igenkänning. Även åldersuppgifterna, klädseln med mera är inexakt beskriven. Så länge den kan hjälpa utredningen eller letandet framåt så nämns det ändå. Allt är dessutom starkt beroende på sammanhang. Om jag hade begått ett rån i t.ex. Tarapoto i Peru, så hade det räckt att skriva "gringo" i signalementet, och alla som såg mig skulle veta att jag var den de letade efter. Hade man skrivit "östasiat" i ett signalement i Arvidsjaur så hade det antagligen varit en viktig pusselbit. Hade man gjort det i Peking så hade det varit till mindre hjälp, och de hade antagligen inte bara frågat om man menade kines, japan eller korean utan, vad gäller kineser, ifrån vilken provins personen kom.

Leder då signalementsuppgifter till ökad risk för att andra tillhörande en utpekad grupp blir kontrollerade. Absolut, i vissa fall. Hade det t.ex. befunnit sig en "gringo" till i Tarapoto då jag begick mitt hypotetiska rån lär sannolikheten att han blir kontrollerad vara nära 100%. Likaså, om en man som råkar bära exakt samma kläder som en rånare som precis har flytt påträffas lär denne också kontrolleras. Men detta handlar om få tillfällen och snäva tidsintervall i samband med grövre brott. De allra flesta kontroller görs i samband med det polisarbete som löper på dagligen för att beivra brottslighet och upprätthålla ordning, t.ex. av bilar som man vet brukas av kända kriminella. Och det arbetet baseras alltså varken på etnicitet/profilering eller på signalementet ifrån någon brottsanmälan. Däremot kan det finnas aktuella spaningstips som gör att man t.ex. fokuserar på en viss gruppering som är speciellt brottsaktiva. Sen kan det naturligtvis finnas enstaka fall där enskilda poliser eller arbetsgrupper faktiskt på ett felaktigt sätt använder etnisk profilering i polisarbetet, men det är inget som jag själv har sett exempel på då jag har jobbat.

Men visst kan de signalementsuppgifter som blir resultatet av brottsanmälningar leda till att uppmärksamheten riktas mot vissa folkgrupper? Ja, om t.ex. ett antal vittnen i samband med inbrott sett latinamerikaner i närheten av brottsplatsen vid brottstiden så kan det tyda på att det är en etniskt baserad liga som opererar, vilket lär påverka spaningsarbetet. Om en överväldigande majoritet av alla dödsfall där unga kvinnor faller ifrån balkonger sker hos en viss folkgrupp, så lär det påverka uppmärksamheten och vaksamheten mot yttringar av hederskultur då t.ex. ett larm om någon sorts familjevåld kommer ifrån en familj som delar det ursprunget. Det handlar om att kunna se sammanhang och använda den kunskapen till att hjälpa människor och beivra brott. Men att se och sträva efter att förstå sammanhang och strukturer skall naturligtvis inte hindra att varje ny människa man träffar på behandlas som en ny individ, och inte döms efter vad andra som synbart tillhör samma grupp har gjort utan ges samma respekt, samma rättigheter, samma bemötande som alla andra oavsett grupptillhörighet.

Slutligen så vill jag igen betona att jag ser den stora överkänslighet som finns kring begrepp som "etnicitet" som ett stort problem, speciellt i kretsar av människor som deltar i den offentliga debatten kring frågor som integration, migration, mänskliga rättigheter, med mera. Om man ger sig in i diskussionen utan att ha en handbok i vad som anses vara politiskt korrekta uttalande så kommer man för eller senare ofrånkomligen bli direkt eller indirekt anklagad för rasism, diskriminering, främlingsfientlighet eller dylikt oavsett hur väl förankrad man är i en tolerant och inkluderande världsbild. Detta innebär inte bara att man skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och att man hindrar ett konstruktivt samtal som har lösningsfokus och syftar till ökad förståelse (och på så sätt försvårar att komma framåt med svåra samhällsproblem). Det innebär även att enormt viktiga begrepp som "rasism" späds ut och devalveras tills de tappar delar av sitt värde.

I grunden handlar det om att diskussionen ofta fastnar på en "akademiskt" nivå och handlar om orden, begreppen, kampen om tolkningsföreträdet istället för att handla om verkligheten, de problem och behov som faktiskt finns och vad vi kan göra av dem. Världen blir inte nödvändigtvis bättre om man lyckas fasa ut alla ord som t.ex. har med någon form av grupptillhörighet att göra och ersätta dem med omskrivningar som är så omfattande att de aldrig någonsin kan tolkas som att de exkluderar någon. Det finns ytterst konkreta problem i samhället som har att göra med diskriminering, marginalisering, utanförskap, brist på förståelse, brist på integration med mera, och min fasta övertygelse är att vi alla skulle tjäna på en mer öppen och tolerant debatt som fokuserade mer på verkligheten än på orden. Mina tankar går osökt till hur katastrofalt frågan med hedersvåld har hanterats i Sverige. Även efter morden på Pela och Fadime så fanns det ett helt etablissemang av politiskt korrekta "tyckare" som sparkade bakut varje gång någon implicerade att det överhuvudtaget fanns kulturellt betingat våld och förtryck mot unga kvinnor (och män) då själva idén ansågs vara rasistisk. Jämförelsen är orättvis på det sättet att det inte finns några utsatta offer som överges och sviks i t.ex. ett samtal om signalement, men det finns paralleller i hur fokus hamnar på ord och definitioner istället för på verkliga problem. Och det är alltid olyckligt.

Det finns hur mycket som helst att säga om vad som verkar anses vara politiskt korrekt att säga. Innan jag avslutar det här redan allt för långa inlägget så skall jag ge ett litet skämtsamt exempel, en lek med ord: Jag skulle till exempel kunna hävda att "Jag gillar inte den svenska mentaliteten" anses vara ett acceptabelt uttalande, medan "Jag gillar den svenska mentaliteten" eller "Jag gillar inte den somaliska mentaliteten" båda skulle ha sågats av ett antal debattörer. Varför? Tja, att klaga på sin egna grupp, speciellt i ett sammanhang då det kan anses vara att sparka uppåt, är alltid ok, medan att hacka på andra grupper, speciellt då det kan anses vara att sparka nedåt inte är ok. Detta är förståeligt. Vad gäller "Jag gillar den svenska mentaliteten", så skulle ett sådant uttalande kunna anklagas för att implicera att det finns en homogen grupp av svenskar (etniska svenskar?) som har en gemensam mentalitet som är något positivt, vilket då kan tolkas som att de som inte anses tillhöra denna grupp inte är lika mycket "svenska" eller har sämre mentalitet. Båda tolkningarna kan av vissa anses vara rasistiska. Dessa associationsbanor klarar man sig dock troligtvis undan ifrån om den aktuella mentaliteten anses vara något negativt, eftersom grunden i rasismanklagelserna nästan alltid handlar om att framhäva det "svenska" på bekostnad av något annat. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun...

Read more...

Om "etniska svenskar" och "svenskt utseende"

Det här inlägget känner jag mig tvingad att skriva på grund av en längre diskussion på Twitter om bland annat begreppet "etnicitet" i vilken jag, dumt nog, gav mig in objuden. Det är nämligen väldigt svårt att förklara vad man menar för människor som vill stoppa in ens åsikter i fack då man bara har 140 tecken på sig. Och det finns få diskussioner som är så laddade som den om etnicitet och "svenskhet".

Eftersom begrepp som "etnicitet" kan laddas med så många olika betydelser, och både användas för att peka ut och visa missaktning mot vissa grupper (t.ex. romer) och för att exkludera ifrån ett gemensamt sammanhang ("svenskhet") så är det väldigt känsligt och svårt att diskutera. När statsminister Reinfeldt nämnde "etniska svenskar mitt i livet" så blev det en folkstorm (tja, i alla fall i mediekretsar och på Twitter). Det är förståeligt, eftersom hans yttrande kunde tolkas som att han tyckte arbetslösheten inte var ett problem eftersom den var låg hos just den nämnda gruppen. Jag gissar att det inte var vad han ville säga, men ett dåligt ordval var det hur som helst. Däremot har jag svårt att förstå dem som helt vill diskvalificera begreppet "etnisk svensk". Att använda det verkar tolkas som ett sätt att vilja utesluta alla de som inte är "etniska svenskar" ifrån en gemenskap, ett "vi" i "svenskheten", och kanske i förlängningen som ett sätt att säga att de som inte är "etniska svenskar" inte alls är "svenskar" och således värda mindre rättigheter i Sverige. Det finns säkert folk som vill använda begreppet på det sättet, men om man har ambitionen att vara exkluderande i sin syn på svenskhet så är man inte beroende av att sätta ordet "etnisk" framför. Däremot skulle ett borttagande av termen "etnisk svensk" för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

För mig handlar språk om just kommunikation, om att förstå och göra sig förstått, om att verbalisera någon sorts information som man vill överföra emellan människor. Det är helt självklart att en person med romskt eller judiskt påbrå som bor i Sverige är lika svensk och skall ha tillgång till samma rättigheter som alla andra svenskar. Det är också självklart att nyinflyttade svenskar ifrån t.ex. Iran skall ha samma rättighet till både landet Sverige och till att definiera sig själva som "svenska" som de vars släkt har bott här i generationer. Men om någon skulle säga att en rom inte längre skulle få använda den (etniska) termen "rom" om sig själv eller sin släkt bara för att denne ju är svensk så skulle det vara ren rasism. Man har självklart rätt till multipla identiteter och man har rätt att själv definiera vilka man tar till sig och lyfter fram. Ibland kan "etnicitet" sammanfalla med "nationalitet", men ofta är det helt eller delvis skilda begrepp, som t.ex. för en kurd. Det beror som sagt främst på hur en person och dess omgivning skapar identiteter och sammanhang.

Naturligtvis kan även en persons omgivning använda etniska termer för att ge information om denne. En person kan t.ex. vara/beskrivas som svensk med somaliskt ursprung. Sen om det är intressant eller inte beror naturligtvis på sammanhanget. På samma sätt kan en person vara "etnisk svensk", d.v.s. svensk med familje- och kulturell bakgrund helt och hållet i Sverige. Det ger, för att vara övertydlig, naturligtvis inte denne större rätt till att definiera "svenskhet", det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en "etnisk svensk" så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är "etnisk svensk", eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext. Sen gjorde jag misstaget att ta upp signalement, vilket ledde in i en helt annan diskussion...

Det är inom polisen väldigt vanlig att beskriva någon som "svensk". Naturligtvis är det inte ett komplett signalement, det kan t.ex. se ut som följer:
Man
Ca 1,75
Ca 30 år
Muskulös/kraftig kroppsbyggnad
Svenskt utseende
Mörkt, kort hår
Mörk skäggstubb
Tatuering på höger sida om halsen
Klädd i blå luvtröja, vit t-shirt. jeans och gymnastikskor.

Det hävdades då jag nämnde "svensk"/"etnisk svensk" som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något "svenskt utseende" eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på "svenskhet" utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att  informationen "svenskt utseende" inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden "svenskt utseende" mot t.ex. "Mellanösternursprung", "Latinamerikan", "Nordafrikan", "Östasiat" m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.


Man kan naturligtvis vara petig och fråga hur vi ser skillnad på en svensk, en dansk och en tysk. Det gör vi med största sannolikhet inte, så beskrivningen "svenskt utseende" betyder egentligen typ "nordeuropeiskt utseende".


I vissa fall så vet man etnicitet och/eller nationalitet på en person som man vill beskriva. Då är det inte konstigare än att man anger det, eftersom det också ger information som kan vara till användning. I andra fall uppger ett vittne en nationalitet, men man uppfattar inte att denne har täckning för det. Då kan man själv välja att göra en omskrivning, t.ex. ifrån "Arab" till "Mellanösternursprung". Sedan är det naturligtvis skillnad på att under en pågående rånarjakt snabbt på radion få ut ett signalement som kan vara användbart och att i lugn och ro författa ett officiellt utskick.


Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har "svenskt utseende" betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk. 


Den korta diskussionen på Twitter om etnicitet, som totalt spårade ur då ett antal debattörer verkade tro att bara för att jag kan använda ordet "svensk" i ett signalement så måste jag säkerligen behandla folk som inte ser "svenska" ut sämre i min yrkesroll tyder på en känslighet och en inskränkthet i diskussionen som gör det extremt svårt att föra konstruktiva samtal. Det är inte särskilt kul att indirekt anklagas för rasism och för att vara på en "annan planet" bara för att man argumenterar för att ord som "svensk" eller "etnisk svensk" måste få användas med olika betydelser i olika sammanhang beroende på vad det är man vill kommunicera. Om jag, som anser mig ha en inkluderande syn på "svenskhet", som är miljöpartist och invandringsvän, som känner mig i princip lika hemma i Latinamerika som i Sverige och vars flesta vänner här i Stockholm har utomeuropeisk bakgrund direkt stämplas ut ur diskussionen som halvrasist, ja då kan det inte vara lätt att få till konstruktiva samtal med människor som har färre erfarenheter av möten med andra kulturer eller mer kritisk hållning till mångkultur...


Överhuvudtaget så känns det för mig som att den ifrån början nödvändiga fokuseringen på vilka ord vi använder och vad vi omedvetet kommunicerar med våra ordval har gått överstyr på ett sätt som gör att man i vissa kretsar måste lägga till garderingar till höger och vänster för att överhuvud taget kunna yttra sig utan att bli utdömd. Det gör att språkets grundsyfte, att kommunicera begrepp, skapa förståelse, dela tankar och idéer, med mera görs väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. "etnisk svensk"...

Read more...

Om det farliga och förkastliga klasshatet

Igår läste jag ett text som fick mig att reagera. Den provokativa, men också ofta kloka och medmänskliga skribenten Isobel Hadley-Kamptz gick ut till klasshatets försvar och attackerade den också kloka, och dessutom nyanserade skribenten Jens Liljestrand på grund av dennes välmotiverade sågning av klasshatets retorik. Det fick mig att börja tänka. Varför anses klasshat vara ok, godtagbart, ja till och med eftersträvansvärt när det ju faktiskt rör sig om ett hat mot och en skuldbeläggning av en grupp varav många, däribland barnen, naturligtvis inte har någon som helst skuld i världens orättvisor. Liljestrands exempel där en poet som talar om att han vill smitta barn med herpes tas emot med jubel visar att även hat mot barn alltså i intellektuella kretsar anses vara godtagbart. Ser man inte det absurda med detta? Riskerna med detta? Tankarna vandrade över till en annan ideologisk debatt, den som startades av Paulina Neudings text i Jerusalem Post om antisemitismen i Malmö, i vilken hon använde det olyckliga exemplet med namn hos nyfödda barn för att visa på en demografisk förändring som i sin tur kan kopplas till en ökad antisemitism. Neuding skriver inget om att hata barn utan gör omedvetet misstaget att använda en tankefigur som också används av rasistiska islamofobiska kretsar (Eurabia-teorin). Det kan tyckas oförsiktigt, eftersom hon i fallet antisemitism är väldigt medveten om vilka reaktioner som kan väckas av att använda rasistiskt befläckad retorik. Hennes ord i sig innehåller dock varken rasism, skuldbeläggande av, eller hat mot vissa grupper, ännu mindre barn. Ändå fick hon utstå massiv kritik och utmålades som rasist, islamofob och barnhatare. Neuding anklagas för att sprida hat då hon lyfte ett problem på grund av ett oförsiktigt och olyckligt språkbruk, medan rent hatisk retorik accepteras och hyllas bara det rör sig om rätt sorts hat, hat med ett underifrånperspektiv, klasshat... Jag får det inte att gå ihop. Speciellt inte då detta hat kan vara precis lika kollektiviserande, generaliserande och farligt som rasistiskt hat, och i sin värsta förlängning också har lett till mängder med dödsoffer. Även oskyldiga barn.

De här tankarna gjorde att jag skrev ihop en artikel om klasshat, rasism och generaliseringar. Den finns nu publicerad på Newsmill. Läs den gärna:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/19/om-klasshat-rasism-och-generaliseringar

Slutligen, det är en sak att hata orättvisor, det är sunt, det gör jag också. Men att hata en person bara för att denne tillhör en viss klass, eller för att denne har någon sorts makt över dig (politiker, tjänstemän, poliser, föräldrar, etcetera), det är inte sunt utan sjukligt, och dessutom väldigt farligt för både enskilda individer och för hela samhällen. Att försvara den sortens hat innebär att man anser att det både är rättfärdigat att hata någon på grund av en grupptillhörighet (även då barn) och att hata alla som väljer att försöka ta ansvar genom att axla nödvändiga roller i samhället. Politikerförakt och polisförakt är bara början på konsekvenserna av ett sådant tänkande, i sin förlängning skulle det leda till anarki och sekteristiskt våld. Är det så vi vill ha det? Eller skall vi sluta tala om hat och börja tala om tolerans och kommunikation istället?

Tillägg:
Angående den del av diskussionen ovan som rör generaliseringar om t.ex. invandrargrupper och Neudings artikel, så kan jag rekommendera Nathan Shachars artikel i DN Debatt idag. Han går hårdare fram i sin argumentation (och sin sågning av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten) än vad jag själv skulle ha gjort eftersom jag faktiskt också ser en risk med att generalisera om vissa grupper, men poängen han hamrar in om att det måste få vara ok att lyfta och presentera problem, statistik och fakta ställer jag mig bakom till 110%.

Nytt tillägg:
Nathan Shachar har nu fått svar ifrån Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten i en mycket välskriven och innehållsrik artikel. Denna gången är Norberg och Demirbag-Sten mycket tydligare och mer genomtänkta i sin argumentation, och de belyser på ett bra sätt dilemmat med att man måste kunna presentera fakta, men utan att negativt generalisera om och döma människor baserat på grupptillhörighet. De tar även upp synen på migration och rörlighet i allmänhet. För mig är det centralt att komma ihåg det altruistiska, hjälpande perspektivet på varför vi bör ha en generös migrationspolitik och att inte fastna i det pragmatiska perspektivet som bara handlar om huruvida något är bra för Sverige, ekonomin, etcetera. För medan all invandring, som Shachar poängterar, inte nödvändigtvis är "lyckosam", så finns det alltid ett humanitärt perspektiv som behöver tas i beaktande.

Länkar som refereras till i Newsmillartikeln:

Neudings artikel i Jerusalem Post:

http://www.jpost.com/Opinion/Op-EdContributors/Article.aspx?id=265209

Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norbergs artikel i DN:

http://www.dn.se/debatt/sluta-generalisera-om-invandrarna

Adam Cwejmans artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/14/att-kritisera-invandringens-baksidor-r-inte-att-ogilla-invandring

Eli Göndörs artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/14/ologiskt-om-liberalism-och-invandring-av-demirbag-sten-och-norberg

Jens Liljestrands första artikel i DN

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/leon-larsson-en-avgrundseld-som-sargar-och-fortar-samlade-verk

Jens Liljestrands svar i DN:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-krymper-manniskan

Isobel Hadley-Kamptz blogginlägg:

http://isobelsverkstad.blogspot.se/2012/06/som-att-vara-barn.html

Torbjörn Jerlerups blogginlägg:

http://ligator.wordpress.com/2012/06/19/svar-till-isobel-om-hat-i-alla-dess-former/

Min Newsmillartikel om att rasism bekämpas bäst utan överdrivet polariserande retorik:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/13/rasism-bek-mpas-b-st-utan-verdrivna-breivik-j-mf-relser

P1s Konflikt om situationen i Malmö:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1300&artikel=5132148

Read more...

Poliskrönika

Nedan följer en krönika som precis har publicerats i Stockholmspolisens personaltidning Sambandet. Bakgrunden är helt enkelt att jag blev kontaktad på Twitter och tillfrågad om jag ville skriva en krönika. Jag fick fria tyglar vad gäller ämnet, så jag accepterade och nedan följer resultatet. Anledningen till att krönikan publiceras här och inte på min polisblogg är att polisbloggen bara är tänkt för berättelser om specifika händelser i jobbet, medan den här bloggen kan handla om precis vad som helst.

Krönikan:

Det är ett speciellt arbete vi har, vi poliser, med allt ifrån ren administration till ärenden som kräver kommunikation, juridik och i vissa fall våldsanvändning. Vi skall direkt kunna växla ifrån rutinmässiga jobb till kritiska larm, ifrån att stå på en blåskontroll till att hamna i en skottlossning. Och om vi begår ett fel så kan det i värsta fall kosta någon livet. Det är lite som att på ett sjukhus ena stunden jobba som undersköterska, och sen plötsligt kastas in för att utföra en hjärtoperation.

Det är just hanteringen av larmen som är kärnan i polisens verksamhet. För mig var det möjligheten att finnas till hands för människor i nöd, att vara på plats där det händer och försöka hjälpa, skydda och ställa till rätta som gjorde att jag sökte mig till polisyrket och som gör att jag är kvar på utryckningen trots jobbiga arbetstider. Det kan handla om att hantera psykiskt sjuka eller andra som befinner sig i kris på ett värdigt och empatiskt sätt, även i de fall där aggressivitet och desperation gör att det inte finns några andra utvägar än att använda våld. Sådana situationer är alltid givande, och speciellt tillfredsställande är det de gånger då man direkt på plats får ett kvitto på hur viktig ens insats har känts för den utsatte. Dessa jobb, som handlar om att möta och hjälpa människor i svåra situationer, går dock helt utanför det som går att mäta och följa upp statistiskt. Hur vi har hanterat dem syns inte i en enda av de röda och gröna staplar som ledningen använder för att bedöma hur väl polisarbetet fungerar i turlag, distrikt och myndigheter.

Jag känner, liksom alla poliser, även starkt för det brottsbeivrande och lagförande arbetet. Få saker är mer stimulerande än att kunna gripa på bar gärning. Det jobb med långtgående förstahandsåtgärder som utförs på en brottsplats är dessutom inte bara meningsfullt ur ett brottsofferperspektiv utan syns även i de utredningsmål som respektive distrikt har. Däremot syns inte kvaliteten på arbetet som vi utryckningspoliser utför på en brottsplats alls i våra egna mätbara mål, som i stort sett enbart är trafikrelaterade.

Polisen är en hierarkisk organisation. Det är naturligt att chefer fokuserar på och leder mot de resultat som deras överordnade vill kunna visa upp. Men när dessa resultat inte överensstämmer med varken medarbetarnas förnuft eller deras magkänsla vad gäller vad som är samhällsnytta och bra polisarbete så skapas frustration. Man pratar exempelvis om ”ökad synlighet”, men de fotpatruller som ger möjlighet till verklig medborgarkontakt syns inte i statistiken och tar således tid ifrån arbetet mot mätbara mål.

Faktum är att det som jag har gjort som polis som jag är allra mest stolt över aldrig kommer att synas i något av de diagram som vandrar upp igenom organisationen, och således inte heller hjälpa mina chefer i deras vilja att kunna visa upp bra resultat. Men å andra sidan så kan just de ingripandena göra att jag ibland, trots yrkets alla baksidor, ändå känner att jag har världens bästa jobb.

Read more...

Tankar om integritet och integritetskränkningar

Följande krönika skrevs på uppdrag av och publicerades i miljöpartiets medlemstidning "Grönt" och återfinns på sidan 25 av det senaste numret:

Vi får larm om personrån, och på plats möter offrets far upp. Flera gärningsmän har trängt sig in i sonens lägenhet och där rånat honom. När rånarna lämnat lägenheten ringde det chockade offret – en ung man med funktionsnedsättning – till fadern som i sin tur kontaktade polisen. Det blev snabbt tydligt att chanserna att hitta rånarna var i stort sett obefintliga. De var redan försvunna när larmet nådde oss på polisen. Det är ofta fallet vid rån att gärningsmännen är försvunna när polisen når fram och därmed står och faller utredningen normalt med vad som finns registrerat i anslutning till brottsplatsen. I just det här fallet fanns det kameror vid ytterdörren till fastigheten. Utan dessa kameror skulle rånet ha varit i princip omöjligt att utreda. När vi kommer in till polisstationen och avrapporterar brottet så får vi höra att det finns myndighetsbeslut på att kamerorna i huset ska plockas bort då de anses vara integritetskränkande.

Att ha integritet betyder för mig att kunna vara sann mot sina värderingar, att få ha sin värdighet intakt. Jag blev aktiv i Miljöpartiet för att det är viktigt för mig att vara med och arbeta för ett bättre samhälle. Av samma anledning bytte jag karriär från ett jobb som ingenjör till att bli polis. Att jag genom mitt arbete kan hjälpa människor i utsatta situationer och skydda samhället från personer som begår brott, är för mig att värna både min egen och andras integritet.

Jag ser dagligen vad jag uppfattar som grova kränkningar av människors värdighet då jag jobbar. För mig blir det därför naturligt att se brottsoffer och andra utsatta människor perspektiv då jag tänker på integritetskränkningar. När hantering av data diskuteras så ser jag främst den nytta polisen har av att ha tillgång till information för att utreda och förebygga brott. Vad gäller kameraövervakning, så bekymras jag mer över den kränkning rånarnas offer utsätts för, än av att det exempelvis är kränkande för dem som kliver in eller ut genom en ytterdörr att fastna på bild. Filerna raderas ju dessutom automatiskt efter några dagar om de inte begärs ut på grund av att de behövs för att klara upp ett integritetskränkande brott.

Som polis så ser jag många exempel på hur våra högt ställda krav på integritetsskydd försvårar arbetet för att skydda människor ifrån kriminalitet. Samtidigt verkar integritetsskäl i andra sammanhang väga så lätt. Till exempel kan du eller jag bli registrerade hos kronofogden för en anmärkning som kan bero på en bluff-faktura. Det kan få stora konsekvenser. Det kan göra att vi inte kan köpa en bostad eller till och med vara ett hinder för den som vill bli svensk medborgare. Eller titta på jakten på fildelare. Vad hände egentligen där med integritetsskyddet? 

Read more...

Om expressendomen och juridikens fyrkantighet

Min patrull får ett akut larm, och jag kör med blåljus och sirener på för att komma fram så fort som möjligt. Vi kommer till ett rödljus där det helt enkelt inte går att tränga sig igenom utan att bilarna flyttar på sig. Detta händer dagligen då vi jobbar. I säkert nio fall av tio så rullar den främsta bilen långsamt över stopplinjen för att skapa utrymme för oss att komma vidare. I det tionde fallet blir i alla fall jag rasande. Det chaffören då gör är att begå ett brott som leder till indraget körkort, men naturligtvis rapporterar ingen frisk polis detta brott.

Det finns juridiska regler för att slippa att lagföra människor för handlingar som uppenbart inte borde vara straffbara. Främst hittas de i Brottsbalkens 24e kapitel "Om allmänna grunder för ansvarsfrihet". Rödljusköraren skulle t.ex. kunna hävda "Nöd". Det finns även regler om rapporteftergift eller åtalsunderlåtese för att inte tvinga rättsväsendets representanter att gå vidare med obetydliga ärenden som inte bedöms vara straffvärda. Som all juridik är de här reglerna tolkningsbara och tänjbara, men inom vissa gränser. Det finns situationer där man intuitivt känner att ingen klandervärd handling har begåtts, men där den fyrkantiga juridikens regler har svårt att tillämpas på ett sådant sätt att det känns moraliskt rimligt.

Ett mycket välkänt exempel är det med "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus. Vi bortser nu ifrån det faktum att hon frikändes och antar istället, rent hypotetiskt, att hon faktiskt medvetet gav det döende spädbarnet en så pass stark dos tiopental att hon kunde anta att dosen i sig kunde påskynda döden med någon eller några timmar. Juridiskt finns det då åtminstone ett likgiltighetsuppsåt till dråp. Moraliskt så har hon försökt lindra spädbarnets lidande i en oåterkallelig sista dödskamp. Jag kan själv relatera till exempelvis min mormors bortgång. Jag var inte närvarande, men jag har fått återberättat för mig hur hennes sista timmar var en lång och plågsam process för alla inblandade. Man hade redan tagit bort droppet, och det var 100% klart att hon skulle dö. Men istället för att ge en stark spruta som gjorde att hon fick somna in snabbt, så tvingades hon torka ut under smärtor och ångest. Men om en sköterska på de anhörigas begäran hade gett en spruta som hade påskyndat processen i det läget, så hade en nitisk jurist kunnat se till att hon fälldes för dråp.

Och så kommer vi till Expressenmålet, där journalister köpt ett vapen och sedan lämnat detta till polisen, allt för att visa hur lätt det är att få tag på illegala vapen i den undre världen. Juridiskt är solklart rekvisiten för vapenbrott uppfyllda. Moraliskt är det för mig tydligt att ingen särskilt klandervärd handling har begåtts. Det enda jag har invändningar emot är att vapenhandlaren fick betalt, och att Expressen på så sätt har finansierat organiserad brottslighet, men det är också ett lovvärt syfte att visa på hur lättillgängliga vapen är i Sverige idag. Expressenmedarbetarna och chefredaktören har nu föga förvånande dömts för vapenbrott. För min del hade jag, precis som har skrivits i media, hellre sett att fallet aldrig gick till domstol och att vårt hårt belastade rättsväsende hade fått arbeta med något annat istället. Som polis så vet jag mycket väl hur absurt långa väntetider vi har i våra tingsrätter. Dessutom vet jag också att många av de mål där man verkligen skulle ha velat se fallet gå till åtal läggs ned, och att de domar som faller för verkligt klandervärda brott där enskilda människor har drabbats hårt, i princip alltid är patetiskt låga. I det sammanhanget känns det synd att man lägger resurser på fall där ingen gjort något omoraliskt och ingen faktiskt drabbats av negativa konsekvenser.

I slutändan handlar det om att vi i Sverige har ett extremt "objektivt" rättsväsende, som dogmatiskt och rättroget följer paragrafer, utan att se särskilt mycket till orsaker, motiv, bakgrund och människor. Det är också något som jag tror att de flesta jurister faktiskt är stolta över. Jag skulle dock gärna vilja få in mer av ett tänkande kring sammanhang, syfte, brottsfferperspektiv, moral och rättvisa i systemet. Gärna mycket hårdare straff för dem som verkligen kränker människor, förstör liv, och som varje gång de blir släppta fortsätter att medvetet och uppsåtligen orsaka lidande, men däremot får man gärna vara mjukare mot dem som av förståeliga och ibland behjärtansvärda skäl någon enstaka gång överträder en laglig gräns.

Åsikter om Expressenmålet:
Jonas Nordling, ordförande för journalistförbundet (& i DN)
Mårten Schultz, jurist och skribent

Read more...

Om ett "tragiskt familjedrama", om avsky mot polisen, samt om ordval och generaliseringar

Ännu en tragedi. Ännu en kvinna som mördats av en man som hon hade haft ett förhållande med och som därefter hade förföljt och trakasserat henne. Ännu ett misslyckande ifrån samhällets sida. Det finns mycket att säga om det. Som polis så vet jag att den stora majoriteten av mina kollegor är fruktansvärt trötta på samhällets (läs domstolarna, lagstiftarna, och i vissa fall även åklagarnas) flathet mot förövarna. Det är poliser, kvinnojourer och socialtjänst som har i uppdrag att hjälpa kvinnor som utsätts för våld och hot, och vi som möter dessa kvinnor blir naturligtvis personligen engagerade i deras öde. Misstag begås, och jag vet inget om det aktuella fallet. Men normalbilden är att polisen gör allt den kan för att gärningsmannen, kvinnans plågoande som har tagit och fortsätter att ta hennes frihet och rätt till ett liv utan våld, trakasserier och rädsla ifrån henne, skall hamna bakom lås och bom. Men dessa män, hur farliga de än är, släpps nästan alltid ut för fort. Och det finns allt för dåliga möjligheter till strikt kontroll och förnyad inspärrning vid återkommande övergrepp. Och den som får betala priset är den förföljda kvinnan.

Med detta i åtanke är det tråkigt att ett befäl som tillfrågats av media om händelsen enligt uppgift har kallat den för ett "tragiskt familjedrama". Jag har dock svårt att tro att det låg mer bakom den olyckliga formuleringen än en vilja att visa på att det hela var tragiskt och att det rörde sig om en närstående gärningsman. Jag har också träffat på betydligt värre formuleringar ett antal gånger. Till exempel då det brutala Sturebymordet där en flicka förmådde sin pojkvän att mörda en annan flicka omskrevs i termer av tragiskt kärlekshistoria (t.ex av DNs Ulrika By). Mord är mord, och även om det alltid finns någon sorts förklaring, så bör man vara försiktig med att uttrycka sig på ett sätt som kan tyckas förringa dådet, speciellt av hänsyn till offer och anhöriga. Vad gäller mäns våld mot kvinnor, hedersvåld, rasistiskt eller religiöst fundamentalistiskt våld och andra sorters strukturellt betingat våld blir detta speciellt viktigt då det aldrig får se ut som om de olika sjuka bevekelsegrunderna ursäktar illgärningarna. Jag hoppas därför att nästa polisbefäl som yttrar sig om en liknande tragedi, för dessvärre så kommer det att hända igen, använder ett bättre ordval.

När jag ändå talar om ord, så kan jag inte låta bli att reagera på en spontan "tweet" angånde vad jag tror är befälets ordval samt om tragedin med kvinnan som omkom i en polisarrest efter att ha omhändertagits för berusning. Ordagrant löd den "två vågor av avsky mot polisen denna morgon: 1 deras äckliga språkbruk, 2 att de låser in folk som behöver akut läkarvård och låter dem dö". Jag är ganska van vid att som polis mötas av glåpord och hat, speciellt av ungdomar i de segregerade förorterna. Men även människor med aktivistbakgrund och till viss mån media kan ha en tendens att uttrycka sig generaliserande och stämplande om "polisen" eller om "poliser". Som polis är det naturligtvis inte särskilt roligt när jag och alla duktiga, engagerade och empatiska kollegor som jag känner indirekt pekas ut som något som man "avskyr". Poliser gör misstag, och det finns även individer inom polisen, på alla nivåer, som inte borde vara poliser. Men min bild är att de flesta vill väldigt väl och anstränger sig för att hjälpa och göra ett bra jobb. Det känns otacksamt då vi alla klumpas ihop till en motbjudande massa när någon polis någonstans verkar ha gjort något oacceptabelt. I det här fallet kan även proportionerna mellan "avskyn" mot oss och t.ex. Malmöbefälets olämpliga ordval kännas märkliga (dock skall sägas att det är fullt förståelse att just dödsfallet i polisarresten ger upphov till stark ilska).

Jag är fullt medveten om att det inte är samma sak, men lek med tanken på att någon uttryckte sig generaliserande och missaktande om t.ex. judar, homosexuella, eller invandrare på ett liknande sätt baserat på vad enstaka individer hade gjort. Då hade det varit ett uppenbart rasistiskt övergrepp. Nu skall inte polisen visas samma hänsyn som utsatta minoriteter, och dessutom tillhör vi genom anställning och yrkesval en väldefinierad grupp, så  vi får helt enkelt tåla en hel del hat och missaktning. Men man kunde ändå önska att vissa debattörer tänkte över sitt språkbruk. Efter mordet på Anna Lindh så kom politikerföraktet och språkbruket om politiker upp på bordet ett tag. Vi möter ändå regelbundet folk som säger sig hata och vilja döda poliser, och även de lär väl kunna få vatten på sin kvarn av färgglada uttryck. Men det är troligtvis inte det största problemet med det existerande polishatet och hur det bekräftas och förstärks av onyanserade påhopp. Det är att det försvårar mötet mellan poliser och medborgare i vardagen, samt att det för unga i riskzonen kan vara en av de faktorer som gör att man väljer en kriminell livsstil.

Med detta vill jag inte säga att man inte får kritisera polisen. Man får och bör kritisera både polisen som institution, olika polismyndigheter eller distrikt, och hur enskilda poliser har agerat. Men man får gärna göra det utan att vara överdrivet hatisk eller att ideligen dra alla av oss drygt 20 000 över en kam...

Read more...

"Hjälpen" kostade henne livet?

I P4 rapporterades idag om hur ännu en person mycket tragiskt har omkommit i en arrestcell, ett fatalt misslyckande ifrån samhällets och polisens sida. Kvinnan, som hade omhändertagits enligt LOB, lagen om vård av berusade personer, hade druckit alkohol och tagit tabletter, och borde naturligtvis ha först till sjukhus. Av någon, för mig okänd, anledning, så fördes hon istället till polisstationen och förvarades i en LOB-cell. "LOBar" skall normalt så vitt jag vet kontrolleras var 15 minut för att säkerställa att deras tillstånd inte försämras och att de får vård om det skulle behövas, men uppenbarligen så gick något fel, och kvinnan avled mycket tragiskt. Som polis vet jag att det kan finnas mycket som inte framgår i media vad gäller varför det blev som det blev och varför kollegor agerade som de gjorde. Jag vill dock inte spekulera, utan kan bara konstatera att resultatet blev katastrofalt och att det finns mycket goda skäl att anta att allvarliga misstag har begåtts.

Själv kör jag alltid en LOB till sjukhus, om det går. Om personen i fråga är aggressiv och/eller bråkig så tas han helt enkelt inte emot av sjukvården (i Stockholm är det St:Göran BAS), utan måste förvaras i en arrestcell. Det är dock av naturliga skäl sällan ett problem med de mest påverkade, de som rör sig kring medvetslöshet. Däremot har jag i flera fall försökt att ge påverkade, smått aggressiva personer en chans på St:Göran, men tvingats åka tillbaka till polisstationen då de gjort sig omöjliga där. I min värld så hade det varit bättre om sjukvården tvingades att ta emot även aggressiva påverkade personer om det finns risk för deras hälsa, men nu finns den möjligheten enbart om kraven för tvångsomhändertagande enligt LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är uppfyllda. På så sätt skulle man också kunna ställa ett absolut krav på polisen att alla sådana LOBar skall köras till beroendeakut/tillnyktringsenhet.

LOB är en vårdlag. Förvisso används den av polisen även i ett förebyggande syfte för att förhindra brott och ordningsstörningar då berusning ofta leder till aggressivitet och våldsanvändning, men vad gäller de mest påverkade, de som redlösa eller avsvimmade, så är fokus med lagen helt och hållet att hjälpa personen i fråga och se till att denne tas hand om på bästa sätt. Att en person som omhändertas av polisen med syftet att ges hjälp sedan avlider instängd i en cell av något som hade gått att behandla är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Hjälpen blev då istället en direkt bidragande faktor till att hon omkom, eftersom möjligheten att någon annan såg till att hon fick sjukhusvård helt förhindrades av inspärrningen. Det får bara inte ske! Man får hoppas att tragedin leder till bättre rutiner hos polisen och bättre samverkan med sjukvården, så att det aldrig behöver hända igen!

Read more...

Miljöpartist och polis, partiprogramsbloggen

Jag skrev för någon månad sedan ett kortare inlägg på den här bloggen om det komplicerade med att vara miljöpartist och polis (vilket jag är). Inlägget ledde till en diskussion som mynnade ut i att jag bestämde mig för att skriva ett inlägg på miljöpartiets partiprogramsblogg. I slutändan resulterade det i att jag skrev två inlägg, ett mer generellt om att vara miljöpartist och polis som bland annat behandlar att miljöpartiet skulle behöva uppdatera sin syn på polisen, och ett om rättspolitiska sakfrågor med fokus på de kontroversiella ämnena straff och övervakning. Dem som hittar in till den här bloggen är mer än välkomna att läsa inläggen och kommentera ellerkomma med feedback, antingen här eller på partiprogramsbloggen.

Read more...

Om ensamkommande flyktingbarn och takhöjden i integrationsdebatten

Idag skriver den centerpartistiske riskdagsledamoten Staffan Danielsson på DN Debatt om Sveriges mottagande av ensamkommande flyltingbarn. Huvudbudskapet i texten är att en stor del av dem som söker asyl som ensamkommande flyktingbarn troligtvis är över 18 år, och därigenom inte enligt svenska och internationella normer barn. Detta illustrerar Danielsson genom att ta ett antal exempel, som att 73% av dem som år 2009 undersöktes i Danmark som sökte asyl som ensamkommande flyktingbarn var över 18 år och att det totala antalet som har sökt asyl som ensamkommande flyktingbarn i Norge och Finland har fallit drastiskt efter att ålderstester infördes. Danielssons uttalade budskap är att Sverige borde följa grannländernas exempel och införa bättre ålderskontroller som inte ger lika stort utrymme för fusk, då detta skulle vara rättvisare och konsekventare.

 Parallellt med det tydliga budskapet så sätter dessutom Danielsson siffror på kostnaden för att ta emot ensamkommande flyktingbarn, cirka 1.500 miljoner kronor per år, och poängterar att den kostnaden är betydligt högre per flykting än för vuxna. Danielsson gör också jämförelser med andra Europeiska länders mottagande och insinuerar att Sverige tar emot en oproportionerligt stor del av både flyktingar som helhet och ensamkommande flyktingbarn i synnerhet. Reaktionerna på Danielssons text lät inte vänta på sig. Ledande centerpartister som den migrationspolitiske talespersonen Fredrik Federley gick snabbt ut och tog avstånd ifrån Danielssons text. Det sades att den "går ett annat partis ärenden" med en tydlig syftning till Sverigedemokraterna.

Utanför det egna partiet var fördömandena mycket hårdare och Danielsson rasiststämplades gång på gång. Är texten då rasistisk eller främlingsfientlig? Vad gäller diskussionen kring den verkliga åldern på ensamkommande flyktingbarn, så har jag svårt att se det. Jag är inte själv kunnig på området, men det verkar som om Danielsson har belägg för sina påståenden om att många av dem som får asyl som barn faktiskt är över 18 år. En nära vän till mig med somaliskt ursprung sa en gång att nästan alla somalier som hon kände egentligen var ett par år äldre än deras registrerade ålder. Jag vet naturligtvis inte om det är sant, och av förklarliga skäl har jag aldrig tidigare nämnt hennes uttalande. Hur som helst, den som hävdar att Danielsson har fel i sak angående den här slutsatsen borde angripa hans fakta, inte hans person.

 Vad gäller hans uttalanden som pekar på att han tycker att Sverige tar emot en allt för stor andel av de asylsökande i EU, och speciellt då vad gäller ensamkommande barn, så förstår jag att människor med åsikten att vi snarare borde ta emot fler flyktingar (och dit räknar jag mig själv) reagerar negativt. Som påpekats så lär inte Tyskland, Storbritannien eller Frankrike ta emot fler om Sverige minskar antalet beviljade uppehållstillstånd. Men den åsikten är knappast rasistisk, och måste få vare legitim i en öppen debatt. Danielsson hävdar också att han vill att Sverige skall fortsätta ha en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik. Om han har rätt om att många som de facto är över 18 år tas emot som ensamkommande flyktingbarn och de istället skulle få asyl enligt processen för vuxna så torde pengar frigöras för att bättre hantera fler asylsökande. Detta då de 10% som söker som ensamkommande flyktingbarn enligt Danielsson står för 40% av av de totala kostnaderna för alla som söker asyl.

 Varför väckte texten då så starka reaktioner? Kanske för att man intuitivt inser att den där imaginära gränsen mellan vuxna och barn, 18-års dagen, må existera i lagstiftningen men knappast i verkligheten. En 19-åring kan ha minst lika stort behov av särskilt hjälp och stöd som en 17-åring. Men även om gränsen är godtycklig så finns den ändå av en anledning, för på något sätt måste man särskilja de mest behövande, barnen, ifrån alla andra. Och finns den så borde den användas på samma sätt för alla, så att en objektiv kontroll fastställer vilka som är barn eller vuxna. För att alla de asylsökande ungdomarna som är över 18 skulle säga sanningen då de tillfrågas om sin ålder väl medvetna att det innebär en stor fördel att vara under 18 är ungefär lika sannolikt som att vilken "Svensson" som helst som stoppas av polisen på en 70-väg där han har kört 110 km/h på eget bevåg skulle hävda att han har kört över körkortsgränsen då han tillfrågas. Där tror i alla fall inte jag att det är någon skillnad på folk och folk...

 Nej, det som drabbat Danielsson, och det som han var mycket medveten om att han skulle få i huvudet då han skrev sin debattartikel, är det mycket låga tak som stänger in debatten om migrations- och integrationsfrågor för alla som inte tillhör Sverigedemokraterna eller kretsen kring dem. Alla uttalande eller texter som kan upplevas som kritiska mot hela eller delar av invandringen eller företeelser med koppling till invandringen riskerar alltid att stämplas som rasistiska eller främlingsfientliga. Kanske mest för att det är så mycket enklare än att ta i problem som kan vara både komplexa, mångbottnade och smärtsamma. Och, vilket jag har sagt förut, den inställningen gynnar troligtvis de verkligt främlingsfientliga mer än det faktum att de faktiskt kan dra nytta av t.ex. Danielssons debattartikel (vilket till exempel Sverigedemokraterna, Avpixlat, med mera naturligtvis kommer att göra).

 Som ett sista klargörande, så skriver jag inte denna text som ett stöd till Danielssons åsikter eller slutsatser, utan som ett stöd till hans rätt att formulera och lyfta sin problembeskrivning utan att bli stämplad som främlingsfientlig eller rasist. Jag tror på en öppen debatt inom rimliga gränser vad gäller negativa generaliseringar mot grupper, och det uppfattar jag att Danielsson också gör. Till den grad att han går ut med den här artikeln väl medveten om att han kommer att kölhalas av sina egna. Det kräver faktiskt en hel del mod.

 Läs även gärna Sanna Rayman och Erik Laakso på samma tema.

Read more...

Att köra polisbil - fel hur du än gör

Det är komplicerat att köra polisbil, speciellt då det gäller att få tag på fordon som försöker fly. Naturligtvis måste man alltid ta hänsyn till säkerhetsaspekten och själv inte köra snabbare än att man inte riskerar andras eller den egna säkerheten. Men polisen görs dessutom ofta ansvariga för vad den bil eller MC som flyr ifrån oss ställer till med. Jag har full förståelse för att man avbryter förföljanden i miljöer med tät trafik och oskyddade trafikanter, men att det skall vara polisens fel om ett fordon som skall stoppas flyr, och sedan under "biljakten" kraschar på t.ex. en landsväg (vilket impliceras av bl.a. följande JO-beslut) är svårare att förlika sig med.

Det verkar som om JO tycker att det i princip aldrig finns juridiskt stöd för att försöka få stopp på en bil som flyr, då man då bilen drar bara känner till att det rör sig om "trafikbrott". Sen att det faktum att den flyr kan tyda på att det t.ex. kan finnas droger, stöldgods, vapen eller efterlysta personer i bilen (som även kan vara stulen) tas inte hänsyn till, och det får man inte heller reda på om man inte får stopp på den. I JOs värld har dock alla grovt kriminella, rånare, rattfulla, biltjuvar med mer carte blanche att köra ifrån polisen, och de enda som vi kan stoppa är "Svenssons" som gjort någon mindre förseelse... Det finns en välskriven text i Stockholmspolisens fackliga tidning om detta (se s. 17-18).

Dessutom kan ett vårdslöst framfört fordon vara livsfarligt även utan polisens närvaro, vilket t.ex. den tragiska olyckan i Tensta förra året då en ungdomskriminell på motorcykel körde ihjäl ett barn inne i centrum är exempel på. Som det ser ut nu är de boende med rätta besvikna på att inte mer görs för att beivra att ungdomar kör som galningar på gångvägar i området. Men den polis som försöker få stopp på en av marodörerna riskerar att straffas hårt om den jagade skadar sig då han flyr. Och om man mot förmodan får tag på någon så är påföljden dessutom obefintlig, och varken hindrar eller avskräcker. Så vad skall man göra?

Slutligen, om polisen hade följt myndighetens direktiv, nämligen att "trängande fall" (den angelägenhetsgrad som medger att köra mot rött, använda blåljus/sirener, mm) bara får brukas då det råder "fara för liv/hälsa eller omfattande skada på egendom", så hade det i praktiken gjort den närmast omöjligt att följa efter flyende bilar. Det gör man ju för att gripa för/beivra brott, inte för att avvärja skada för liv/hälsa. Det finns dem som argumenterar att en flyende bil i sig innebär en skada för liv/hälsa, men det går inte riktigt ihop men att man tvingar patruller att avbryta just då den förföljde kör allt för fort, då förföljandet ju snarare anses öka risken för skada...

Vill man hårddra hur reglerna faktiskt ser ut ännu mer, så kan man ta exemplet med en polisbil som står för rött, och där ser hur allmänheten pekar efter en överfallsvåldtäktsman som efter fullbordad gärning flyr iväg. Vid tillfället torde det inte föreligga fara för ytterligare skada på liv/hälsa, men däremot ett stort behov av att gripa en gärningsman. Men det finns inte med som kriterium. Så det är bara att vänta tills det blir grönt (vilket förhoppningsvis ingen polis i Sverige skulle ha gjort)...

Slutsatsen är att det enda sättet du som förare av en polisbil kan vara säker på att du inte riskerar att ställas till svars för att ha brutit mot varken lagar eller direktiv, är att göra så lite som möjligt, och det gäller dessvärre inte bara bilkörning. Som tur är finns det även bland poliser ett visst mått av "flexibilitet" då man efter bästa förmåga försöker fullgöra sitt uppdrag...

Se även inlägget på polisbloggen om hur det är att köra utan dubbdäck på vintern.

Read more...

Kvinnodagen - polisen och jämställdheten

Publicerar med anledning av att det är den internationella kvinnodagen idag här en ett år gammal text om polisen och jämställdheten som jag ombads skriva av mp Solna inför den internationella kvinnodagen förra året. En avkortad och redigerad text publicerades då på mp Solnas hemsida, detta är det oredigerade originalet:

Jag jobbar som polis på utryckningen i Västerort (där Solna ingår), och ur det perspektivet har jag ombetts dela med mig av mina tankar kring ämnet jämställdhet inför den internationella kvinnodagen.

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Passar på att lägga till lite länkar om den internationella kvinnodagen:
DN om 15.51 rörelsen och lönediskriminering
DN om barnvagnsmarschen, osäkra aborter och bristande mödravård
Miljöpartiet på Svd Brännpunkt om tredelad föräldraförsäkring
Lena Melling i Aftonbladet om att det går åt rätt håll
Aftonbladet om behovet av den internationella kvinnodagen som kampdag

Read more...

Filosofiska funderingar om vapenhandel, "vi och dom" och vinstintresse

Av förklarliga skäl har ekots avslöjande om att Sverige/FOI hjälper Saudiarabien att bygga en vapenfabrik skapat krigsrubriker i media. Att en svensk myndighet direkt medverkar till att en mycket hård diktatur ökar sin kapacitet till våldsanvändning mot både den egna befolkningen och sina grannar (och dess befolkning, som i exemplet Bahrain) väcker naturligtvis reaktioner. Men det är egentligen inget trendbrott. Sverige har länge haft en stor export av försvarsmateriel och många av de länder man har gjort affärer med har haft väldigt lite respekt för värden som mänskliga rättigheter och demokrati.

Den här sortens handel med diktaturer är för mig ett exempel på ett mycket större problem. Och då menar jag inte det faktum att Sverige har försvarsindustri. Om man inte vill finna sig i en världsordning där man antingen nöjer sig med att stå bredvid och komma med fördömanden när människor massakreras i Rwanda, Darfur, Srebrenica, eller för all del under Förintelsen, så måste demokratiska stater med en folkopinion som värnar om mänskliga rättigheter ha militär kapacitet. Och om man ser det som problematiskt att ropa på USA (som själv har stått bakom många konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter) så fort ett nytt folkmord blossar upp, så måste den kapaciteten både kunna byggas upp och underhållas i andra länder. Dessutom så kan även rent civil teknik, som t.ex. telekommunikationsutrustning, bli nog så effektiva verktyg i en diktaturs händer.

Nej, problemet är snarare en invand och inbyggd "pragmatism" både i våra politiska system och i företagsvärden där egenintresse i form av ekonomisk vinning, realpolitik, etc. är så dominerande att värderingar om mänskliga rättigheter, hållbar utveckling mm alltid kommer i andra hand. När priset för att vara moralisk är lågt, t.ex. när det gäller att markera mot länder som Nordkorea eller Zimbabwe, så sluter både stater och företag gärna upp. Men då det kostar, som i exemplet med Saudiarabien, så är man mer pragmatisk. Och ju närmare makten en person sitter, desto svårare är det att ta ställning, varför klarspråk främst hörs ifrån oberoende röster inom alliansen, som centerpartiets alltid lika kloka Abir Al-Sahlani, eller ifrån miljöpartiet och vänsterpartiet.

Jag skulle till och med vilja säga att det finns mer djupliggande egoistiska tankeströmningar som ligger till grund för hur stor del av fria och demokratiska samhällen som Sverige är organiserade. Detta är dock speciellt tydligt när det gäller företagsamhet. Den nobelprisbelönade ekonomen Milton Friedman har skrivit "there is one and only one social responsibility of business–to use it resources and engage in activities designed to increase its profits" Meningen är solklar, företag skall enbart bry sig om att tjäna pengar. Inga andra hänsyn får tas. Det är också så de många (speciellt större) företag i praktiken hanterar moraliska ställningstaganden, som ett ekonomiskt övervägande där potentiell vinst ställs mot risker i form av PR-förluster eller böter.

Min uppfattning är att det här beteendet är så inlärt att många människor som i sitt privata liv och gentemot sina kollegor uppvisar alla tecken på att vara empatiska, moraliska människor ändå kan verka i storföretag som säljer klusterbomber eller trampminor, som ödelägger naturområden där ursprubgsbefolningar drivs på flykt eller förgiftas, eller som behandlar arbetskraft som slavar. Det som sker tillräckligt långt bort blir lätt att ignorera och de konsekvenser av ens handlande som man inte behöver konfronteras med kan man smidigt förskjuta. Och det gäller naturligtvis även i andra sammanhang än företagsamhet, som när politiska beslut skall fattas. Förlorade jobb eller minskade skatteintäkter i Sverige är nära och konkret, en eventuell effekt av en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien är långt borta och abstrakt, och de människor som eventuellt drabbas är ytterst osynliga.

Just att vi instinktivt tillämpar olika måttstockar för det som sker på hemmaplan (eller åtminstone i ett "västland" där människorna lever ungefär som vi och där vår media har bra täckning) och det som händer någon annan stans gör i sig att det är väldigt lätt att hamna fel. Det finns ett undermedvetet "vi och dom" tänk, där människor värderas olika. Om man dessutom lägger till det faktum att pengar och ekonomi verkar övertrumfa alla etiska värderingar så har man en ekvation där staters och storföretags ekonomiska vinstintressen i andra delar av världen får gå före det mesta vad gäller mänskliga rättigheter, hållbarhet, med mera.

Jag skulle personligen gärna se en utveckling som går åt motsatt håll. Där människors levnadsvillkor, livskraftiga ekosystem, med mera ses som lika viktigt oavsett var i världen konsekvenserna av ens handlande drabbar. Och där alla, ifrån den enskilda människan till den högste chefen eller samhällsledaren, får beröm och uppskattning minst lika mycket ifrån vad han/hon har gjort för sin omgivning som för hur väl budgeten har hållits och hur mycket vinst som har genererats. Men det är en bit dit. Även på mitt jobb inom en polismyndighet så skickas det regelbundet ut indirekta signaler om att pengar är viktigare än människor/medarbetare, och då rör det sig ändå om en myndighet vars "Raison d'être" är att hjälpa folk...

För att avsluta den här filosofiska funderingen lite mer konkret, så tycker jag vad gäller vapenexporten att Abir i sin debattartikel på DN har formulerat sig klockrent. Ett minimikrav borde vara att Sverige inte skall exportera vapen till icke-demokratiska regimer!

För mer läsning i ämnet, se följande artiklar:
SR om att alla partier var informerade
DN om att riksdagen var informerad
DN om att ministrarna Tolgfors och Björling ljuger
DN om att förtroendet för regeringen är skadat
SvD om att sekretess underlättar export till diktaturer
Aftonbladet med bland annat en kort sammanfattning

Read more...

Miljöpartist och polis? Ingen lätt ekvation...

Jag har under de senaste dagarna skrivit en del på bloggen om kriminalitet, och speciellt då om brottsoffers utsatthet. Det finns naturligtvis mängder med aspekter att jobba med för att förbättra situationen för de människor som utsätts för brott. En sak som jag och många poliser reagerar på är dock att det faktum att man alltför snabbt släpper ut kriminella eller farliga personer tydligt ökar många brottsoffers utsatthet (den nyligen mördade kvinnan i Malmö är ett tragiskt exempel). Det är därför som miljöpartist tråkigt att partiet driver en linje som mycket verkar handla om att just snabbare släppa ut dömda brottslingar, t.ex. genom kortare straff.

Om man vidgar frågan om hur det är att vara miljöpartist och polis till att handla om mer än strafflängder, så återfinns ett mönster där de flesta uttalanden som man hör antingen handlar om att begränsa polisens befogenheter, t.ex. att använda olika sorters tvångsmedel, eller om att kritisera reella eller upplevda brister inom polisen, som t.ex. diskriminering. Det känns som att då miljöpartiet talar rättspolitik så är polisen snarare ett problem (för integriteten, rättssäkerheten, o.s.v.) än en institution som i grunden arbetar för att hjälpa utsatta människor genom att bl.a. beivra och lagföra brott.

För att få vatten på min kvarn så gjorde jag en googlesökning på orden "rättspolitik miljöpartiet" och fick överst träff på ett dokument som ligger på miljöpartiets hemsida www.mp.se och som hade titeln "Miljöpartiets Rättspolitik". Det framgår inte om dokumentet fortfarande gäller, men det är max ett par år gammalt. Om polisen kan man där läsa bl.a. följande:

"Det finns idag allvarliga brister inom polisen som kräver ytterligare reformer och uppmärksamhet. Ett antal större och uppmärksammade polisutredningar har lett till omfattande statliga utredningar som pekar på strukturella problem inom polisväsendet. Tydliga tecken
finns på att det finns strukturer inom polisväsendet som gynnar ett elitistiskt,
diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt"

Visserligen finns det brister med polisens verksamhet, men att tala om ett "elitistiskt,
diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt" tyder närmast på polisförakt. Och resten av dokumentet är skrivet i samma anda, där polisen och dess befogenheter och attityder är ett problem. Man får intrycket av att det nog hade varit bäst om man bara la ned allt ihop och släppte alla fångar fria (då hade inte den "fångombudsman" som man föreslår heller behövts...).

Strax efter dokumentet om "Miljöpartiets Rättspolitik" kommer på google-sökningen referenser till ett förslag av en miljöpartistisk riksdagsledamot som vill jämställa sexköp och människohandel. Det vore ungefär lika genomtänkt som att jämställa ringa misshandel och mord...

Det bör tilläggas att om man söker på miljöpartiets hemsida under fliken "politik" och där läser vad som står under rubrikerna "Polisen", "Rättsväsende" och "Kriminalpolitik" så träder en betydligt mer nyanserad bild fram. Det är dock fortfarande så att den rättspolitik som presenteras främst handlar om att betona brottsförebyggande åtgärder (väldigt viktigt, men inte tillräckligt) och att bekämpa "övervakningssamhället".

För att sammanfatta så är det ingen lätt sits att vara miljöpartist och polis. Om man pratar miljöpartistisk rättspolitik med kollegor så får man väldigt svårt att förklara hur alla problem som vi upplever här och nu i kampen mot de brott (och brottslingar) som dagligen kränker utsatta människor skall lösas genom brottsförebyggande arbete, kortare straff och mindre befogenheter. Och om man pratar om de problem och behov man upplever i sitt jobb med andra miljöpartister, så blir man lätt en representant för det som miljöpartiet kämpar emot, repression, övervakning, med mera...

En slutsats är att det behövs ett forum där den polisiära erfarenheten möter den gröna ideologin. Ett nätverk av "gröna poliser"...

Read more...